Duvor och matbomber.

Söndagskaffe på Tullen i Johanneberg…

Jag har försökt läsa in mig på duvor. Ville veta om det stämmer att de lever tillsammans med samma partner livet genom. Om de dör av ensamhet när den andra duvan dör. Om de är monogamer livet genom.
Om det fanns ett liv efter detta och jag fick välja så skulle jag bli duva. Lätt! Duvorna verkar vara de mest laidback och harmoniska av alla fåglar. Jag skulle alltså gå runt och picka med min partner. Dessutom kan man flyga. Och sova på en gren under lövverket. Slut på kaos, huvudbry och sköjande på krogen…
Anledningen till att jag började tänka på duvor är att jag har just två duvor som promenerar runt nedanför balkongen ganska ofta. Tänker såklart att det är samma par duvor varje gång.

Åt en riktig köttbit för några dagar sen. För första gången på tre månader. Stekte pepparbiff. Lyckades helt fantastiskt med stekningen. Jag drog hela baletten. Pommes och bearnaise. Var väldigt gott när jag just åt. Efteråt kändes magen helt stenhård. Tror inte magen är van att smälta ner sådant massivt sköjeri längre. Har ju dessutom slutat med att äta flottiga luncher. Orostankarna att jag kommer dö i en exploderande magsäcks-matbomb har därmed gått över.

När jag var på Tullen på Andra lång sist frågade jag om de hade Oboy och popcorn. Bartendern sa att han skulle sätta upp det på menyn med överskriften ”Johans cosy treat”.
Jag tackade vänligast och kände mig mycket stolt över min uppfinningsrikedom.

IMG_0622.JPGDuvorna Per-Göran och Lisa-Greta. Två typiska Johannebergsduvor.

Tänkte …

säga något jätteviktigt här och nu egentligen. Men så kände jag ”ööööh jag orkar inte hela tiden”.
Och sen kände jag att det här var det enda som blev kvar. Den här låten. Just nu.
ibland så måste man ju flabba lite också. Det kan vara medecinen ibland när man blir uttråkad. Det är bra för hjärtat också har jag hört.

Imorn kommer jag vara svår hela dagen.

Ett brev på vift.

Allright, allright, allright!

Eftersom det förra inlägget jag skrev inte var av muntraste art får jag väl kompensera det här med något rouligare…

Det trillade ner ett gäng brev av den rektangulära, humorlösa sorten i brevinkastet idag. Från olika myndigheter. Bland annat ett från Arbetsförmedlingen. ”Mina kompisar”.
Tog med mig breven ut på balkongen och gick igenom dem. Räfsade upp dem med mitt pekfinger. När jag var klar tryckte jag fast dem under askfatet så de inte skulle blåsa iväg. Tydligen inte tillräckligt bra. En typisk göteborgsk svin-kastvind kom från ingenstans. Den tog tag i det översta brevet. Det från arbetsförmedlingen.

-Ah, men va fan! Uttryckte jag argt och trött och reste mig.
Där nere låg brevet från arbetsförmedlingen och pressades mot en buske av blåsten.
-Fuck it, tänkte jag snabbt. Jag orkar inte. Där kan det ligga och smekta sig i busken. Ha ha!
Jag satte mig ner igen.

När jag kom hem för en stund sen såg jag ett papper som låg hoprullat runt trappräcket.
-Vad är det här för spännande skit, tänkte jag och rullade upp pergamentrullen.
Mycket riktigt. Lappen från arbetsförmedlingen. Någon har försökt vara snäll…
På lappen står det att jag är arbetslös (för att jag har skrivit in mig på AF då jag alltid en gång om året blir arbetslös för att min semester är ”ofrivillig” och därmed får stämpla).
Nu tror ju förvisso halva trappen att det bor en stackare i trappen som just blivit totalt arbetslös. För en obönhörlig framtid. Dessutom vet de flesta i trappen vem stackaren är också… Han som kommer hem mumlandes i trappen på okristna tider.
Det där brevet gjorde sig nog ändå bäst i busken.

Förra året gick jag och anmälde mig arbetslös på min första semesterdag, precis som i år.
Innan jag gick dit intog jag en lunchsupé bredare kvalisort.
Jag åt upp lunchen. Drack kaffe efteråt med en gammeldansk till. Efter detta gick jag in och kollade Arbetsförmedlingens öppettider på deras hemsida.

-Aaaahh, det är ju lugnt!!! De har öppet ända till klockan sex!

Svårt att säga hur jag tänkte där, men efter tre pints av husets bästa bonnlager klampade jag rakt över torget och rakt in på arbetsförmedlingen. Arbetsvillig som aldrig förr…
Kan säga att jag aldrig har varit så trevlig som den gången innanför deras horribla portar. Minns att hon bakom disken rycktes med av mitt engagemang. Kärleken strålade. Jag babblade som en skomakare utan skor.

När jag gick ut därifrån var jag på strålande humör. Sicken pajas! Som extra krydda med en mapp under armen som jag fick med mig innan jag gick. Med massa trök-information om AF. På mappen utsida stod det med stor text: ”Vad gör du imorgon?”

Nåväl. Antar att jag inte brydde mig om morgondagen just då. Att jag inte åkte raka vägen hem och sökte jobb.
Kan även anta att rullgardinerna var nerdragna en lite längre stund än vanligt dagen efter…

IMG_0616.JPG

Imovane 7,5

De där insomningstabletterna påverkar mer än bara vid själva insomningen. Har tagit dem en längre period utan avbrott nu. Dåsigheten dagen efter blir kraftigare för varje dag. Vet inte, det kanske bara är jag som är mottaglig när det gäller biverkningar.
Någon dag i förra veckan satt dåsigheten kvar ända in på kvällen. Kraftigt. Drack två bärs och kände mig helt slaktad efteråt. Var tvungen att gå hem.
I lördags natt tog jag en sista tablett.
Sköjade ju ner mig fullständigt i Söndags eftersom min semester precis hade börjat. Var ju tvungen att fira in semestern (två kvällar i rad). Somnade på alkohol och ingen tablett. Sen dess har jag inte tagit någon.
Det är precis så man inte ska göra. Man skall trappa ner innan man slutar helt.
Måndag dag och kväll var fascinerande. Hjärnan var helt klar (Då var jag ändå bakis). Som om någon hade badat den ren i bensin. Jag var sjukt pigg och tankarna sprutade fram och tillbaka. Allt var kristallklart…på ett vis som var obehagligt. Började fundera på om det är så här min hjärna jobbar på i vanliga fall. På högvarv. Samtidigt en kraftig oro och massa nojiga tankar. Nervös. Lättstressad. Panikkänslor.
Ska försöka hålla mig borta från tabletterna. Pallar inte dåsigheten. Hjärnan blir degig.
Allt står såklart om mot huruvida man får sova eller ej och om det är värt att ta dem. En avvägning så att säga.
Det finaste med tabletterna är ju såklart att sköjarn somnar och sen får sova.
En lyxvara vissa perioder.

En gammal midsommarstory av sämre art.

Midsommarafton. 11 grader, moln och regn. Morgonvagnen till jobbet. Folk. Mest par. Med packade väskor och påsar med mat och dricka. Alla är på väg någonstans. Ut på landet till fester. Till stången. Till sillen och till nubben. Ser trevligt ut.
Jag är förvisso på väg någonstans också. Till jobbet.
Tv4. Nyhetsmorgon. Min brukare tittar alltid på det. Programledare och gäster har midsommarkransar på huvudet. De har ställt fram sill och gravad lax och avsmakar det hela med nubbar och öl. Kvart i tio på morgonen. Snacka om frukost.

En potpurri av midsomrar. 43 stycken. Minns kanske högst 10 stycken av dem. Lyckade och roliga och vissa totalt miserabla. Bråk, skrik, skratt, tårar och glädje. Sprit i mängder.

En midsommar av sämre art hade jag med ett ex och hennes vänner för många år sen. Ute på landet. Jag hade aldrig träffat någon av dem innan. Hennes vänner var så långt ifrån mina egna småskavankiga och mänskliga vänner som man kunde komma. Perfekta, präktiga och väldigt trista. Vuxenpoängen svämmade över. Som om de hade förstått någonting som jag själv hade missat.
När vi gick till midsommarstången var jag den enda som hade öl med mig. De satt och småkonverserade världsvant med ett vinglas hela kvällen. Nickade förståndigt till varann. När klockan var halv tolv på kvällen var det släckt i huset och alla hade gått och lagt sig. Inklusive mitt ex. Jag var aningen chockad och på ett visst sköjarhumör. Jag visste att det fanns resurser i bilen i form av åtta starköl. Gå och lägga sig innan midnatt på självaste midsommarafton? Sköja inte med mig.
Jag smög ut och startade en egen efterfest i bilen. Helt ensam. Med musik och öl. Jag sänkte öl efter öl. För varje öl blev volymen på musiken allt högre. Till slut var fönstret helt nervevat och musiken ekade ut i den svarta natten. Rakt ut i bonnanejden och rakt in i huset där folk sov. Jag började bli ordentligt plakat. Svenskt midsommarfull.
På något vis ville jag att de skulle tycka att jag var en hemsk människa. Spä på den felaktiga bilden, bara för att de själva verkade tycka att de var så duktiga och perfekta och så mycket bättre.
Plötsligt hördes några jättesmällar i biltaket. Jag tittade upp och ut genom fönstret. Där stod en kvinna i nattlinne. Hon var rosenrasande. Jag sänkte musiken en liten aning och frågade vad det handlade om.
-Sänk musiken och veva upp fönstren, skrek hon. Du väcker ju hela landsbygden! Är du idiot?
-Jajamen! svarade han med flaggan på topp i bilen.
Kvinnan klampade tillbaka till huset med arga och klampande steg och drämde igen ytterdörren.
-Där väckte du nog hela huset, tänkte jag.
Jag avrundade festen en stund till. Lite lagom långsamt tills ölen var slut ungefär och med aningen lägre volym på stereon och med fönstren nästan helt stängda.
Jag tassade med små oskyldiga tomtesteg till sovrummet. Där var stämningen ganska dålig. Exet låg där vaken och stirrade upp i taket. Hon är en av dem tänkte jag.
Stämningen var ännu mer kylslagen dagen efter eftersom jag hade lyckats hålla henne vaken med Haddocksnarkningar hela morgonkvisten.
Jag vaknade av solen i ansiktet och av en huvudvärk som var mer uppsvälld än mitt huvud. Jag hörde hur de åt och skrattade där ute. Hoppades bara att alla skulle gå hem så jag kunde smita ut osedd från det där huset.
Till slut var jag tvungen att gå upp. Jag försökte mig på ett ”hej hej” när jag passerade hela den perfekta tråk-klungan och smet in på toa. Ingen hälsade. De tittade bara avmätt på mig med en aning avsky i blicken.

Olika bär leka väldigt dåligt!

Glad midsommar kära vännerrrrrr!