Kortbraxor

Har handymannat på jobbet idag. Satt upp stora tavlor i plåt i tvättstugor där det ska sitta städnaterial.
Borrat i kakel. Kaklet yrde och borren rök!
Plugg, brädstommar, 80mm träskruv. Plåtskruv rakt in i plåttavlan med skruvdragare utan att förborra. Smack, så baa!
Sånt jävla manligt sexobjekt asså.

Och så går jag runt i kortbyxor. Fullproppade med tuffa verktyg. När andra går runt och huttrar i den nyfödda hösten röjer jag runt i avlopp och svettas och muttrar.
Kortbyxor…ja det har jag inte haft sen Jesus föddes i dem. Någon gång på 90-talet vill säga. Grym kortbyxemotståndare har jag varit också. Hade lätt kunnat ställa mig längst fram på barrikaderna och skrövlat ”Bränn upp alla kortbyxor.”
1:a september säger gubbsen att det är okej att byta om till långbraxor. Jag tänker fan ha dem i till december. Öppna julklappar i mina körtbraxor. Plocka fram morakniven och hugga i julskinkan och sprätta upp julklapparna!
Nu går jag runt i dem själv och bävar för när man är tvungen att sätta på sig långenböxer.

Har även börjat med en annan otippad grej som inte skulle ligga en gnällig farbror i fatet (ligga i fatet, vad fan heter så för?). Mycket har jag gjort, men legat i nåt fat det har jag aldrig. Däremot hade jag sex i en djup tallrik en gång.
Väntar på att få kommentaren rakt i ansiktet:
-Gud du är så förändrad. Jag känner inte igen dig längre.
Men gud, jag kan inte fatta att folk har så svårt för att pröva lite nya saker,
kommer jag förvånat att svara då…

Den snedvridne.

Skulle precis skriva Nä men tjena hej! när jag var tvungen att stånka till dass. Väl utkommen därifrån och när jag satt mig redo så fick jag en nysattack. det är sånt som händer i vårt avlånga land och speciellt i Johanneberg i denna lägenhet. Men nu sitter jag alltså här så Hej Hej Hej!

Det är dessutom bestämt att denna blogg ska flytta. Alltså det blir fortfarande samma adress med annan tjänst och annat hotell. Alltså webhhotell. Den stora personalstyrkan som driver denna blogg kommer förflyttas till hemligt land där lönen utbetalas i form av en fralla och ett par nya strumpor per månad. Bra för mig och dåligt för dem. Men de tycker jag de är värda när de har jobbat så hårt och knåpat ihop ett spökinlägg i månaden typ.

Pajade ryggen förrförra torsdagen på jobbet. Vred den ur led kan man säga. Skulle bära ner en kyl från en lägenhet med en jobbkompanjon. Lägenheten var enormt trång och överfylld med junk, så det gick liksom inte att bära kylfan normalt. Eftersom vettigt grepp saknades fick vi ställa ner den halvvägs i svalens spiraltrappa. Där gick inte heller att få till någon böjning på knäna så jag böjde ryggen alldeles för mycket och när jag rätade ut min skojiga kropp så hamnade nog inte disken vid svanken tillbaka riktigt på sin ursprungsplats…så att säga. Kände direkt att det var tok i ryggen.
Detta var på förmiddagen. Fortsatte jobba på eftermiddagen, men ryggen gav inte med sig. Vid tre-tiden kunde jag inte räta ut ryggen utan riktig sadomasochistisk smärta. Och eftersom jag inte är lagd åt detta håll så fick jag parkera bilen och stämpla ut.
Ska börja jobba på imorgon då ryggen känns bra igen.

Hade nästan glömt hur det är att vara hemma en hel vecka. Nu var ju inte detta någon semestervecka i paradiset. Mer en sjukskrivning i en etta i Johanneberg och eftersom min bloggpersonal numera bor på ett hostel (med rinnande kallvatten på gården) så fick jag ombesörja promenaderna till Willys på egen hand. Såg väl ungefär ut som jag hade skitit ner mig där jag stånkade och pustade mig fram för att låta matvarorna trilla ner från hyllorna i min rullande korg.
Sitta och ligga ner har inte varit några problem. Gå och stå, då har ryggen vrålat till mig: Nu går du och sätter dig igen din gamle tokiga påg. Och det är väl ungefär det jag har gjort.

Och med de orden hälsar den snedvridne ajöken och hoppas på ett nutt inlägg inom snar framtid mellan frallor och strumpor.

En rapport från värden i ett distrikt mitt i världen.

Det skrivs inte så mycket här för tillfället. Bloggaren blev heltidsarbetare. Har inte haft ett heltids dagsjobb sen 1995. Så fort man har klätt om och gått ut genom arbetsplatsens dörr efter arbetsdagen är slut så knockar tröttheten en direkt i ansiktet. Dricker ofta kaffe när jag kommer hem. Den bästa stunden. Sen äter jag. Resten av kvällen ligger jag och glor på någon serie. Helt enkelt för slut för att göra nåt annat. Går och lägger mig klockan elva och halv tolv sover jag som en drogad bebis. Sex timmar senare, innan luffartuppen bräker så börjar allt om…
Här hade jag kunnat på klassiskt vis kunna skriva att ”mardrömmen börjar om”, men jag trivs väldigt bra på mitt vikariat. Det är bara rutinerna runt omkring som har sett annorlunda ut de senaste 25 åren och som måste nötas in. Jag är alltså inte riktigt van med att timmarna man är ledig är färre (om man räknar bort tiden man sover som friterad sweinschnitzel) än de timmar man jobbar…
Hade glömt av att man kunde trivas på ett jobb, att man kan ha arbetskamrater, att man kan lära sig nya grejor varje dag och att man inte behöver känna att ”oh no vad jag inte vill jobba idag”.

Vad gör en bovärd då? Jo han bor ju såklart i världen…som han älskar. Nja om du har problem i din lägenhet då kommer bovärden. Och då menar jag inte problem med din fru eller man eller magen eller att du spenderar hela din lön på allväders-stövlar i olika färger. Nej i det läget är det nog bättre att ringa en psykolog, doktor eller en sträng ekonom.
Men bråkar dina fönster eller om kranen läcker eller bräker eller du har tappat bort tvättstugenyckeln eller ytterporten slår för hårt eller inte stänger alls, då kommer bovärden som jobbar i ett visst distrikt i världen som ett skott, kort och gott.
Just nu som vikarie hoppar jag in för de andra värdarna på olika ärenden som kommer in under dagen. Jag hämtar diverse material i olika förråd som behövs för de olika ärendena. För tillfället tar jag mig fram i en liten elbil som gladligen studsar fram på den fantastiska vägläggningen i Göteborg, eftersom bilen helt saknar fjädring. Det är ett evigt morsande när man möter andra bovärdar och miljövärdar som också kommer i sina elbilar. Detta tycker jag är väldigt trevligt. Förr promenerade jag runt på andra lång och morsade på krogägare och stammisar. Nu sitter jag i en elbil och morsar på andra människor i elbilar och det på arbetstid.

Nu ska jag berätta vad jag har i mina jobb-byxor. Vi tar det från vänster uppifrån och neråt: Mobil, tobak, liten vattenflaska, liten anteckningsbok, diverse skruv och jox, gylf, bläck och blyertspenna, brytbladskniv, polygrip, diverse nycklar, jobbmobil, filter. Vänster lårficka: Bitsats, ficklampa, handskar. Höger lårficka: Lång smal elskyddsmejsel, stor bit-mejsel, måttstock, morakniv i hölster. Bakfickor: Ärendelappar, ibland diverse mindre reservdelar och oanvänt snytpapper om jag skulle få en nysattack. Allt detta hålls upp av ett skärp som verkligen får jobba som skärp. Vikt: ingen aning, men kan tänka mig innehållet i en varukorg med två-tre liter mjölk eller ett tudelat sexpack.

I veckan när jag skulle dela ut lite infoblad i några trapphus kom jag fram till en lägenhetsdörr. När jag drog ner brevinkastet började en hund skälla. jag stod och lyssnade ett tag och försökte se käften på hunden innan jag släppte ner bladet.Jag lät bladet singla ner…sen hördes käftarna klappra. Man kunde höra hur pappret köttades sönder mellan de vassa gaddarna. Som en livs levande dokumentförstörare. Kanske anställd av någon makt som inte vill sprida känslig information…

///Slut på meddelandet.

Ny dammsugare.

Köpte en dammsugare förra veckan. Röö och finer. En sån där sladdlös skaftdammsugare med inbyggd handdammsugare och utbyggd tåsugare (tror jag det hette förr i tiden på glada 50-talet när freonet flödade och alla slogs med dammsugarskaft.)
Köpte den bättre begagnad på Hisingen. Där på den förr skamfilade sidan av Vågmästareplatsen där det en gång låg billiga lunchfik och restauranger, mcklubbar, svartklubbar, replokaler, second handaffärer, föreningar och plåtskjul med verksamheter som inte brydde sig om kvitto eller moms. Nu rivet och ett stort bostadsområde där de med lite tjockare goeplånka än alldagliga luffers bor. Rostiga stålfasader hade husen också. Ärligt talat: Hade de inte råd med att blaffa upp något lite mer exklusivt material.
Hur som haver som jag ofta säger. Där köpte jag min dammsugare av en liten trevlig prick, prack, frack som skulle flytta till Majorna i glajorna, för han hade glajor.
Den här dammsugaren skall användas som en svepare så att säga… Svep över väggar och tak och golv med din nya ägare som alltid står bakom dig i rutiga pyjamasbyxor. Vi kommer känna styrka genom varann.
Nej, men faktum är att det är väldigt bökigt att bara få fram min vanliga dammsugare. Min lägenhet har inte så många skåp så väldigt många saker samsas i varje skåp. Dammsugaren står naturligtvis längst in vilket gör att man per automatik tänker: Sorry, vi ses imorn istället. Dessutom är min lägenhet rätt trång så man hinner alltid få ett tjog utbrott på sladd som fastnar och slang som river ner diverse mingvaser.
Det är då den röeee och fine kommer in i bilden. Så fort jag får syn på den: Svep över dal och sjö, över murbruk och stock. Under loft och lakan, över skägg och den spetsiga hakan…
Kommer äga det renaste hemmet i Hönkytönkyborg.
Gick ner en sväng på Konsum Avenyn. Satte den fint i en rullande korg. Den verkade trivas bra där. Höll stadigt om dammsugaren och korgens handtag samtidigt. Mölade ner en del jox i korgen. Begav mig till kassorna med korg och dammsugare bakom mig. Fingrade lite tankspritt på…och då satte dammsugaren igång med ett vrålande läte. Vaaaa? utbrast jag jag vände mig och försökte få tyst på den. Ett par alldeles bakom tittade på varann och började fnissa. Jag frågade dem om de ville att jag skulle komma hem till dem och dammsuga. det ville dem inte, utan fortsatte bara skratta. Nu visste jag ju iallafall att den funkade.
Jag och dammsugaren gick och tog en öl efteråt. Kvalitetstid. Öl till mig och damm till sugaren. Nu är mina väggar, eller förlåt, golv skinande rena.

Hann även fylla 48 år i tisdags. Det är lite likadant som att vara 47. Champagne, snittar och tårta och presenter hos mor. Inga födelsedagskramar dock. Syrran hade grejat ihop en korg med sånt jag tycker om. Bland annat kinapuffar, coccosbollar och öl och en annan massa gött! Blev rörd. På kvällen blev det utgång. Lite för mycket öl och födelsedagsdrinkar, men annars bara roulit! Vaknade upp dagen efter och kände mig som jag hade fyllt 68 år. Känslan höll i sig hela dagen…

Alingsås

Drömde att jag var i Alingsås. Varför vet jag inte. Har inget relation till den staden. Bara att min mormor och morfar bodde där när jag var liten, men huset blev för litet på grund av mormors saksamlarmani så de flyttade till ett större hus i Tibro…
Jag gick in på ett kafé och beställde en kaffe. Det satt massa häftiga och tuffa typer därinne. Kaffet kostade 120 kronor. När jag påpekade att det var det dyraste jag varit med om (och frågade om kungen hade pissat flytande guld i det) blev jag utslängd. Landade på alla fyra som en hund. Jag fortsatte ner för gatan och kände ett kaffebegär starkare än jag någonsin har känt i vaket tillstånd. Varenda uteservering jag gick förbi var rökfri. Vad konstiga de är här i Alingsås, tänkte jag. Promenerade och promenerade. Förbi varenda kafé och uteservering. Tillslut hamnade jag på en sten utanför en kiosk i utkanten av stan med en pappmugg med utspätt rostvatten i. Jag tände en cigg. Då dök det upp ett mikroskopiskt moln som duschade ner mig och släckte ciggen.
Jag vaknade på ett loft i Göteborg.

Kan vara praktiskt så här i corona-tider att mentalt kunna ta en resa. Nästa gång kanske jag reser lite längre…

Tändare och skjortor!

Köpte en ny skjorta igår. Alltså second hand, fast aldrig använd.
Svart var den och hade ärmar. Pure egyptian stod det. Kavlad egyptiskt murbruk av högsta kvalite. Visste inte riktigt vad jag skulle tro… Men den verkade var i rätt storlek när jag körde in höger ärmen i våld. 45 spänn. Lika taget somen en bärs på krogen.

När jag stod och väntade på spårvagne på Järntorget kom en kvinna fram och frågade om jag hade en cigg att bjuda på. Nu för tiden brukar jag vilja ha mina surt förrullade cigaretter för mig själv, men jag hade ju precis köpt en egyptisk skjorta gjord av knaperstekt hare så jag tänkte, äääh what the häck!
I dessa nervösa coronatider (som gör mig nervös för de flesta inte verkar bli nervösa av det) så tog jag ett steg bakåt och skickade ut ciggen med ett utsträckt armlängs avstånd medan jag ryckte huvudet som en struts åt andra hållet.
-Tack.
-Javisst (försvinn!)
Jag vände tillbaka huvudet. Där stod hon kvar och blängde på mig. Hon undrade om jag hade tändare också…
-Ja, men helst inte. Jag vill inte ha andras kladd, svarade jag.
Hon stod kvar en stund och blängde på mig dumt. När jag blängde tillbaka så gick hon.
Alltså vad är det som är så svårt med att förstå att jag inte vill ha mina personliga tillhörigheter nedkluddade med massa potentiella klibb-kladd-basilusker?
Sicket fölk asså!
Och det här var inte första gången. Tidigare under dagen på lunchen på praktiken klev det fram en Jeppe som bara:
-Oh vad skönt att du har tändare!
-För mig ja!
Han tittade på mig som jag var sinnessjuk. Sen gick han…

Kom hem. Min iver för att prova skjortan kände ingen hejd. Såg framför mig hur jag skulle glida ner för gatan med en nogger i handen i min egyptiska kammade knullsärk i gassande solsken…
Jag fick tänka om. När jag körde in handen i skjortärmen dök ens handen upp. Körde in den några gånger till. Jävla skräpskjorta! Äh, uppkavlat är ju också snyggt. Jag började knäppa skjortan. Det gjorde ingen skillnad. När den var knäppt hade jag kunnat stoppa in tre soppåsar där under och ändå haft plats för en grosshandlare på flykt.
Hur fan kunde den se lagom ut i affären? Felbedömning…
Äh, jag kanse kan använda den som presenning till balkongmöblerna över vintern…

Kan ändå tycka att den där ölen på krogen var mer tagen än det här satans elefantskynket!

En rapport bland alla andra rapporter…

Igår på praktiken så fick jag i uppgift att kontrollera tre fönster som hade krossats i helgen. Alla tillhörande samma trappuppgång. När jag kom tillbaka till kontoret fick jag höra att någon hade bajsat på golvet i tvättstugan. I samma trapp.
Det kanske är vårkänslor som gör folk till djur. Eller snarare odjur. Svårt att säga.

Fan måste gå och klippa mig. Ibland när solen kastar ner min skugga på gatan så ser jag ut som en femtonårig pash-flicka som är på väg till söndagsskolan.
När jag ser mig själv flimra förbi i ett skyltfönster så tänker jag:
”Pssst, snacka inte med honom. Han vill bara åt dina pengar…”

I övrigt är det mycket klockor, covid-schlyno överallt, koreanska serier, halvfabrikats-middagar, gå upp med tupphelvetet även när man inte behöver och inte så mycket sköjigt hej babberibba. Men OM, då tar man i från sulorna och ett antal timmar senare så kapar man sig själv vid fotknölarna, ty alkoholtoleransen ligger inte på samma nivå längre som den brukade göra och har man tur så vaknar man med en Big Mac som huvudkudde på ett ensamt loft.

That’s about it…

Grillad kyckling.

Köpte en grillad kyckling.
Kyckling med potatisgratäng. Kyckling med ris och curry. Kyckling på macka. Kyckling med pommes. Mer kyckling med ris och curry.
Ingen hejd på den kycklingen.

Kom att tänka på filmsekvensen ur The Doors-filmen när Jim Morrison hoppar sönder en en kalkon på thanksgiving och sen knullar han med sin tjej. Kyckling och knulla.

Kom även att tänka på den där gången för tio år sen eller mer när jag hamnade på krogen med en grillad kyckling. Tanken var att jag skulle hem och äta den, men jag träffade en tjejkompis och kycklingen fick följa med ut på krogen. Efter många öl blev det efterfest. Kycklingen var med på efterfesten. Somnade på morgonen och vaknade lagom till lunch. Kycklingen fick åka spårvagn. Tidig eftermiddag och vi satte oss på krogen igen. Kycklingen i stolen bredvid i den gassande sommarsolen. Några timmar senare var det dags för krogbyte. Min vän gick och köpte en tandborste och tandkräm på 7-11.
Någonstans där på Storgatan tröttnade jag på den där påsen. Den hamnade i jämnfota regndans inspererad av Jim Morrison. Det som är vanvett kan förefalla helt normalt när man sköjar sig bortom vansinne…

Kyckling med potatisgratäng. Kyckling med ris och curry. Kyckling på macka. Kyckling med pommes. Mer kyckling med ris och curry…
Ingen hejd på den kycklingen.

Utlöpt kontrakt.

Här pågår ju inte livets fest precis. Väldigt dåligt med klackar i väggarna och skjortärmar som spricker. Inget krossat glas eller klirrande flaskor. Inget rufsigt knull…bara oändlig tystnad med en papperspåse på huvet.
Precis som livet i stort för tillfället. En halvfylld salong med ett gäng debila som halvsover sig genom en trött matiné som visas på en uppriven duk i en salong som doftar mögel och svett.
Allt är sådär på den existensiella skalan för tillfället. Det är nog det jag försöker säga. Fast som en poet i en gammal sönderriven basker.

En praktikplats där man trivs sådär. En utbildning som är katastrof på alla plan. Det var ju tråkigt…för det här kan jag inte utveckla här på bloggen. Ett par människor har varit på mig och kan inte för sitt liv förstå hur jag kan kritisera min skola så öppet på sociala medier. Det skulle kunna riskera att jag inte får något jobb osv. Det hela är rätt bakvänt. Det är nämligen inte jag som gör dåligt ifrån mig eftersom jag är en (om jag får säga det själv) väldigt ambitiös elev som vill lära mig så mycket som möjligt eftersom jag vill bli en så bra hyresvärd som möjligt. Det hela är enkelt. Jag känner nämligen för en av de första gångerna att jag har valt rätt yrke som jag kan komma att tycka om och bli bra på. Därför blir frustrationen stor när skolan inte levererar över huvud taget.

Nåväl, och eftersom stycket ovanför skrevs för några dagar sen, så har nu min skola stängt ner fysiskt på grund av Coronan. Nästa vecka skulle vi ha praktisk ellära. Alltså skruva i kontakter osv. Kan bli lite svårt att göra på distans. Kanske det trycks ner ett eluttag genom brevinkastet med instruktioner på en dvd, sen kan man koppla av bara helvete tills det blir svart i hela huset. Skall bli intressant och se hur min skola ska lösa det hela med återstoden av utbildningen.

Någon kanske undrar varför jag inte plojar ner massa jox med någorlunda täta frekventa mellanrum här nu för tiden (vilken mening det där blev). Tänker han lägga ner bloggen, kanske någon skrattar eller gråter sig till sömns varje natt. Nej, det tänker jag inte göra. Däremot känner jag mig aningen kontrollerad här för tillfället. Jag söker jobb… Om det står mellan att få ett jobb eller ge utlopp för att vara totalfestlig sköjare här, så väljer jag jobbet.
Hela tanken från första början med denna blogg har varit att den inte ska ha någon kontroll eller självcensur. Något jag tycker jag har skött rätt bra under åren. Därav är det inte lika roligt och befriande att skriva här för tillfället.
Dessutom har kontraktet på evig sköjare löpt ut. Precis som vilken människa som helst tar jag mig en bläcka ibland. Men 95 procent av tiden åker jag hem efter skolan eller praktiken. Dricker kaffe eller en folköl, äter, kraschlandar på soffan framför någon serie och går och lägger mig klockan halv tolv. Ibland om jag inte är allt för trött skruvar jag i en klocka.
Visst låter det spännande?

Spårvagnskontrollanter

Som fattig student med klumpfot och för tillfället taskig frisyr och en stundom värkande högerarm, så brukar jag ibland, alltså inte alltid (om nu någon moralko eller moralkossa skulle få panik), tjuvåka på buss och spårvagn lite kortare sträckor. Detta är varken något som gör mig mindre nervös eller stolt i mitt röda hjärta som sitter till vänster…men jag ska betala dubbelt upp, för dubbla säten när jag har blivit en hederlig arbete med mössan i hand.
Så i fredags efter skolan så hoppade (det där med att hoppa kan ju alltid diskuteras) jag på en buss vid Kungsportsplatsen efter att jag hade köpt tobak hos Gule Knut (Brune Bengt extraknäcker där ibland när han har lust). Jag hann åka en hållplats. Vid Valand klev det på en så där åtta kontrollanter och jag klev av obemärkt med massa och pöbel i fredagsgyttret. Jag var trött och ville bara komma hem. Sen kan man ju inte säga att de är så svåra att upptäcka. Alla har svarta vindjackor med klatschig Västrafiklogga på ryggen och det värsta av allt: Alla har vita kepsar! Va? Dessa vita kepsar lyser inte bara avslöjande i det färglösa och grådassiga Göteborg utan det plockar även bort allt som har med någon slags auktoritet att göra eftersom hela gänget ser ut som en förväxt dagisklass.
Nåväl. Jag ställde mig lydigt och väntade på nästa buss. 10 minuter… Jag såg mig själv i pyjamasbyxa drickandes kaffe hemma i köket medan blåst och regn piskade sönder mänskligheten. Sen kom jag på att jag hade tvätt-tid, vilket drog ner markören på mysskalan väsentligt.
När bussen kom ställde jag mig lydigt bredvid dörrarna och tittade på de som ställde sig framför dörrarna. Jag kom på först och fick därmed välja plats eftersom jag hade gjort rätt. Jag valde den bästa platsen för att hålla utkik om kepsgänget åter skulle dyka upp. Jag drog ner dragkedjan på jackan och rättade till rumpen, stånkade ut. Skönt! Och där mitt framför mig lite längre fram i bussen stod en hel familj med kontrollanter i sina vita kepsar. Jag reste mig lika fort som om någon hade kissat på sätet och vätan hade nått mig och traskade rakt ut genom dörrarna precis innan bussen hann åka. Med adrenalinet sprutande gick jag rakt in i klockaffären som ligger alldeles vid hållplatsen och köpte ett batteri. Jag visste att jag behövde det till en klocka där hemma.
-Ett LR44! hojtade jag ut som om det gällde livet ELLER döden.
När jag kom ut igen så kollade jag när nästa buss skulle gå. Fyra minuter verkade resonligt. Å andra sidan är jag ju inte född med en toalettsits runt halsen och kunde därmed räkna ut de säkert skulle stå redo på nästa hållplats med sina löjliga kepsar. I övrigt började det hela kännas totallöjligt. En överdiven kamp för att slippa köpa en biljett för 30 kronor, speciellt när klockbatteriet kostade 50 kronor. Fast nu hade jag bara 24 kronor kvar på kontot och jag orkade inte föra över pengar och greja!
Jag bestämde mig för att traska upp till nästa hållplats för att se om keps-klubben stod redo på plats…och där stod de i en ring och tjoade och skrattade åt något suspekt. Precis när jag passerade kom det två bussar samtidigt som åker förbi mitt hem. Jag stannade och kollade hur de tänkte lösa uppgiften. Den ena bussen körde runt Korsvägen och den andra genom Johanneberg. Alla klev på genom bakdörrarna på den första bussen. Märklig teknik kan jag tycka asså. Lite som att trycka ut fuskåkarna genom framdörrarna. Sköter de verkligen sina jobb som de ska eller ska man behöva gå fram och berätta fördem hur man sköter sitt jobb? Funderade på att springa fram till den andra bussen och kasta mig in i den kepsfria miljön. När den dock åkte iväg såg jag att det stack upp små vita kepsar från de låga sätena även där. Har nog faktiskt aldrig sett en sån kontrollantrajd innan.
Gav upp och bestämde mig för att promenera hem. Det är ju kul att promenera. Speciellt när det är fredag och motvinden bjuder på en känsla av 17 minus och det är uppförsbacke hela vägen. Det är kul. Lite som en utmaning kan man säga.
När nästa buss passerade stack det upp massa kepsprydda skallar även i den bussen och på nästa hållplats…det ska vi ens inte prata om. De stod iallafall där och älskade världen på ett helt annat plan än jag någonsin gjort.
Kanske alla var på väg till en gigantisk personalfest med gratis sprit och varmkorv. Kanske de firade den internationella keps-bytardagen. Fan vet…

Jag var ju som sagt var bara på väg hem.