Så var det då dags…

Två timmar kvar på semestern. Sen är den slut. Finito.
Ska kliva upp kl. 5.20 imorgon.
”Hast du angst?”
”Jaaa bitte!”

Det märkliga efter en månads semester är att den sista veckan är man totalt acklimatiserad med att äta frukost på sena förmiddagen. Lägga sig i soffan och läsa en bra bok. Sitta på balkongen och svära och dricka kaffe. Åtmindstonde jag, som borde få en utmärkelse i konsten att inte uträtta någonting och mellan varven till och med njuta av det.
Semestern börjar plötsligt få en annan mening när det bara är den där veckan kvar. Ju mer ångest man får över att man snart skall börja jobba igen desto mer viktig känns semestern. Som en utopisk livsstil.
”Så här skulle man ha det jämt…”
Det går helt enkelt inte att njuta utan att lida. Eller tvärtom. I detta läge är det ointressant om du går tillbaka till ett jobb som du trivs med eller ej.
Kanske graderna av ångest bara är olika stora eller små. Grundkänslan är densamma.

”Hast du angst?”
Jaaa, bitte grosse angst!

Dröm nr.2 – En otrevlig dröm i tre korta episoder.

Drömmen som följde, efter galleriadrömmen, när jag hade somnat om var av mindre trevligt slag.
Det första som hände i drömmen var att det promenerade runt tre feta spindlar på mitt vardagsrumsgolv (inget vidare att drömma om, eftersom jag har spindelfobi. Jag ryser fortfarande). Jag slog ihjäl en av spindlarna med en morgontoffel. De andra spindlarna sprang och gömde sig. ”Jag tar hand om dem när jag har vaknat”, tänkte jag. Smart beslut eftersom jag sov.

Plötsligt befann jag mig på en gata. En enormt stor och skäggig och oborstad typ med håret stående åt alla håll dök upp (det kunde vart jag om man bortser från typens kroppstorlek). Han började gorma rakt upp i skyn som en uppretad, ickegrön hulk, sen satte han efter mig. Jag sprang in och gömde mig på ett hotell. Jag stod och smygtittade bakom ett hörn. Han sparkade och slog sönder hela receptionen med sina bara händer. En hög med kaffeved var att beskåda när han var klar. Han lade upp ett avgrundsvrål och sprang ut därifrån. Jag gick ut på gatan igen.

Nu befann jag mig hemma igen. I hallen. Jag tittade ner och märkte att jag stod i en brun vattenpöl. Jag öppnade toalettdörren och tittade på den fem centimeter djupa sjön som täckte hela toalettgolvet. Den var brun och det guppade runt bajskorvar där i. Toalettstolens kant var kvar helt intakt. Allt där under från kanten till där som vattnet tar vid var borta. Skärvorna låg utspridda på golvet. Jag tänkte att någon hade skitit med sådan kraft att hela toaletten hade brakat ihop.
Där någonstans i denna hopplösa soppa vaknade jag. På loftet. Lite ängslig, men lättad…

Dröm nr.1 – En återkommande dröm om en galleria.

Har en dröm som brukar återkomma. Alltså när jag ligger och sover. Jag drömde den i morse igen. Den utspelar sig i en liten galleria. En rätt gammal och sunkig sådan, där kommersen inte verkar vara så hysteriskt stor.
På nedervåningen ligger ett gammalt klassikt och spartanskt fik. Bryggkaffe, ostfrallor och kanelbullar. På övervåningen ligger ett flottigt lunchhak. Det speciella med de här två ställena är att rökförbudet inte verkar ha hittat dit. Det står askfat på borden och man får röka mellan klockan 12-17.
Det verkar vara någon slags nostalgi drömmen är uppbyggd på. Hur jävla sunkigt det än må vara med ett igenbolmat hak så talar alltså min nostalgiska känsla om något annat.
Första gången jag drömde denna dröm gick jag in för att avjnuta en kaffe och en cigg på undervåningen. ”Tyvärr”, lät damen meddela. ”Klockan är fem nu, så rökning är inte tillåten längre. Du är välkommen tillbaka imorgon.” I drömmen bestämde jag mig för att gå dit åter, dagen efter.
Mäkta besviken var jag när jag vaknade upp och insåg att allt var en bluff och bara i mitt arma hode.
Inatt när jag drömde om drömmen igen hade jag sällskap med någon rökfri typ som rynkade på näsan och stönade fram ett litet ”usch” när vi gick förbi. ”Imorn ska jag gå hit”, tänkte jag i drömmen och vaknade upp direkt efter. Lika besviken denna gång.
Spännande att se hur utfallet blir nästa gång jag drömmer om detta ställe. Kanske jag bolmar ner mig totalt, och vaknar röksugen på loftet…
Med några efterforskningar i vaket tillstånd tror jag att denna gamla sunkgalleria ligger placerad på en bakgata (som inte heller finns i vaket tillstånd) någonstans i närheten av Kungsportsplatsen.

Nu sitter jag iallafall under en väl tilltagen markis på Vasagatan och dricker en cider. Och röker en cigarett. Det funkar det med.

Oväsen.

Sitter på Vickis och dricker en bärs.
Det pågår ett vägarbete här av vilda proportioner. De byter spårvagnsspår. Oljudet är enormt. Hela stan har varit en stor byggarbetsplats denna sommar. Göteborg måste lätt vara Sveriges bullrigaste stad.
När jag var nere och hälsade på Esset i Malmö kändes det som jag hade anlänt till en tyst oas.
Allt buller överallt har en väldigt tröttande effekt.
Och trött är jag. Gnällig och småirriterad är jag också. Som en liten surkart. Tänker att det kan ha att göra med att jag har dragit ner på mitt Coca cola-drickande näst intill helt och hållet. Eller att jag har en skjorta på mig som stramar runt buken. Om jag putar ut magen ordentligt kan jag skjuta loss skjortknappen så den landar på andra sidan gatan.

Ska käka kräftor med familjen strax. Det ryktas att syrran har köpt sköjiga hattar… Jag hoppas jag blir snäll i hatten!

En gång när jag var på Skål för många år sen delade de ut tomteluvor till oss stammisar. Det var dagen innan julafton. Efter ett antal för många bloody marys tog ett dåligt spritsinne överhanden och jag blev plötsligt otrevlig. Lika plötsligt satt det en arg tomte i baren. Den arga tomten var jag. Ju argare jag blev desto mer skrattade mina kompisar åt mig.
Det hela slutade med att jag sa: ”jag vill inte vara tomte nåt mer!!!!” Och tog sedan av mig tomteluvan. När stämningen var bättre åkte luvan på igen.
Det är inte luvan som gör tomten…

En pizza, en hund, ett par ben och en fet man.

Har promenerat runt lite på Kulturkalaset idag. På Götaplatsen var det någon hysterisk show för barn och på Kungstorget var det, eeh, jag vet faktiskt inte. Det var inget bra iallafall. Det var väldigt mycket folk överallt. Så jag satte mig till slut på en bänk och glodde en stund. Det hela hade en ganska deprimerande effekt på mig.

Efteråt gick jag runt på bakgator och letade efter någon pizzeria som jag aldrig hade ätit på innan. När jag satte mig ner på uteserveringen stod en tjej och väntade på sin pizza och rökte. Hon hade en liten hund med sig med kala fläckar i pälsen. Hunden stod bakom henne. Mellan hennes ben liksom. Tjejen hade väldigt tjusiga ben. Först tittade jag på tjejens ben, sen tittade jag på hunden och de kala fläckarna och så på tjejens ben igen. Sen kom min pizza. Då tittade jag på min pizza, åt den och tittade inte mer på hunden eller tjejens ben.

På bussen satte sig en väldigt fet man bredvid mig. Han flåsade ansträngt när han andades och tryckte in mig i bussens vägg med hela sin tyngd och storlek. Det hela hade en väldigt deprimerande effekt på mig.

Ett dygn med syrran.

20140813-230023-82823748.jpg
Glad i Eds magiska brillor.

Hade en heldag med min syster igår. Eller snarare heldygn.
Lunch, Second hand-affärer och pubrunda i Majorna. Middag på Oceanen och mer öl på Andra Lång. Irish coffee och mer öl på Tullen. Sen träffade vi Ed med anhang på Publik. En väldigt trevlig dag och kväll.
Det hela avrundades med efterfest till klockan tio på morgonen. Precis som förr i tiden när man orkade hur mycket som helst. Fantastiskt vad sköj man kan ha.
Vi kan ha gjort oss yngre än vi var.

Alkisfrissorna

Promenerade ner till indiern för en liten stund sen. Jag dricker alltså en öl. Hade vart hemma hela dagen och kände i ådrorna att jag var tvungen att komma ut en liten stund.
Eftersom den här indiska restaurangen ligger i ett hörn så har stället uteservering på två sidor. På den ena sidan sitter det ett gäng alkisar. På den andra sidan, alltså runt hörnet sitter jag. Jag ser dem diagonalt genom restaurangens fönster. Tre alkisar bredvid varandra…

Alla är vithåriga och alla har frisyren bakåtkammad så den räcker ner till nacken. Verkar vara den vanligaste suputfrillan. Undrar varför?
Kanske de har var sin kompis (eller samma) som klipper dem en gång i halvåret när håret räcker ner till axlarna. En sax i nacken och så rätt över i en horisontell linje. Kanske de går till en herrfrisör som vet att de är alkisar och vet hur en alkisfrisyr skall klippas.
Alkisfrissorna är slående lika bratfrillorna egentligen. Alkisen har oftast lite tunnare hår, den naturliga hårfärgen som en gång fanns har blivit naturlig grå eller vit. Till skillnad från bratsen skippar de vaxet eller gelén och använder en blöt kam och kammar hela tjosanfladdret bakåt.
Det kan vara så att min frisyr snart är där. Brat eller alkisfrisyr. Jag är varken det ena eller det andra. Känns viktigt att understryka. Dock så gillar jag att sköja till det ibland. Med blivande brat eller alkisfrissa. Det är bara för att jag älskar världen.

Fick precis en fråga från en av gubbarna om jag var Gaisare. Jag svarade att jag inte var nånting. ”Alltså inom fotboll”, lade jag till, för säkerhets skull.
Han svarade att jag kändes som en Gaisare.
Är det detta som kallas ett sjätte sinne? Att känna djupt inom sig om någon är Gaisare eller inte. Och sen ha fel. För hans del verkade det ju nämligen gå sådär…
Önskar att det var min bror, som är fullfjättrad IFK-supporter, som hade fått frågan. Och att jag hade suttit bredvid. Troligtvis hade det blivit otrevlig stämning. En sak som dock är ganska säker, är att han aldrig mer skulle satt sin fot på den här jävla indiska Gais-syltan.

Nu ska jag strax gå hem och prova min mindre stekpanna som jag köpte igår. Jag skall även busringa till arbetsförmedlingen och fråga om kungen behöver en ny adjutant.

Stekpannor.

Har varit på utflykt med familjen idag. Till Freeport i Kungsbacka och sen till Tjolöholm slott. Trevligt med sådana små utflykter. Tänkte bada vid Tjolöholm, men tången var överallt och stank som en nittioårings underböxa.
Köpte två rejäla kvalitets-stekpannor till ett sjukt bra pris. En lite mindre och en enormt stor med 90 gradiga raka kanter som man kan göra sköjiga kött grytor i. Har aldrig ägt en sådan fet stekpanna innan. Man kan bräsera ett helt swein i den.
Känner otrolig utveckling i mitt liv nu när jag har skaffat så bastanta stekpannor. Som allt en dag skall lösa sig i mitt liv också.
Snart kommer jag få ha sex. Räknar ner minuterna tills det ringer på dörren.
”Den som inte har riktiga stekpannor får inte dansa med vackra flickor!”
Nu puttrar det en köttfärssås i stekpannan. Euforin är total.
Så förutom följetången med cykeln här på bloggen, kanske bloggen nu även breddas med en framtida följetång gällande mina stekpannor.

Dricker en öl på balkongen medan såsen får götta till sig.
En bit in på Augusti redan. Förstår inte riktigt var den här sommaren tog vägen. Blir sjösjuk om jag tänker på att sommaren snart är slut. En dryg vecka kvar på semestern. Blir höjdrädd om jag tänker på det.
De visar milleniumfilmerna på TV, fast som serie tror jag. Filmerna brukar jag se på jobbet.
Om drygt fyra månader är det jul. Brrrr…
Men det känns rätt okej ändå för jag har en fetare stekpanna än dig. Och dig, och dig, och dig.

Motörhead på Way Out West.

20140809-134032-49232000.jpg
Var på Way Out West i torsdags. Var helt enkelt tvungen att kolla in Motörhead. Många år sedan jag såg dem nu. Lemmy har ju dessutom vart sjuk en längre tid. På något vis kändes det som det kunde vara sista gången man såg dem…eller inte.
Ut på scenen staplade en väldigt tunn och magrad, gammal man. Första halvtimmen kändes föga övertygande. Lemmys röst var lövtunn. Efter varannan låt försvann han bakom högtalarstackarna och kom tillbaka efter en stund. Det kördes gitarr och trummsolon. Antagligen för att han skulle kunna pusta ut ännu mera. I mitten av setet körde de en ny, blusigare låt. Lemmy sjöng med helt ren röst. Efter det var det som om han sjungit upp sig och hans röst var tillbaka med helt annan kraft och han började skämta loss med härligt snack mellan låtarna:
”You like rock’n’roll, dont you? We gonna do a track from the Another perfect day-record now, that came out even before you where born. This is called One track mind…”
Och förutom två nyare låtar körde de bara gammalt äkta material och avslutade med en långversion av bomber med tre brötslut.
Naturligtvis fick de sopiga recensioner i GP. Men om ni frågar mig så tycker jag det har varit dags att byta ut Daniel Claeson och hela det övriga stofilgänget till recensenter på GP för längesen. De har hört för mycket musik och sett för många filmer. Det finns nämligen ingenting i stort sett som skapas längre som imponerar i deras öron eller ögon eller rövhål. En skara bittra tråkmånsar.
Grymt hur som helst att se den gamle rockfarbrorn stå där på scen igen.

”We are Motörhead…and we play rock’n’roll.”

Sköjerier och grubblerier, dagar och nätter, anekdoter och berättelser.