Kameraförsäljaren.

Jag har pengar på kontot igen.
Har precis sålt min kamera. ”Jag har en grå jacka och en grå mössa och glasögon” lät jag meddela i ett sms, så människan skulle känna igen mig. Insåg hur färgglatt det lät. ”Mig lär du ju känna igen” svarade hon. ”Jag har en rutig kappa och Dr.Martins”. Det har du ja…tänkte jag.
Köparen var en liten tanig tjej i knappa 20-års åldern. Hon var blyg och pratade tyst och hade med sin pojkvän som stod och log hela tiden.
Jag bullrade på med min oblyga stämma och försökte vara hygglig salesman. ”Och sen har du ju brakinställning här och kameran har ju stort bananupptag…den är väldigt glad på morgonen, det är därför jag säljer den”. Varje gång jag berättade något vände hon sig mot sin pojkvän och viskade något som jag inte hörde. Plötsligt vände hon sig mot mig och sa med kraftig stämma ”Jag ska ha den!”
Hon skickade över ett kuvert. När jag stod och räknade pengarna och sen tittade upp hade de redan börjat ta avslägsnande steg. Ett tack kom i bara farten, så var de försvunna och jag var kameralös och några tusen spänn rikare.

Vet inte riktigt vad jag ska göra med pengarna. Det är ett problem… Förutom att köpa hem mat, sixpack och tobacco. Går ju inte på krog för tillfället. Ibland kanske två stora stark på någon sylta innan jag styr mina steg hemåt. Förutom de där där tre bärsen på Tullen på andra lång förra söndagen har jag inte varit på andra lång och rumlat runt på snart två veckor. Har nog inte hänt under de senaste fem åren.
Är sjukt sugen på att bli pissfull, redlös, tokfull, dricka bärs långt in på morgonkvisten tills ballarna trillar loss och hjärncellerna flammar upp. Tyvärr ingen bra idé för tillfället. Vet inte hur det skulle kunna sluta. Dessutom känner jag mig lite trött på svinandet och grisandet.

Har precis druckit en kaffe på Solrosens uteservering. Vinden, den osviklige dök upp. Det blev kallt. Nu har jag flyttat in och dricker en av de där två bärsen…

Åka hem…lägga sig på soffan. Det är ju fredag trots allt. Det finns en spricka i vardagsrumstaket. Sprickan är formad som en stjärna. Såååå fascinerande.

Nej, äggstanning och föck!

Nada, nada, nada…

Skrev inte här igår. Hade inget att säga. Samma sak idag, fast jag skriver ändå…

Försov mig igår. Sämsta tänkbara start på dagen. Fick ringa till arbetsgivaren och säga ”det kom ingen buss. Den bara kom inte???” Att komma försent på grund av att försova sig bestraffas nämligen med sura miner i en veckas tid framåt.
Knegar idag också. Stod ute på balkongen och rökte. Tittade på två vildkaniner . Den ena kaninen åt gräs medan den andra kaninen försökte sätta på henne. Smaklig måltid!

Kämpar på med mina glasögon. Det har slutat gunga i synfältet nu. Däremot känner man sig inkapslad och blir trött i snoken. Kommer bli linser direkt när jag får lön.

Min brukare har någon slags Disneykavalkad här. Skönheten och odjuret och Lejonkungen. Fullkomligt jättesvårt att stå ut.

Nej, fyfan vad lite jag har att säga. Ber om ursäkt till mina trogna läsare – it’s all bad news, be careful when you bend over…

Får bli en dagens dikt istället:

IMG_0502.JPG

Och en dagens låt: Bergman Rock – Jim

Jag vet inte.

Jag vet inte. Det är hårda tider för sköjaren som egentligen älskar världen. Sömnen den jäveln, verkar inte allt för förtjust i mig för tillfället. Sov en timme förgående natt och fem timmar i natt. ”Johan var inte en av dem som sov bort sitt liv” kan man säga på min jordfästning.
Rastlösheten är 100 och koncentrationsförmågan 0. En taskig kombo.
Jag fick smaka på tvåsamheten med rött hjärta. Smaka, men sväljandet uteblev. Jag hatar verkligen den här lägenheten nu. Det där jävla loftet. Den här köksplatsen som brukar vara mitt högsäte för långa kaffestunder. Jag kan räkna stunderna då jag har kännt glädje i detta pisshål. Den här lyan skriker ut sin tomhet i mitt ansikte. Och världen är en ful plats som styrs av en misslyckad fet lindansare som inte klarar av att hålla balansen.
Jag försöker hitta saker att göra som får mig att tänka mindre eller på annat. Att tänka så mycket som jag gör måste vara farligt. Man kan få uppsvällt bakhuvud och fräknar på insidan av kinden.
Jag har en kompis som aldrig vill tänka på jobbiga saker. Han är en expert på att bara se framåt och aldrig se bakåt. Som en inpräntad överlevnadsstrategi. Om man nämner något jobbigt, vilket jag brukar göra ibland, som han har lagt bakom sig ropar han rakt ut på rekyl: NEEEJ, JAG VILL INTE TÄNKA PÅ DET!” Han får panik. Och en glasartad blick. Det ter sig såklart lustigare än det är.
Man kan också gå ut och gå om det blir för jobbigt med tänkandet. Ett tips som jag läste på Martins blogg var att när man satte ner vänsterfoten så uttalar man ordet ”inte”. När man sätter ner höger foten uttalar man ordet ”tänka”. När man sen har promenerat 10 000 sådana steg slutar man som sinnessjuk. Helt utom räddning från att tänka.
Jag försöker alltså hitta på saker som inte får mig att tänka så mycket, eftersom tankarna just nu upptas till 99 procent av saknad av henne och ensamhet kontra utebliven tvåsamhet.
Att promenera fungerar okej (har dock inte provat ”inte tänka-metoden”). Duscha är konstigt nog en syssla som skingrar tankarna. Jag är nu den renaste människan, till utsida, i denna del av staden. Titta på Tv – Nej. Läsa – max 10 minuter. Att gå på krog och bli full – Nej, fungerar inte alls (om man inte vill bli utslängd för förargelseväckande beteende och sen sitta och snyfta på ett torg (dricker numera istället min beskärda del av folköl hemma istället). Alltså alla de där alldagliga sakerna som brukar fylla ut all min tid fungerar inte alls.
Andra saker jag skulle kunna testa är: Pussla, stränga om gitarren, putsa fönster, bli porrmissbrukare, simma i Mölndalsån.
”A jerk off in the dark” har jag inte vågat mig på. Vågar inte tänka på hålet som uppstår i magen efter att ha sett hennes underbara kropp framför mig.
Jag skriver en del. Både här och i dagboksanteckningsform. Det funkar för stunden. Ibland försöker jag mig på diktformen också, men det faller platt.
Johan är en 42 årig man. Numera med platt mage. Snart fyllandes 43 år, smått besviken på vad livet har för förtret vilandes i sitt lilla fula sköte.
Annars kan man svara som Henrik Bergren gjorde i en Intervju när han fick frågan: ”Men vad gör du om dagarna då?” ”Ah, det är bara gay!”

Nu tänkte jag för mycket igen…och blev så där konstigt yr och tom igen…jag tror jag måste duscha lite…

Vildan.

Det kom in en kvinna här. Störde och rörde runt i Johans liv i ett par dagar på ett väldigt fint och bra sätt. Nu är det tyst och ingen som stör här längre. Det känns väldigt tomt och trist.
Jag saknar henne väldigt mycket.

En dusch och linser.

Tog en dusch igår. Gnuggade mig i ögat, sen var linsen historia. Den rann ner i avloppet troligtvis. Tyvärr var det sista paret också. Har gått runt med en lins under längre tid innan. Konstigt nog vänjer sig ögonen och allt ter sig normalt. Känner mig ändock färdig med sådana expriment.

Tur att jag har glasögon. Jag har precis tagit en promenad med mina glasögon. Vilandes på snoken. Att vänja in ögonen (eller snarare hjärnan) och att bära glasögon är rena gratisfyllan. Världen gungar och böjer och bänder sig. Ibland är man tvungen att sätta sig på en bänk när yrseln blir för stor. För att inte tala om imman som dyker när man svettas, kan vi tala om något annat…

Tycker att glasögon är en väldigt bra uppfinning samtidigt som den är bedrövlig. Dessutom känns det som man är i en bubbla. Räcker ju med den bubblan som hjärnan befinner sig i.

Jag är alltså dömd till att vara inburad i glas, en glasögonorm på vift, till dess att jag har köpt linser. Kanske jag kommer bli helt van och älska mina glasögon och aldrig mer köpa linser. Frågorna är många som ni förstår.

Min vän Erik tycker det är sjukt irriterande att bloggen har olika typsnitt ibland. Varför frågade han nyss. Det blir tydligen så beroende på om jag skriver inläggen på mobilen eller ipaden. Så bara för att jävlas skriver jag nu detta inlägg på mobilen.

  Glasögonligist på vift.

Balkong och bloggar.

IMG_0494.JPG
Jag sitter på balkongen, i solen som försvinner och kommer tillbaka igen bakom molnen. Hej…Hejdå…Hej…Hejdå.
Vinden är så där ilsken som det känns som att den bara kan vara i den här stan. Humlor surrar runt överallt, som om det redan vore sommar (detta var alltså ett försök till att vara Dan Andersson-poet).

Jag vaknade klockan åtta i morse efter att ha sovit i sju timmar. Triumf. Naturligtvis inte utan fusk. Förmågan att somna grundades med en viss trötthet, tre stora stark, en gammeldansk och tre folköl.

Den här bloggen har blivit trist för tillfället. Jag ber om ursäkt för det. Men eftersom bloggen är min, och skriven av mig, och jag för tillfället är en ganska trist historia är det tyvärr oundvikligt.
Gårdagens inlägg till exempel vet jag inte vad jag ville ha sagt med.
Och på tal om bloggar, så läser jag Martins blogg igen. Alltså från början som en bok. Den är fantastiskt rolig skriven med ett underbart språk. Jag gillade Pluras bloggbok också, fast jag inte kommer ihåg något av den.
Bästa betyg man kan få är när någon säger att de har läst ens blogg från början till slut på ett bräde. Det har hänt några gånger att folk har berättat det. Annars är det ganska fint med min vän som någon gång i veckan har högläsning av min blogg i sängen för sin tjej innan de ska sova.

Solen kommer försvinna runt huset om typ en halvtimme. Känns lite som den hånar mig med sina glada solstrålar. Fåglarna kvittrar. Då och då passerar det flygplan uppe i luften. De lämnar Göteborg och landar i andra länder.

Jag är jag. (Tror jag har använt den titeln innan i tidigare inlägg, som för övrigt är en låt med Hästpojken.)

Här sitter han, och tar en öl Tullen. Han som tänker. Han som tänker så mycket så man emellanåt kan tända en cigarett på elden som flammar ut ur öronen. Den ANALyserande, den iakttagande.

Jag lärde mig dessa dragen i väldigt tidig ålder. Som en instinkt. Behärskade det redan när jag var sex år gammal. Att känna av stämningen. Och anpassa mig till den. Mina föräldrar och i synnerhet min far hade väldiga humörsvängningar…som jag lärde mig att anpassa mig till. Sådant som barn inte ska behöva lära sig och ägna sig åt i den åldern. Med andra ord, om min farsa var på extremt dåligt eller retligt humör lärde jag mig hur man skulle hålla sig utanför skottlinjen. Att tassa på tår, att kolla in känsloläget i köket, att akta sig, att inte vara barn.
Det där satte ju såklart enorma spår i uppväxten. När det var dags för revolt tog det ju överdrivna proportioer. Eftersom jag lyckades vara dubbelt så arg än alla andra. 
Dock och fortfarande med en rädsla och känsla över att vara i vägen till exempel. Att vara oönskad. Att iaktta och bedöma folk innan jag själv öppnade truten och litade på dem. 
Tro fan att man var jobbig.
Väldigt många demoner har jag kämpat med för att bli av med. Och faktiskt lyckats. Många är avbockade. Några få dyker fortfarande upp. Ibland. I vissa situationer. Det blir extra tydligt när jag lär känna en människa som jag tycker om extra mycket.
Då handlar det om att blotta sig. Att kasta sig ut utan fallskärm. Att slå sönder skyddsvallen, bit för bit…med Johans yxa… Inte helt bekvämt i alla stunder och Inte en helt osvettig uppgift.
Men höhö, det gick väl bra för mig också. Jag blev varken massmördare, sprutnarkoman, träslöjdlärare eller våldtäktsman.
Känns tryggt att tänka på.

37 timmar.

Har nu varit vaken i 37 timmar. I sträck. Naturligtvis finns det en bakomliggande orsak till varför, men det känns för privat för att tas upp här och nu. Såklart är det ihopkopplat med ett visst huvudbry.
Sedan jag gick upp i morse (utan att ha sovit alltså) och då varit vaken i 24 timmar i sträck har jag ändock hunnit med en del. Som följer:

-Dricka kaffe
-Äta havre fras
-Läsa biografi
-Försöka somna
-Sortera strumpor
-Sortera övrig tvätt
-Städat
-Druckit folköl på balkongen och läst en diktsamling med Bukowski.
-Sett en dokumentär om moderaterna (blä)
-Strökollat en dokumentär om de olika kungafamiljernas tiarer i Europa (som fan höll på i 90 minuter. Var på väg att slänga ut Tv:n).
-Ätit en korv med rostad lök.
-Varit på väg att äta en korv till.
-Försökt somna.
-Tagit en timmes promenad i sjukt snabbt tempo. Genom Johanneberg, Chalmers, Landala egna hem, tillbaka genom Chalmers och tillbaka till Johanneberg och hem.
-Duschat i sittställning i 45 minuter samtidigt som jag drack en bärs.
-Suttit på balkongen. Igen.
Ett par öl till har intagits och är inte med på listan. Detsamma gäller nikotinintaget.

Brukar säga att alla dagar går fort. Även när jag har tråkigt. Får nog revidera det lite grann. Den här dagen har nog varit den längsta på länge. På alla vis. Mitt huvud fortsätter att jobba hela tiden…
I övrigt vet jag inte. Eller det gör jag…men jag vill inte prata om det. Känner mig ledsen.
Annars blir man väldigt skör utan sömn. Räcker att få lite smör från mackan på fingret för att antingen bryta ihop eller få ett utbrott.

Har lovat att jobba imorron. Tänk om jag inte somnar (just den tanken är jätteeffektiv om man ska somna)? Då blir jag en dubbelt så bra assistent som jag hade varit idag.

Insomnia ala bedrövelse.

 

 Status insomnia…

Kl.03.40 Sitter och glor ut i dimman. I köket. Med en folköl. Kan inte somna.

Kl.05.50 Tillbaka vid samma köksbord i samma kök. Efter att vridit mig, förbannat, svurit, trummat på huvudkudde. Fortfarande inte somnat. Fåglarna har börjat kvittra och solen är på väg att gå upp. Någon borde slänga en säl eller dra en yxa i mitt huvud. Borde finnas en avstängningsknapp för tankar som kommer och går. Kan man slita ut sina hjärnceller genom att tänka för mycket? Hur gör man för att inte tänka? Det verkar finnas jättemycket människor som inte tänker alls. Hur gör de? Tillbaka upp på loftjävlet igen.

Kl.07.10 Tillbaka vid samma… Ringt till jobbet och berättat den glada nyheten att jag kommer stanna hemma idag. ”Att inte sova är inget giltligt själ att sjukskriva sig”. Men om det värker i hela kroppen för att jag inte har sovit så kan jag vara sjukskriven för värken. Borde finnas massa andra symptom som borde vara giltiga själ till sjukskrivning. Brustet hjärta till exempel. Har alltid periodvis haft svårt att somna. Min farsa brukade lägga huvudet på kudden. 45 sekunder senare sov han. När jag frågade hur han gjorde sa han att klev ner och lade sig i ett svart hål.

Nu sitter jag alltså här. Jag har varit vaken i 24 timmar i sträck. Jag dricker morgonkaffe. Guten morgen! Önskar verkligen att hon hade varit här. Loftet blev ett mycket vackrare ställe när hon tog hand om min sida av sängen. Jag hade krypit upp bakom hennes rygg och stannat där. Tills vi hade vaknat. Och sömnlöshet för en kortare stund i lyckligt tillstånd kan vara rena drömtillståndet. Det hör man väl: Trött men lycklig. Tillståndet just nu kan mer kännetecknas som. Trött och less… Och nu, för att geniförklara mig själv dricker jag morgonkaffe. Morgonståndet uteblev… NU skulle jag ha gått upp för att gå till jobbet..

Dessa textfraser har kommit och gått i huvudet under nattens gång. 

I wish I had a parachute cuz I’m falling bad for you

And I can see the ground approaching now

But I’m not sure what to do

I feel like a pinata once you take a swing at me

If you could just crack the shell open

I think inside you would find something sweet.

Avundsjukt önskar jag genast att man kunde skriva sådär. Det är vackert!

Här låten:Bright Eyes – Theme from Pinata