Nattsudd med Kjell.

(null)
Från vänster till höger, clockwise…
Kjell: E du lite seg i kolan eller?
Johan: Nej, men va fan. Jag är lite trött bara…Är du vaken eller?
Kjell: Jävla styltbralla!
Johan: Ja, men starta en pod eller nåt Kjell! Eller spela sax! Jag måste gå och lägga mig…
Kjell: Sindule dej sin sax! Nu måste jag gå köpa en matta. Man måste ha en schysst matta om man har pod! Jag begravde ju en utter här utanför matöppet i förra veckan! Nu är man ju inte så välkommen längre. Versalis blommar en annan månad. Det är roligt att resa ensam! Konferens med sig själv.
Johan: zzzzzzz…
#Kjell #styltbralla #sindule

Sådant händer ibland eller man kan inte ha flyt jämnt.

Hade en dålig start på morgonen i Onsdags. Allt för att jag var tvingad att gå på något slags drop-in möte hos arbetsförmedlingen på förmiddagskvisten. En av mina enda lediga dagar i veckan efter att ha jobbat helg och tagit på mig extra pass i veckan. Varför gör man så mot sig själv? Typiskt exempel på destruktivt beteende…Nja.
För svagt kaffe, snubbla på dörrtröskeln och kesomackor som hamnar upp och ner. Ett och ett annat flygande könsord och en självklar nysattack. Vardagsmat. Och så den där skitnödigheten som uppenbarar sig som en knuten näve som borrar sig genom tarmarna efter en halvkopp kaffe.
Där satt jag och tänkte på våren som kommer komma någon dag, när jag torkade mig i rumpen. Vid 44-års ålder borde man klara av två saker samtidigt. Särskilt om vi pratar om en rutin som man lärde sig att utföra långt, långt innan man blev vuxen, alltså att torka sig i stjärten…och kanske kunna tänka på annat samtidigt.
Torka, vika papper, torka, slänga papper. Ta ett nytt papper, torka, vika, torka…
Där gick något snett. Ett papper som vecklade upp sig. Dansade iväg lite. Men med min fantastiska motorik smiter inte något dasspapper iväg från mina pianofingrar. Smack! Där satt det. Fastkletat på skinkan…
Bajs på vänster skinka. Att torka sig ren från förnedring med fuktigt och torrt papper. Att ta en oplanerad dusch och duscha och löddra och tvaga bort förnedringen som en mycket gammal människa. Som minns hur det kändes att bajsa ner sig i skogen när man var en liten pöjk. Och i stunden skyllde jag naturligtvis allt på arbetsförmedlingen.

Jag hann precis till bussen. En ledig plats fanns tillägnad till mig. Ny, fräsch och renare än en nyss uppackad, vakuumförpackad ros satt jag där och tittade ut på världen som jag älskar så enormt.
Efter några minuter kände jag att jag frös om den otursförföljda rumpen. Det var ett jävla kallt säte. Efter en liten stund till kände jag hur fukten trängde in i kalsippen.
-Men vad fan!? morrade jag för mig själv. Tillräckligt högt för att mina närmsta medresenärer skulle vända sig och glo på mig. Jag kände försiktigt med handen. Sätet var dyngsurt, och det här var inte en av dagarna då det regnade ute.
Sätet mitt emot var ledigt, så jag kastade mig över där och trängde mig ner bredvid en kvinna. Hon sneglade på mig som om mina hjärnceller låg huller om buller i skallen på mig. Jag försökte förklara för henne om sätet och hon log tvingat samtidigt som hon tittade bort.
Nyduschad, rena kläder. En fuktig och knottrig röv och förnedrad av gud vet vad för sorts vätska. I den här stunden glömde jag skylla allt på arbetsförmedlingen.
Vid nästa hållplats klev en äldre herre på. Han var på väg att sätta sig på sätet. Medmänniska som jag är ropade jag i panik:
-Neeeej, sätet är vått!!!
Han tittade på mig med uppspärrade ögon och gick längre fram i bussen.

Väl på arbetsförmedlingen stod jag framför en ledsen norrlänning till platsförmedlare. Han hade långt hår och glasögon. Kalaskula och rutig skjorta. Han var allt annat en käckheten själv. Han klagade på arbetsförmedlingens slöa datorer och undrade om jag trivdes på mitt jobb. Jag sa att min eufori över att kliva upp och gå till samma jobb efter elva år var lite smått dämpad. Han verkade förstå mig på den punkten. Han tipsade om något seminarium som han inte verkade tro på själv. Jag lämnade hans ledsna uppsyn och kände mig inte helt munter själv och fukten i kalsongen hade börjat torka in i…

Resten av dagen flöt på fint utan minsta missöde. Lunch på Hops. Två bärs till efterrätt och skinkorna verkade hyfsat nöjda över att…vara skinkor och sitta där de satt.
Senare på eftermiddagen gick jag på bokrean med morsan och gjorde några fina fynd. Efteråt hamnade vi på Köttbullekällaren. Öl, pizza och öl.
Min skomakarvän Erik hörde av sig. Han som brukar besöka samma kineseria som mig och som jag berättade om här på blogga för ett tag sen. Just denna kväll hade han frångått sina kineseriaprinciper och satt sig på Dubliners. Det var alltså okej att träffas då. Och jag var ju ändå i närheten…och jag är ju aldrig omöjlig.
Vi kom på att vi faktiskt inte hade druckit bärs med varann på flera år. Med detta konstaterande som grund tyckte vi nog ”omedvetet” att vi kunde fira detta lite extra, med några extra öl för mycket.
Där satt vi. På Irländsk pub och hade trevligt när trubaduren uppenbarade sig från ingenstans och sa:
-Hejsan, hejsan! Jag tänkte spela några godbitar.
Själv tycker jag trubadurer på krogar kan vara något av det mest deprimerande som finns. Ingen lyssnar. De bara finns där som en fuktig disktrasa på en skinka.
Vi stod ut ungefär tre låtar. När han sen gav sig på Amy Winehouse:s ”Back to black” hade jag fått nog. Vi bestämde oss för att gå någon annanstans.
Jag besökte pissrännan innan vi gick. Det gick vägen helt utan någon olycka, vilket gjorde mig misstänksam.
Jag drog upp kalsong lite extra efter att jag hade dragit åt skärpet i byxan. Ett trött och ritshigt ljud hördes. I mitt käcka och gladlynta tillstånd hade jag ryckt till i kalsippen lite väl hårt, vilket resulterade i att den sprack längs hela linningen. Varför blev jag inte förvånad?
Jag skrattade högt åt eländet medan jag tvättade händerna. Naturligtvis var både tvål och handdukar slut. Vad annars?

En halvtimme kvar på dygnet. Imorgon är en ny dag, vare sig man vill eller ej. Full av möjligheter, skrämmande nog, tänkte jag där jag stod och skakade av händerna.

En svettig lax i byrålådan, ah men för fän dräm till mig med en fläskfile över källen!
Skrik när du brinner så kommer jag kutande med bensinen
Vad lite sköjig man blev i mockasinen. Nu ska man nog passa på och lägga in liten spya i grannens brevinkast. Öööh…
Spenat!
Granat!
Svällhode och rostade nötter!
Föck off, peace o hemorjdas!

Helvetesekipaget Burk.

En gång för minst femton aslånga år sen när jag bodde ovanför Redbergsplatsen så skulle jag panta burkar på Ica:n på Olskroken. Det var många burkar och många påsar. I det här fallet tyckte jag att det var bäst att ta cykeln och bara rulla ner för backen. Två bärkassar på varje sida av styret. Någon slags bindanordning och så gick det bra att fästa en påse på var sida av bakdäcket. Den sista påsen passade perfekt på pakethållaren. Sju påsar om jag har räknat rätt (ni som är bra på matte kan ju kontrollräkna om ni vill).
Borde ha fäst en bred last-skylt på cykeln också.
När jag cyklade ner för backen fick jag rulla ute på vägen eftersom ekipaget var för brett för den smala trottoaren. Vilket var lite nervöst eftersom bilburet folk hade förmåga att köra väldigt fort i den där backen.
Efter Redbergsplatsen fick jag göra tvärtom och cykla på trottoaren eftersom trafiken alltid är tät där och körbanan för bilar är extremt smal. Hade heller ingen lust att skrapa upp någon bil med min breda last eller få en hel tutande bilkortege efter mig.
Lite uppstressad närmade jag mig mataffären. Lättad. Snyggt gled jag förbi en gubbe med käpp, som valde att plötsligt gira lite åt mitt håll när jag gled förbi. Jag vek undan men lyckades snudda hans armbåge med min breda last. Detta jagade upp honom till den milda grad, precis på samma sätt som det troligtvis hade jagat upp mig. Precis när jag hade passerat honom hörde jag ett vrål. Ett typiskt vrål från en man med käpp. Jag försökte vända mig om och be om ursäkt, men jag hade ett jävla sjå med att hålla koll på min packåsna.
Jag bromsade in eftersom jag nästan var framme. Han gav sig inte, utan gick loss.

-Hörru du! Din förbannade hippiejävel!!!
-Va fan är det med dig gubbe? vrålade jag tillbaka på rekyl. Som bensin för min eld.
-SKA DU VÄLTA OMKULL MIG MED DET DÄR HELVETESEKIPAGET ELLER FÖRSÖKER DU LYFTA FRÅN MARKEN?
Jag tvärnitade och hoppade av cykeln med blodet rusande, sen vrålade jag tillbaka igen.
-GÅ HEM FÖRBANNAT LÅNGSAMT MED DEN DÄR JÄVLA KÄPPEN, DIN FÖRBANNADE GUBBFAN!

Adrenalin i en icke vanligt förekommande trafiksituation…
Vi stod och blängde tysta på varann med mördarblickar och flåsljud ett tag innan han gick vidare.
Fyndig gubbe. Jag hade säkert diggat den liraren under andra omständigheter.
På något vis kändes det som han hade plockat hem hela den fyndiga poängen, den jäveln.

Bredvid mataffären låg systembolaget dörr i dörr på den tiden. Bolagets trognaste kunder bemödade sig ens inte med att gå iväg fem meter med sin nyinköpta ”Svenskt brännvin”-flaska. De bröt korken direkt efter kommit ut ur bolagets dörrar. Gärna slängandes korken i närliggande buske efersom den inte behövdes mer. Med spaltgång gick de mot räcket för att stödja sig när de intog sin frukost… De höjde ens inte på ögonbrynen av denna ilskna och högljudda scen.
Det var bara de som inhandlade en bärkasse till sina varor som blev stående med öppen mun och blängde.

Jag kopplade loss ekipaget, strippade ner min flygmaskin så att säga. Sen gick jag in och bytte ut den mot en smärre förmögenhet som i slutändan troligtvis täckte kostnaden för ett sexpack och ett paket tobak…
…och kanske två paket nudlar om jag hade tur.

132 burkar

Jag har pantat 132 burkar idag. Läsk och (kn)öl(ll)burkar. I fem perfekt fullpackade påsar.
Man kanske skulle bli burksamlare. På deltid. Eller rumptermometertestare på heltid. Hur som haver…jag har helt andra drömmar egentligen.

Det stod plötsligt en liten människa bakom mig när jag matade maskinen. Han hade en liten påse med jättesmå burkar med sig. Jag tänkte först erbjuda honom att kliva mellan med sin lilla förmögenhet, men jag hade ett jävla bra tempo och flyt i burkpantararmen så jag ville inte avbryta.
Det lät som någon tappade något bakom mig. När jag vände mig om såg jag att det var en annan snubbe som hade tappat sin krycka när han skulle ta en läsk från hyllan. Jag var inbakad av min burksamling omkring mig så jag kunde inte klättra över berget. Han hade jätteproblem med att få tag i kryckan igen. Jag tittade på den lilla människan med den lilla förmögenheten. Den lilla människan stod bara och blängde utan minsta antydan till att hjälpa kryckmannen. Till slut fick snubben upp sin krycka igen och kryckade sig vidare. Efter det sket jag i mitt fantastiska burkpantartempo och slöade ner tempot på rent jävelskap…
Bråka med andra ord aldrig med en dude med 132 burkar eller mer.

På vägen ut från affären så lade inte den automatiska dörren märke till mig, så jag fick öppna dörren själv. För hon som gick ut innan funkade dörren och även för honom som gick ut efter mig. Att gå obemärkt genom livet. Kändes ändå bra på något vis…så jag inte får hybris över mitt fantastiska liv.

På vägen hem när jag korsade gångbanan höll jag på att bli nedsprungen av en joggare.
-Det här är en gångbana och ingen jävla springbana ville jag ropa, men lät bli.
Han joggade vidare och nu är jag hemma.

Heter det joggare längre förresten?
Alla ord som jag lärde mig fram till 90-talet verkar numera bära en antik klang. Kanske det heter ”yagger” eller ”spritter” eller ”sproutcher” eller ”sprontos”.
Vad vet jag…egentligen? Ja, det kan du fråga dig Johan!

Imorgon kommer det iallafall ett rafflande inlägg om den gång för över femton år sedan när jag skulle panta burkar och allt inte gick riktigt efter planerna.
En gammal anekdot från antiken kan man säga.

En militär.

I morse när jag åkte till jobbet så satt det en storväxt snubbe i full camouflagemönstrad militärmundering på spårvagnen. På snoken hade han gulfärgade skyddsglasögon. Runt halsen en militärfärgad snusnäsduk. Skallen bjöd på en vattenkammad flint.
Han åkte mot färdriktningen så han hade full koll över alla passagerarna. Han såg lojt snäll ut och satt och log nöjt, vilket gjorde att man blev lite nervös. Lite psyko och Breivik-vibbar.
När han skulle kliva av lade han sig nästan ner i sätet för att krångla på packningen på ryggen. När han reste sig och klev av så stack Kpistens rör upp 40 centimeter ur ryggsäcken.
Han klev av vid Drottningtorget och gick i riktning mot Clarion Hotel Post. Kanske hotellgästerna hunnit äta upp sin frukost därinne…eller inte, tänkte jag för mig själv. Kanske tillhörde han hemvärnet och skulle hem och låsa in skjutvapnet i sitt vapenskåp för att sen ta en runk i morgonbadet.
När vagnen rullat vidare hade det klivit på en dude som sjöng enormt högt över hela vagnen. I de små inklämda pauserna av sjungande satt han och gapskrattade. Detta pågick hela vägen ut till Angered Centrum.

Galenskapen ligger ibland, och ibland ganska ofta bara runt hörnet i den här staden.
I dessa osäkra tider är iallafall något du kan lita på.

”Gött! Tack! Fack off!”

Sitter på fiket i mitt område och käkar kyckling med ris. Persiskt ris. Det är gött vet ni. Maträtt inklusive dricka och sallad kostar 55 spänn här. Det är lagom tycker jag. Som förr i tiden. Nu är visserligen salladen utbytt mot riven kål, vilket inte är så konstigt eftersom sallad och tomater är dyrare än saffran för tillfället.

Annars då? Eftersom jag sitter och pratar om kål och ris…nej, skulle just inte tro det.
”Gött! Tack! Fack off!”
Ett användbart uttryck som jag och Ed myntade i förra veckan som kan användas när någon har utfört en tjänst för en. Som när någon har köpt en öl till en: ”Gött! Tack! Fack off!” Eller så kan det sägas precis innan man lämnar taxin och slår igen dörren: ”Gött! Tack! Fack off!”
Praktiskt, men framför allt trevligt. Och lite trevlighet har väl aldrig någon kolat vipp av, eller?

Det är för övrigt helt tyst här inne. Alltså kvinnan som har fiket spelar ingen musik. På stereon alltså. Man är därmed räddad från att höra Kekke Danielsson eller Red hot chili peppers.
Man är väldigt ovan med tysta miljöer ute i verkligheten. I klädbutiker spelar de så hög musik så man tror att det är någon jävla ravehangar som man har hamnat på. De tror att man skall handla mer för att det är på högsta volym, men antingen springer man ut därifrån eller så sliter man av sig alla kläder och dansar schottis på underklädesavdelningen.
Bokhandlare spelar aldrig någon musik kom jag på nu.

Den relativt nyöppnade grillen i mitt område drivs av en turkisk dude. Han verkar extremt acklimatiserad i den svenska kulturen. Han spelar nämligen dansbandsmusik på hög volym. Inte någon ny modern dansbandsmusik utan mer i den gamla stilen som Christer Sjögren-favoriter eller Ingmar Nordströms saxparty volym 3.
Det blir extra roligt när han själv står och tjötar med kraftig brytning samtidigt som Christers lena bacon-stämband smörar in hela väggarna på stället.

Nu har jag inget mer att berätta om ljud.

Skall jobba helg. Helgarbete borde förbjudas…

Långt inlägg om ingenting och någonting och lite till och massa annan skit. Som en fartygs-logg. Men jag är ju sjösjuk, så allt hamnade på min blogg.

Men herregud sicket lågvatten herrn befinner sig i idag.
Eller som min vän regissören har uttryckt: ”Här står man ankeldjupt i arselklafs. Det är inte så roligt precis.”

Var på Ikea med familjen i Lördags. Redan tio meter in på möbelavdelning låg en unge på mage, på golvet och gallskrek. Det satte standarden på något vis.
Vi käkade Ikeas semla. Massa grädde och obefintligt med mandelmassa. Det är ju mandelmassa som är gött! Fattar du inte det Herr Kramprad?!
I kön till kaffet höll jag på att bli nermejad av en ilsken morsa. Jag skulle precis sträcka fram min kopp till kranen när hon kom bakifrån och trängde in sig från sidan som ett lokomotiv. På samma sätt som man välter en ko i en hage. Jag var kossan (även om det i det här fallet är en klar bedömningsfråga). Hon hann före till kranen precis när jag skulle sätta min mugg där. Arg och flåsande.
-Jaha? frågade jag.
-Jaaa! Det är faktiskt kö här!!!
Jag tittade bakom mig och förväntade mig en lång ringlande kö med mördarblick som ångade av ilska och ville skära upp mig till bacon. Inte en människa. Inte en enda kö. Sicken jävla rabiat hittpå-människa.
Köpte en del grunkor som jag behövde. Dörrmatta, durkslag, dlakan och dumstrut. Dörrmattan har jag spikat upp på väggen. Durkslaget har jag som geni-mössa på loftet. Dlakanet virar jag in hela mig i och kryper in i garderoben när jag tappar tron på tillvaron. Vilket händer oftare än sällan. Dumstruten har jag inte använt än, men tänker att den kan vara bra att ha och kräkas i om man känner sig lite rälig när man kommer hem från krogen.

Hemkommen och lite senare åkte jag ner och träffade Ed med väninna på Gyllen Prag. Sket i att äta för de hade redan ätit klart när jag kom. Sen är ju rätterna på Gyllene Prag så jävla stora så man måste beställa en sjukhussäng efteråt. Jag tog några bärs istället.
”Vi ska ju ändå inte dricka så många öl ikväll, eftersom vi ska ut i morgon.”, sa Ed. Det är nämligen jazzkvällar på Söndagar på Hakelverket. Det hade vi bestämt att vi skulle gå på. Otroligt moget och vuxet uttalande av gode Ed.
Lite senare på Andra lång bjöd vi varann på öl. Fram och tillbaka. Krog efter krog. Om och om igen, som om det inte fanns någon morgondag.

Dagen efter, alltså igår, var väl inte överdrivet humoristisk, fantastisk och pangig. Men den fanns där som ett knytnäves slag. Inte ett fläskigt knytnäveslag av värsta sort, men ett knytnäveslag som sa: Du lever Johan, men det här får du klara dig genom på egen hand…
-Öööh, stånkade jag till svar.
Jag tog en promenad med min vän Erik. Gamle Flytt-Erik. Nu även min kineseria-vän som jag aldrig träffar på en kineseria. Gudskelov.
Vi promenerade med hunden Lucas som jag brukar passa ibland. Genom en snöbeklädd och enorm Västra kyrkogård. Sen genom hela Majorna och tillbaka genom Majorna igen. En jävla promenad som tog nästan två timmar. Jag drog även in Erik på okända villovägar så vi kunde låtsas att vi befann oss i en okänd stad.
Som tur var så var Erik också lite bakis så vi kämpade oss igenom knytnäveslagen som efter ett tag förvandlades till lite halvblöta halvslappa lavetter. Promenera i halvbedrövligt tillstånd är nästan det bästa man kan göra. Det liksom renar en på något vis.
Bakfylleknulla dock. Det är något annat. Det är som en Treo och en Samarin samtidigt. Som genom ett trollslag är man friskare än någon som fått nya lungor. Men jag är en människa som nöjer mig med det lilla. Det ska ni veta!

Den här dagen kunde börjat bättre…
Halv tio på knäckt morgonkvist plingade på dörren. Jag trodde det var Angloianska Saxistiga-krigare med Ivanhora som ville bryta sig in och sno min enda stekspade.
Jag tänkte om och insåg att jag hade glömt att de skulle komma och besikta ombyggnationen. Yrvaken låste jag upp dörren. Där stod en skara på fem personer och unisont önskade mig God morgon.
I yrvaket tillstånd kan jag nästan säga vad som helst. Oftast det som man inte borde säga, och ändå tro att jag är trevlig och speciellt utvald. Kan påminna väldigt mycket om en oönskad fylla.
-God morgon, sa de.
-Det har jag aldrig varit med om, svarade jag. Ska ni komma in eller?
Fem människor som plöjer runt i lägenheten som om man har ställt till med en loppis är ingen önskad situation. Att bjuda in världen innan man ens vet om man existerar eller om man vaknat från de döda…brrrr
Jag ljög och sa att jag har jobbat hela helgen när de fick syn smutsig disk, pizzakartong och läskburkar. Det skulle jag inte ha gjort…
-Vad jobbar du med? frågade han på rekyl.
-Va, vadå jobbar med? Jag är ju ledig idag!
Jag följde med på distanserat avstånd när de promenerade omkring, så att de inte skulle sno med sig mina dyra konst på väggarna i bara farten.
Han som förde antecningar och ställde obehagliga frågor på min brutna kvist gick ut på balkongen.
-Oj vad det ligger massa långa spikar här ute!
Han stack in näven genom balkongdörren och ropade till mig:
-Är det dina spikar?
-Nej,jag är inte lagd åt det hållet.
Han klev in igen. Sen berättade han för den övriga skocken att det hade rasat bitar från väggen under fönsterbläcket. De hummade till svar, inte vidare överraskade. ”Fuskbygge”, tänkte jag för mig själv. Den här gången lyckades jag dock hålla tyst, vilket var lite synd, eftersom det här var den enda gången jag borde sagt något.
De klev ut genom dörren. Tror aldrig jag har ropat ut ett sådant muntert och entusiastiskt ”Hejdå!” vid något tillfälle innan.

Ja, nu har jag bjudit på mina senaste och fantastiska dagar. På något vis har de bara löpt på. På ett sätt. På ett annat sätt inte… Friktion eller fiction.
Men glöm aldrig: Life is a box of karamellos! Det är bara det att jag är lite rädd om mina tänder.
Och förresten, apropå tänder, vad är det för ena jävla grunkor egentligen?

En svensk på kinarestaurang.

(null)
Sitter och dricker en öl på Tai Shanghai. Kanske jag håller på att förvandlas till en kines.
Sitter och dricker en öl…sitter och dricker en öl…sitter och dricker en öl…
Begriper egentligen inte varför jag aldrig har skapat en sektion på bloggen för alla inlägg som börjar med den meningen.
-Sitter och dricker en öl…
Det ska jag nog göra. Skapa en sån kategori alltså. Så kan någon vederbörande gå in där och läsa om gångerna när jag dricker en öl. Vem den vederbörande än må vara.

Om någon som går in och börjar följa min blogg och inte känner mig, så kan lätt vederbörande eller ovederbörande få för sig att jag inte gör något annat…än att dricka öl. Detta är så klart helt felaktigt.
Jag viker tvätt och promenerar, steker ägg, rullar tummar, borstar tänderna, köper mjölk, tittar på Aktuellt, byter kalsonger, rakar knäskål och vaknar fyra gånger per natt.

Om jag hade varit en engelsman så hade det inte varit något avvikande betende. Känns som en ganska rumsren syssla där i United Kingdöm att ta sig ett par pints efter kneget.
Men nu är jag ju alltså svensk. En svensk på en kinarestaurang. En annan kinarestaurang än i förrgår. Man måste ju faktiskt variera sig lite grann också. Annars kan man likaväl strunta i att byta kalsonger också. Jag byter minsann alltid kalsonger innan jag besöker en kinarestaurang, det ska ni veta, så vi slipper bli två om det, jajamen!
Nej, nu flummar jag allt ut något alldeles kopiöst här.

Kom dock på en sak…om man skulle göra en svensk cover på Sting:s låt An englishman in New York” så skulle den på svenska kunna heta: ”En svensk på en kinarestaurang”

Det här är det näst efterblivna inlägg jag har skrivit. Någonsin. Tror jag…