En regnig måndag.

Trodde aldrig jag skulle få uppleva att det regnar stenbumlingar utanför fönstret när jag sitter och dricker mitt förmiddagskaffe.
Nåväl, det gör det iallafall nu när de hackar loss fasaden på huset. Halva husets innanmäte är uppfläkt och det här är en vansinnes-symfoni och en följetång som verkar sakna ett slut. Jag tvingades återigen ut i verkligheten på grund av det genomträngande oljudet av hackande maskiner.

Åt en räkmacka på Jungans innan. De där räkmackorna har gått ner sig lite tycker jag. Varför vet jag inte riktigt.
Tog en promenad i regnet. Tätt pyttesmått regn. En huva på hodet och det var bara att promenera vidare. Sen blev jag plötsligt majonäsrälig i magen. Blev less på samma gång och tänkte vad fan går jag här för?

Nu sitter jag på Köttbullekällarn. Dricker en bärs och tittar på folk som promenerar runt i regnet. Sen jag började skriva det här har det promenerat förbi två tjackisar och tre alkoholister. De skiter i regnet.
Inne på detta place sitter en tjöck kvinna i orange täckjacka och glor ut på mig. Väldigt ofta och nästan hela tiden. Funderar på att gå in och fråga henne om hon har ätit tittsylta med glopudding.
Och vid huset bredvid…tro det eller ej, så står det byggnadsställningar uppställda. Täckta med sånt där blått nät. De hackar ner lite fasad. För de oljud? Äter måsar pommes frites? Känner mig förföljd av denna disharmoni.

Nej, det här håller inte. Det känner jag enda in märgen. Kanske jag ska ta en öl till och fundera över saken…vad för nåt förresten? Nej, jag vet inte.

Lite vardagssnack och ett stycke om en belgisk blötmustach.

And nothin’ ever gonna change.
And nothin’ can take away my pain.
I am wrong enough
to see how right I am.

Dessa fraser har nu sjungits ut i köket ett antal gånger. Lagom livsbejakande… I övrigt är det fan så svårt att få till något här för tillfället. Alltså på denna lilla blöggadjävolen. Blankt i det lilla hodet. Mentalt är jag någon annanstans. I en mörk garderob med fuktiga kläder eller om det var på en ö med kokosnötter och svängande höfter i bastkjolar.

Jobbade nio timmar igår och sov två timmar natten innan. De där två morgontimmarna på jobbet som jag har till förfogande för att somna till innan min brukare skall upp spenderades i ett icke välkomnande pigghetstillstånd där behovet av sömn hade slagit över.
Oj, sicken lång mening det blev. Det är därför jag oftast inte läser krönikor i pappersblaskor. Många gånger är språket som används jättejobbigt att läsa. Tillkrånglat. Och meningarna jättelånga. Tänk om jag håller på att förvandlas till en krönikör. Du arma tanke…

Var ute och sköjade lite med Emma i torsdags.
Jag sa benhårt till Emma att vi bara skulle dricka varsin öl. Kanske max två var… Efter sex öl kom jag hem och konstaterade att det var tur att vi inte hade druckit åtta öl iallafall.
Ty jag kan minsann konsten att muntra upp mig själv och glädjas åt det lilla!

Annars då? Det beror på vem som frågar…
Igår åt jag en avocado-sallad och tittade på en belgisk film. Avocadon var ljusbrun och belgiskt språk är ett märkligt språk som gör sig halvdant på film. Det låter lite som hälften av meningarna pratas i inandningen och att hälften av orden försvinner. Annars känns ju inte Belgien som ett filmland. Alltså man ser inte så mycket belgisk film. O andra sidan verkar ju inte räkor vara huvudingrediensen i avocadosallad. 12 miniräkor låg gömde i ett hörn och skämdes räkan av sig. Inte precis så att man föråt sig…på räkor.

På 90-talet var jag och brorsans band signade på ett belgiskt bolag. En snubbe som hette Hans och som hade blötmustach och stickade tröjor med konstiga mönster drev bolaget. Så långt ifrån en cigarrpuffande bolagsdirektör som man kunde komma. Vi åkte ner och körde några spelningar runt om i Belgien.
Betekom hette hålan där han bodde. Vi drack munköl hemma i hans hus och blev fulla och utsikten från vardagsrummet bestod av ett gäng kossor som betade loss och jag fick se Belgian Blue för första gången. Hans hade en hund som såg ut som en falukorv och som han skrek IIIIIRSE!!! till hela tiden, som betydde KOM HIIIIIIT! Till slut började jag och brorsan också vråla IIIIRSEEE! till varann i alla lägen och olägen. Vi åkte precis hem i tid till att inte bli helt Betekomifierade.
Sen hälsade han på i Sverige. Han hade en kompis med sig som hette Bart. Bart var tyst hela tiden och Hans pratade hela tiden. På en ensam promenad i stan kom de tillbaka helt förskräckta efter att ha köpt folköl i en vanlig affär. Vi fick förklara att det fanns systembolag som sålde riktigt öl. De verkade ändå inte förstå och folkölschocken gick inte över på hela vistelsen.
Morsan bjöd dem på Köttfärssås och spaggeti.
Hans berättade att hennes mat precis smakade som maten i värnplikten. Morsan var stött resten av veckan och de fick klara sig på hamburgare och pizzor resten av vistelsen.

Nej, fan nu hinner inte jag sitta här och snacka belgiska blötmustacher mer!
Jag har ett liv att sköta också!

Ett inlägg skrivet i förmiddags som publiceras på kvällskvisten, ty min klocka går alltid rätt!

Sitter och gnuggar mig i ögonen och kliar mig på hakan. Vaknade för en och en halv timme sen…men har fortfarande inte vaknat till riktigt.
Morgonens första cigg avnjöts till synen av tre byggjobbare som stod och hoppade jämnfota medan de andra två stod och trummade sig på knäna och gapskrattade. Gaphalsen stod i mitten såklart och sen dess så har han vrålpratat oavbrutet. Roligt på jobbet har inte gått dem förbi.
De håller på att ta bort stöden för de nygjutna balkongplattorna. Plywoodskivorna som cementen har legat på har de nu lutat mot väggen vid mitt köksfönster. Nu har jag alltså fått en mörkläggningsgardin i köket vare sig jag vill eller ej. Thänx päl!!!!

Såg om Call Girl-filmen igår. Fantastisk film det där. Om Geijeraffären. Såg den på bio med morsan när den kom. Den 14-åriga flickan Iris öde är brutalt och sorgligt och Pernilla August rollprestation som Doris Hopp är helt bländande.
Filmen fastnar sig kvar på näthinnan och i hodet en lång tid efter. Det är dåligt att se filmen precis innan man skall sova eftersom det blir väldigt svårt att sova. Själv drömde jag att jag var spanaren hela natten. Tystad av regeringen.
Kanske skall bli filmrecensent. Jag ser ju otroliga mängder film. Men om man är filmrecensent kan man skriva HODE i recensionen då?

Och apropå film. Igår när jag traskade iväg för att köpa en pizza såg jag att de riggade för någon filminspelning vid min busshållsplats. Jättegamla bilar stod parkerade och de smällde upp feta lampor över stället. Veteranbilar i funkismiljö. Undrade genast om Pierce Brosnan satt och tryckte i någon trailertrashvagn. Kanske ska gå dit och kolla igen. Bjuda honom på skumsvampar och folköl och fråga om han tror att han är nåt. Alternativt kan jag smyga in i filmscenen som överraskande statist med en ipad i näven och en keps som det står ”runke ball” på för att skapa lite kaos i tidsandan. Fanns det Ipads på 40-talet kommer folk undra när de sitter i biofåtöljen med sina baconsvål och glor på filmduken.

Skall käka lunch med morsan om en stund. Hon kommer ringa här strax. Undra var vi ska käka någonstans. Skall föreslå Högsbo industriområde. Min stiliga mor kommer insvassande bland svettiga byggjobbare och lortiga industriarbetare i blåställ. Makaroner och falukorv. Inga jävla krusiduller. Nu ringer hon…
Det blev i området runt Grönsakstorget.
Hon dissade de sexiga karlarna i blåställ i Högsbo…tycker jag var synd!

Så sliten asså mitt i det fantastiska

Ouch. Lite sliten asså. Har sköjat några dagar i rad. Inget jag brukar pyssla med nu för tiden. Man blir så fruktansvärt svag i nerverna…och svettas som en tok.
Nej inget mer sådant häringa tioksköjande igen!
Idag efter att ha druckit några koppar kaffe fick jag yrsel. Sen blev jag ännu yrare och var tvungen att lägga mig och vila. När inte det funkade tog jag en promenad. Hade inte duckit kaffe sen i torsdags. Tänker att kroppen fick en chock. Som att den blev helt ledsen och inte visste hur den skulle bete sig.

Skall träffa en dam om en stund. En kvinna somjag träffade på krogen förra helgen. Efter det har vi chattat fram och tillbaka. Försökt få till en öl-dejt, men misslyckats.
Nu är det alltså dags. Sköjaren önskar dock tt han var i lite bättre trim och att han inte var född svettig.
Men det är ju som med det mesta: man kan ine få allt.

Bara för det får ni en fantastisk dikt skriven i ett fantastiskt tillstånd om hur fantastiskt allt är hela tiden.

Livet är bra fantastiskt ändå…

Det steks purjolök i Kvickkök som alla har råd med
och det ljugs bakom hörnet till närbutiken.
Någon skjuter sig i foten
för det är inte värt att skjuta sig i själen om
man inte hittar den.
En gynekolog lägger ner instrumenten och
tvivlar plötsligt över sitt yrkesval.
”Ska jag hålla på och greja mellan ben i hela mitt liv?”
En vägetarian ligger utslagen på vägen till köttbutiken.
En lustig typ har ingen lust
och i mången länder krigas det om vilken gud som är bäst
trots att just den där guden aldrig har setts till.
En familj äter hummer och struma och lite blandad cancer på papptallrikar i kvällsolen samtidigt som de förvarar sin lyxservis för 68000 riksidalisar högst uppe i skåpet, i mörkret. Den kan gå sönder när den diskas.
En pappa äter glass med sin mormor i en park, men mormor vill ha gammeldansk så hon lämnar sitt barnbarn i parken och går och sätter sig på krogen.
Och i Spanien är det 46 grader varmt medan man fäktas med varann i en istappsduell i Norrland.
En rönnbärsfull räv läser Äcklet och deckar av i ett skogsbryn av plast.
Själv äter jag en halv pensionär till frukost och kör en raggarrunda i en stulen permobil.
En gasell åker karusell på ett öde missnöjesfält.

Saker och ting bara rumlar på
och livet är ju bara fantastiskt!

Ah men det var väl roulit Johan!

Har käkat lunch med Emma. Sushi. I Slottskogen. Sköjaren har börjat digga sushi. Det är aldrig försent med något egentligen. Detta säger de som vet. Därför tänkte jag satsa på att bli fullfjädrad narkoman vid 48 års ålder. Sen är det ju nyttigt med Sushi också. Omega3 och massa annat jox. Bra för ett snevridet hårfäste och fula tår.

Igår efter jöbbet var jag så slut så jag var tvungen att ha en öl. Jag intalade även mig själv att det var värt att fira att jag är ledig i sex dagar. En öl för varje dag. Alltså sex öl blev det.
Kände mig lite porös och uppfluffad i kanterna i morse när jag vaknade. Lite som om jag hade varit ute på krogen och druckit alldeles för mycket oboy med Rickard Sjöberg.

Nu sitter jag på gamla Persikogården på Stigberget. Nu heter det Majornas Wok. Jag dricker en Mariestad.
Persikogården var en kinakrog med klass. Redan på tidig eftermiddag låg stammisarna utslagna i gräset utanför krogens dörr. Jag och ett ex skulle köpa hämtmat där en gång. Vi vände i dörren när vi såg lagren med damm som låg som en hinna över fönstren.
En annan gång skulle jag dricka en bärs där. 19 spänn för en Andersson verkade okej.
-Jag kan ta en Andersson, sa jag till snubben bakom baren.
-Va, Andersson? Andersson?
-Ja, en Andersson!
-Andersson? Vem är Andersson?
-Ja, men bärsen för 19 kronor!
-Aaaah…okej en bärs. Jag fattar!

Nu verkar de ha shejpat upp lite här. Den här gången känns det faktiskt som en bra idé.

Igår morse vaknade jag av att tre byggjobbares hoden stack upp i mitt fönster. Guten morgen era schweinpärrots!
De fyllde cement till den nya balkongen. Den gapiga byggjobbaren stod naturligtvis i mitten och…gapade.
Just då tänkte jag intensivt på att livet är en gåva…i form av en bajsklump utan bytesrätt…inslagen i fult omslagspapper.

Idag är livet som en diamant i en koblaffa.
Behöver jag säga att jag älskar världen?

Ah, men det är fantastiskt!

Vaknade prick sju i morse. Fantastiskt med tanke på att jag somnade klockan tre i natt och egentligen hade sovmorgon till klockan nio och att jag jobbar elva timmar idag och inte kommer vara hemma förrän halv elva ikväll. Ännu en rolig dag på jobbet…
Och vad vaknade jag av? Ett ankommande världskrig koncentrerat i Johanneberg trodde jag.
Nej det var ingen fara…bara en enormt brötande cementbil som pumpar ut cement till de nya balkongplattorna. Där till lite harmoniskt kapande av stål och…den där gaphalsiga byggjobbaren som har hamnat i någon slags sinnessjuk gaphalsextas. Han har nu bara gapat rätt ut i en och en halvtimme i streck, till ljudet av pumpande cement och kapning av stål.
Av någon jävla anledning uppehåller de sig utanför just mina fönster typ 90 procent av tiden. Varför? undrar jag. Huset har åtta våningar, men de har sitt jävla party på min våning hela tiden. För bövlars gubbar! Det här är ingen grillfest eller någon jävla hej babberibba-skiva.
Och nu lagom till att jag ska traska iväg till jobbet körde cementbilen iväg och byggjobbarna gick på rast. Det blev alldeles tyst. Overkligt tyst. Som ett vakuum.

Håller jag på att bli galen?

Äh, det är lugnt. Det här lilla halvstökeriet skall ju bara hålla på fram till årsskiftet. Sen kan jag sitta på min nya balkong och behandla min posttraumatiska stress i lugn och ro.

Livet är fantastiskt och jag älskar världen och jag bor mitt i den.
Det här är en kärleksförklaring till alla byggjobbare världen över som ser till att man inte sover bort sitt liv.

Kyss i räva!

(null)Det fantastiska.

Redlös.
Spy på ett torg.
Sköja.
Bli allvarlig.
Tala om vad det handlar om,
för säkerhets skull.
Så ni vet!
Denna tarvlighet
I ett knötskal.
Ni älskar inte världen!!!!

Men det gör jag! Och där var jag inte helt lykter

Amen det gör väl inget!

Idag när jag åkte hem från jobbet satt det ett avskräde och trummade på mitt ryggstöd hela vägen in till stan.
När jag sen åkte bussen hem från stan satte det sig en kvinna bakom mig och klafsade högt med käften fylld av tuggumi. Det var en vuxen kvinna i 40-års åldern med en tonårings förstånd. Mellan varven blåste hon upp bubblor som hon smällde i mitt vänsteröra.
Men sicket fölk asså. Ta med sig sina vidriga garderobsvanor ut i det offentliga rummet som om det vore deras eget vardagsrum.
Nästa gång jag har luft i tarmarna ska jag släppa en sån där Melodifestival-Carola Häggkvist-fläkt på bussen så det fladdrar i allas hårfästen.

Man gör som man behagar, uppenbarligen, i det allmäna vardagsrummet!

Att tvätta ner sig.

Jag har tvättat idag. I fem timmar. Därmed har jag även svettats. Salt hodesvett som rann ner för tinningen och sved i ögonen.
Bestämde mig för att tvätta täcken och kuddar efter alla febersvettningar. Och massa sängkläder. Det är väl inte så jävla jobbigt, tänkte jag.
När jag kom ner för att plocka ut täcken och kuddar ur maskinen märkte jag att maskinen inte hade centrifugerat junket. Vet ni hur blött ett täcke är och hur mycket det väger när det är fyllt med vatten?
Jag försökte få igång centrifugprogrammet i maskinen, men den vägrade. efter det fick jag inte upp luckan och den andra maskinen som jag kunde centrifugera i var upptagen av mina strumpor och kalingar. Jag provade att stoppa ner det drypande 30 kg tunga täcket i den där centrifugen som brukar stå i tvättstugor. Den gick igång. Sen sa det brak och så lade den av. Här någonstans började jag svettas och vräka ur mig smutsiga svordomar. Till slut löste jag det hela med att gå upp och dricka kaffe.
När jag kom ner igen var maskinen med strumpor och kalingar färdig. Jag pressade i täcken och kuddar där. Centrifugprogrammet drog igång och jag verkade räddad. Sen i med skiten i torktumlaren. Och sen hänga övrig tvätt. Och svettas. Och sen och sen och sen hade det gått fem timmar. Och nu är klockan kväll och jag sitter här och dricker en Breznak och undrar över hur jag kan vara 44 nu när jag var 35 år alldeles nyss. åldras man fortare när man tvättar tro?
Snart ska jag bädda loftet och troligtvis pusta och stånka lite. Detta är obligatoriskt. När jag kliver ner är jag kanske 46 år gammal.

Idag har Byggjobbarna lyssnat på radio hela dagen när de har jobbat. Någon sån däringa hit-kanal. När låten från serien Fame kom höjde de och stod och smådansade på byggnadsställningarna. Jag såg deras ben och dancemoves utanför mitt köksfönster. I mitten av låten så sänkte de plötsligt. Det var en granne som stod nere på marken och ropade upp. Hon sa till dem att sänka och att det faktiskt bor människor i det där huset som de håller på att renovera. De bad om ursäkt.
Klagande grannar brukar jag inte ge mycket för, men med tanke på vilket jävla liv de för så vill jag ge henne en brosch med texten ”Jag älskar världen!”

Nej nu MÅSTE jag verkligen bädda det där loftajävlet!

Usch, det var inget gött med bärs. Är det något fel på mig?
Nästa gång jag skriver här ska jag berätta om rånförsöket på min iphöne, som misslyckades…

Denna förkylning och denna Tv-tablå.

Men gobbar och kärringar, hundar och katter, flickor och pöjkar, jäntor och gössar, alkoholister och tjackare, svinhoden och knödelknådare…va slut jag är. Denna förkylningen är inte lattjo längre. Feberstadiet har lämnat mig och en ny fas av konstant torrhosta, lock för örat,dåsighet och snorig näsa har gjort sig gällande. Kanske man blir helt frisk till pensionsålder.
Hemma sen tisdags eftermiddag. Kan inte beskriva hur sugen jag är på att gå ut och ta ett glas och titta på förbipasserande människor.

Har tittat på såna mängder film och tv så mina ögon har blivit rektangulärer. Jag är skrämmande underrättad när det gäller tv-tablåns alla program.
Någon gång efter tolv och på tidig eftermiddag så visas det väldigt mycket norsk tv. Problemet är det norska språket. Det går ju fan inte att ta på allvar. Det är ju bara ackurat för hela slanten. Och sen att programmen är så glada med så glada norrmän som är glada hela tiden känns enormt påfrestande. Såg ett program där en nörsk programledare fick fiska på en fiskebåt. När han fick sin första fisk så skrek han i en sån vansinnig glädje så man trodde han var ute på otillåten permission från psyket. Han kastade sig på ner på mage på durken och tjoade. Sen började han nästan gråta…
Sen har jag tittat lite på det där programmet ”En kväll i New York”. Reprisen ska jag tillägga. För det verkar gå i repris hela tiden. Såg förhandsvisningen och tänkte att det är programmet skall jag aldrig se. Massa känslor hela tiden. Väldigt många meningar börjar med ”Jag känner…”. Ofta börjar de gråta när de ska berätta vad de känner. Alltså inflationen i att känna och gråta i Tv borde ha peakat för längesen. Samtidigt tramsas och flamsas det på. Då och då visas något kort klipp av det som de egentligen är där för att göra: sjunga på en scen, eftersom de är musikartister. Men det fokuset trängs ut av ett evigt kännande, gråtande, tramsande och flamsande.
Morsan hade tydligen planerat att se det där programmet. Hon gillar Sarah Dawn Finer. När hon hade sett tjugo minuter ringde hon till mig. Upprörd.
-Jag hade tänkt att se det där programmet ”En kväll i New York”. Jag gillar Sarah Dawn Finer och hade hoppats på att få höra henne sjunga. Men de bara tramsade och stökade och pladdrade massa smörja hela tiden, så jag stängde av skiten!
-Ja, men det såg du väl på förhandsvisningen att det verkade helt hysteriskt det där programmet?
-Jaaa! Och nu stängde jag av smörjan! Att människor orka titta på sån skit!
Där har ni ett utlåtande Svt. Från en vanlig medborgare i detta avlånga land vid namn Sverige.

Såg även en dokumentär om en journalist vid namn Hunter S. Thompson. Kände inte till honom innan. Han var upphovsman till den så kallade gonzojournalistiken. Det är tydligen han som skrivit boken ”Fear and Loathing in Las Vegas”. Han var helt briljant och helt vansinnig och fullständigt lunatic. Han levde något slags mytomspunnet rock n roll liv med droger, sprit, donnor och skjutvapen. Detta i sig var väl inget bra. Speciellt som han var gift och familjefar. Han hade 22 skjutvapen laddade i sitt hem och skjöt sig själv vid 68-års ålder.
En trevlig kontrast till nörska program där programledare flabbar ihjäl sig och svenska underhållningsprogram där musiker gråter ihjäl sig…
Synd att många av de där färgrika personligheterna har gått hädan. Jag är ganska säker på att de hade haft ett och annat att säga om vår samtid: ”Den kränkta och rökfria sociala medier-generationen”.

I övrigt sköter sig Aki Kaurismäki fantastiskt. Har snart sett hela hans filmrepertoar. Han visar upp ett totalt annorlunda samhälle som utspelade sig för 20-30 år sen. Alltså inte allt för längesen, men som är totalt annorlunda. Läste någonstans att all dialog i hans film är ”grammatiskt korrekt”. Detta är mycket ovanligt. Fantastiskt. Kan vara det som gör dialogen så speciell.

Själv önskar jag att jag blir frisk snart, så jag inte slutar som en träig Tv-tablå-recensent.