Jag älskar världen…tror jag.

Kvinnan på loftet jag berättade om sist…

Det hela började med att jag var ute med Trajo-Peter och syrran i fredags på Hammock när den här mycket classy och vackra kvinnan kommer fram till mitt bord och stilfullt raggar upp mig. Hon säger till mig att hon finner mig attraktiv och frågar om jag vill gå nånstans och ta ett glas med henne. Hon pratar engelska. Mitt svar är inte lika tjusigt och kommer på rekyl:

-Im not gonna fuck you!
Hon säger att, om jag vill, kan jag komma bort till hennes bord senare och berätta om jag vill eller ej. Efter ett tag funderande rörande gud-i-djävulens-vad? går jag bort till hennes bord och säger tre ord:
-Are we going!?
Sen dess och fram tills nu, förutom ett par timmar i lördagskväll, har vi hängt oavbrutet med varandra.
Känslorna blir jättemånga och allt är en extrem kontrast till min betryggade vardag som bara rullar på…
Det blir svårt att äta och sova och skita. Samtidigt är det oslagbart att ligga tätt intill en varm kvinnokropp. Prata och skratta medan kaffet svalnar i jämn takt. Titta på varandra mer än vi tittar på maten när man går på restaurang.
Sällskapet som jag längtar efter som samtidigt stundvis blir ohanterbart och som står i kontrast till min tråkande ensamheten som jag är så jävla tråkad av.
Nu sitter jag och dricker en öl ensam medan hon är hemma och packar sin väska. Vi ska ses om en stund igen. Sen ska hon åka iväg en längre tid, och här pratar vi inte gångavstånd.
Fortsättning följer…

På loftet på riktigt.

Jag har världens vackraste och coolaste kvinna på loftet. På riktigt! Men jag sitter i köket. Som kökets debila tönt!
Det är nämligen så, att varje gång jag håller på att somna bredvid henne så snarkar jag så högt så jag väcker mig själv, henne och halva grannskapet.
Det hela är ganska generande…

Oj oj oj då? Shuba!

Det hela började med en promenad…

Sen hamnade jag på Sibyllan. Hungrig. 7:ans gatukök. Drog i mig en burgare med lök, sallad och dressing på underbrödet. På hamburgaren la jag den gamle ketchupen och tomaten. Sen la hon på brödlocket. Och jag åt som ett vilddjur…osv

När jag hade ätit upp det där junket kom jag att tänka på när jag var på Sjuans gatukök med min kompis Peter. Kvällen avslutades på detta place. Peter är bror med Ebbot, så han var med också. Ebbot beställde en 2x 150gr hamburgare. Sen höll han en fin lektion om Sjuans milkshakes. Tydligen är Sjuans det första stället i Göteborg som sålde milkshakes.
Ebbot berättade att han brukade åka in och köpa sig milkshakes med sina kompisar. I sin ungdom. Då fanns det bara jordgubb, banan och chokladsmak att välja på. Det hela var tydligen ganska magiskt och Ebbots ögon lös och var klotstora när han berättade detta minne.
På vägen ut när jag hade slafsat i mig anrättningen köpte jag alltså en milkshake. Med jordgubbssmak.
”Ööööhh, fyfan vad gott det var!
Har faktiskt inte druckit en milkshake sen jag var barn. Det är alltså min första milkshake i vuxen ålder. Och så lite vuxen är jag ju inte…
Nåväl, där promenerade jag runt med min mumsiga jordgubbssmilkshake och en cigg i andra handen genom Haga och såg troligtvis lyckligare ut än ett barn. Sen tog både cigg och milkshake slut och jag blev lite sådär vanligt trött som jag kan bli och längtade hem.
Jag tog en cigg och hängde lite tufft mot en husvägg vid järnttorget som en nyfödd milkshake-tonåring. Då kom Peter promenerande! Märklig slump (Det är därför man måste tycka om slumpen och älska världen).
-Hallå Peter. Hur är läget? hojtade jag.
-Jo det är fint, svarade Peter. Ska du med och ta en öl?
Jag är ju inte den som är den, men jag råkade faktiskt bara hamna på krogen i ren självklarhet igår. Så jag kände mig lite gammal när Peter frågade. Sen tänkte jag att jag kan ju alltid dricka en Cola medan Peter dricker en öl. Lite som att tänka att jag kan ju alltid ha polkagrissås på köttbiten istället efter som bearnaisesåsen är slut.
När vi hade kommit till krogen, och innan jag hann blinka stod det två jättestora öl på bordet.
Nu har vi hunnit hälla i oss fyra bärs och varsin hutt.
Och nu en stund senare har Peter dragit vidare. Jag är ensammare än din mamma…
Ska nog, om jag lovar rätt, åka hem snart och kolla på Skavlan istället. Skavlan och Jimmie Åkesson. Två idioter i en smäll. Dumskallarnas sammansvärjning.
Skjut mig i pungen.

Hej baberibba! Öl till midda!

Peter Criss-biografin. Igen.

Läser fortfarande Peter Criss-biografin. 

Nu har han precis fått sparken från Kiss. I boken alltså. Då gråter han massa och fattar inte hur människor kan vara så onda. Samtidigt gör han allt för att själv få sparken eftersom han är så jävla trött på Paul och Gene:s spårvagnskontrollant-stil. De där två typerna verkar ärligt talat vara riktig manipulerande sweinhonds. Sen är han ju helt paj på kokain vid denna tidsperiod. 
Det urartar live också några gånger. De har alltså börjart hysa sådan avsky mot varann i bandet att de ens inte klarar att dölja det live. Criss spelar för fort i någon låt. Paul Stanley ställer sig demonstrativt bara för att göra bort honom inför publik och gestikulerar att han skall sänka tempot. Då sänker Criss tempot i låten i ren överdrift bara för att jävlas. Tempot går så långsamt att låten inte går att spela. 
När Peter Criss sätter sig för att sjunga Beth längst fram på scenen så ställer sig Paul och Gene framför honom så han inte syns. Sen när konserten är slut kastar Criss ut sina trummstockar som vanligt.  Men istället för att hiva ut dem i publiken kastar han dem i huvudet på Gene. De träffar så bra i bakhuvudet att Gene håller på att svimma av smärta. När sen Peter sitter backstage kommer Gene in och sparkar Peter hårt på smalbenet med sina spikskor och säger till honom att aldrig mer kasta stockar på honom. När de sedan kör extranummer så är smalbenet helt uppsvällt. Efter extranumrerna kommer Peter in i Gene:s rum och hotar honom med livet. Sådär håller det på. Ända till Peter Criss blir sparkad. 
När de väl inser att de inte får tag i en ny trummis för kommande turné ger de Peter en ny chans att komma tillbaka till bandet. Han dyker upp helt kokainnojig på genrepet och med ett notställ med jazzrytmer. Så fort de ska öva Kisslåtar börjar han spela sina nyinlärda jazztakter. Ingen klarar att hänga på. De lämnar honom i replokalen och Peter gråter floder. 
Igen.
Det hela är väldigt dramatiskt.

Stå inte där och snacka om att du älskar världen gosse!

”Stilla dagar i Clichy” av Henry Miller. Kommer ihåg att jag gillade den boken. Kommer dock inte ihåg något av den. Stilla dagar i Göteborg ter sig så. Här och nu. En kaffe här och där. En vilopaus i soffan här och där. En bärs här och där. En promenad här och där. Spännande som satan!

Har tagit mitt knottriga arsle till Kellys för en pizza (en pizza här och där). Kände att jag behövde bryta av med lite ljus deg istället för allt mörkt bröd som jag proppar i mig just nu.

Varför viker sig alltid mina stora öronsnibbar när jag sätter på mig mössan? Varför är nästan alltid strumporna slut några dagar innan löning, precis som pengarna nästan alltid är? Varför håller folk på? Varför finns det sjöhästar? Varför har den nya wordpress-appen tagit bort radbrytning (Om man trycker på retur blir det ett nytt stycke. Därför skrivs nu allt i klump i varje stycke på denna bloggen. Här efter denna mening skulle jag alltså vilja börja på ny rad, men det går inte sörru). Svaret på alla ovanstående frågor är att jag har tid att fundera. Eller så tar mig tid vilket de flesta andra människor inte verkar ha eller ser till att ha… Men det har jag. Som en brödfet, svettförvirrad sköjar-filosofi-stofil med mörkt bröd i bakfickan.

Ah, där kom pizzan in efter tre öl. Och där var pizzan uppäten. Och där gick Rickard Sjöberg in i sin loge på Tv4 och borstade tänderna. Och där gick jag ut härifrån. Svullen och fet. Glansig och glåmig i hyn. Och med stora tankar i lilla begodalbanan tänker jag:

”Snacka om att jag älskar världen!”

Grävmaskiner och mörkt bröd.

Öh, vad kopiöst uttråkad jag blev på mitt jobb kände jag. Ta mig hem eller till krogen eller kyrkan eller till månen.
Funderar på att utbilda mig grävskopemaskinist. Det verkar sköj att gräva hål i gatan tycker jag. Och sen sitta i grävskopehytten och dricka kaffe och titta på när alla möjliga fåntrattar trillar ner i hålet. Sen kan man skopa igen hålet igen…och gå hem för dagen.

Har köpt Garants mjuka och mörka rågbröd. Det trillar sönder och är torrt. Inte alls sådär saftigt som det där förra tyska rågtuttebrödet jag åt. Fast det här sägs också vara tyskt. Smakar mer som anledningen till att man säger: Nej, jag gillar inte mörkt bröd.
Och satingen vad det brummar loss i säcken. Sicket sköjarbröd. Och jag har inte hunnit äta upp ens. Skicka mig till Tyskland.

Jag och syrran drack några glas igår. Som medicin mot jobbångest. Just de ölen kan vara de godaste ölen

Annars har det inte hänt något. Inga tappade tänder, men heller inte ett tjog med damer som har ringt på dörren. Det var ju bra. Det var ju synd.

Glasögon och mörkt bröd.

Jag har precis haft min glasögontimma. Alltså jag har glasögonen på snoken för att vänja in ögonen. Det är nämligen så att om ögonen inte är vana vid att titta genom glasögon så gungar världen när man rör på hodet. Man får värsta gratisfyllan.
Efter ett tag har hjärnan programmerat om sig, värjat sig mot gungningarna och allt ter sig normalt. Åtminstone i synfältet. Resten av existensen är ju som vanligt, fattar ni väl?
När jag för en stund sen skulle byta till linser höll jag på att glömma av att ta av mig glasögonen och sätta linserna direkt på brillorna. Förvirrat. Kunde ju slutat med att jag gick in i väggen och knäckte näsbenet.

Efter att nu ha dragit ner på Coca cola-drickande så har jag även käkat mörkt och tyskt rågbröd in några dagar. Fullt med massa nyttiga och onda fröer eller linser eller kärnor eller vad fan det nu är i detta bröd. Eiweißbrot heter det. Lyssna på ordet. Jag älskar världen!
Man blir faktiskt rätt stabil i kappsäcken. Sen sätter det fart på tarmarna också. Som en firestarter. Fasta och stenhårda klumpar plumsar i våld rakt ner i porslinsskålen. Man kan säkert krossa fönsterrutor med dessa små bollar. Om man kastar hårt. Öh, vad är det egentligen jag sitter och skriver om på min lediga tid?

Nej, får ta mig en dusch. Sätta på mig skjortan och kanske till och med slipsen. Ska ha taco-kväll med syrran och senare träffa Putte. Han kommer på blixtvisit till Götet. Vi ska dricka öl. ”Inte för många”, har Putte sagt. ”Inte för få heller”, säger jag. Vi kan ju lägga oss på lagomstrecket. Eller bara en liten bit ovanför.

Tre korta drömmar till.

Det var ett fasligt snoozande i förmiddags. Närmare bestämt sju gånger. Snoozade i liggande läge. I sittande skräddarställning. Lyckades falla in i flera korta tio minuters-drömmar. För tillfället dröms det något alldeles kopiöst.

I en av drömmarna hade någon gjort fysiskt inbrott i min dator. Alltså slitit loss bakstycket på datorn och huggit ut datorprocessorn med kniv. Ramminnet var också borta. Hälften av tangentbordet bokstäver saknades och hårddisken hängde och slängde i en lös sladd.

PLING PLONG, PLING PLONG. Jävla snoze!

Nästa dröm:
Jag var tillbaka i källaren på Kvilletorget. Jag klev ner i källaren. Där satt han, Sopan (Jag delade lya med en väldigt märklig britt vid namn Martin, men som vi kallade sopan, under första halvan av 2000-talet. Varje dag när jag kom hem önskade jag att han skulle spårlöst försvunnen. För alltid).
Eller satt? Han halvlåg i soffan med fötterna upp på vardagsrumsbordet och med skorna på. Han skrattade högt och hysteriskt åt någon poänglös och kass serie på TV-serie som vanligt. Mellan varven vrålade han ut sina gäspningar som en brittisk babianhövding.
”Ska han alltid bo här, den jäveln?” tänkte jag.
-What’s up Martin, sa jag
-Not much. I couldn’t be bothered. Sod it. Im just nacked!
Jag gick in i mitt blåmålade rum och funderade på att hänga mig.

SNOOOOOOOZ. PLING PLONG. Skräddarställning. Oj en liten dräggelpöl på maggen. Sicken tur att det bara var en dröm.

Jag la mig ner igen. Bara några minuter. Jag somnade om på stuberten. Maken till trött människa. Ingen hejd ju.
Jag drömde att jag var omfamnad av två babes. På loftet. Jag i mitten. En donna vid var sida. Som flåsade i mina öron. Där låg jag och stortrivdes som bäst…när det pling plongade igen.
-Öh, är jag vaken eller? Och vart tog donnorna vägen?
Det var lätt den kortaste och gemytligaste drömmen. Vilken besvikelse!

Jag klev upp. Tog en cigg på balkongen i nyvaket tillstånd. Väderleken börjar ordna till sig. Förmiddagsolen lös genom ett tunt molntäcke av mänsklig prutt och stank.
Annars verkade det mesta som vanligt.