Utschasad mitt i verkligheten.

Sitter och dricker en kaffe i Linne. Alltså i Linnestan och inte iklädd linne. Äger inget linne…
Vaknade halvåtta i morse. Byggjobbarna började genast hacka ner balkongernas betongplattor. Satte mig i köket. Yrvaken. De kapade av balkongräcket på balkongen ovanför min. Sex ben tillhörande byggjobbare promenerade runt utanför köksfönstret. De glödande lopporna när stål möter stål regnade in genom den öppna köksfönsterspringan. Att stänga fönstret…
Och en av de där byggjobbarna. Han gapar och vrålar så man har lust att skära halsen av honom. Det saknas liksom poäng med att vara så jävla högljudd. När de andra står och utför det högljudda arbetet så står han bredvid…och gapar. När de inte utför högljutt arbete så gapar han lika högt. De pratar polska, så jag förstår inte vad de säger. Jag förstår dock så mycket att han försöker vara rolig hela tiden, för de andra jobbarna fyller i med ett osäkert skratt varje gång han gapar ur sig något.
Klädde snabbt som fan på mig och tog bussen ner till Linneplatsen. Återigen utschasad ur lägenheten. Rakt ut i verkligheten.

Befann mig på Linnéplatsen en stund senare. Alltså i T-tröja och inte i linne. Planen var att äta den där brakfrukosten på det där fiket som jag brukade käka frukost på när jag jobbade i datoraffären.
Ny ägare, ny regi. Ny regi, sämre regi. Ungefär som att jämföra Kiss Destroyer-platta med Kiss skiva Hot in shades.
Innan fick man som sagt brakfrukost här. Bröd, tre sorters pålägg, fil och müsli, juice, kokt ägg, melon och kaffe. Allt för det ynka priset av 59 spänn. Nu blev det en ynka ostfralla och ett kokt ägg och kaffe för samma pris. Lurad…och nu när jag sörplar kaffe är jag fortfarande sugen på frukost.

Åkte till Netonnet i Lördags och fick min Moccamaster utbytt. Syrran och Andreas körde mig.
Jag bad tjommen i disken att packa upp den nya moccamastern som jag skulle få med mig hem. Den hade också repor på sig direkt när den kom upp ur kartongen. ”Det är tydligen så på de rödlackerade modellerna”, sa han. Jag bytte ändå. Eftersom den här var mindre repig. Han förlängde bytesrätten med trettio dagar så jag kan torka av den en gång och sen byta till en ny. Jag får väl ge fan i att torka av den och låta den täckas i ett tjockt lager damm.
När jag kom hem och skulle avnjuta en köpp så hade jag tydligen inte fått med mig den där vattenspridaren som för över vattnet till kaffefiltret.
En stor jävla suck utblåstes så det fladdrade i krukväxterna.
Fick avnjuta två breezers istället.
Igår åkte jag ut och hämtade grunkjäveln. Syrran och Andreas körde mig. Idag sitter jag på fik och avnjuter kaffe istället för att det inte går att vara hemma. Mitt liv är mycket mer fantastiskt än erat, så håll för bövlars truten!

Sista semesterdagen idag. Frågan är vad man skall göra resten av dagen. Att gå hem innan klockan fyra är en omöjlighet.
Den här semestern har varit lång och ändå gått enormt snabbt. Det har gått massa stål på ingenting på just det sätt som det brukar när man inte gör något speciellt. Att bara finnas till är en dyr hobby.

Nej, om man skulle ta och gå upp till Arbetsförmedlingen och mordhota dem lite. Det kan ju liva upp en smula en gråmulen dag som denna i slutet av Augusti…

Kom och bränn ner mig!

Mer bröt och film och mer film.

Har varit ute och sköjat två kvällar i rad. En kväll med Emma och Ed och en kväll med Siss och Emma. Av sådant beteende blir man svag. Och nervös. Men nu är det färdigsköjat.
Har även vaknat klockan sju tre dagar i rad av att de river balkongerna. Det brakar och dånar så obeskrivligt högt att det inte går att vara i lägenheten. Hela huset skakar. Igår gick jag ut och lade mig i gräset för att sova och idag lånade jag morsans soffa. Ofrivilligt bostadslös mellan sju och fyra.

Har kollat på första Smurfarnafilmen. Alltså den från 1976. Den förtrollade trollflöjten. Tyckte ju om smurfarna då. När man var liten. Samlade på smurfar. Klippte av fötterna på dem senare, när man blev äldre…och tuffare. Vet egentligen inte var fascinationen låg i smurfarna när man var liten, mer än att de var små, blå och smurfade hela tiden. Filmen var ganska seg och händelselös.

Har precis sätt en annan film av helt annan art. Ett franskt drama som utspelade sig i ”värvning till armé-miljö”. Kärlek vid första slaget, hette den. ”En kärlekskomedi med otrolig feel good-känsla” stod det på omslaget. Just den meningen fick mig nästan att spy. Höll inne kräket och såg filmen ändå. Den var bra och den där meningen måste varit menad för en annan film. Det var ju bra…

Ska sova om en stund OCH inte vakna till bygg-gubbs-helveten som brakar ner sig. Fast helt säker kan man inte vara. En annan Lördag hade de dykt upp och jobbat lite extra klockan 8 morgonen för att de tyckte att det var fint väder.

Brak och stånk.

Sitter här och nyser som en häst. Har nog fått ställningsbyggar & byggjobbar-allergi. En back öl och öronproppar kanske är den bästa kuren.
Hela huskroppen är nu insvept i ett blått nät. Som en liksvepning eller en gigantisk säng med nät runt omkring. Får mig osökt att tänka på den där Bukowski-novellen. När han vaknar upp någonstans i Orleans utan att förstå var han befinner sig och i en säng omgiven med något bögigt nät som även får honom själv att känna sig lite bögig.
Han somnar dock om. Det gör inte jag längre.

Har skrivit ner på ett tomt kuvert, utbildningar och jobb som jag skall ta reda på mer om. Min semester är slut om en vecka och att bara råka tänka på att man skall börja jobba igen kan få en att önska att man var en toad på rymmen. Det är man ju förvisso. En toad på rymmen från att bli ihjältrampad av samhällets gigantiska och leriga gummistövel.

Har rensat balkongen. Var ute i sista stund. Eftersom byggnadsställningarna redan var uppe fick jag fiska upp balkongtrall genom en femton centimeter bred glipa genom balkongdörren, eftersom den inte gick att öppna mer. Eftersom jag var ute i sista stund. Eftersom, eftersom, eftersom.
Lyckades sträcka mig efter flest trall genom att ligga på mage på vardagsrumsgolvet och skicka ut handen genom springan. Armen nådde även lite längre om jag kved och stånkade. Hälften av trallen fick ligga kvar. Den räddade trallen badar nu i badkaret.
Jag blev så slut av hela dumheten så jag var tvungen att öppna en öl efteråt och fundera över om livet verkligen skall vara så här.
Svar uteblev, så jag ringde och beställde en pizza.

Imorgon skall de börja hugga ner betongplattorna till alla balkonger. Inklusive min balkong. Det kommer låta och vibrera så bedrövligt, så stridsplan som flyger förbi på för låg höjd och brakar genom ljudvallen skulle förefalla som ljuv pianomusik. Det kommer inte gå att vara hemma. Och hela dårskapet sätter igång som en rave-hangar prick klockan sju. Hela härligheten är insvept i ett blått bögnät. Kanske man ska ta med sig ölbacken upp på loftet…
Ibland känner till och med jag att jag vacklar när jag med bräcklig röst uttalar mantrat:
Jag älskar världen…

Sing halleluja!

Bröt, kaffe, Hjo och loppisar.

(null)
Det är Lördag. Inget konstigt med det. Jag är vaken. Inget konstigt med det.
Den makabra humorn fortsätter i mitt hyreshus. Byggjobbarna hade bett oss hyresgäster via en lapp i trappuppgången om vårt överseende att de var tvugna att greja lite med fasaden idag också…
Klockan åtta i morse satt jag spikrakt upp i sängen med huvudvärk och lyssnade hur de drog igång sitt brötande… Det är fan inte okej alltså och inte det minsta sköj.
Åk hem igen. Bjud era fruar på frukost på sängen eller ett redigt Lärdags-hästaklafs. Ta en promenad i parken. Gör vad andra gör på lediga dagar, men gör det långt, långt härifrån så jag får sova vidare för bövlars. Det är Lööördag för i helvete!

Sitter här och njuter av en köpp från den nya moccamastern till brötiga toner av bygghissen. Uppe på hyllan står nu tre sorters kaffe. Det är ett riktigt meck att hitta rätt kaffesort eftersom den här apparaten plockar fram alla aromer jämfört med en fattig luffarbryggare.
Zoegas ”Intenso” smakade inget vidare. Köpte ett dyrt lyxkaffe på ett café också. Kaffebönor som de malde ner. Etiopiskt. 70 spänn för 250 gram. Smakade heller inte jättebra. Nu dricker jag Arvid-kaffe. ”Svea”. Bäst hittills faktiskt. Och nu blev yr och klibbig av allt kaffe och kaffesnack.
Det absolut sämsta med denna moccamaster är att den inte går att torka av. Har använt en mjuk trasa för att torka bort damm. Den är nu full av tusen smårepor som glänser i solen. Man kan tro att jag har använt svinto för att få den ren. Totalt under all kritik. Till och med när jag packade upp den ur låddan fanns det redan smårepor här och var. Stör mig otroligt på detta. Känns trist helt enkelt.

Har varit i Hjo i veckan och repat med bandet. Druckit öl. Ätit Sticky ribs och hemgjord pizza och kollat på romantisk komedi och sovit i ett utrymme under en trapp. Åkte från mitt brötiga hem till en livlig barnfamilj för att åter komma hem till mitt brötiga hem. Det är för tillfället väldigt mycket ljud i mitt liv just nu. Kan ibland önska det där paketet med tystnad som min farsa ville ha när jag frågade honom vad han önskade i julklapp.

Skall träffa siss och hennes man. Vi ska ha en Majorna-dag. Vi brukar ha det någon gång om året. Det betyder att vi går på Majornas bakluckeloppis. Sen brukar vi käka någonstans. Kanske vi dricker några bärs också…

I Hjo finns det en loppis som har en erotikhörna. Basisten har varit där. Detta nämnde han flera gånger. Vi pratade intensivt om att besöka den. Tyvärr blev det inte av.
Man kan köpa massagestavar och analpluggar som är använda endast ett fåtal gånger. Möjligheten att göra klipp verkar total. Det låter helt fantastiskt!

Ställningsbyggarna.

Sitter och dricker en kaffe änna. På ett fik hemma i mitt område. Annars då? Jo det är fint. Man är tjock, glåmig och född svettig.

Vaknade i morse av att ställningsbyggare glodde in genom fönstret. Terror.
En stund senare med en treo i glaset satt jag i köket. Samma ställningsbyggare dök fram. Skickade ut röksignaler genom fönsterspringan med cigarettrök. Här bor jag signalerade jag…sen satte jag på Hellacopters på hög volym för att skapa trivsel för dem ute på ställningarna och för att visa vem det är som håller ställningarna.

Skall åka till Hjo ett par dagar. Repa med bandet och grilla och dricka öl. Det kommer bli tjosan.

Återkommer med en rapport när jag är hemma igen, fräsch som en vårblomma och glåmig som en midsommarnatt.

Bis bald för helvede!

En dagens tack!

Dagens bra: Jag har satt på nya strängar på en akustisk gitarr som har stått och dammat sen förra året. Då försökte jag få strängarna på plats, men de var så bedrövligt hala så det sa ”flärp” varje gång man försökte stämma upp gitarren, och så lossade strängarna från stallet. Orsakade mången vrål i köket och jag funderade på att slutligen sätta min toffelbeklädda fot genom gitarrens kropp. Ställde undan gitarren och antar att jag tog en befriande runk istället. Minns dock att jag fick syn på gitarren när jag varit på krogen en kväll och slet i våld loss varenda sträng…men nu är den alltså omsträngad. Trixet är att hålla fast strängahelvetet nere vid stallet med en tång medan man stämmer upp gitarren, då låser strängen fast sig själv i stallet. Nu vet ni det era gamla övervintrade lägereldsmänniskor.
Och för övrigt: plocka aldrig fram en gitarr vid en lägereld för att skapa god stämning. Det kan finnas känsliga människor som reagerar som jag brukade göra. Tomheten kom virvlande in i min kropp. Jag fick eksem när folk började sjunga med. Det slutade alltid med att jag gick hem, djupt nedstämd som en ostämd gitarr och undrade över mig själv och varför inte jag kunde känna glädje som andra… Det enda positiva med en akustisk gitarr vid en lägereld är att gitarren brinner bra och att det blir en trevlig hinna på den grillade korven.
Samma reaktion uppenbarade sig när man skulle åka på någon festival eller liknande och fick syn på en gitarr i bilens packning.
-Ska du ha med den där?
-Ja, jag tyckte det kunde vara trevligt sånger om vi grillar!
-Jaha?

Har tre akustiska gitarrer i lägenheten och jag kan inte spela något vidare bra. Har även två gitarrer på vinden. En som är målad i hippiefärger och som jag har fått av min flyttkompis Erik. Och en gammal höfner-gitarr som farsan satte foten genom när han rensade garderoben. Fem akustiska gitarrer, som om jag vore en gitarrisk flamenco-dude eller någon slags countrygubbe i cowbojsarhatt med hästskit på brättet. Kan starta en lägereld och offra fyra av gitarrerna i lågorna till någon gitarrgud. Yngwie fuckin Malmsteen kanske? Eller också kan jag sälja dem på blocket. Måste då vara noga med att skriva i annonsen att de inte får brukas vid lägereldar, undantagsvis om elden håller på att slockna.

Dagens dåliga: Idag vid lunchtid så kom solen fram. Det i sig var inget dåligt. Men sen jag fick hem min stiliga kaffebryggare har det varit molnigt och jag har tittat på min fina kaffebryggare med true love i öjonen. Idag när solen kom fram märkte jag dock något fasansfullt. I detta solljus uppenbarade sig vågrätta skrap och repmärken i en vågrätt linje mitt på kaffebryggaren. Mitt i det glänsande röda. Antar att den är lackerad med typ femton lager klarlack eftersom den glänser så fint. Det är alltså i denna klarlack som reporna ligger. Så fort solen kommer fram syns de tydligt. När solen går i moln så döljs reporna.
Hade det varit någon billig budgetmodell för ett par hundra hade man inte brytt sig. Men det här är ”The master”, Moccamaster och den kostade sextonhundra spänn. Då vill man ju fan inte ha skönhetsfel på skiten när den är sprillans ny. På övriga ställen kostade den mellan tvåtusen och tvåtusen sexhundra spänn. Därför slog jag till när jag hittade detta finemangpris!
Men hur fan gör man? Går det att reklamera? Köpte den på nätet. Fick ens inte någon följesedel med i paketet och har inte kartongen kvar. De kan ju bara säga att ”det där har du gjort själv”. Börjar undra om de kan sälja dem så billigt för att de har tillgång till andra sortering med mindre skönhetsfel…
Känns hur som helst jävligt pissigt.

Nu måste jag dra en dusch. Ska på bio med morsan i eftermiddag. Kollektivet heter filmen. Gjord av samma regissör som gjorde Festen. Hoppas det inte är för mycket snusk i filmen. Skulle inte kännas helt okej när morsan sitter bredvid i salongen…

Lite högt och lågt snack om lite allt möjligt där emellan.

Det är tydligen rulltårtans dag idag. Visste inte att en sådan fanns eller behövdes. Rulltårta är ju gott. Funderar på att baka en gigantisk rulltårta. Rulla in mig själv i dess centrum och lägga en vibrerande brakskit så degen haglar i köket.
När är det egentligen ”De eminenta ölfarbrödernas klagodag”? Eller finns det ingen sådan? Andra trevliga ”dagar” att fylla ut i de fortfarande tomma luckorna i almanackan kunde vara ”sova sked-dagen”, ”Runke ball-dagen”, ”Gammeldansk-dagen”, ”Mötley Crue-dagen”(var fan hittar jag det tyska u:et på tangentbordshelvetet?), ”Tomt på idioter på stan-dagen”, ”Ingen speciell dag alls-dagen”.

Så kom den då på pösta. Eller jag fick gå ner till Willys och hämta ut den, kaffebryggaren. Rööö och finer. Skamligt dyr. Nästan så man skäms. Mycket stilig. Brygger satans gott kaffe gör den också märkte jag idag. Kaffebryggarnas mästerslyna, som fått den stoltaste platsen i köket. Den står där och glänser. Min alldeles egna Moccamaster. Den säger:
-Kom nu din lilla sköjarpöjk, så ska jag ge dig det bästa kaffet i stan, och jag bälgar nu i mig dess vätska som en trimmad tok.
Ska nog fan prova och köpa sådant där lyxkaffe på något lyxcafé. Alltså sådant som man tar med sig hem och brygger i sin Moccamaster, om man har en Moccamaster… Jag har en Moccamaster!
Nu köpte jag Zoegas, Mollbergs blandning och känner att det inte är deras mest lyckade sort. Alltså, det finns godare sorter. Vem är den där Mollberg egentligen? Är han en handelsresande från Hjo som säljer tygstuvar på Vadstena törg? Nej, det vet man inte så noga…
Är det fortfarande någon som läser min blogg så kan man få delge förslag vad för kaffesort jag skall sörpla i mig medan jag sitter och skriver ner dessa dumheter. Vinsten är en köpp kaffe i min walk in closet.

Nu måste jag ringa till A-kassan och skrika i luren att jag älskar världen, förstår dem inte det tycker jag de ska byta jobb. Återkommer strax…
Hon förstod precis. Var på väg och fråga om vi skulle gifta oss, men hejdade mig och sa tack och hej istället.

Surfar runt på den där dejtingsidan ibland. Går in på profiler och läser och tittar på vederbörandes foton. Går vidare in på en annan profil… Kom på att när man tittar på människans foton kan man ställa sig frågan: Om jag skulle vakna upp på morgonen bredvid henne, är hon det första jag vill se? Tänker man ”Nej, det tror jag inte.” kan man klicka sig vidare i djungeln. Tänker man ”Javisst för bövlars!” kan man säga hej i ett mail, förutsatt att människan inte är rå-moderat och med i Jehovas vittnen. Och att hennes största intresse inte är tennis och rugby och inte samlar på håriga spindlar och inte tycker att Tomas Ledin är den bästa artisten som finns…
För det är just så. Det där med foton på dejtingsidor. Antingen gillar man vad man ser, eller så gör man inte det. Den som säger att utseende är oviktigt, humbugar ner sig. Det är en kall värld därute, men jag är nästan alltid varm och lite småsvettig.
Synd att adressen till min blogg står med i min profiltext på dejtingsidan eftersom jag just nu kanske minimerar mina chanser i dejtingdjungeln till noll komma jordhög om detta läses. Men man måste bjuda lite på sig själv också, och det tycker jag att jag precis har gjort…

Får bli en ägg och bacon macka nu. Inga planer för dagen. Ibland brukar jag bestämma dagen innan vad jag ska göra nästa dag. Ingen rymdforskning direkt, men planlöst kan ibland bli menlöst och ibland kan det vara rent dåligt eftersom det kan mynna ut i ett ingenting som gör att man tänker för mycket. Vilket kan vara direkt skadligt.
Härmed bestämmer jag alltså att jag i morgon ska…fan vet.

moccamasterHär står den och briljerar. Kaffebryggaren. Rööö och finer!

En planlös promenad.

Kom på något enormt bra igår som jag skulle skriva här idag. Nu har jag suttit här koncentrerad och tänkt på vad det var för något slags pangigt jag skulle skriva. Helt bortblåst.

Åt en kebabrulle innan. På en bänk. Hela tiden var jag noggrann med att inte spilla ner mina braxor. Lyckades. Jag knycklade ihop foliet lite nöjd och undrade över vad haken kunde tänkas vara. Jag satt och stirrade en stund. När jag skulle resa mig för att kasta skräpet i papperskorgen tittade jag ner. All sås som legat kvar i botten av foliet hade runnit ner på byxorna.
Det är sådana där små förtret som kan driva dig till vansinne om de upprepas tillräckligt många gånger och med för kort intervall.
När jag var klar skulle jag tända en cigarett. En kvinna hade precis satt sig på andra sidan bänken. För att slippa tjat och visa hänsyn reste jag mig för att leta upp en annan bänk.
Hittade ett gäng bänkar en bit bort. En bänk ledig bredvid en gubbe som satt och antecknade något på ett papper. På cykeln som stod bredvid hade han ett flak bärs på pakethållaren. Verkade ofarligt. Jag satte mig ner. Hann njuta av ungefär tre bloss innan gubben studsade upp från bänken. Han vek ihop sin dyna som han satt på. Sen ställde han sig en bit bort och muttrade och svor.
Jag frågade honom om det var rökningen som hade stört honom, i såna fall kunde jag flytta på mig. Han muttrade fler svordomar till svar och något om ”om jag hade sett vinden blåsa.”
Vinden ser man inte, den känner man ditt dumma helvete, tänkte jag. Fick dock ur mig mig något muttrande i form av ordet ”gubbhelvete” innan jag reste mig och gick.
Vart man än vänder sig är man älskad överallt…och ändå känner man sig inte tillräckligt älskad. Märkligt.

Efter detta så har jag bara planlöst promenerat omkring. Druckit kaffe på Södra vägen. Suttit på en bänk på Götaplatsen. Lyssnat på en snubbe som förklarade på mobil var rödvinssåsen stod i kylskåpet. Promenerat vidare. Druckit en cider i Vasastan. Promenerat lite till. Köpt en pizza på Vickis. Åkt buss.

Och nu är jag hemma i Johanneberg igen. Dricker en öl på en bistro. Skall snart gå hem med min pizza. Okej en öl till.
Ingen lust att bli sköjarfrisk eller träffa någon. Ensamheten som jag kände tidigare idag och som fick mig att känna mig…ensam har gått över för ikväll. Om någon skulle försöka få ut mig nu får de släpa ut mig med grävskopa.
Och nu kom det ut tre råräliga gubbar i 60-årsåldern från en port bredvid. De höll varandra om axlarna för att de var bästa pals men också lika mycket för inte dråsa omkull. Sådant sköjarfriskt beteende ser man väldigt sällan i den här stadsdelen. En av dem pekade in här på stället och sa:
”En dag ska jag bjuda er på en bärs på det här stället!”
”Det behövs inte!” sa den minst berusade. Stort…
Han som skulle bjuda på de där bärsen hade ett linne på sig som det stod ”I was going wild at Rio Carnival 2001″ på
…och nu kom de tillbaka igen. Med en påse med tre pizzor i mer lodrätt än vågrätt vinkel. Hoppas det inte är massa goda såser och såna grejor på pizzorna. Då kan de ju i och för sig alltid slicka i sig götteriet från botten av påsen.
Slutkontenta: Åk till Rio på Carnival. Helst 2001, om ni äger en tidsmaskin. I annat fall. Bär hem pizzor stående i påsen. Det blir mer lattjo så!

Övrig slutkontenta: Ställ vinsåsen så den syns, underskatta aldrig ensamhet och tänd aldrig en cigg bredvid någon som har ett helt flak med bärs på cykelns pakethållare, det slutar oftast med en avhyvling för att man inte ser vinden.

Att åka på festival.

Har varit på festival i helgen. Del Mar på Asperö. Jag och Ed åkte ut.
Proffs som vi inte var kollade vi INTE upp båtförbindelserna till ön innan vi bestämde tid för åka ut. Vi stressade bara på på var sitt håll, sen sågs vi på Järntorget halvfyra…och båten gick inte förrän halvsex.
Det blev tre uppvärmningsbärs på Järntorgets brygghus i gassande sol och när det var dags att ta vagnen ut till färjan höll jag på att somna…stående. Stående hela resan medan unga och vitala små råttor slingrade sig runt så fort ett säte blev ledigt.

Åka båt, promenera till festivalområde, promenera till campingplats, leta upp tältplats, ta en bärs, sätta upp tält, gå på festival… Fantastiskt.

Jag hade bara käkat sen frukost. Hungern började småyla i magsäcken, men några bärs till kunde man nog få ner innan man åt.
Det serverades någon sorglig slags soppa i gulaktig ton och när jag väl hade bestämt mig för att äta hade maten tagit slut. Äh, några till bärs kan man väl få ner…

Såg ett sjukt bra band. Sudakistan. Enorm energi. Slafsigt och risig gitarrbaserad rock. Sångaren spelade på elplankan som om det var en akustisk gitarr. Utan plektrum. En sträng hade gett sig som gungade och petade den andre gitarristen i ansiktet hela tiden. De hade en percussionist som spelade med stockar på sambatrummor. Sjukt bra!
De var värda 382 kronor av biljetten som kostade 390 kronor.

Mer öl. Mer band. Snacka med diverse sköjare. Mer band. Mer öl…
Under Jonas Lundqvist spelning gungade golvet för att folk hoppade. Det här hoppande som uppfanns någon gång på 90-talet har jag aldrig förstått mig på. Det ger ju inget utlopp för själen eller kroppen eller förhöjer känslan av musiken. Helt poänglöst. Dessutom ser det ofantligt fånigt ut.
Nåväl, golvet gungade så man blev sjösjuk. Det kändes inte helt bra faktiskt, så jag sa till Ed att jag avvecklar mig själv härifrån innan folk ligger och krälar på varandra som krabbor, under scenen.
Jag gick ner därifrån och lät det hoppas vidare utan min upplyftande personlighet.

Det hade kommit ny mat. Jag såg vagnen rulla in. Körv me brö änna! Fan va gött tänkte jag. Lika bra och köpa loss ett gross på direkten.
När besökare fick reda på att det serverades kött kördes körvarna iväg igen. Vet inte vad jag ska säga riktigt, men jag var så hungrig att jag kunde sugit av varenda höt dög och knullat in mig in mig i högen med körvbrö på den där vagnen som försvann i fjärran.
När körven och Jonas Lundqvist hade spelat färdigt och Lilla Lovis hade spelat tre låtar ropades det ut i högtalarna att golvet på den gungande dansbanan hade knäckts. Jag hade alltså fog för min misstänksamhet. Thät fält gööd!
Tydligen har den där dansbanan stått där i decennium efter decennium. Sen kommer den hoppande klanen och skuttar sönder skiten på nolltid. Thänx for nöthin!

Jaja, dricka mer bärs, sen kom ny mat till slut. Någon slags risgryta. Helt fantastisk. En skosula med senap och ketchup hade också varit helt fantastisk according to my hunger.

Efter banden hade spelat klart gick jag tillbaka till tältet. För att kolla om Ed var där och om det fanns några bärs kvar. Där satt ett Ed och sköjade. Det återfanns även ett räligt par i tältet som vi hade stött på tidigare på kvällen och som levde på marijuana och sprit. De låg där i halvaket tillstånd på min sida av tältet och väntade på Herr Guddas förlåtelse.
Jag var tvungen att skälla ut dem. De blev nervösa efter en stund och pep ut därifrån medan Ed hävdade att jag även fick plats. Då var jag tvungen att skälla ut Ed lite grann också som hade tjatat på mig att jag skulle sova över istället för att ta sista färjan.
”Tack så mycket och Hejdå Johan!” sa paret när de försvann.
”Jaja, för faaan!” vrålade jag tillbaka.
Jag såg att hon hade glömt sin tröja och tänkte att hon kommer frysa. Helt hjärtlös är man ju inte. Letade efter dem i en halvtimme, men hittade dem inte. Senare visade det sig att det var Ed:s tröja jag hade försökt att ge bort.

Hamnade backstage när jag hade letat klart. Där stod två flak med öl och ett flak med Loka. Törst behöver aldrig förklaras. Här inne kan man nog trivas, tänkte jag. Och folk verkade trivas med mig…eftersom jag var den enda tydligen, som hade tobak. Jag rullade och rullade och rullade och skickade ut och skickade och skickade ut cigg på löpande band tills att jag blev kallad för ”The Marlboro man”. Det är ju John Silver för helvete så kalla mig John Silver istället, tyckte jag. Och så gjorde folk det…
Ibland såg jag Ed smita in i backstagetältet. Han laddade sin högtalare och tittade till den då och då för att få reda på om den var laddad. Sen försvann han igen.
Det började bli sent och dags att dra tillbaka till tältet. Det var åtminstone vad personalen sa till oss. Till slut var det bara jag och en donna kvar. Hon bad John Silver om en cigarett till och John Silver rullade.
Plötsligt och utan anledningen tog hon ett stadigt tag om sitt linne längs armhålorna och tryckte ihop linnet så att båda brösten i våld ploppade ut i det fria.
-Trevligt, mumlade jag.
Precis när jag föreslog att vi skulle gå till något tält och sköja lite kom den där snygga sångaren från det där bra bandet från ingenstans. Han växlade några ord med henne. Sen tog han henne under armen och så var de försvunna. Där satt jag ensam med bara ett flak Loka kvar.
Jag reste mig upp för att ta med mig Eds högtalare med mig tillbaka. Laddaren var kvar men högtalaren var borta.
Jag lät killen som jobbade där veta att jag tyckte det var för sorgligt att folk snor andras saker. Han beklagade det hela så hemskt mycket.
När jag kom tillbaka till tältet satt Ed där och lyssnade på musik på högsta volym…i den där högtalaren…
-Här! Du glömde din laddare, sa jag till Ed.
-Nej, den är inte min.
Fantastiskt. Han som beskyller andra för att tjuva tjuvar själv.

Och så var det här med att sova i tält…
Jag har inte sovit i tält sen Sweden rock 2004. Har alltid gillat den där känslan. Festival, sova i tält. Decka innanför en tältduk. Vakna som en urlakad sköjare osv.
Helt vidrigt. Vet inte vad som hänt under de här tolv åren sen jag sov i tält senast. Vrida och vända på sig. Ett knaggligt liggunderlag. Ett jävla liv överallt. Efter att försökt somna i två timmar till Eds efterfestmusik klev jag upp klockan sex på morgonen. Då hade Ed somnat. Själv var jag klarvaken. Tog med mig de två sista bärsen och satte mig på ett berg och kollade på havet och längtade hem till mitt loft.
Gick och lade mig klockan sju, somnade och vaknade klockan nio till en sol som förvandlade tältet till en ångkokare.
Fylleskitan fanns där, men min toalett återfanns på fastlandet och jag själv på en ö med fyra bajamajor. Jag hade en dålig känsla när jag gick bort dit. Jag öppnade varje dörr till de fyra Baja Majorna med andan i halsen. Samma stank och samma syn. Toalettpapper och avföring långt ovanför toalettringen.
Funderade på att sätta mig på toppen av en klippa och bara ”let it flow”. Gav upp, bestämde mig för att hålla ihop skinkorna tills jag kom hem och gick tillbaka till tältet.
Lade mig igen. Höll på att somna. Då vaknade Ed…

Promenad till båt, vänta på båt, åka båt, åka spårvagn, åka buss, hela tiden skitnödig, törstig, torr i käften, ögonen i kors, släpandes på ett korkat liggunderlag och sen…öppna dörren till sitt eget hem. En lycka över att se sina egna väggar, golv och tak som inte går att beskriva. Sittandes på dass och tänka: Det här måste det vara det vackraste dass i hela världen. Få syn på loftet och säga: Hej lilla loftjävel, vad jag har saknat dig!

Tror aldrig…nej, jag VET att jag aldrig har blivit så glad och varm i hela kroppen av att återse mitt hem igen. Helt jävla marvelissio!

De säger: borta bra, men hemma bäst.
Jag säger: borta jo visst, men hemma helt fuckin fantastico!
Då ska man veta att jag ändå är en sådan som älskar världen!

(null)
Sköjaren och Ed framför det femstjärniga hotellet.