Invasionen

Det pågår någon slags nyckelpigainvasion hemma hos mig.

Det är väl något slags överskott av nyckelpigor i största allmänhet för tillfället (om någon skulle påstå att de är överallt, men jag har nog kollat övriga Stadsdelen och det är bara mitt hus som är invaderat). Värmen antagligen. Domedagen kanske… Hemma hos mig är det så klart värst. Fasaden är fyllda med pignycklar. Det går inte ha fönsterna öppna eller på glänt. Igår släppte jag ut minst 30 nyckelpigor. Om man öppnar fönstret och tittar så sitter de i skockar längs fönsterlisterna.
Nyckelpigor må vara söta, men det här är ju för fan bara äckligt.

Träffade goe Bengt, min granne, när jag gick ner för att ta en cigg. Han berättade om den gamle goda tiden när han hade sålt räkor och baguetter på Varbergs torgmarknad. Han berättade även att nyckelpigor gav tur i kärlek. Kan inte verifiera sanningshalten i detta påstående, eftersom jag aldrig hört denna sägen innan. Om det stämmer så borde det sitta ett gross med kvinnor i min lya när jag kommer hem.
Då kunde man köpt 16 kg räkor och 12 baguetter av Bengt. Och lätt på tå rundat bolaget för 50 liter vin. Borde ju räcka. Sen jävlar kunde kalajset börja.

Värst är det på eftermiddagen när solen lyser på den handvarma fasaden. Då dyker de upp i hundratals.

Smet ner till stan för att dricka en kaffe… För att rymma the plauge.
Sen när solen försvinner så försvinner även nyckelpigorna.
Var tar de vägen då?
Och! Kommer kvinnorna vara kvar? Eller var tar de vägen?

Naj, jag vet inte!

Pling plong. Ännu ett oväntat besök.

Satt och åt en maffig frukost i förmiddags (det var frallor med körv och det var päronyoghurt med äppelbitar och flingor och det var juice och det var ägg i kopp och en och annan sprängdeg och en nedsmulad liten pajas utan clownnäsa) när det plötsligt ringde på dörren. Otäcka dörrklocka och arma lilla mig. Här har vi fan inget Gevalia att bjuda på. Jag tassade fram till dörren. Tyst som en svepande odör och tittade i dörrhöla. En man med pärm under armen. Då vet man direkt vem det är. Så där stod han: fastighetsskötaren.

-Hej! Får vi komma in och borra ett hål i din vägg?
-Vaaaa…sa….du??????
-Ja, alltså, man har ju kommit fram till att det är för dålig ventilation i lägenheterna så…du öppnade, så vi tänkte testa att borra hål i din vägg.
-Alltså, ni vill komma in och borra sönder i min lägenhet? Ännu ett hål… Jaha när då då?
-Ja, nu direkt. Det kommer en kille med en jättestor borr om tio minuter. Vi ber om ursäkt för kort varsel.
-Ah okej. Illavarslande? Nu eller om tio minuter?
Vad fan. Brukar man inte sticka ner en lapp i brevlådan eller ringa ett par dagar innan. Man kan väl för fan inte bara ringa på och fråga om man får borra hål i någons lägenhet? Ungefär som jag bara skulle klampa in hos tandläkaren och fråga om denne kan borra hål i min tand. Nej, maken till dumhet…

De klev in iallafall. Ganska snart hade de konstaterat att mitt hem inte var någon bra pilotlägenhet.
När fastighetsskötaren ändå var här tänkte jag att jag kunde peppra med honom med mitt missnöje om hur saker och ting sköts. Eller snarare inte sköts. Igen. Detta borde han veta vid det här laget. Att den här jobbiga jäveln bor bakom den här dörren. Kan faktiskt inte förstå att han ringer på ändå.

-Titta här, sa jag och pekade på ventilen där tapeten hade spruckit och blivit ledsen när ventilgubbarna var här och sköjade sist. Vad vackert. Ska det vara så här?
-Nej, det har jag inte sett i nån annan lägenhet.
-Det matchar ju annars rätt bra med flagorna av färg som hänger i taket, men som inte är högst upp på er prioriteringslista att fixa till.
Jag förklarade för honom att man får en känsla av att allt bara raseras i den här lägenheten. Trasar något sönder så får man bara leva med det eftersom det aldrig åtgärdas ändå. Och det fortsätter bara att förfalla. Men att höja hyran det går enklast av allt.
-Ja, men det står ju i stadgan.
-Ja, men jag bor här.
Återigen började han tröttna på mig. Jag började känna mig som en gnällig gubbröv. Som vanligt. Så jag fortsatte med att påpeka balkongdörren som måste sparkas upp för att kunna öppnas och de sex gånger som de har lovat att åtgärda det. Jag gick vidare med att jag blivit lovad att få diskbänken utbytt sen dag ett då jag flyttade in, efetrsom man kan stå på knä och diska.
-Hur länge har du bott här nu? frågade han för att strö aska i hodet på mig.
-Sju år…
-Aha, men du är nöjd med det nya kylskåpet iallafall?!
”Jo jag sitter ofta i kylskåpet och gråter efter den stora kärleken”. Det sa jag inte.
Så här gick samtalet på. Den här gången påpekade jag även att det var ett ohållbart argument att skriva upp saker när man kommer ner till bilen. ”Då får man väl för fan ta med sig blocket upp till hyresgästen och skriva ner det direkt!” Kapitulerad höll han med. Här någonstans hade han börjat dra på sig skorna och backade ut ur lägenheten och vanish likt en taskig rökridå av taskig odör, även fast det verkade vara jag som stod för den. Detta händer varje gång.
-NU STANNAR DU SÅ JAG KAN KAMMA MITTBENA PÅ DIG MED MIN NYA PASTASLEEEEEEV!!!! fick jag lust att vråla.

Slutligen sa han att han kunde gå med på att fixa taket. Jag blev alldeles piff paff puff. I samma meningen påpekade han att jag rökte i lägenheten.
Jag sa att jag röker bara i köket med öppet fönster när det absolut inte går att gå ut att röka på balkongen. Fullständig sanning med ett kryddmått modifikation.
-Är det därför färgen i taket har släppt, för att jag röker? undrade jag.
Nej det var det ju inte såklart. Men om de fixar taket (i vardagsrummet) så får jag inte fortsätta röka inomhus (i köket). Dessutom kommer väggarna se sunkiga ut om taket är alldeles nymålat och fint, lade han till som hela planen var helt poänglös. Här någonstans såg nog min mun ut som ett alldeles runt stort och svart hål med prydande ögonbryn böjda som bananer.
Kanske man kan vomitera lite coola kaskader i det nymålade taket så borde det ju jämna ut sig med de sunkiga väggarna…
-Du kan ju fundera på hur du vill göra, lade han till. Han gick baklänges ut genom dörren. Sen stängde han dörren och var borta.
Dagens samkväm. Utan Gevalia. Det var tur att de slutade med den reklamen. Det är ju falskspel…
Efter detta har jag inte träffat någon annan människa idag. Gud vad skööööönt!

I övrigt är det mer rumsrent att vara Sverigedemokrat än rökare idag, som en gammal vän sa. Vad fan hände med det här samhällsjävlet?
Det orkar jag inte tänka på just nu.
Men roligt, det är det inte.

En bok.

Har varit ute i Majorna idag på ett ärende. Men det blev inget. Så jag vände på klacken eller sulan och lämnade denna fantastiska stadsdel i denna fantastiska stad.
Sen mitt i denna fantastiska promenad så kom regnet. Smått, tätt och blötare än en slabbig snuskapa.
Jag stannade till vid varje second hand och bokhandel som jag passerade. Jag är nämligen på jakt efter en specifik författare som jag har törskat dit på. Nämligen Paulo Coelho. Alkemisten är bäst… Nej, inte riktigt. Det kan faktiskt vara en av de sämsta böcker jag har läst. Kom ihåg att jag mådde dåligt från sida ett när jag läste den. Tanken var nog att man skulle må fantastiskt. Den hade alltså en motsatt effekt och ändå läste jag färdigt den.
Drack ju väldigt mycket på den tiden. Och hade svaga nerver. Och bodde i en blå källare. Och gick på Soc. Och bodde ihop med en sopa som samlade på kastruller och stekpannor.
Fick den av en kompis som hette Bengt. Undrar vad Bengt gör nu?

Nej, författaren jag är ute efter nu heter Haruki Murakami.
Jag har precis läst en första bok av honom som heter Norwegian wood. Den är skriven på 80-talet men utspelar sig åren 69/70.
Språket är fantastisk med ett underbart flow. Samma sköna lunk och flow i berättartekniken och storyn. Det bästa är att den inte handlar om sjukt mycket och hela jävla tiden. Ändå så hålls man fast.
Kort handlar den om en 37-årig man som ser tillbaka på sitt liv som tjugoåring. Han är student och slits mellan kärleken till två kvinnor. Den ena kvinnans psyke är bräckligt och hon hamnar på ett vårdhem. Den andra kvinnan är rena motsatsen. Själv är han förvirrad.

Kan ibland imponeras av dagens skönlitterära böcker. De böcker som jag anser vara bra alltså. Kan bli slagen av att storyn är sjukt genomtänkt och väl genomarbetad. Samtidigt är det just det som ibland kan vara tröttande. Och att det skall hända nåt hela tiden. Att man matas med händelse efter händelse, så man är helt uppspeedad när man släcker lampan. Kravet och stressen över att det måste hända något hela tiden. Annars kan det vara så att läsaren lägger ner boken och blir uttråkad. Ibland är det som författarens egen press gällande att det måste vara ständig action lyser igenom.
Kan för övrigt säga att det här lätt är den bästa bok jag läst på flera år. Så läs den om ni inte har behovet av att det ska vara pangigt hela tiden. Det tycker jag ni borde ha växt ifrån nu.

Nu har jag inte tid att sitta här och vara litteraturkritiker. Jag måste fortsätta skriva på min novell ”Jag vill ha en tjej i plast och ett badkar fyllt med knark och tomhet”

Ordning på pallet och oordning på fölket och så lite missflyt på det.

Har varit och klippt mig. Samma frisör. Samma jeppe i stolen. Samma sax och fasta handlag och rufsande i öronhålor och näsborrar. Efter alla dessa gånger hos samma dude så vet man hur man ser ut när man sätter sig i stolen och hur man ser ut när man reser sig.
Idag berättade han historien bakom sin kam som han hade köpt i Turkiet 1986. Den var rosa med glitter på och jag sa att det syntes att den var från 80-talet. Den hade 10 taggar som var sylvassa och masserade upp rivsår hårbotten. Annars var taggarnas antal perfekt kombinerat till mitt antal hårstrån på hjässan
Att komma in genom dörren som en lurvig lodis och lämna stället som en slick pimp. Yeäääääh mötha!

Tog en promenad i blåsten med min nya frisyr. Hamnade på Kafémagasinet. För en kaffe.
Har nu en stund bevittnad vad som troligtvis kommer bli en date. En kvinna kom in här på gården och såg jätteförvirrad och stressad ut. Uppklädd och ordninggjord enda ut i örinsnibbarna. Hon bytte bord tre gånger. Det tredje bordet hon valde möblerade hon om lika många gånger. Flyttade stolar. Rättade till bordet. Flyttade bordet. Vek filtar och lade över stolsryggarna. Sen ställde hon sig en bit i från och inspekterade sitt verk. Hon verkade nöjd och gick in för att beställa. Under tiden kom personal ut med pizzor till andra gäster och rörde till hennes skapelse eftersom de tyckte stolarna stod i vägen.
Hon kom ut med två glas bubbel. Kände att min dejt-tanke gav vika lite här. Om hon inte är sjukt dominant och kräver att den som dejtar henne måste hälla i sig bubbel.
Efter en stund kom en tjej. De kastade sig i armarna på varandra som gamla vänner gör. Hon fick beröm för att hon redan hade fixat bubblet.
Själv hade jag önskat att få se jordens obekvämaste date där de redan efter ett par minuter hade insett att loppet var kört. En gubbe som muttrar och en kvinna som suckar och tittar åt ett annat håll.
Fast nu började den andra kvinnan resa sig upp och möblera om stolar vid ett bord där de inte sitter. Kvinna nummer ett utbrister ”Åååååh, gud vad fint det blir!”
Asså, helt vettigt verkar det här ändå inte. Vad är det för folk egentligen? En ambulerande möblera om-duo?
Kanske den ena kvinnan har knullat med den andra kvinnans man och försöker nu dölja detta felsteg med det berömda möblera-om-tricket.
Äh, jag vet inte. Jag skiter i det nu…. kanske går hem och möblerar istället. Trycker ner loftet i toaletten…

Hade för övrigt en väldig missflytsmorgon idag. När jag skulle dricka upp apelsinjuicen efter frukosten så slant glaset ur näven på mig när jag skulle greppa det. Glaset halkade iväg och välte. Apelsinjuice rann över hela vardagsrumsbordet och ner på golvet. Fjärrkontrollen låg och flöt i fruktkött. Jag rensade morgonhalsen med ett okontrollerat ”HELVETE” som borde ha väckt de närmsta grannarna om de fortfarande låg och sov.
Wipe like a slut!
Dags för kaffe!..var det inte, för det var slut. Nöjde mig med te utan att gnälla. Blev till och med nöjd över att bryta denna pågående och ständiga kafferutin. Man kan ju fan inte dricka kaffe hela tiden, man får ju vara lite snäll mot sina tarmar och halvtaskiga nerver. Nöjd och glåmig ställde jag ner teköppa på köksbordet. Jag skulle väl då liksom dra ut laddsladden till iPaden. Det fixar man med en hand om man inte har reumatism i näsborren. Fan, vad den satt. Jaha och där står tekoppen. Handflatan liksom flög mot tekoppen när sladden lossnade. Jag hann nästan parera. Te stänkte ut över tangentbordet och runt omkring iPaden. Jävla tur i oturen ändå. Kan ju vara lite tråkigt med en iPads drunkningsolycka när den ens inte är en månad gammal och jag redan har döpt den till Per-Ingvar Ladulåsinmig.
Wipe like a slut!
Nej, nu har man ändå gjort sig förtjänt av en cigg, tänkte jag. Teet har ju nått ca 82 grader. Njut nu pöjkdjävol!. Tror ni fan inte tändaren hade slut! En sköjar inte aprillo. Letade upp en gammal tändsticksask (samlar på gamla udda tändsticksaskar) som jag fick offra. Drog ett vackert drag mot plånet. Vackert ljud det där. Man hörde också ett litet knakljud. Tändstickan gick av, men tändes ändå. Gammal skit. Tändstickan studsade ner på iPadens tangentbord och studsade vidare och lade sig en liten stund på tummen. Precis nedanför nagelbandet där huden är som tunnast. Ännu en halsrensning i form av ett vrål format i ett helt okristligt ord så vokalerna skallrade.
Herregud, vad händer här näst. Kommer kanske en flodhäst brakande genom köksfönstret och pressar sitt rumphål friktionsfritt över mitt arma hode?
Jag skall ju betala räkningar, nu tänkte jag. Kanske lika bra att donera alltihopa till otursklubben.

Nu måste jag gå härifrån. Bytte kaffe mot en öl. De små barnen som har lovat sina föräldrar att vara hemma senast klockan 22 har börjat välla in här som sorkar och getter. Spelar jättedålig musik jättehögt från jättenya mobiler.
Och hur går det för möblera-ner-sig-paret?
Jodå, de har struntat i det här med små löjliga glas med bubbel nu. Pavan i kylhinken står vackert och glänser på deras bord.
Snart kommer de väl möblera om hela stället. Då är man nog glad över att vara hemma.

Knud, den lille pågen och hostan, den lille päronpungen.

Sitter balkongerna i resterna av det som en gång var Knuuuuud! Det vajar fint i träden. Blåsten går och solen skiner.
Plockade in alla grunks från balkongen igår och väntade mig en storm som skulle skaka om den här skeva stan. Tyckte inte den tryckte igång med något hejdundrande brak. Hade väntat mig att det skulle blåsa förbi en och en annan vit älg, kanske någon avsomnad alkoholist och ett par friggebodar. Såg faktiskt ett löv lämna ett träd och jag jublade och plockade genast fram min ”Kuken står-flagga” på 4 gånger 3 meter och vrålade ”Sverigeovänner var hälsad vid min knottriga barm!”

Sitter även fast i resterna av den där förkylningen.
En hosta som vägrar ge med sig. Vaknar på nätterna och hostar så det skallrar i fönsterna. Hostar så jag tror att höften ska lossna. Hostar efter promenaderna. Hostar om det är fuktigt ute. Hostar om jag sitter ner. Hostar om jag står på händerna, vilket jag förvisso inte har gjort sen jag gick i femman. Hostar om jag ser Ulf Kristersson eller Jimmie Åkesson på Tv. Av allt detta hostande blir munhålan torr som ett pulvriserat sandslott.
Nysattacker har bytts ut mot hostattacker.

I övrigt är allt samma och likadant. Ett likadant samma som är samma som likadant.

Genom febrigt filter.

Har befunnit mig hemma i karantän sen Onsdagskväll.
Detta är inte för att jag är en samhällsfara eller har dåligt inflytande på min omgivning.
Blev helt enkelt förkyld. Pangförkyld.
Var ute på stan med syrran på eftermiddagen. Tyckte det var en eländigt dammig hosta som plötsligt uppenbarade sig från ingenstans.
Senare på kvällen när vi käkade pizza och kollade på Tv började jag huttra. Kände mig lite snurrig också. Fattade inte riktigt att jag kanske höll på att bli förkyld. Tänkte att det var ett jävla drag i de där två bärsen jag hade druckit medan vi väntade på pizzorna.
Sen var det bara att huttra sig hemåt och huttra ner sig under täcket på loftet.
Dagen efter när jag vaknade och klev ner från lofta satte jag på TVn på kanal 1.
Feber, matthet, ond hals och lungor som hettade som spisplattor.
TVn stod på på samma kanal till sändningsuppehåll vilket var runt klockan ett på natten. Tog det slut nu, tänkte jag. Det var ju synd…orkade med andra ord inte byta kanal en enda gång. Kanske förutom när någon repris av Duellen dök upp, som måste vara något av det mest stressande och hjärndöda program jag har skådat sen jag fick hårbeklädnad på mina ballar.
Annars tyckte jag tablån höll rätt bra stil. Same amount of dåreri som vanligt, fast genom ett febrigt filter.
Dagen efter, alltså i Fredags när jag slog på TVn var det en repris på samma Gokväll som jag hade sett kvällen innan, fast nu på morgonen istället. Samma kvinna som fick sitt hår tillpiffat och senare skulle lägga ett tjut när de rullade fram spegeln. Kändes för mycket och som tur var så hade jag lite mer ork denna dag, så jag sträckte mig efter fjärrkontrollen och slog över till nästa kanal.
Såg även lite på något nytt lekprogram på kvällen. Hette nåt. Typ: Allt eller inget. Fiskpinne eller fuskpinne. Torsk eller supertorsk. Ja, nåt sånt… Jönsigt, okontrollerat trams och omotiverat spring och studsande på stället. Begrep faktiskt ingenting. Med eller utan feber.
Nåväl, är på bättringsvägen igen. Överlevde denna gång med. Man skall dock aldrig ta ut nåt i förskott. Samma envetna hosta är tillbaka som förkylning inleddes med.
I helgen var det exakt ett år sen jag låg platt ute på trottoaren utanför tullen med en stor jävel ovanpå mig, som hade landat på mig.
Han vaknade väl upp med lite skrubbsår på handflatorna och jag bröt höften och fick en fraktur på handleden.
Rätt fantastiskt hur kroppen läker. Fast det har ju inte varit helt utan egen insats. Typ ett halvår med sjukgymnastik och lika lång tids promenerande med kryckor och senare med en krycka.
Den vanligaste kommentaren när man har berättat hur det hände har varit:
”Herregud vilken otur!”
Om det nu är möjligt att ha sådan otur, så borde det ju vara fullt möjligt att ha lika stor tur. Inom vad den turen skulle slå in vete fan…jag är skeptisk, så det är väl inget att snacka om.
Har nu i skrivandets stund tagit mig ut i verkligheten. Sitter på Solrosen och dricker en kaffe. Fantastiskt att komma ut i verkligheten igen.
Sen när man har sett tillräckligt med löst folk, luffare, tjackisar, sköjare, dårar är det fantastiskt att komma hem igen.
Allt är alltså bara fantastiskt. Snacka om att läsa världen!

I lånad vaktmössa och snart för ett år sen en bruten höft, så inser man ju genast hur fjäderlätt och dansant man är i sin kropp. Till den milda grad att tänja på tyngdlagen. Och då dansar jag aldrig! Egentligen.

Så kom det: Det kalla skåpet.

Till vänster: Kantig gammal luffarlåda. Till höger: Nytt, flott vicka på höften-skåp.

Fick mitt nya kylskåp idag.

Hail satan och mormor i papiljotter vilket facelift för köket asså. Såna däringa välvda porriga dörrar hade det också. Fantastiskt stiligt skåp asså! 1.75 högt. Vitt som koks och så jävla stabilt!

Nu händer det fan i mig grejor i mitt liv. Bäst att lägga en kylskåpskall medvurst i pannan så man inte får totalhybris.

Funderar på om man kanske kan ha en inflyttningsfest nu när man har nytt kylskåp. Jag själv och ett sexpack. I kylskåpet.
Kanske man kan trycka in nån osympatisk jävel i frysen också. Typ Jimmie Åkesson, så kan han skicka upp isbitar när man knackar på dörren till frysen, om man skulle bli sugen på en riktigt kall drink…
Annars kan han ju bara sitta där och förfrysa precis som hans idéer borde ha förfryst när han var femton istället för att förverkliga dem som ”vuxen man”.
Där fick jag in massa politik i frysen också, men där skall man väl ha glass och pommes och massa annat gött.
I kylen borde man ju förslagsvis ha ost, medvurst och bearnaise. Det har jag faktiskt.

Nej, men allvarligt. Jag är faktiskt jätteglad över detta. Det är bara det att jag måste skämta till det hela tiden. Vad fan handlar det om? Har jag svårt att (er)känna lycka?

Jag gick ut för en bärs och för en liten paus från mitt kylskåp. Så att det inte skulle bli för mycket. Och med en öl menar jag faktiskt två och INTE tre!

Men nu är jag hemma igen. Undrar om man ska ta med kylskåpet upp på loftet inatt.

Alltså bara inatt asså?!

Här, och alla de de där stunderna innan…då jag likt en ångestfylld man famlade runt i cirklar bredvid en rektangulär lådda!
Nu är det tvärtom. Halleludja!!!

Ett rim.

Satt och lyssnade på en full gubbe i baren i veckan som skröt om sina glansdagar som före detta soldat Marocko. Han skröt om sitt vapen han hade haft och alla brudar han hade erövrat.
Hans nya galej som verkade totalimpad sa:
-Det låter underbart. Jag måste åka dit och träffa mig en kvinna!
Jag själv som råkade sitta bredvid vid soldatens andra axel kände lite hur jag ledsnade på detta tramsiga prat och flikade in:
-Men varför träffa en brud i Marocko, när du kan åka till Stockholm och träffa Mauro Scocco?
Stämningen blev påtagligt dålig och den pensionerade soldaten tittade ilsket på mig med combatblick och påpekade att jag hade avbrutit honom.
När jag sen påpekade att ”det var väl ett trevligt och sköjigt rim” så funderade de en stund.
Sen började de skratta så högt så jag fick bråttom att betala min nota och gick hem.
Nja, man går ju inte riktigt trygg från galenskapen någonstans egentligen…ens inte hemma.
I veckan stegande det in ett gäng dudes i lyan och skulle kolla min ventilation. Alltså inte min hyperventilation, utan lägenhetens ventilation. Ventilationen var undermålig hörde jag dem säga till varandra. När de hade renoverat fasaden hade de visst råkat cementera igen lägenhetens lufthål. Det var väl bra. Congrats edra jädrans superklantar!
Haffade även tag i min galejiga hyresvärd som sprang runt med anteckningsblock. Jag visade honom min fantastiska och nyavfrostade frys som redan var igengrodd med nya lager av glimrande frost. Jag berättade att jag hade fått slänga massa mat. Jag berättade att jag hade gråtit i garderoben och ätit tårta ensam på loftet på Rickard Sjöbergs födelsedag. Det tyckte han var synd, så på Måndag skall jag få en ny kyl och frys.
Efter en stund brakade in ett gäng sotare med borstar och dammsugare. De rengjorde ventilerna. De som alltså inte var cementerade. När de tog loss gallret till ventilen vid loftet sprack tapeten runt omkring, så nu ser det för jävligt ut. Fast o andra sidan så matchar det färgen som lossat i taket och hänger i stora flagor.
Detta är sånt man får leva med, och frågar man, vilket jag har gjort, så är detta inget som ligger högst upp på deras prioteringslista över saker som måste åtgärdas i detta skämthus.
Ledsen blir man på denna degenererade inställning, så man blir sugen på att äta kräftor på loftet.
Idag skall jag och syrran ha våran Majorna-dag. Vi brukar ha det en gång varje sommar. Den inleds med Slottskogsvallens bakluckeloppis. Sen brukar vi följa upp det hela med ett par bärs på närliggande Old town. Sen går vi över till Da Marco och äter pizza. Efter det brukar vi improvisera. Improvisationen består ofta av ett par öl till, fram till att man känner att man fått nog av denna hippa stadsdel och åker hem och dricker champagne på loftet.
Vi ska ses halv ett, så nu får jag lägga ner de här satans dumheterna.
Jaaaa, Schlyyyna! Fiskpinnar! Du måste välja samuraj! Hammarby-Nisse!
om det är någon som undrar varför jag dissar inlägget med att inte indela i stycken, så är det wordpress som inte gillar sånt trams. Tydligen…