Ungor i klungor, ett besök på vårdcentralen och alla dessa frågor.

img_2474.jpg
Nedanför mitt fönster, i mitt rum hemma hos syrran ligger en skolgård eller lekplats med en angränsande fotbollsplan.
Från klockan 8-16 leker ungarna oavbrutet oavsett väder.
Ljudvolymen är enorm eftersom allt ligger insprängt mellan husen.
Jag har faktiskt aldrig sett ett mer skol och dagistätt område. Skola, klasser, dagis verkar byta av med varann.

Det är dock en unge i den oräkneliga skocken av ungar som utmärker sig rent ljud och decibelmässigt.
Han vrålar ut ett argt ”Aaaaaahhhh”-vrål var femte sekund. Som en väldigt ung Death Metal-growlare. Periodvis timme in och timme ut. Om och om igen.
Bestämmer han sig för att bli sångare i sitt framtida liv kommer han troligtvis bli den argaste sångaren i världshistorien.
Alla forna Death-sångare kan gå hem och lägga sig eller gå med i en hembygdsförening för här kommer jordens vrålare så det komma skall fladdra i era öronsnibbar…

När den här ungen kommer promenerande med sin, vad jag antar är far på morgonkvisten, så pratar ungen i vanlig samtalston. Rösten låter helt sprucken, rosslig och trasig.
Misstänker dock en bokstavskombination: C-A-N-N-I-B-A-L C-O-R-P-S-E.

Vem är jag? Och varför? Varför bär jag aldrig hatt? Och varför blev det alltid punka på min cykel när jag var liten?

Varit på vårdcentralen idag förresten.
När jag var på ortopedin sist så frågade jag läkaren om han kunde skriva ut insomningstabletter då sömnproblemen kan bli feta, för någon som redan har sömnproblem, när man slutar med morfinet.
Detta tyckte han naturligtvis jag skulle ha. Väntade mig att han skulle komma knatandes tillbaka med en sopsäck fylld med sköjarpiller som jag kunde sälja på stan till överpriser i skumma kretsar där man bär huvudbonad keps!
Nähä, lurad ändå under asfalten blev jag. Han hade inte befogenheter att skriva ut mediciner på den avdelningen.
Byt avdelning eller yrke hälsar jag! Känns som alla tuffa läkare kan skriva ut snask!

Varför åt vi faluslang en gång i veckan? Varför har jag aldrig varit i Haparanda? Varför har aldrig hatten tre kanter?

Nåväl, han skickade mig till Vårdis Centralis i mitt hjärtis för detta ärende.
Fick träffa en läkare. En ganska ung läkare. En kvinnlig. All den där gubbläkar-aktoriteten var som bortblåst. Och det var ju bra.
Hon var jättetrevlig, men lite ploj och loj. Sörplade kaffe framför mig i en take away-kopp. Ibland lutade hon sig bakåt i stolen och sträckte ut benen i liggposition så jag trodde hon skulle halka ner på golvet. Mellan varven rätade hon upp sig för att i nästa stund lägga ut hela armbågen på bordet och vila huvudet i handflatan.
Det hela gav ett lite slafsigt (och ”flafsigt” som farsan brukade säga) intryck.
Hon var dock noga med att skicka mig till provlabbet för att kolla gonorré i flabbhålan innan jag fick ta del av mitt knastriga Lördagsgodis.
Blodvärde, blodtryck, sköldkörtelvärde, livskvalité. Allt! Röbb och stöbb!
Känner mig dock alltid lika duktig och vuxen när jag får ta del av mitt eget värde. Sen är det ju bra att veta att man i övrigt är frisk.

Men varför tyckte jag Lille Skutt skuttade så mycket när jag var liten? Och varför har jag aldrig gillat smilande taskspelare? Och hur kan jorden vara rund när det mesta på detta klot är så skevt?

Nu sitter jag faktiskt och tar en öl på Old Town som ligger snett mitt emot vårdcentralen i Johanneberg. Där jag egentligen bor i lägenhet som jag inte har varit i på en månad. Alltså jag har ju ingen lya på vårdcentralen i Johanneberg, men det fattar ni väl?
Ölen är god och den funkar faktiskt rakt upp i hodet som ett sjörövarskepp. Allt, eftersom jag har jobbat upp en låg alkoholtolerans under min nästan alkoholfria månad som kryckman.

Snart ska jag åka ner till Avenyn och hämta mina snark-tabletter.
Har riktigt slabbiga tankar flaxande i knallpulver-hodet om jag smidigt skall krycka mig in på dålig-donken och flafsa ner mig i deras äckelvärld.
Har inte käkat där sen innan olyckan, vilket bara kan vara bra ju.
Kanske jag går in på någon freshness-deli och beställer två kilo vitkål med ett kilo bruna bönor som topping istället.

Ja, vem fan vet…

Finns jag när jag sover utan att drömma? Finns min vänstra fot när den sover? Varför äter folk Lördagsgodis på Tisdagkvällar?

En utomordentligt trevlig rapport om en utomordentligt trevlig utflykt mitt i den stora vida världen.

353fe49c-121b-4c8a-898f-4290e19abdba.jpg
Jag var på Mölndals ortopedi och tog bort gipset i veckan.

Sitter för övrigt och tittar på min hand nu. Den ser ut som min hand, förutom att den ömsar lite skinn.
-Så ”Hej lilla handjävel. Strålande att se dig.

Här följer en liten trevlig rapport om denna strålande lilla utflykt!

Taxiresan ut var svenadyr. Ty Mölndal Sjukhus ligger inte på Avenyn, utan ganska långt därifrån.
Taxichauffören var en glad och trevlig prick, men när jag berättade för honom vad jag hade råkat ut för blev han förbannad. Helt uppeldad. En arg turk, som han sa om sig själv. Han var nämligen turk.
Han tyckte man skulle ta den där jäveln som ramlade på mig och klappa till honom ordentligt. Sen satt han och skakade på huvudet för sig själv och mumlade ”Sicken djävel!”
Sen berättade han om en kompis som hade sköjat runt när han hade druckit. Hans kompisar hade jagat honom på skoj. För att komma undan hade han hoppat över en mur. På andra sidan muren var det ett 25 meter djupt stup. Han hade krossat benen och ryggraden och var förlamad upp till halsen och han satt i rullstol och det sexuella var förstört och allt var förstört och det var inget kvar av honom. Så berättade han storyn för mig. Sen blev han förbannad igen.
-Jävla idiot. Hur roligt har han i sin rullstol nu? Vaaaa?
Jag blev alldeles deppad ett tag kände jag.
Sen hittade jag ett nytt samtalsämne. Då var han glad en stund, sen blev han snart förbannad igen.
Han släppte av mig med orden:
-Akta dig för kantjäveln där, den är farlig.
220 bagis fattigare klev jag iväg mot entren. Han hälsade på mig när han hade vänt och kom körande mot mig. Jag skulle vinka tillbaka med kryckan. Jag fick upp den i luften och tappade greppet. Kryckan for rakt ner på marken. Han glodde på mig genom vindrutan som om han ville klippa till mig.

Nu efteråt tänker jag kan ha åkt med honom i berusat tillstånd. Då har jag troligtvis stått för babblandet och de vilda harangerna.

Han påminde lite grann om taxichauffören i boken ”Räddaren i nöden” som får frågan av huvudkaraktären var ankorna tar vägen när det blir is på dammarna i Central Park.
Taxichauffören blir så jävla arg och tycker det är den mest idiotiska fråga han har fått…

Jag var tidig så jag gick och rekade hur långt det var till spårvagnshållplatsen från sjukhuset. Tänkte nämligen man kunde åka spårvagn till Avenyn och ta en taxi hem därifrån, så man slapp bli skinnad.
”Här är en bänk jag kan sitta på” tänkte jag. Sitta mitt ute i verkligheten och kolla hur verkligheten sköter sig. Just på den bänken satt en skäggig historia och halsade folköl. Jag gick runt hörnet av buskaget och hittade en ny bänk. Där satt faktiskt en otroligt glad snubbe i keps och sjöng…och halsade folköl. Jag testade tredje sidan av det fyrkantiga buskaget. Där fanns en ledig bänk som gjord för en kryckman bland alla andra som gick på kryckor i dessa nejder.
Jag plockade fram mina papper med kallelser igen. Först borttagning av gips, sen röntgen och sist en intim dejt med en läkare…

Gipsavdelningen låg på andra våningen. En lång korridor. Sen svänga höger och vänster och sen längs bort i en ny korridor.
Jag satte mig en soffa och tittade på sjukhusklädd personal som gick förbi mig från olika håll. De bar matlådor och kaffekoppar. De flesta ville inte möta mig med blicken eftersom de inte verkade vilja bli störda på lunchen av en jeppes frågande ögon. Man skulle nämligen inte anmäla sig någonstans utan bara sätta sig där och jeppa sig.
Jag hade tid hos röntgen kl. 13. Jag hade suttit i denna ingipsade avdelning och väntat sen halv ett och nu var klockan fem i.
Till slut dök det upp en matdäst gipskvinna i pasch och glasögon och bad mig entra gipsrummet.
Det är en märklig liten grunka de kapar bort gipset med. Ser ungefär ut som en stor ladyshave med en sågklinga fäst på toppen.
Hon förvarnade att det skulle vibrera i armen när showen började. Det gjorde det, men det var inte det som var det obehagliga. Det kittlade så man fick för sig att klingan nådde huden.
Jag förväntade mig rena splatterscenen. Tänkte att man får vara glad om man kommer ut med hand och arm i en enda hopsatt byggsats.
Jag tittade på handen. På fingrarna. Jag vickade på fingrarna och tänkte ”yo fuckin guy!” Jag till och med luktade på handen. Gipskvinnan som var på väg att resa sig gav mig en skum blick. Jag var bara så glad att se handjäveln så jag var tvungen att lukta på den!
Det ömmade friskt i handled och tumme när jag vickade grunksen fram och tillbaka.
Jag har nu något slags schackmönster i huden efter gipset, så vill någon ta ett parti så är det bara att come on!
-Vet röntgen om att jag är sen nu, frågade jag gipskvinnan då klockan var kvart över ett.
-Du kan tvätta dig där borta, sa kvinnan lite som jag försökt berätta hur hon skulle sköta sitt jobb.

Att traska och traska och traska. Ner till entréplanet igen och få handen röntgad. Jag anmälde mig i disken. Väldigt mycket farbröder och tanter överallt på detta sjukhus.

Man är ganska ung som en liten 45-åring i dessa miljöer. Majoriteten må vara äldre människor med skör benstomme om jag får gissa fritt.
Gubbarna med sina gubbkompisar ser man överallt. Som agerar chafförer åt sin vän.
-Ring när du är färdig så kommer jag och hämtar dig!
-Jajemen, det gör jag Kjelle!

Jag blev uppropad efter fem minuter. Hann precis läsa på framsidan av Aftonbladet eller Expressen att Gunde Svan eller vem det var, var ledsen. Varrför fick jag aldrig reda på. Sen var det min tur.
Tre kvinnor satt i röntgenrummet när jag kom in. En kvinna lade min hand apparaturen.
-Försök vara alldeles stilla nu säger de alltid.
Det håller alltså inte att få en nysattack i detta läge. Då blir den vackra hasselbladsbilden på näven alldeles suddig.
Hon gick och slöt upp med de andra två kvinnorna i rummet med glasfönster.
Det känns lite som att vara i en inspelningsstudio med tre ljudtekniker samtidigt. Ändå kanske det inte är läge att sjunga Sjörövar-Fabbe för full hals.
-Såja Johan, då var vi färdiga. Då kan du gå upp och träffa läkaren nu.
Tycker det är så himla trevlig stämning på sjukhus ibland. Man blir så fint omhändertagen. Väldigt ofta iallafall.

Men gick jag upp till läkaren tror ni? Det tror jag inte!
Jag hade ju 50 minuter att slå ihjäl. Därav brakade jag rakt in på Pressbyrån och drog en grillad slang. Det hade nämlingen börjat trumpeta i magen av hunger.
I öppningen till pressbyrån hade en kvinna i rullstol parkerat sig. Med ryggen mot mig och jag som var på desperat slangjakt. Precis när jag skulle be om ursäkt för att jag ville slanga ner mig fick hon snurr på rullstolen. Hon hade en zebramönstrad päls på sig. På snoken vilade ett par väldiga svarta solglasögon och i hennes knä låg det ett gossedjur…en zebra.

Den där körven…ojojoj vad den satt fint i kistan. Jag stod där vid korvdelen av kassan och mumsade som förryckt. Ingenting kunde störa mig.
Efteråt gick jag och hämtade en cola. När man går på kryckor så har man liksom inga händer över att bära saker i. Jag vände mig om och ropade till expediten:
-Nu stoppar jag en cola i min ficka! Så du inte tror att jag tjuvar! Jag gav henne ett léende, men hon såg mest skrämd ut.

Jag gick ut och satte mig på bänkarna igen. Luft och ta tempen på verkligheten. De skrattande och sjungande folkölsgubbarna var borta. Istället kom det en man som stod vid övergångsstället och gestikulerade argt åt bilarna som passerade och utan att gå över när det blev grönt.
Den här stan leverar inom nervösa beteenden.

Att traska tillbaka. Upp på övre våningen och den där korridoren. Den oändliga korridoren. Jag pröjsade i disken. 300 spänn fattigare och blev sen anvisad till väntrum 4.
En gubbkompis med en annan gubbkompis satt där. En kryckman och en chaufför. Kompisar.
En man och en kvinna kom ut från mottagningen. De mest tatuerade människor jag sett faktiskt. Det fanns inte en liten yta kvar i ansiktet att tatuera in ett litet knott på. Till och med öronsnibbarna hade fått sitt.
Gubbarna tittade storögt. Sen fyllde de i varandras ”Herrijävlar!” följt av ett hostigt skratt.
Och ibland kan jag förstå den där generationen. De undrar vad fan våran generation håller på med. Eeeh, det gör ju jag också ibland.

Sen satt jag därinne och väntade på läkaren. I ett rum med en kromad pall. Ett kromat bord och en icke kromad brits. Jag lutade huvudet mot väggen och höll på att somna när dörren öppnades. En storväxt läkare med en smal sjuksköterska kom in i rummet. Jag skakade hand. Ett rejäljt handslag från läkaren. Om det hade varit min högerhand som hade varit skadad så hade den fått bli omgipsad efter den där handskakningen.
Han sa att min hand hade läkt fint. Dock kommer den ömma i sådär två veckor innan den klarar en runk och rejält trädgårdsarbete.

Jag gick ut till hållplatsen. Min första tur med spårvagn på kryckor. Det gick hyvens. Jag hittade ett handikappssäte. Eftersom jag har multipla skador så spelade jag så multihandikappad som möjligt och slog huvudet i ryggstödet framför gång på gång och skrek ”kombadja!” allt vad jag förmådde.
Det var skönt att åka spårvagn. Utomordentligt trevligt skulle jag nästan säga. Och det hade jag aldrig trott att jag någonsin skulle säga…

Jag klev av halvvägs på Södra vägen. Jag hade nämligen sen innan bestämt att jag skulle gå på restaurang efter besöket på sjukhuset. En pizzarestaurang som efter den sorgliga tidens tecken hade blivit en sportbar.
Kändes fantastiskt att sitta där vid fönsterbordet och titta ut på världen. Jag kunde känna hur jag älskade världen just då.
Första måltiden på restaurang (sportbar) sen olyckan. Pescatori Vesuvio!!!
Och då är jag en jävel på att äta ute ofta i vanliga fall.

Drack en kaffe på uteserveringen. En cigarett. En filt runt benen. Bartendern undrade vad som hade hänt med mig. Jag berättade. Har tappat räkningen på hur många gånger jag har berättat detta nu, för folk som undrar. Folk verkar reagera lika förundrat varje gång. ”Akta dig för för folk som faller från ovan” brukar jag lägga till.
Sist och absolut inte minst så drack jag min första bärs där på uteserveringen. Kändes magiskt. Vardagslir som kändes som rena lyxet.
And the man kept on lovin the wörld…

Helt slut av hela utflykten bestämde jag mig för att ta en spårvagn till Avenyn för att sen ta taxi hem.
Hade visst glömt bort att rusningtrafik råder mellan varven. Det fanns inte en chans att kliva på den fullpackade sardinburken. Folk på spårvagnen tittade ut genom fönstret när den rullade vidare. På en ensamlämnad kryckman på hållplatsen.
Kort därefter kom en vagn som var halvfull. Jag klev på. Alla handikapplatser var upptagna. Av helt friska folk som befann sig i ungefär halva min livsålder. Som satt och stirrade rakt ner i sina mobiler. Inte en jävel gjorde en antydan till att resa sig upp.
Jag fick stå upp och träna på att balansera på kryckorna när vagnen krängde i svängar och gjorde friska inbromsningar.
När jag skulle kliva på av på Avenyn stod folk packade framför dörrarna för att kliva på. Helst innan folk fick kliva av. Skönt att ha två vapen nu som man kan hytta och vifta med. Då blir det rent utanför dörrarna.

Jag ställde mig och väntade på taxin. Folk ilade upp och ner för våran fula paradgata.
Taxin tog mig hem precis lagom till att hemlängtan hade börjat slå in. Insåg att det var sex timmar sen jag hade låst ytterdörren och tagit mig ut i världen. Länge…för en kryckman som mestadels för tillfället håller till på Landalakullen.

Nu var det slut på denna lilla rapport. Det var väl sköj tycker jag!

img_2362.jpgKontemplation på Södra vägen.

Fylleinlägg, eller snarare bristen på dem.

Något som saknas på den här bloggen för tillfället är de rafflande och slafsiga fylleinläggen som annars brukar ploppa upp så skojfriskt (även icke-fylleinlägg verkar saknas då jag inte skriver så mycket för tillfället).
Att fylleinläggen inte dyker upp har ju helt enkelt att göra med att jag inte dricker. Eller jag dricker ju någon folköl då och då. Men full på kryckor har jag ingen lust att bli…

Hur som haver satt jag och tittade genom skrivna inlägg som jag aldrig publicerat. Hittade några guldkorn. Små korta berättelser skrivna i i tjottaflängfullt tillstånd.
Tvivlar till och med på att det är jag som har skrivit dem…

Det lilla flinthodet
Med amputerade ben, kapade armar, ett knastrigt hjärta och en sjuhelvetes jävla själ begav han sig till nästa krog för en sista bärs…
Med sitt lilla hode och sin lilla öl i rullstolen försökte han njuta medan folk i den trånga folksamlingen satte sig obekymrat på hans lilla flintiga sköjarhode i rullstolen utan att märka att de ens satt på en liten boll.
-Men hur ska jag komma hem härnäst? tänkte han fastklämd mellan två skinkor från Skara.
-Äh,skit samma! Kanske han släpper mig i en brunn. Då kan jag flyta hem som en upplåst anka hem till vidderna!

Och så en liten bonus angående bostadsfrågan, skriven av en redlös samhällsdebattör:

Bostadssituationen
Jag har köpt en lya på Knullholmen i kvarteret pungbrock.
-Dyrt eller?
-Nej, kom över den billigt! Två mille. Som en paradvåning i en skokartong! Öppnar jag ugnsluckan måste jag flytta undan fältsängen.
-Men vad är heter bostadsföreningen?
-Ah, det var något med Blygdläppen eller PH-värdet
-Jaha, men då vet jag! Det är där man inte får grilla körv, röka, ha på sig parfym eller vända sig i sängen. Jag blev ju vräkt, som en liten fladdrig hustomte, rakt ut på gården efter att jag vände nattskjortan på avigan.
-Ah, men nu bor du här under bron!
-Ja, här är friheten stor käre bror!

Imorgon kommer förresten ett jättelångt inlägg om en utflykt tagen direkt från verkligheten.

Tjosan!

Hejdå stygnen!

img_1412.jpg
Jag har varit på vårdcentralen idag.
Med andra ord har jag varit nedanför berget där syrran bor för första gången på över två veckor. Jag har nu sett en liten del av världen. Den där världen som jag brukar säga att jag älskar.
Ärendet hos vårdcentralen handlade om att ta bort stygnen och bli av med det blodfyllda förbandet som lät som en resonanslåda när man knackade på det på grund av allt torkat blod.
Kröp därmed ur mina pyjamasbyxor som jag har haltat runt med den sista tiden. Satte på mig jeans och en kofta. Kände mig som en mannekängmodell. En mannekäng modell på kryckor.

Åkte taxi till Gibraltargatans vårdcentral. En promenad som i friskt tillstånd tar ungefär tio minuter att gå. Det går inte att klara av med gipset på handen som tynger mot kryckan.
Tittade ut genom fönstret under färden. Världen var fan i mig där ute.
På Landala torg satt och promenerade folk runt och gjorde…vad de nu gjorde. Solen lös från en klarblå himmel. Den nykomna höstens hittills finaste dag.

Ett besök hos distriktsköterskan kostar 50 spänn. Det tyckte jag var billigt.
-Fyfan vad billigt era pangiga pajsare! fick jag lust att vråla när jag stod i min lytta position i receptionen, men jag lät bli. Man får hejda sig ibland.
Sen satt jag där i väntrummet och tittade svältfött på min omgivning och folk som glodde rakt ner i sina mobiler. Allt var uppenbarligen som vanligt trots att jag inte hade deltagit i världens spex på över två veckor…ända till den där vackra kvinnan kom in och satte sig i väntrummet. Fick genast lust att gå ner på ett knä framför henne och fråga om vi skulle gifta oss på stört vid Mölndalsån, men då skulle jag väl inte kommit upp på benen igen. Fick alltså åter hejda mig.

Såret såg fint ut sa sköterskan när hon fick av förbandet. Jag tittade fascinerat på såret. Åtta stygn lät hon mig veta att de hade sytt. Med pincett och skalpell i hennes hand försvann björntråden.
Hon berättade att det skulle kännas skönt nu när den feta omplåstringen var borta. Hon hade rätt. Endast med lite tejpremsor som täckte såret så svingade jag ner benen i golvet. Genast hoppade jag upp och satte mig på hennes axlar…gjorde jag inte. Däremot frågade om jag fick väga mig. Det fick jag.
Jag hade förlorat tre kilon. Det kan vara bristen på ölintag eller att jag har ätit mindre när jag gått på morfinet. Maggen är numera platt. Känns ju rätt fantastisk. Däremot är högerbenet kraftigare än vänsterbenet eftersom högerbenet får göra det största fysiska jobbet. Fontanellen är fortfarande skev och jag är helt odimensionerad, men magen är som sagt platt så då kan vi skita i övriga skavanker.

När jag kom ut i verkligheten igen fick jag syn på fiket mitt emot. Jag lyttade över.
-Här skall fan fikas mitt ute i verkligheten, tänkte jag.
Sen satt jag där på uteserveringen med en ostfralla och kaffe. Jag njöt av den svinkalla luften i skuggan och av att titta på folk som såg helt uttråkade när de kom gående.
Funderade på att bjuda upp kryckorna till en hederlig gammal schottis, men när jag reste mig hasade de istället längs bordets kant och åkte i gatan.
Med vissa svordomar sipprande ur min käft frågade en förbipasserande kvinna sig om hon skulle plocka upp kryckorna. Jag tackade henne ödmjukast.

Precis när jag gick över gatan igen så kom taxin jag hade beställt. Taxichauffören undrade vad jag hade att göra på andra sidan gatan trots att han var fem minuter för tidig och jag inte det minsta sen.
-Jag diggar läget, svarade jag och log ett litet rävflin. Han tittade på mig lite som om jag var sinnessjuk.
När vi passerade Landala torg tänkte jag:
-Hejdå lilla mänsklighet vi ses snart igen.

När tiden är mogen…

En kryckmans anteckningar.

fullsizerender-2.jpg
Hoppsan, vad längesen det var jag skrev här. Lite svårt att skriva kanske för tillfället. Dagarna flyter ihop lite grann. Förutom några kryckpromenader till jourbutiken och till närmsta pizzeria har jag befunnit mig här hemma hos syrran i två veckor nu.
Syrran är fantastisk inom att hjälpa mig. Kan inte tacka henne nog. Sen har vi väldigt trevligt när vi umgås också.
Min mor hjälper till att handla hem mat och hämta min post.
Mest är jag väldigt trött på det här jävla gipset på handen. Ibland känns det som jag är instängd i det där gipset och jag får panik på det ibland. Rastlösheten kommer krypande. Värst är det på kvällarna. Det kliar i hela kroppen och jag får impulser att slita loss gipset med en fet bultsax.
Har fått tid nästa Onsdag för borttagning av gips och röntgen av handen. Får väl snällt vänta tills då.
Om jag skulle stött på den där tunga lunsen nu, som ramlade på mig skulle han få veta att han lever och vad han har ställt till med. Eftersom ingen vet vem han är går han väl runt och småvisslar och blåser bubblor med sitt tuggumi helt ovetande att han har skadat en annan människa.

Eftersom det blir väldigt lite skrivet för tillfället så får ni exklusivt ta del av mina egna dagboksanteckningar:

Lördag 30 september

Blev sjukt deppad innan. Sitter här i syrrans lya. Syrran gick ut för en stund sen. Alla jag verkar känna verkar finnas där ute på stan i världen, ikväll. Drickandes bärs. Stojande och tjötande…och här sitter jag. Lytt och halt. Nedgraderar mitt intellektuell till noll komma jordhög med Kalle Anka en Lördagkväll.
Tyckte plötsligt sjukt synd om mig själv, vilket inte är min starkaste sida. Men det gör jag ändå.
Blev så deppad så jag hällde upp mig en stor virre och tog en cigg under fläkten.

Syrran blev sjuk i veckan.
Vi har gått runt här i ett nyöppnat mini-Sahlgrenska. En som hostar och nyser. En som kryckar sig fram.
Har själv haft ganska ont både Torsdag och Fredagen. Så fort jag har rört benet det minsta som benet inte vill bli rört på så har det låst sig för att sedan krampa. Jag ringde till min doktor igår, men han var på en annan avdelning med andra halta och lytta, så jag fick helt enkelt intala mig att mitt ben betedde sig helt normalt, men att det var lite ledset efter operationen. Idag har benet gjort lite bättre ifrån sig och smärtan har varit lite mildare.

När man är halt och lytt kan man inte gå på demonstrationer för att visa sin solidaritet med resten av folket och stå upp mot nazister som traskar våra gator.
Jag och syrran letade upp massa kanaler som direktsände på webben. Tycker vi fick en bra inblick från soffan i Tv-rummet när vi alternerade mellan kanalerna.
En solidarisk kompromiss från Tv-rummet. Eller som Oasis sjunger: ”Im gonna start a revolution from my bed”
Och helt fuckin fab hur dessa demokrati-störtare misslyckades med att ens ta sig till startplatsen av sin demonstration.

Maja var här i Onsdags. Vi drack te, åt kakor och spelade kort. Precis som två väldigt gamla människor. Vi försökte spela skitgubbe. Det enda problemet var att vi hade glömt av spelreglerna. Vi försökte läsa oss till på nätet vad fan det var frågan om. Vi kom fram till att vi är mycket duktigare på andra saker än ta in spelregler.

Har duschat ikväll. Det var fantastiskt skönt. Tyvärr fick det mig att bli mer mentalt redo för krogen än någonsin. Därav virren som fick mig helt virrig…

——————————————————-

End of story. Nu måste jag gå och lägga mig och vila lite…

Att få duscha.

fullsizerender-1.jpg
Duschade i Söndags. För första gången sen jag kom hem från sjukhuset. Detta kan låta snuskigt, att gå runt och vara en smutsgubbe, men jag har tagit raggarduschar i brist på annat. Anledningen att jag inte har duschat förrän nu är för att min skadade höft gör att benet inte har kommit över badkarskanten. Därav har jag varit filthy gubbe.
Men att kliva ur badkaret ren som en ankunge var ren lycka.
Efteråt satte jag på mig jeans och jag krånglade till och med på mig strumpor. Något som tog typ fem minuter per strumpa.
Att hoppa ur (Hoppa och hoppa? Här hoppas då fan ingenting!) sjukhuskläderna och sätta på mig mina egna kläder fick mig att känna mig friskare. Lite som det var dags att gå ut att göra upp med världen. Kanske gå på klubb och dansa knullig samba.
Jag nöjde mig dock senare med att gå ut på syrrans gård. Stort. Första gången utanför lägenhetsdörren sen i Tisdags. När jag sen suttit där en stund tog jag en promenad runt huset. Den längsta promenaden på kryckor hitills. Jag fick stanna några gånger och vila benet/höften. En tre minuters promenad som tog en kvart på kryckor. Gick genom garaget i källaren. Dörren till källargången var tung med svängarm. Det gick precis. Eftersom den öppnas utåt vill man inte ha en knuff i röva av dörren när man kliver in.
En kvinna med barnvagn och en bebis i famnen kom gående bakom mig när jag krånglade med dörren. Jag frågade om hon kunde hålla upp dörren för mig. Det gjorde hon gladeligen. Man glömmer bort hur hjälpsamma människor är. Eller snarare kommer på när man är en invalido uppstöttad på två pinnar.
Promenaden i sig var en triumf. Jag börjar förstå Skinnarmo. Men vad ska han upp i berg och krångla för och förfrysa ballar och tumme för? Taintom Blossom pratar däremot för högt och ler och skrattar för mycket. Till den grad att man bajsar på sig av plötslig sorg.

En av de lyckligaste stunden när jag låg på sjukhuset var när jag fick duscha. Två dagar efter operationen låg jag fortfarande i sjukhussängen klädd i någon slags lång skjorta som jag fått innan operationen . Näckad under skjortan med en pissflaska placerad på nedre hyllan av bordet bredvid sängen. De hade gett mig en kateter när bedövningen efter operationen fortfarande verkade. Nu fick jag nöja mig med en pissflasche.
Efter de personliga assistentjobb jag har haft har jag sett och tömt en och annan pisspåse och flaska.
Märkligt hur avväpnad ens ”värdighet” blir i den där miljön i ens morfinierade läge. Kan inte påstå att jag hade väntat mig att ha en pisspåse fäst vid min sängkarm. Hur som helst…

Dagen innan duschen dök en sjuksköterska upp som tillhörde kvällspersonalen. Syrran var och hälsade på mig. Kvinnan var barsk. I gråhårig pasch och med markerande glasögonbågar som fick henne att se ännu mer osympatiskt ut.
Hon svarade en annan patient i rummet med något otrevligt och drygt. När hon drog för patientens draperi runt sängen lade hon en ljudlig suck, tittade på mig och syrran. Hon småskakade på huvudet, himlade med ögonen och log sarkastiskt åt oss som hon nyss hade besvarat jordens största idiot och som hon hatade sitt jobb.
”Vilken jävla subba”, tänkte jag. Syrran och jag tittade på varann och rynkade våra ögonbryn…
På förmiddagen efter kom hon med min medicin. Jag frågade om hon kunde rätta till mitt lakan som hade hasat ner bakom min rygg. Hon lade ner jättemöda med att knyta lakanens snören runt madrassen och hon var som förbytt.
Med låg röst berättade jag för henne att jag skulle vilja duscha och få lite rena kläder på mig. Att jag kände mig sunkig. Hon sa att de hade det stressigt just nu och att de var underbemannade. Jag sa ”okej” och lät morfinet ta mig i våld istället.
-Men det struntar vi i! sa hon. Det är klart du ska duscha!
Hon försvann och kom tillbaka med en toastol på hjul. Ett jävla krångel att komma i den. Först ställa sig vid en gångstol och sen sitta ner i toastolen. Hon körde iväg mig i korridoren och jag fick se min avdelning för första gången. Fullt med brötiga gubbar och tanter med brutna och spräckta ben i rummen vi åkte förbi. Jag verkade vara klart yngst på avdelningen.
Hon täckte mitt gips med en plastpåse och virade femton meter tejp runt min arm. In i duschen och krångla av sig Ebbot-särken. Det fanns ett duschdraperi därinne. Hon ställde sig gömd där bakom. På med duschstrålen. Rätt temperatur. Vattnet strilade över min kropp. Jag tvålade in mig noggrant. Heaven… Hon stack fram bakom draperiet när jag bad henne tvåla in mina fötter. Sen försvann hon. Samma sak när jag bad henn tvåla in mina rygg.
Hon gick och hämtade rena kläder till mig och jag körde upp strålen under hålet på toastolen, sen tog jag hand om ballarna.
Hon kom tillbaka och hjälpte mig att krångla på mig kalingar och byxor över anklarna.
Nydushad och rena kläder. Sådan lycka. Sånt som man tar för givet i vardagen kan uppenbarligen kännas som rena spalyxet. Spalyx på avdelning 231.
Och när det gäller vissa sjuksköterskor: Vissa har det, medan andra inte har det. Alltså sättet att få en att känna sig bekväm i en egentligen obekväm situation. Och i de där avväpnade situationerna så är man känslig och sårbar. Man lämnar sitt liv i andras händer.

Kan berätta en annan gång om en sjuksköterska som inte hade det och skapade en stämning i upplösningstillstånd i mitt rum, där vi var fyra patienter. Jag lyckades själv i vrede ryta till mot henne.

I övrigt säger jag som gamle gode Buk. Nudity is a joke to me…

Hur man som kryckman förbereder och äter frukost.

img_2306.jpgVästra Götalandsregionens egna fotomodell klädd i den senaste kollektionen från 2003.

Försökt samla tankar kring denna obedolycka, om sjukhusvistelsen och för tillfället rådande vardag för att sedan sätta det på pränt.

Under tiden får ni nöja er med en instruktionstext runt förberedelser av en frukost där kryckorna dansar vals på golvet:
Så här kan det gå till i detalj: Krycka sig ut i köket. Ställa ifrån sig ena kryckan som oftare vill välta en stå. Se till så att man står mitt emellan kylskåp på vänster sida och köksbänk på höger sida. Langa ut frukostgrunks och lägga på bänk. Hoppa ett steg på friska benet mot bänken. Frigöra sig från andra kryckan som också oftast vill välta. Balansera och lägga tyngden på det friska benet. Göra frukost. Försöka hålla saker i den gipsade handen medan man tar av och på förpackningar och korkar med den friska. Efter typ 20 minuter när frukosten är färdig får man flytta över allt till en annan bänk bredvid kylskåpet som är närmast köksbordet. Ställa det så nära kanten mot köksbordet som möjligt. Använda den första köksbänken som stöd för att hämta kryckorna. Krycka sig bort till andra bänken. Ställa sig mitt emellan bänk och köksbord. Frigöra sig från en krycka. Ställa ner sakerna på köksbordet. Krångla sig ner vid bordet. Äta, trodde ni… Komma på att man kanske vill läsa något medan man äter. Resa sig. Hämta en Kalle Anka i sovrummet (för man orkar inte läsa någon djupare skit för stunden). Sätta blaskan i munnen. Krycka sig tillbaka till köksbordet. Sätta sig för att… Trodde ni. Ni trodde rätt, för man orkar inte resa sig igen, utan ignorerar och äter trots att man är pissenödig.

End of kryckos-fairytale!

Förmiddags-sms till ”Flytt-Erik”

Haru försökt rulla en cigg med ena handen gipsad? Dessutom med bara tummens topp urstucken ur gipset.
Blod, svett och tårar. But I got it!
Röker nu min första taffliga rullade cigg med en första kopp kaffe sen i Torsdags.
Heaven är det.
Om sen en skitexplosion kommer och jag måste småskutta till dass på vinst och förlust på kryckor och seven gates to hell öppnar sig kommer jag ändå i denna stund hävda att det var värt det till varje pris
💩💩💩💩💥💥💥💥

Snart kommer en lite utförligare rapport om obedolyckan och sjukhusvistelsen.
Har igår iallafall lämnat sjukhuset och är inackorderad hos min syster.

Inlagd på sjukhus.

img_2274.jpg
I Fredags morse blev jag inlagd på sjukhus.
Jag kom in på Ortopedakuten med ett sprucket höftben och en trasig hand.

Då kanske någon undrar vad jag har hittat på den här gången. Inom dumheter alltså. Det skall jag snart berätta. Jag kan också berätta att den här gången så var det inte jag som stod för dumheten. Snarare blev jag drabbad av någon an
Nu två dygn senare ligger jag här i min sjukhussäng med en nyopererad höft. En flisa lossat från handens skelett. Handen och underarmen är nu gipsad.

I Torsdags kväll några minuter innan olyckan var framme stod jag utanför Tullen på Andra lång och rökte en cigg och snackade med en utav ställets stammisar.
Plötsligt flög ytterdörren upp och en stor redlös man på 100 kg missar alla trappor på väg ut, kommer flygande och landar med full kraft på mig.

Hur stor otur kan man ha?

Istället för att åka direkt till akuten tog jag en taxi hem i hopp om att smärtan skulle försvinna. Otroligt dumt tänkt. Fick sen åka ambulans till sjukan på Fredag morgon.

Nu ligger jag här. Tredje kvällen i rad. Morfinerad mot smärta. I rehabiliteringstillstånd för att kunna gå normalt igen.

Skriver en utförligare rapport snart.
Under tiden: Akta er från män som kommer ramlande rakt över er från ingenstans.