Grillad kyckling.

Köpte en grillad kyckling.
Kyckling med potatisgratäng. Kyckling med ris och curry. Kyckling på macka. Kyckling med pommes. Mer kyckling med ris och curry.
Ingen hejd på den kycklingen.

Kom att tänka på filmsekvensen ur The Doors-filmen när Jim Morrison hoppar sönder en en kalkon på thanksgiving och sen knullar han med sin tjej. Kyckling och knulla.

Kom även att tänka på den där gången för tio år sen eller mer när jag hamnade på krogen med en grillad kyckling. Tanken var att jag skulle hem och äta den, men jag träffade en tjejkompis och kycklingen fick följa med ut på krogen. Efter många öl blev det efterfest. Kycklingen var med på efterfesten. Somnade på morgonen och vaknade lagom till lunch. Kycklingen fick åka spårvagn. Tidig eftermiddag och vi satte oss på krogen igen. Kycklingen i stolen bredvid i den gassande sommarsolen. Några timmar senare var det dags för krogbyte. Min vän gick och köpte en tandborste och tandkräm på 7-11.
Någonstans där på Storgatan tröttnade jag på den där påsen. Den hamnade i jämnfota regndans inspererad av Jim Morrison. Det som är vanvett kan förefalla helt normalt när man sköjar sig bortom vansinne…

Kyckling med potatisgratäng. Kyckling med ris och curry. Kyckling på macka. Kyckling med pommes. Mer kyckling med ris och curry…
Ingen hejd på den kycklingen.

Utlöpt kontrakt.

Här pågår ju inte livets fest precis. Väldigt dåligt med klackar i väggarna och skjortärmar som spricker. Inget krossat glas eller klirrande flaskor. Inget rufsigt knull…bara oändlig tystnad med en papperspåse på huvet.
Precis som livet i stort för tillfället. En halvfylld salong med ett gäng debila som halvsover sig genom en trött matiné som visas på en uppriven duk i en salong som doftar mögel och svett.
Allt är sådär på den existensiella skalan för tillfället. Det är nog det jag försöker säga. Fast som en poet i en gammal sönderriven basker.

En praktikplats där man trivs sådär. En utbildning som är katastrof på alla plan. Det var ju tråkigt…för det här kan jag inte utveckla här på bloggen. Ett par människor har varit på mig och kan inte för sitt liv förstå hur jag kan kritisera min skola så öppet på sociala medier. Det skulle kunna riskera att jag inte får något jobb osv. Det hela är rätt bakvänt. Det är nämligen inte jag som gör dåligt ifrån mig eftersom jag är en (om jag får säga det själv) väldigt ambitiös elev som vill lära mig så mycket som möjligt eftersom jag vill bli en så bra hyresvärd som möjligt. Det hela är enkelt. Jag känner nämligen för en av de första gångerna att jag har valt rätt yrke som jag kan komma att tycka om och bli bra på. Därför blir frustrationen stor när skolan inte levererar över huvud taget.

Nåväl, och eftersom stycket ovanför skrevs för några dagar sen, så har nu min skola stängt ner fysiskt på grund av Coronan. Nästa vecka skulle vi ha praktisk ellära. Alltså skruva i kontakter osv. Kan bli lite svårt att göra på distans. Kanske det trycks ner ett eluttag genom brevinkastet med instruktioner på en dvd, sen kan man koppla av bara helvete tills det blir svart i hela huset. Skall bli intressant och se hur min skola ska lösa det hela med återstoden av utbildningen.

Någon kanske undrar varför jag inte plojar ner massa jox med någorlunda täta frekventa mellanrum här nu för tiden (vilken mening det där blev). Tänker han lägga ner bloggen, kanske någon skrattar eller gråter sig till sömns varje natt. Nej, det tänker jag inte göra. Däremot känner jag mig aningen kontrollerad här för tillfället. Jag söker jobb… Om det står mellan att få ett jobb eller ge utlopp för att vara totalfestlig sköjare här, så väljer jag jobbet.
Hela tanken från första början med denna blogg har varit att den inte ska ha någon kontroll eller självcensur. Något jag tycker jag har skött rätt bra under åren. Därav är det inte lika roligt och befriande att skriva här för tillfället.
Dessutom har kontraktet på evig sköjare löpt ut. Precis som vilken människa som helst tar jag mig en bläcka ibland. Men 95 procent av tiden åker jag hem efter skolan eller praktiken. Dricker kaffe eller en folköl, äter, kraschlandar på soffan framför någon serie och går och lägger mig klockan halv tolv. Ibland om jag inte är allt för trött skruvar jag i en klocka.
Visst låter det spännande?

Spårvagnskontrollanter

Som fattig student med klumpfot och för tillfället taskig frisyr och en stundom värkande högerarm, så brukar jag ibland, alltså inte alltid (om nu någon moralko eller moralkossa skulle få panik), tjuvåka på buss och spårvagn lite kortare sträckor. Detta är varken något som gör mig mindre nervös eller stolt i mitt röda hjärta som sitter till vänster…men jag ska betala dubbelt upp, för dubbla säten när jag har blivit en hederlig arbete med mössan i hand.
Så i fredags efter skolan så hoppade (det där med att hoppa kan ju alltid diskuteras) jag på en buss vid Kungsportsplatsen efter att jag hade köpt tobak hos Gule Knut (Brune Bengt extraknäcker där ibland när han har lust). Jag hann åka en hållplats. Vid Valand klev det på en så där åtta kontrollanter och jag klev av obemärkt med massa och pöbel i fredagsgyttret. Jag var trött och ville bara komma hem. Sen kan man ju inte säga att de är så svåra att upptäcka. Alla har svarta vindjackor med klatschig Västrafiklogga på ryggen och det värsta av allt: Alla har vita kepsar! Va? Dessa vita kepsar lyser inte bara avslöjande i det färglösa och grådassiga Göteborg utan det plockar även bort allt som har med någon slags auktoritet att göra eftersom hela gänget ser ut som en förväxt dagisklass.
Nåväl. Jag ställde mig lydigt och väntade på nästa buss. 10 minuter… Jag såg mig själv i pyjamasbyxa drickandes kaffe hemma i köket medan blåst och regn piskade sönder mänskligheten. Sen kom jag på att jag hade tvätt-tid, vilket drog ner markören på mysskalan väsentligt.
När bussen kom ställde jag mig lydigt bredvid dörrarna och tittade på de som ställde sig framför dörrarna. Jag kom på först och fick därmed välja plats eftersom jag hade gjort rätt. Jag valde den bästa platsen för att hålla utkik om kepsgänget åter skulle dyka upp. Jag drog ner dragkedjan på jackan och rättade till rumpen, stånkade ut. Skönt! Och där mitt framför mig lite längre fram i bussen stod en hel familj med kontrollanter i sina vita kepsar. Jag reste mig lika fort som om någon hade kissat på sätet och vätan hade nått mig och traskade rakt ut genom dörrarna precis innan bussen hann åka. Med adrenalinet sprutande gick jag rakt in i klockaffären som ligger alldeles vid hållplatsen och köpte ett batteri. Jag visste att jag behövde det till en klocka där hemma.
-Ett LR44! hojtade jag ut som om det gällde livet ELLER döden.
När jag kom ut igen så kollade jag när nästa buss skulle gå. Fyra minuter verkade resonligt. Å andra sidan är jag ju inte född med en toalettsits runt halsen och kunde därmed räkna ut de säkert skulle stå redo på nästa hållplats med sina löjliga kepsar. I övrigt började det hela kännas totallöjligt. En överdiven kamp för att slippa köpa en biljett för 30 kronor, speciellt när klockbatteriet kostade 50 kronor. Fast nu hade jag bara 24 kronor kvar på kontot och jag orkade inte föra över pengar och greja!
Jag bestämde mig för att traska upp till nästa hållplats för att se om keps-klubben stod redo på plats…och där stod de i en ring och tjoade och skrattade åt något suspekt. Precis när jag passerade kom det två bussar samtidigt som åker förbi mitt hem. Jag stannade och kollade hur de tänkte lösa uppgiften. Den ena bussen körde runt Korsvägen och den andra genom Johanneberg. Alla klev på genom bakdörrarna på den första bussen. Märklig teknik kan jag tycka asså. Lite som att trycka ut fuskåkarna genom framdörrarna. Sköter de verkligen sina jobb som de ska eller ska man behöva gå fram och berätta fördem hur man sköter sitt jobb? Funderade på att springa fram till den andra bussen och kasta mig in i den kepsfria miljön. När den dock åkte iväg såg jag att det stack upp små vita kepsar från de låga sätena även där. Har nog faktiskt aldrig sett en sån kontrollantrajd innan.
Gav upp och bestämde mig för att promenera hem. Det är ju kul att promenera. Speciellt när det är fredag och motvinden bjuder på en känsla av 17 minus och det är uppförsbacke hela vägen. Det är kul. Lite som en utmaning kan man säga.
När nästa buss passerade stack det upp massa kepsprydda skallar även i den bussen och på nästa hållplats…det ska vi ens inte prata om. De stod iallafall där och älskade världen på ett helt annat plan än jag någonsin gjort.
Kanske alla var på väg till en gigantisk personalfest med gratis sprit och varmkorv. Kanske de firade den internationella keps-bytardagen. Fan vet…

Jag var ju som sagt var bara på väg hem.

Tillfälligt avbrott.

Fantastisk låg idag. inte det minsta fantastiskt med andra ord. Det bara kom över mig för en stund sen någonstans mellan att jag öppnade kylskåpet och fick se en ledsen tomat och sen lyfte upp locket till toasitsen. Som en sprucken påse skit rakt i ansiktet.
Förr i tiden kunde det där tillståndet göra fälleben på en när man minst anade. När man rättade till kalingarna i kön till uttagsapparaten. Eller hörde en tråkig människa säga något obarmhärtigt tråkigt. Eller så kom det bara över en som en blöt, kall handduk inuti bröstet någonstans i själshöjd helt utan anledning. Dag eller eftermiddag. I stekande solsken eller i stänkande regn.
Inte lika ofta nu för tiden. Förr brukade jag skriva om det. Numera låter jag bli. Med andra ord går det alldeles utmärkt att se det här inlägget som ett undantag. Under tiden tar jag en klunk av ölen i ett försök att ruska av mig diverse demoner.

Förkylning och makaroner

Blev sjuk förra veckan . Lagom sjuk eller kraftigt förkyld. Inga överdrivna excesser i form 68 grader feber eller att delar från näsan lossnade. Rinnande näsa, ond och bråd death metal-hals och jävligt trött och matt. Under dessa fem dagar så flåsade jag mig till mataffären två gånger. Jag lade ner saker i min korg. Medan andra flåsade sig upphetsade över stjärnfrukter och fryst helgklubba så intog jag formen av död vandrande man som måste äta för att inte dö helt och hållet.
Annars har det varit hemskt mycket serie. Samma serie fast jättemånga avsnitt. Ligga ner, ligga ner, ligga ner och bara ibland hurtfriskt sitta upp och blänga. Kan man ligga upp och stå ner förresten?
Har haft oturen att överlag sova ganska dåligt också. Jag vet varför, men det orkar jag inte snacka om…annars kan ju det vara själva sinnesfröjden med att vara sjuk. Att sova i överdivna portioner med överdrivna proportioner.

Drömde en febrig mardröm också. Drömmar som utspelar sig på höga höjder har börjat dyka upp och återkomma. Att balansera med en fot på spetsen av ett kyrkton. Eller att stå på ett fönsterbläck på högsta våningen utan att kunna ta sig därifrån. Det slutar ofta med att jag tar ett jättekliv. Antingen så kan jag ta rejäla månsteg och landa på en annan byggnad eller så ramlar jag rakt ner. Då vaknar man ju såklart. Svettig som ett svin. På loftet som är onormalt högt för att vara en säng. Drömde fönsterbläcksversionen denna natt. När jag somnade om befann jag mig i en dröm där jag låg nerbäddad i min säng. Madrassen svävade fritt på några meters höjd utomhus. Genom parker och huskvarter. Jag gled förbi folk som kämpade med sina promenader. De försökte sträcka sig efter mig, men jag gled bara vidare. Ibland slöt jag ögonen och höll på att somna. jag drömde alltså att jag höll på att somna… Lugnet och harmonin i drömmen var total. Jag tänkte att jag alltid skulle glida runt sådär…men sen vaknar man på loftet som man alltid gör förr eller senare och det knakar både i ben och trapp när man åter står förvirrad där på golvet.

Var på Willys för en stund sen. En morsa frågade sig själv eller sin unge: Men var är havregrynen? Då började ungen stortjuta och skrek att hon ville ha makaroner. Hon skrek det gång på gång. Jag vill ha makaroner!
Tänkte att det rådde ransonering i den där familjen eller att makaroner ansågs som väldigt onyttigt. Modern ignorerade ungens tjutande och fortsatte leta efter havregrynen. Tror aldrig jag har hört en unge skrika i vånda efter en basvara. Problemen brukar väl uppstå när man passerar godisavdelningen?

Två taxichaufförer och lite annat löst snack.

Jaha, det var den ledigheten.
Först var det jul. Två rundor sill, snaps och julöl. Kalle Anka och Karl Bertil, punsch till kaffet och julklappsöppning. Allt lika obligatoriskt som trevligt. Och sen en minitaxi hem med alla klapparna och en stunds reflektion med glögg.
Förrförra julen åkte jag hem med en taxichaufför som hatade julen. Det började med att han såg att jag hade massa klappar med mig, vilket han kommenterade bittert. Sen gick han genom allt han hatade med julen. Gemenskapen tyckte han mest illa om. Han hatade julgranen och kulorna som satt i den. Han hatade tomtar och skinka. Hela tiden satt han och suckade och skakade på huvudet. När jag klev ur taxin höll jag på att säga God Jul till honom, men jag var rädd för att det skulle bli handgemäng.
Den här julen åkte jag hem med en taxichaufför som kan ha varit det mest positiva däggdjur jag åkt med. Han kastade konstant ut positiva kommentarer. Hur underbara kunder han körde och hur mycket han älskade att sitta bakom ratten på julafton. Om hur fint vädret var, trots att det var mörkgrått och regnade och blåste och var svinkallt. Jag behövde inte säga någonting. Det positiva snacket flödade bara vidare. Ändå var det något som gjorde att han kändes ensam och ganska deppig. Strax innan vi var hemma berättade han för mig att han alltid är så här positiv och att han är positiv som människa och att man aldrig ska klaga på något. Jag sa väl något i stil med att det var väl bra eller nåt. Då svarade han att det var ganska jobbigt att vara så positiv hela tiden. För att vara honom så lät det plötsligt väldigt negativt. Resten av resan satt vi tysta lite som att han hade sagt färdigt det han skulle säga och som vi aldrig hade pratat med varann.
Jag sa inte God jul innan jag stängde dörren den här gången heller. Man vet aldrig när det snäpper till för folk i huvudet…

Ja och så var det nyår då…vilket jag sket i. Syrran började med att skita i det. Hon började prata om pyjamasbyxa och om pizza. Så jag började tänka på mina mjukisbyxor och mina tofflor som jag har när jag går ut på krogen och sen tänkte jag på den gången jag åt glass som smakade gammal sula och när jag var femton och låg med mig själv i garaget…yyyyeah!
Över mjukis och pyjamasbyxans dal så blev det så. Min största ansträngning var att gå ut på balkongen vid tolvslaget och kolla in raketerna. Fick dock gå in ganska omedelbart igen, eftersom det var någon som runt hörnet smällde av bomber så det uppkom sprickor i ringmuskeln. och så blev man ju klart nervös för att raketerna skulle sluta sin färd i mina fantastiska mjukisbyxor…så jag gick in och la mig i soffan igen för att förbereda mig mentalt för ett nytt år fyllt till bredden med gäck och jävelskap.

Trodde jag skulle bli utvilad av de här två veckorna med ledighet. Man skulle istället kunna tro att allt kunde vara krogens fel på gammalt klassiskt maner eftersom jag nu inte är utvilad, men där har jag inte varit i någon större utsträckning. Däremot har jag haft ont. I ena armhelvetet. I axeln, överarmen, underarmen och ibland handleden. Ibland har smärtan klättrat över i andra armen. Jag har varit hos sjukgymnast och fått övningar, men jag tycker det har hjälpt föga. Det går inte att sova någon längre stund på den sidan. Och på andra sidan har jag spiken i höften. Och lägger jag mig på rygg då snarkar jag. Kvar finns att ligga på mage som en valross. Men jag är ingen valross, så det är ganska uteslutet. Och man blir trött av att ha ont. Och man blir trött på att ha ont. Och man blir trött av att inte få sova ordentligt för att man har ont. Därför sover jag stående, lutat mot en av pelarna under loftet. Nej men det finns snart inte mycket mer att välja på.
För några dagar sen brände det även till i ryggen när jag skulle sätta mig. Förstod innan jag satt mig ner att det redan var kört…och den smärtan har hållit i sig sen i lördags. Fan det var inte länge sen man var vig så man kunde stoppa tårna i munnen. Varför man nu skulle göra det?

Nu skall jag sätta mig och hålla på lite med en klocka. Ett franskt urverk som bråkar och är tillverkad av en full fransos utan barn och fru, men med fickorna fyllda med visare.

Var hälsad 2020. Må du lite hygglig ibland.

12 jordnötter.

Tolv öl och lite jordnötter…
Herregud vilket skämt man blev.
Precis som förr…
Så här full har jag inte blivit på väldigt länge. Pratade sönder ansiktet på människor så de såg ut som strimlade morötter…
Imorn när hjärtat slår dubbla slag eller extra hårt så man tror att det kommer landa i knät, så kommer jag enbart drivas av dödsångest

Men, det var det väl värt. För helvete!

Matteprov Numero 2

Idag har jag skrivit matteprov numero 2. Två matteprov undrar ni. Var det inte husvärd han skulle bli? Eller ska han bli något förvirrat geni i för stora byxor som räknar ut hur många varv koppartråd som behövs på en spole för att tända ett lucialjus.
Ja du… Detta undrar jag också. Men nu är det slut på vitaminus, horiminus och cosinus. Gick naturligtvis lika bedrövligt som väntat. Efter första provet så bidade jag tid. Jag lade helt av med allt gällande matte. Jag satt istället och budade på klockor och uppblåsbara barbaras på lektionstid (Var faktiskt sjukt nära att vinna en Barbara som hette Siv och hade en kokosnöt som huve). Jag gjorde klart för min lärare efter första provet att jag var en promenerande katastrof gällande matte. Detta förstod han även när han rättade mitt matteprov. Ändå har jag bara en enda dags frånvaro på hela kursen. Han uppskattade min ärlighet och jag tror han blev imponerad av att jag kämpade mig dit ändå. En del har slutat att visa sig överhuvudtaget efter förra provet. Försöker man och närvarar på lektionerna så blir man godkänd. Blir man icke godkänd i en delkurs har man inte rätt till något sommarjobb efter utbildningen. Så jobbar de på med sitt sköjande på min osköjiga skola.
Så jag fick alltså godkänt på plats när jag lämnade in provet. Ett G alltså och med sämsta möjliga betyg. Nämligen ett E, så nu är mitt sommarjobb säkrat. Men som sagt var det fastighetsvärd jag skulle bli och inte nån jävla bluffig Newton-kopia.

Självklart var jag först med att lämna in provet. Skickade lika självklart med en liten trevlig julhälsning. Nämligen att det skulle drickas BILLIG glögg och hållas käften!”
När han läste det så kluckade hans skratt fram i hans trånga strupe och hela magen studsade upp och ner precis som en riktig tomte. Skrattet ekade medans han sa ”Ja, herre jävlar” tre gånger. Folk som satt och svettades med sina tal fick börja om från början. Det tyckte vi va sköj.

Skall ut och dricka ett par öl om en stund med ett par dudes från klassen.
En avrundning kan man säga och ett Hejsan svejsan till två veckors ledighet.
Fyfan vad gött!

Vad var det nu jag skulle…

Jag sitter på köttbullekällaren och dricker en öl.

Just ordet öl, men framför allt köttbullekällaren var ord som nämndes för väldigt längesen på den här bloggen. Kanske för att jag inte skriver lika ofta här längre. Troligast är dock att jag lever ett nytt sorts liv. Ingen öl. Bara morötter och omega-3 och ett jävla knullande 45 dagar i veckan. Kristen har jag blivit också. Ber till en gud som äter pop corn, ser ut som pop corn och hjärnceller formade som pop corn.
Känns som jag nästan aldrig är ute och dricker öl längre, men det kan vara en synvilla. Dock åker jag hem och dricker kaffe i min lägenhet för jag har minsann aldrig ägt en villa. Snavka om synvilla, nåväl…
Fast fan, var det det här jag skulle berätta egentligen?

Läste för övrigt genom mina noveller som jag har skrivit det senaste året. Det vill säga innan jag slutade skriva förra året.
Måste säga att jag blev positivt överraskad. Då var verkligen innehållet inte särskilt positivt. Jag menar de som var skrivna i tredje person var ju liksom inte en homogen grupp som omfamnade varje liten stund i livet med en jättevarm kram.
Det positiva eller snarare det som var bra var att de var ganska intressant skrivna och med personligheter som man tyckte bla bla bla…
Det jag ville ha sagt för djävolen, var att de var mycket bättre än jag kom ihåg.
Det brukar ju va så. Saker som får ligga ett tag kan växa till sig. Alla som har glömt en brie längst in i kylskåpet vet vad jag pratar om…
Men det var väl inte det här jag hade tänkt att berätta?

Beställde in en öl till. Inte i ren självklarhet eller i bara farten som brukar ske, nej mer som en tassande student som skall köpa en student-ost till en studentpris
Det sitter ett par här bredvid. Jag gissar på 70+. Bägge två är formade som kapitulerade partytält.
Av vattenglasen att döma så räknade jag ut att de väntade på något gottigt svineri. De tillhörde inte den direkt babblande sorten som sitter och tjoar ut att de älskar världen…
”Var är den?” Hann gubben säga 3 gånger innan den kom. Ryggbiffen med pommesen och bearnaisen. Hans sönderstressade oro byttes mot aggresivt skärande när han gav sig in på den glänsande ryggen med gaffel och kniv. Fast först sprutade han sönder hela anrättningen med ketchup. Om han inte var så snackig innan maten kom så var han som en toalett med stopp i när han åt. Och att han var mätt därefter gjorde ju honom inte heller till någon filosof…
”Du sa ju att din mamma kände någon som körde sjuktransport”, sa kvinnan.
”Nej” sa han
”Ja, men det sa du ju innan”
”Nej, det har jag aldrig sagt sa jag ju!”
Sen reste han sig och sa:
”Jag går ett varv runt huset.”
Kvinnan verkade inte bry sig. Varken hungern eller mättnaden efter biffen verkade göra biffen för hans del så att säga inom hyfsat uppförande…
Nej, det här var defintivt inte det jag skulle berätta!

Åt förresten fiskpinnar i veckan. Med Eldoraxo remouladsås.
Det var ju fan det jag skulle berätta!

Ajöken!

Dårskap och annat dårskaperi.

Snart måste jag gå ner och hämta tvätten. Låter lite som ett hot. Typ, snart måste jag gå ut och slå in ansiktet på någon. Ett ord till från dig och jag går och hämtar tvätten!
Snart måste jag börja räkna matte. Låter lite som illavarslande omen. Lite som att gå ut och suga av en trädstam, hävda att man älskar det när man spottar ut barken.
Asså vad fan pratar jag om egentligen. Har han druckit sköjarblask. Nej det har han inte. Jag rymmer bara med stor succé från att öppna boken och börja räkna. Om vi hade räknat ut omkretsen på mitt fantastiska jag hade jag ställt upp direkt.
Faktum är att jag har resignerat inför denna löjliga uppgift. Framför allt för att vi aldrig kommer ha användning för det i verkliga livet. Varken när man motionerar en radiator eller avhyser en luffis som inte har betalt hyran på sex månader. Dessutom har matteläraren berättar att det räcker med att ha 80 procent närvaro för att få godkänt i kursen. utfyllnad av något som kunde vara lärorik studietid. Proven avgör ingenting tydligen.
Imorron har vi alltså prov i denna kvot-soppa. När våran huvudlärare som inte är matteläraren frågade hur det gick med matten svarade jag som det var:
-Åt helvete! och att jag tänker rakt genom svara på varje tal jag inte kan räkna med uppmaningen: Dricka sprit och hålla käften. Kanske även flikar in ”Dricka BILLIG sprit och hålla käften” på sina ställen.
Sen reser jag mig, tackar för mig och går hem.
Detta tyckte konstigt nog våran lärare var en jätterolig idé…
Och nu 3 timmar senare har jag fortfarande inte plockat upp häftet med uppgifter för att banka in skiten huvudet. För jag bryr mig inte. För jag vill inte att sån skit tar upp viktig plats i hjärnan. Kanske hade slutat med att jag kommer ihåg U1+U2+U3=Utot samtidigt som jag glömmer av vad min mamma heter eller vem den kvinnan är. ”Grattis på födelsedagen vem du nu är, eller vad det nu va du hette?” Hur fan hade sett ut va?

Igår på praktiken var vi hos en hyresgäst som tyckte att hans lya var dragig. Det är mycket sånt när kylan kommer. Folk ringer och säger att de har det kallt i sin lägenhet. I vissa fall har man lust att klä av sig underböxan när man väl kommer dit. Alltså en lägenhet är ingen bastu på ett centralbad. Folk är för gnälliga ibland. För helvete, ni bor i Norden, i Sverige, i Göteborg. En kuststad där det rehgnar är grått och blåser och vissa dagar fryser man ihjäl även fast det är 5 grader ute. Kanske dags att inse det. Inse att du bor i ett förfruset rumphål där kylan alltid hittar in och sluta och gnäll som mjölksilliga sillmjölkar. Tror ni exempelvis en grek går runt och gnäller ”Oh, det är så varmt…oh så varmt det är. Det tror inte jag!
Nåväl det slutade med att vi satte dit extra fönsterlister. I varenda fönster plus att vi riktade ett fönster så att det skulle bli vakuumtätt. Den som har riktat ett fönster vet att det är ett tungt arbete. Hela projektet tog två timmar. Och det lilla drag man kände när man stack dit fingrarna vid fönsterspringan före OCH efter var minimalt. Och snubben han gick runt barfota. Va? Barfota? Fötterna var halvblå. Jag hade lust att fråga om han inte önskade sig par tofflor i julklapp FRAMFÖR en snällare värld. När vi var helt klara och helt slut så kläcker snubben ur sig att till-luftsventilerna står halvöppna. Vi kollade och det stämde. Alltså i det läget hade jag lust att hoppa ut genom fönstret med fönsterlisterna som lian. Folk är ju för fan inte sanna någonstans. Halvöppna ventiler och dubbelisolerade fönster.
Nej, sista tåget till Sans & Balans lämnade perrongen för länge sedan.

Nej, vik hädan, nu måste jag vika lite kalsipper. Allt för att slippa räkna. Jag brukar vika dem en gång. Det tycker jag är lagom.