Morgonpromenader.

Ibland vissa mornar, om jag vaknar i rätt tid på rätt sida av hodet, icke iklädd pullover eller jumpsuit, så har jag ibland börjat ta raska morgonpromenader.
Istället för att efter den första morgonciggen sitta och glo ner i mobilen och i ett nedgrumlat morgontillstånd åter bli påmind om att folk är idioter, för att sedan efter cirka en halvtimme tända en andra cigg innan jag äter frukost, så tar jag alltså istället en morgonpromenad. Då tager han sig en promenad…
Allt handlar såklart om en inre ork och om vädret är hyfsat okej för att det skall bli av. Eller att det helt enkelt inte blir för dömysigt när värmefläkten värmer mina ben. Idag blev det iallafall av igen.

Tanken med morgonpromenaden är att bli klar i huvudet. Personligen tänker jag rätt bra när jag går. Man kan säga att det är huvudets spermier som börjar dansa polka när man tar en rask promenaddjävul (alltså jag menar de där glädjegrunkorna som släpps lös i knoppen och kroppen när man gör något bra. Aaaa, freoner tänkte jag ju på). Fast på ett helt icke-knulligt sätt kan man säga, så att säga.
Och det fungerar. När man kommer hem igen känner jag mig renad som en nyduschad luffare.
Tanken från början med dessa promenader på självaste morgonens raserade kvist var också att jag skulle komma hem i detta käcka tillstånd och skriva på mina noveller med nypromenerat och raskt hode.

Här uppstår dock ett problem. När jag kommer tillbaka är jag ju hungrig och måste äta frukost. I mina arbetslösas glansdagar som fortfarande är faktum paktum så blir detta något av en seans.
Först äter jag. Alltid framför Tvn. Oftast brukar jag titta på sådana där ryska dashcams. Fruktyoghurten åker ner i matröret medan folk kör mot rött, eller kör om på höger sida precis vid en avtagsväg och hamnar i ett dike och vrålar ”SUUUKA!”. Jag vet inte varför jag finner det så intressant att titta på. Kanske för att bli påmind om att folk är dårar och beter sig som idioter.

Nåväl, när frukosten är uppäten så måste jag sträcka ut mig ett tag. Jag har ju verkligen gjort mig förtjänt av detta då jag har tagit en morgonpromenad, ätit min mat som en duktigt skolpojke och nästan stått ut med en beskärd del av alla världens idioter. Duktig Johan. Sitt! Apport! Rulla runt som en bäver! Jag ligger alltså kvar där på soffan en stund och slumrar till som en gammal tant.

Efter den här seanstimmen är jag redo för en kaffestund. Brygga kaffe. Diska. Städa och torka i ordning diskbänk och köksbordet för att sen ta mig till nästa seanstimme, som brukar vara i två timmar faktiskt. Dricka kaffe, fundera över varför Gud, Jesus och hans luffarkamrater utrustade mig med så fula tår. Men som sagt, vilket bindar samman hela det här inlägget: Att ta en promenad och bli klar i huvudet och sen sätta sig ner och skriva…
Det enda trista är att jag oftast inte skriver. Först och nu när jag är redo att omfamna världen så är jag ju tvungen att kolla upp vad för skit folk har hittat på nu då på det där slyngliga wörld wajb föck sen jag också fanns med i verkligheten. Sen skulle jag faktiskt göra det där. Sen måste jag kolla lite jobb och sen kom en nysattack och sen efter ett par koppar och ett par cigg så rullar den stora vemodiga bajsnödigheten in. Plötsligt har det gått två timmar. Man blir yr och klibbig i handflatorna av kaffe och njuteriet över att älska världen och sen är det plötsligt dags att äta lunch.
Disciplin som en malaj som fick frisedel.

Men det är ändå en väldigt trevlig start på dagen.
Det där med att ta en morgonpromenad alltså.

Nästa gång kanske jag berättar vägbeskrivningen på min promenad och vad jag såg för sköj eller nedslående.

Nu skall jag äta en handburjare!

Råg i ryggen.

Har ni någon gång nyst så kraftigt så att det brakar och knakar i ryggen när ni böjer er fram och sen är ryggproblemen över?
Och samtidigt (inget man talar högt om) lagt en liten ofrivillig, löjlig pip-fis som avslut?
En klen fanfar…

Nähä, inte det?

Ibland undrar man ju verkligen vad mänskligheten har sysslat med i alla dessa år.
Samtidigt som jag hann skaffa den definitivt sista frisyren.

Att skriva CV.

Jag har hållt på med en cv idag. Eller mitt cv. Eller igår också. Heter det ett eller en cv. Heter det en åsneröv eller två chimpansarslen? Jag är klöven som självaste röven!

Tar ju en jävla tid det där. Man skall leta upp papper för att hitta vilket år man gjorde det eller det eller det junket. Och när man inte stod ut på den arbetsplatsen och gömde sig på dass för att ta en runk eller lägga en kabel som kunde kringlas runt hela arbetsplatsen för att man var så less på skiten.
Cv:et ska jag alltså använda till att söka jobb med. Självklart har jag inte skrivit ut vilka jobb jag ville bryta ihop på (även fast det hade varit roligt för anställningshövdingen att läsa)

Lagerarbetare, Fabrik Stånk & Trökjan 2001 – jan 2001.Här på det här pangpalatset mådde jag inget vidare asså. Jobbade dock en del när jag verkligen var tvungen förutsatt att jag inte satt på toa och drog en jack off i mörkret. Vilket skedde rätt ofta som ren överlevnadsinstinkt.Var olyckligt kär under den här perioden. Ledsen och taskiga nerver på grund av alkohol som bara råkade passera mina organ i ren självklarhet. Ingen respekt för de tramset med de överdrivet tidiga mornarna. Övertiden brydde jag mig inte heller om eftersom bolaget bara hade öppet till sex på den tiden.Chefen eller stenskallen var en riktig jävla slyna. Det märkte man direkt. Sparkade åt sidan och slickade på frimärken.Konstigt nog fick jag inte sparken, vilket var min genuina önskan, så jag sa upp mig ganska omgående. Därav den korta anställningsperioden.Efteråt, näf jag kom hem på tidig förmiddag och lade mig mellan lakanen så upplevde jag total nirvana.

Garanterad läsning…ingen framtida anställning…garanterat.
Fast den här gången vill jag ju faktiskt ha ett jobb. Och det är inte enbart för att sätta mig på dass i mörkret. Förhoppningen är att stå ut utan impulser att skära halsen av sig.En bra början.

En annan bra grej att inte skriva i CV:et är att ”Jag har även skrivit en blogg i tio år.”

Tror inte det ses som en merit när vederbörande börjar läsa.
Fast en sak som borde premieras om de nu skulle googla mig på nätet och genast hitta bloggen är ta mig fan att:
JAG ÄLSKAR VÄRLDEN!
Det borde ju ändå ses som något positivt…fy fan!

Men här i det verkliga livet premieras ju ofta helt fel saker…

The embrace of the hemorröjds

Men Hey för fan!
Släpp ut butangaserna och bekänn dina hemorröjder!

Där sitter du och läppar på ett glas chardonnay när läpp-problemen plötsligt är någon helt annanstans.
Allt som det är, det är en extra läpp som tillfälligt härbärgerar på en annan läpp. Det vill säga ditt lilla runda anus. Som en pussig pussmun.
Allt genom ett halvtaskigt levende.
Men att bleka sitt anus gör folk utan att skämmas. Stoltserar till och med i Tv med snusket.

Folk gör det i ansiktet med. Utan att skämmas. Fyll mig med botox och plast – and I will survive…
Men lite dålig stämning som plötsligt dyker upp mellan skinkorna, det klarar inte en jävel av!

Tänk om kära mänsklighet…innan jag gör det!

Tvi vale!

Plånboken som försvann.

Min plånbok försvann förra veckan. Alltså förrförra torsdagen bestämt. Trodde jag… Detta märkte jag inte förrän på Söndagen när jag efter hela helgens celibat skulle ut och svinga några kyliga glas bärs.Jag letade på de mest utsatta ställena i lägenheten till att börja med. Ibland händer det i trött tillstånd, efter en slitsam dag i mitt fantastiska liv att plånboken trillar ur jeansfickan när jag tar av mig braxisarna. Dagen efter brukar jag leta i fåtöljen, och där ligger den. Nu låg den alltså inte där. Jag letade genom fickor, köksbord, jackfickor.
Tillslut gav jag upp.Jag begav mig ut ändå. Stället som jag hade varit och tagit en bärs på i Torsdags när jag hade använt mitt bankkort sist hade stängt på Söndagar.
Som tur var hade jag aktiverat Samsung Pay i min nya phöne. Började med att gå ner till Willys och försökte ta ut cash. Det gick naturligtvis inte att ta ut rena stålar med Samsung Pay. Dock hade jag kunnat köpa med mig 200 kg mjöl. Men vad ska jag med detta till?
Åkte ner på Andra lång på vinst och förlust. Känner ju en del staff på krogarna där. Funkade inte Samsung Pay där så kunde jag alltid swisha till någon, sen kunde de plocka ut pengarna till mig. På Kellys funkade Samsung Pay fint. Plockade ut cash som en vilde och hävde i mig några bärs och tryckte ner en pizza i kistan av bara farten. Resten av kvällen skötte sig av bara sig själv. Sedlarna dansade polka på bardiskarna.

Dagen efter var en polkafri dag. Jag fortsatte att leta efter plånboken på allt märkligare ställen. I frysen och städskåpet. I badrumsskåpet och skafferiet. Jag kröp runt på alla fyra och letade i skrymslen och hörnen på fisknivå.
Det största huvudbryet var att ingen hade pillat på kontot (Det tog ju ändå tre dagar innan jag märkte att plånkjäveln var borta.), samtidigt hade ingen hört av sig. Jag gav upp letandet och gick och pantade 117 burkar istället.
På kvällen gick jag till den där sista restaurangen som jag varit på.Han hade inte sett till någon plånbok. Fick till och med honom att ringa hem till sina anställda, men inte fan hade de sett nån jävla plönkjävel heller.
Gick hem och letade på ännu konstigare ställen. I strumplådan till exempel. Till slut blir man ju knäpp och börjar tänka att den kan ligga precis var som helst. Vinden till exempel.

Nästa dag åkte jag ner till Västtrafik hittegods. Tror ni den fanns där…då får ni fan i mig skruva åt några skruvar i pallet. Det gjorde den inte alltså. Kapitulerade och gick och tog en öl. De tog Samsung Pay på syltan.
-Vem bryr sig, sa jag till bartendern. Det är Samsung Pay som betalar!
Det verkade han tycka vara kul. Speciellt som jag sa det med helt ledsen röst. Fan ibland blir man ju ledsen ju. I den där lilla plånkan låg bankkort och körkort. Sen när jag kom på att det även låg ett presentkort på 1000 spänn på Åhlens, spårvagnskort och lisebergskort så lade jag mig nästan under bardisken och skrattade ett tomt högt skratt.
Medan jag satt där med min öl gick jag ut på nätet och spärrade mitt körkort.
Ty, om ni inte vet det så ska man göra detta pga av den där streckkoden som finns på baksidan som de blippar loss på när ni hämtar ut massa junk från Kina som kommer gå sönder inom en vecka och som ni inte behöver ändå för då har man missbedömt vad…lycka är att tappa plånkan och ta en runk på hett plåttak och bli kär i en städskrubb eller skrubba en moderat eller sverigedemokrat på tungan med galltvål är lycka mina kära debila vänner vilken lång mening utan mening det här blev då. Ojojoj.
Ringde och spärrade mitt bankkort också. De har öppet 24 timmar om dygnet på den där linjen, så dit kan man ringa när man vill om man känner sig ensam eller inte har några vänner.
På bussen hem blev jag så otroligt sugen på pizza. Rulla runt i osten på en platt frasig deg.
Frågade om de tog Samsung Pay där inne på pizzan. Det gjorde de. Samsung Pay I gotta löve you inside and out.
När det sen var dags att betala hade jag tänkt lite fel. Kortmaskinen sa nej gång på gång. Samsung lilla payjävel (I gotta hate you) är ju såklart inte kopplat till mitt konto utan till kortet jag nyss hade spärrat. Fick stå där och skämmas en stund efter att jag berättat om min plånbok och att jag hade spärrat kortet.
Som tur var hade pizzabagaren swish. Känns ändock lite som att gå över gränsen att stå och swisha med pizzabagaren eftersom det var hans egna konto.

När jag kom hem och värmde pizzan så fick jag plötsligt en impuls att rota efter plånboken i soppåsen. Jag rotade loss och tänkte samtidigt som jag fick nåt kläckigt på fingrarna varför i helvete den skulle ligga där. Jag slutade med vad jag nu höll på med. Efter jag hade käkat och satt vid köksbordet kom jag att tänka på städningen av min el och verktygslåda som jag hade utfört på Fredagen. Allt junk som skulle slängas hade jag lagt i en hög på köksbordet. Hade jag ändå inte grabbat tag i hela den där högen och bara slängt i soppåsen? Jag plockade fram soppåsen igen och sen en tom påse och började noggrant hiva över junket i påsen. Det var fimpar och illaluktande vätska från kyckling som luktade gammal gubbkalsong. Det var det ena möget efter det andra och plötsligt: BAAAAM! Där låg den. Den lilla fina jävla plånkadjäveln.
-YES YU MATHAFACKA! vrålade jag som en förvildad stjärngosse. Glädjen och triumfen över att jag mer eller mindre VISSTE att jag inte hade tappat plånkan från första början.

Sen, att jag hade spärrat korten en timme innan jag återfann plånboken var en annan sak. Tänk om jag istället hade hunnit slänga soppåsen innan jag hade kommit på denna lysande tanke. Då hade jag fanimig lagt mig under köksbordet och skrattat det ledsnaste skratt som någonsin har hörts på denna sidan stan.

Husarresten.

Har varit hemma sen i Torsdags kväll. Med det menar jag att jag inte har varit utanför dörren. Eller har jag det? Nej, det har jag inte
Tiden flyter ihop lite…och det växer mossa ur öronen på mig och trattkantarellos ur rumpen. Är det en bra kantarellhöst i år eller? Äh, jag vet inte och jag bryr mig ej!
Det har varit grå himmel sen i Onsdags och regnat sen igår och regnar fortfarande. Var hälsad du efterblivna November.

Jag har haft min lugnaste helg på länge. Där med inte sagt min mest fantastiska. Eller mest horribla. Den har mest promenerat på som en råtta i ett springhjul i slowmotion.
Rätt tryggt och slippa alla helgfirande dårar som spyr i papperskorgar och säger att de älskar världen när de egentligen älskar sig själva. Dock blir man lite wierdo i hodet av att vara ensam så mycket. Man liksom diskuterar med sig själv i hodet. Och när inte svaret räcker till i hodet så svarar man högt på frågan så det ekar i köket. Eftersom man blir förbannad när ingen svarar.

Fredag
Städa el och sladdlåda och verktygslåda. Känna att världen får vara där ute så mycket den vill med sitt gråa väder och färgglada dårar.
Mat: Fredagskyckling (90-talsbegrepp?) med potatisgratäng och pepparsås till ”Vem vet mest” Ligga i konkav ställning efteråt och låta maten växa ända upp till gomseglet. Totalt kocentrerad på att inte glömma andas.
Sen ett oändligt streamande och till slut somna i en bok.
Livet är bra fantastiskt ändå.

Lördag
Kaffe i mängder. Man kanske borde ta sig ut. Överläggning. Intervju med sig själv. En rungande vacker röst satte stämbanden i gungning. Min egen. Sen stod man i duschen. Sen påklädd. Stilig med smörja i håret som skulle stå pall vilken blåst som helst.
Ett jävla väder ändå. Och tänk vad mycket hej baberibba-dårar det måste vara överallt. Vad fan ska man ut där och göra? Från uppklädd till nerklädd på några röda.
Mat: Lördagskörv i form av bratwürst med potatismos, rostad lök och räksallad. Allt till ännu ett avsnitt av ”Vem vet mest” (jag). Ligga i konvext läge. Lite mer streamande.

Jag förvandlas till en eremit
jag försvinner
i smyg bit för bit.

Det där var Poesi för fullvuxna. Ja herrijävlar!
Nåväl efter en stund tröttnade jag på detta pösiga svineri. Satte mig ner vid mitt arbetsbord – klockverkstan, på första gången på sjukt länge och tog tag i en klocka som jag velat få ordning på en längre tid. Att byta urverk.
Sicken Lördagssyssla. Annat än att vara ute på krogen och vara dyrt billig.
Hade ett identiskt fungerande urverk i en klocka jag inte gillar så mycket. Man får ändå rasera en del. Att ta av och sätta på visarna är den svåraste utmaningen, men det gick fint. För jag är minsann varken skakig eller utrustad med kassa nerver minsann. Nej det är jag absolut inte minsann!
Somnade efter dagsverket med samma snok i samma bok…god morgon, god natt, fuck off.

Nåväl. Jag hittade ut. Till slut. Tar en bärs nu. På Kellys. Till tonerna av Lördagsfolkets frånvaro och ångest över att gå till jobbet imorgon. Ty att komma ut från en sådan här självvaldd husarrest, då klär man upp sig. I svart. Med skjorta och v-ringad tröja.

Och långt långt där inne kanske man älskar världen. Man måste bara hålla sig borta från den ett tag för att kunna omfamna den igen.

Hur var det här då?

Eftersom mitt liv är outömligt fantastiskt och så mycket intressantare än nästan alla andras så får jag avstå från att skriva här jämnt och ständigt. En avvägning för att behålla min stora portion av ödmjukhet. Så inte andra skall känna hur värdelösa deras liv är.
Man är ju en ödmjuk kille liksom…

Detta var alltså en bortförklaring i tvärtom-anda till att jag hade bestämt mig för att skriva här oftare. Genast när jag hade bestämt mig så misslyckades jag. Med att skriva här oftare alltså.

Har haft en riktig trökdag. Lite eller mycket tråkigare än övriga trökdagar. Det har varit sveda i min själ och kökets disktrasa.
Som ett mantra har jag upprepat det i huvudet. ”Det här var ju inte så roligt precis” och ”det här vanligt tråkiga var mycket tråkigare än vanligt.
Man kan säga att dolken satte sig i nacken, och den var omöjlig dra ut.

Har saker som hänger över mig. Bland annat att skriva jobbansökningar. Skriva här. Skriva till kungen och fråga vad han egentligen tycker om monarki. Skriva till Jesus och fråga när ”innan var” när han gick runt i kortbyxor.

Att skriva jobbansökan kändes viktigast, så det har jag inte börjat med än.

Gick ner till Tullen istället för att äta panerad ost. Tänkte att man blir lycklig och mätt av ost, men man kanske blir mätt på lycka.

Skriver här, det gör jag ju nu som sagt…

-Är det roligare här eller?…
-Tycker jag inte.

Nå, vad har jag pysslat med sen sist tro.
Jorå…till exempel har jag handlat på Lidl i bakfullt tillstånd. Skrev till och med en lista innan. Tanken att handla där var att jag hade en rabattkupong som gav 20% . Syrran hade en likadan, så hon hängde på utan att blinka. När vi väl hade fyllt korgarna till bredden och skulle betala så visade det sig att rabattkupongen inte hade börjat gälla än. Den var för nästa vecka. Mycket proffsigt halade syrran upp en annan rabattkupong med samma rabatt som gällde just nu. Lyckan kände inget motstånd.
Nu har jag så mycket grunkor i frysen så jag skulle klara mig om kriget kommer.Men också om det inte kommer för fan.
Vi snackar faluslang, kebab, vårrullar, kyckling. Vi snackar små frysta bröstvårtor. Naj, det är ingen hejd. Då har jag ens inte nämnt brattewörstarna i kylen.

Var även och besökte gravarna på Alla helgona. Med morsan och syrran. Allt är väldigt vackert då. Ljus brinner överallt och hela grunket.

Dock kan jag känna att det är inte vid de tillfällena som man känner. Eller vid platsen. En människa som inte finns kvar just här finns i ens hjärta och ploppar upp i form av saknad eller värme oavsett om jag sitter i köket, på en krog eller toaletten. Vare sig jag vill eller ej.

Efteråt gick vi och åt på Kineseria. Att boka bord på Kineseria…
Bästa kineseria i stada iallafall. Mandarin – Stället som jag tyckte borde hetat clementin när jag var liten när vi åkte in till Göteborg och inte förstod att det var ett språk. Språket clementin alltså.
Efter en obligatorisk irish coffe gjorde jag och syrran oss av med morsan och åkte vidare in för en bläcka. Folk var överallt. I klasar. Morbida. Eller vadå folk…fääään snarare.
Tillslut lyckades även vi bli morbida fän och åkte hem.

-Nu efter ett par bärs då din osköjiga sköjare mår du lite finare eller?
-Äh, vadå? Tycker jag inte. Snart ska jag äta panerad ost…och bli lycklig.

De som sitter bredvid här pratar om Ringaren i Notre damne. Stackars quasimodo, säger de, han hade det svååååååååårt han!
Men har de eller quasimodo någonsin brytt sig om att sköjaren har det svårt mellan varven? Att andas ibland – på grund av livet eller icke livet.
Det tror faktiskt inte jag.

Nu kommer min ost snart. Nu kom min ost. Nu har jag ätit upp den. Nu ligger jag och vilar på en av saturnus ringar. Nu är jag hemma.
Nej, nu ljög jag allt. Jag är inte hemma. Jag gick till en liten italiensk restaurang här i området och dricker en litauisk öl.Dålig ordning i den här världen.

-Men hur mår du nu då Sköjarn?
-Nja, det vet jag inte. Det är väl ganskMEN DET VAR VÄL ETT JÄVLA TJATANDE!!!

Må och må, ibland måste man väl bara andas också?

Kolla vad mycket folk.Det skulle man ju aldrig orka med…