Piss in, piss ut.

Har haft en pissdag. Och ute har det pissat ner. Regn, regn, regn. Det gör det alltid när snön har lagt sig. Hade tänkt åka ner och köpa julklappar, men man sticker ens inte ut nästippen frivilligt i detta väder. Morsan skulle fått en k-pist i julklapp så hon kunde hålla ordning på stökiga typer på gården och syrran skulle fått en säck med bearnaisesås som hon kunde bada i när de stänger av vattnet. Men nu blev det alltså inget med detta.

Det ringde en läkare tidigare idag. Från Mölndalsortopedi. Jag har nämligen krävt en magnetröntgen eftersom smärtan i ljumske och lår inte ger med sig. Hon berättade att det inte gick att magnetröntga om man är en byggsats och har skruvar i höften. Det stör de fina bilderna som tas och det blir bara blurr av allting. Är mina skruvar tillverkade av plåt eller balsaträ?
Det är fullt normalt att ha ont i ljumsken och utsidan av låret lät hon mig veta. Rehabiliteringstid kan vara upp till ett år innan smärtorna försvinner helt. Den förra läkaren sa sex månader och den första sa två månader. Tycker det är jävligt olika bud hela tiden. Man blir både less och ledsen…

Dricker nu en folköl i litet halvljummet vrede. Är hungrig som en tom kastrull. Hade en frysrätt i frysen, men eftersom rätten kändes fel så har jag nu, för andra gången beställt en pizza på onlinepizza. Alltså den första pizzan som jag beställde hann jag betala för. Sen när utkörningstiden skulle visas på skärmen så stod det att jag skulle ringa upp pizzerian för att undvika missförstånd. Något hade blivit fel. Då, när jag ringde till pizzerian sa herr vedugnsbakare att de hade stängt av onlinemaskinen (trodde jag hade kommit till en tips och lottobutik. Onlinemaskinen? HMPFR. Vad är det för märkvärdigt prat?) och de hade hade slutat med kvällens utkörningar av pizzor. Det blev alltså ingen pizza utkörd. ”Kör ni ut julgranar då?” höll jag i min blekfisiga förrvirring på att fråga. Pengarna som drogs skulle sättas in på mitt konto imorgon igen sa bagare Börje.
Nåväl nu har jag alltså beställt en andra pizza från en annan pizzeria. Tog den på 14 dagars faktura. Låtsades att jag hade företag. ”Jag tar det på företaget” mumlade jag för mig själv.”BUNTE IHOP Å SCHLÅ NER” heter företaget. Jag både tomma, luftiga post och brevlådor. Bland annat i Swäjchs och Kambodja. Den här pizzan blev nästan gratis. Så det så era Taco-fans!

24 minuter kvar till pizzan kommer står det nu. Jag tar en klunk öl, och en klunk till och klunk till kan jag nog ta medan jag väntar…

Motvals-stunden.

img_1485.jpg
Har haft en motvals-stund. De dyker upp ibland. Nu skall jag berätta hur en motvals-stund kan se ut….

Vaknade halvnio. Detta var det absolut inget fel på. Fåglarna kvittrar på andra breddgrader och byggjobbarna vrålar på mina.
Insåg ganska snart att jag var tvungen att gå och handla Kaffe, flingor, bröd och skitpapper. Satt kvar på köksstolen i en timme för att vakna till. Slungades ut i världen. Nyheter och andra dumheter på Facebook.

Tog till slut orken i örat och promenerade ner till Willys på ett friskt ben, ett halvfriskt och EN krycka. Kaffe och julkaffe.Flingor och flingor och flingor. Sen ska man välja. Skitpapper. Det får inte vara för lent. Det får inte vara för strävt. Det skall vara snällt mot rimpens lilla muskel. Jorå så att… Köpte ett fyra-pack jumbo-toarullar.”Nu med ljusare papper än innan” stod det på. Trams – jag ska väl inte skriva en roman på dasspappret heller?
En burk fanta, en burk julmust, en burk cola åkte ner i korgen av bara farten. En enda burk cola fanns kvar. Ibland skall man ha tur…
(och där kom da((aaaaatjoo))gens första nysattack. Dra mig ända till Dresden!)
Hon i kassan var av glad art. God morgon ropade hon ut till mig när hon kom springande. ”Vadå god för nåt?” höll jag på att mumla tillbaka men lavetterade upp mig och svarade god morgon som en nästan normal människa. Fick till och med till ett leende också. Hon skojade med mig och sa att jag hade vunnit på lotto eftersom rabatten för kaffet slogs in först efter jag satte in betalkortet. Sen önskade hon mig en ”tjosan” dag och jag hälsade henne en ”svejsan” dag tillbaka. Det kanske vi bägge två skulle komma att behöva.
När jag skulle packa ner mina grumkor i påsen gled det upp en dude i seniorålder vid min sida.
Han tyckte det var en fin och ny Willys vi hade fått. Jag svarade att jag också tyckte det. Sen berättade han att hans son bodde i området.
Jag hade fått ner alla mina varor i påsen och tog min krycka för att börja gå. Han promenerade med mig med huvudet framstickande vid min axel. Han berättade om den gången när han skulle få tag i lövbiff på det gamla Willys en Fredag. Det fanns inte. Anledningen enligt honom berodde på att det bara bodde 30-åringar i området som levde på sallad. ”Mixa din egen sallad” höll jag på att svara men mitt halvvakna tillstånd hindrade mig. När jag började krycka mig upp för backen gick han fortfarande vid min sida. Jag började undra om jag av misstag hade köpt Gevaliakaffe och nu var påtvingade ett oväntat besök. Han började berätta en anekdot om sin mormor. Hon sa att man aldrig skulle äta lunch efter klockan tolv. När han hade undrat varför (och jag med i min tystnad) så hade hon sagt att då var man tvungen att vänta så länge på ”efter lunch-supen”.
Detta skrattade han högt åt, sen vek han bara av och gick över gatan. Inte ett ”Ha det bra” eller något. Snacka om att bara passera revy. Berätta lite storys som börjar någonstans mitt i livet om sina nära och kära och sen bara gå upp i rök. Tänker att han gör säkert så där med alla han möter och det sker flera gånger dagligen.

Här någonstans började motvals-stunden närma sig…

Jag packade upp varorna. Inga konstigheter. Nu när jag ändå har köpt nytt kaffe och allt kan jag ju lika väl avkalka kaffemaskinen så jag får riktigt fräääääääsht kaffe. Sagt och gjort. Under tiden hällde jag upp det nya kaffet i kaffeburken. Alltså nästan allt. Det i botten kom farande i en jävla fart. Det hamnade på köksbordet. På mobilen. På datorn. ”Jävla kryckmongo” mumlade jag för mig själv. Vad bra, nu har jag en kaffedator. Det klarade sig precis från tangenterna, så det var inte så mycket att gnälla över.
Gjorde frukost. Och DÄR märkte jag att jag hade glömt att köpa smör. På filen kan man ha müsli (här ville stavningskontrollen att jag skulle ha en muslim på filen, men det ville inte jag.) Resten av müslin hällde jag i en burk. Jaaaa…nästan allt. Det i botten kom ylande med en jävla fart och hamnade som en matta på golvet. Det där härliga knastrandet när man går på musli som smulas sönder under trampdynorna vill man inte ha, så det vara bara och kröka sig mot jordens allt och börja torka.
10 minuter senare kunde jag njuta av min frukost.
När man kalkar av kaffebryggaren får man köra den några gånger med vatten efteråt om man inte vill ha avkalkningspulver i truten. Jag sköljde ur kannan noga och hällde i nytt vatten i bringaren som jag sen hällde i bryggaren. Capishe??? Tyckte det blev lite för lite vatten så jag tog kaffebringaren och fyllde på mer. Hade missat den lilla detaljen att bryggaren stod på. Stod där borta vid diskbänken och nästan nynnade för mig själv. Ty alla gamla förtret var nästan glömda. Då flödade vattnet ur bryggaren. Jag stod vid diskbänken och tittade hur kaffebryggarens platta blev en skål med hett vatten. Innan jag hade vaknat till hade vattnet hunnit rinna ut över resten av bryggaren. Vidare ner på fönsterbrädan för att slutligen droppa ner på golvet.
”Faaaaaan!!!!!” hann jag faktiskt vråla innan jag stängde av bryggaren.
Att torka bryggare, fönsterbräda och golv. Inte för att det skall bli rent, men torrt! HMPRF!
Helt slut slet jag upp kylskåpet för att blöta torrheten i strupen med några svalkande klunkar cola. PSHHH. Den smakade lite avslaget trots att den var helt nyöppnat. Könstigt. Jag kände hur det droppade ner i skägget och vidare ner på tröjan när jag drack.
”Vaaa, är det helt fel på min läpp nu också? Jag provade att dricka igen bara för att förvissa mig om att läppen var funktionsduglig. Samma jävla droppande igen. Jag inspekterade burken under kökslampan. Ett litet jack, nästan osynligt, på en halv centimeter fanns på burken precis nedanför öppningen. Som om någon hade skurit med ett rakblad och sen ställt tillbaka den i hyllan. Säkert någon liten slyngel som tyckt sig vara ashumoristisk, men som missade hela det tråkiga skämtet där jag stod och grymtade.

Resten av dagen har flutit på bra. Något som är högst oroande.
Vad är det egentligen som lurar bakom nästa hörn?

Kinadojor.


Jag var och hämtade ett par dojor igår som jag hade beställt från Kina. Ett par vinterfodrade sneakers. Jag tog emot paketet från utlämningsdisken med bägge händerna. Skor brukar ju väga en del, men insåg att paketet vägde typ 75 gram. Snacka lightweight, ungefär som en liten göttepåse.

När jag väl var hemma slet jag upp paketet som en tok. Ty det hade varit upptäcktsfärd på helt fel postkontor och dansat runt i paketsäckar över halva stan innan det hade hittat rätt.
Det första min åsyn möttes av var något de hade satt fast vid sidan av ena skon som en liten extrapresent: En nyckelring med en sån däringa minion från den däringa filmen Dumma mig. Skulle jag bli glad över detta? Ja kanske, om jag hade varit fem år gammal.

Annars såg dojorna helt perfekta ut. Precis som efter beskrivning. Jag körde ner foten i vänsterskon. Satt som en smäck, fast på foten. Sen satte jag på mig högerdojan. Vad falls-inni-bövlars vad trångt det blev. Jag tog av mig skon och körde in handen. Då hade de stoppat in två innersulor… Men det kan väl alltid vara bra och ha en reservsula till just högerskon!?!
Jag satte på mig skon igen. Perfekt. Sjukt sköna faktiskt.
Jag reste mig upp för att ta en liten halvlytt promenad. Det var fan vad lång man blev då. Det kan ju vara tufft. jag började gå. Men det var helvete vad vingliga de var att gå i. Här fanns stor potential att vricka vristen. Tajmningen kunde ju inte bli bättre nu när man börjar bli bättre i höften också.
Jag tog av mig skorna igen och plockade ur innersulorna. På undersidan av sulorna hade de limmat fast någon slags sluttande klack. Som en kil. Förmodligen för att man skulle bli längre. Den asiatiska befolkningens längdkomplex lös rakt igenom. Och nu är det inte jag som kränker. Nej jag tycker man kränker sig själv om man lägger i en klack – i ett par sneakers. Eller så har man en stor portion humor som inte skall klandras.
Jag tog en promenad till jourbutiken i mina nya vinterfodrade sneakers utan klack. Köpte ett sexpack i ren eufori.

Tänker att jag borde ta hål i örat. Där kan jag ha en ring med min minion hängande och dinglande, så andra blir glada.
Klackarna kan jag sätta dit igen när jag skall fira mitt fantastiska liv på Kinarestaurang. Att vingla in där på kineserian långt innan man ens har hunnit ta en klunk öl och kört ner gaffeln i ett lass med friterade, kränkta räkor.

Vackert!

Kinesisk vinter-klack-sula.

Glögg, denna fryntliga dryck!

Satt och tänkte tidigare idag att det hade varit gott med glögg i eftermiddag. Glöggsuget tändes av att syrran och jag igår var hemma hos morsan och käkade middag. Innan middagen drack vi glögg. Den var så god…den var så god…den var så god så att jag lätt hade kunnat strunta i morsans fisksufflé och bara bli en genommysig och glöggig farbror.

Nu så visste att jag hade en halv flaska i hyllan här hemma med syyrans superglögg som gjordes för fem år sen. Den luktade helt okej, men vågar man dricka fem år gammal glögg?

När jag stod där och rotade i sprithyllan som mestadels numera består av slattar så såg jag att det stod en halv flaska starkvinsglögg rakt framför mig. Från förra året. Tycker fan den hade växt till sig i smaken och tappat lite av den där sötman som annars kan få en och göra morgongrimaser.

Det skymmer där ute. Plaskigt regn rasar från himlen och smaskar hårt mot fönsterbläcket. Här sitter jag med min glögg och myser! Jag har till och med tänt ett levande ljus i fönstret vars låga fladdrar nervöst av fläkten från det öppna fönstret.

Kan förvisso tycka att glöggdrickande är en väldigt social företeelse. Men är man själv bäste dräng med en del tomtar på loftet så får man finna sig i en beskärd del av ensamhet. Nu är det glöggen och jag och det känns fan i mig helt rätt.

Vill man sen ta i så man skiter på sig av ensamhetsångest kan man alltid köpa räkor och vitt vin en fredagkväll och äta framför TVn alldeles allena till Doobidoo eller någon annan deprimerande skit. Fast så tragiskt ska vi inte ha det.

Aaaaah, måste värma lite mer glögg…

När jag befann mitt mig i ungdomens glans brukade jag ta med mig glögg när jag skulle på fest. De första glasen med glögg värmdes omsorgsfullt i kastrull på spisen. Sen blev det kö till spisen eller så orkade jag inte hålla på. Eftersom det ändå var brakfyllan jag ville komma åt drack jag glöggen kall. Direkt ur flaskan. Det passade in i den övriga rock`n´roll-imagen där en stor vikt lades i att skita i allt. När glögg inte gick att få tag på, på grund av säsong drack jag kir istället. Ljummen. Direkt ur flaskan.

Men i dagens flagnade glans så värmer jag glöggen i kastrull med pip likt en one piece-tönt. Fast utan one piece. Precis som alla andra! Och säger till mig själv: ”Gudars vad mums filibabba det här var Johan!” Ibland glömmer jag svara mig själv, men jag håller naturligtvis alltid med.

Nu, en liten stund senare så är det alldeles svart ute. Regnet fortsätter att rasa från himlen som en löpande hynda och glöggen värms på spisen.

Annars har jag rätt trevliga minnen av glögg. Speciellt med forna flickvänner. Kanske framför allt det jag tänkte på när jag sa att glögg var en social företeelse.

En kvinna och jag brukade sitta och spela kort i köket och dricka glögg. Någon annan gång rimmade vi till julklapparna. Och drack glögg.

-Värmer du lite mer glögg?

-Jajemen! Hoppsan vad det ryker!

-Men!!! Bränn inte bort all alkohol då din klant!!!!

-Nejsan Svejsan!

En annan kvinna jag var ihop med bryggde sin egen glögg. Den stora spannen med den blivande glöggen stod på köksgolvet i den lilla lyan. Redo för att froda till sig och snubbla på. Ingen dörr  mellan sovrum och kök och det luktade fan rena sköjeriet i hela lägenheten.

Det var den starkaste glögg jag druckit. Första klunken tog alltid som ett spett i halsen.

En gång skulle vi bada badkar. Kokpunkten på vattnet i badkaret var inte långt borta. Hon tog med sig två rejäla koppar till oss av den där dundersoppan innan hon själv hoppade ner i emaljplurret. Jag hade precis under pust och stånk jobbat ner skinkorna i den där lödderbeklädda helvetesvaken och höll på att förvandlas till en överkokt pastaskruv när jag tog en lite för stor klunk av den brakglöggen. Jag kände hur jag blev varm inuti samtidigt som jag var skållad på utsidan. Yrseln kom under ett suckande ”Öööh”. Jag såg stjärnor framför mig. Min flickvän blixtrade inlindad av alla stjärnor som en tärna. Eller stjärngosse. Hjärtat började rusa och sen kände jag hur jag höll på att svimma. Otäckt som satan Jag lutade huvudet mot väggen och väntade på att dö… Detta uteblev dock. När hjärtslagen lugnat ner sig så upplevde jag totalt nirvana. Lugnet sköljde över mig. Lite som samma sorts lugn när kroppen är proppad med morfin. Jävla dundersoppa!

Kommer dock inte ihåg om jag drack upp resten av glöggen eller inte. What a shame!

Dessa ord om glögg…

Nej, en kopp till. Sen ska jag kliva in i städskåpet och ställa mig i givakt och kanske lyssna på Nirvana!

Broddar.

Det är vackert ute…men det är då fan inget kryckväder. Is på gatorna med stora möjligheter att klättra i karriären inom att slå ihjäl sig.

Har varit hos sjukgymnasten igen. Fick cykla som en tok, vila, promenera fram och tillbaka i gångarna, vila, göra övningar, vila. Idag hade jag joggingbyxor istället för pyjamasbyxor. Nästa gång funderar jag även på att sätta på mig pannband så man ser ut som ett pro.

Fick även med mig en present hem: Nerfällbara broddar till kryckorna. Såna där som pensionärer brukar ha på sina käppar. Eftersom jag fick en brodd till varje krycka så är jag väl klassad som en föryngrad dubbelpensionär nu. Lite som att en äkta raggare alltid har dubbla antenner bak på sin bil… Tufft som satan.

Vissa kanske tycker det borde vara tid för mig att slänga kryckorna nu och springa någon vintermara. Vintermaratonen tycker jag vi kan hoppa över. Däremot borde kryckorna kyssas ajöken. Det är bara det att när jag går utan kryckor och ska skjuta ifrån med det opererade benet så dyker en ilande smärta upp i ljumsken efter typ 20 meter. Samma smärta som fanns där från det att jag skadade mig. När den där hundra kilos svinpjäsen landade på mig. Varje gång en motgång uppstår känner jag att jag skulle vilja hitta honom och lavettera honom hundra gånger på varje kind. Och kanske berätta en sann saga om att påverka andras öde.

Medan allt annat i takt blir bättre efter operationen så består den där smärtan. Nu börjar sjukgymnasten misstänka att jag har någon muskelbristning i ljumsken som inte vill ge med sig.

Sjukgymnsaten började även prata med en kollega där jag låg på britsen och följde med i samtalet, att det hade varit bra om jag fick röntga om mig en gång till då de misstänkte<a  att jag kan ha en muskelbristning eller liknande.

Kan inte längta nog efter att åter igen få sätta på mig Gene Simmons pungskydd i form av clownnäsa och leka röckstjärna på röntgen.

Tanken är att jag skall börja jobba på Tisdag. Det känns rätt avlägset.

En annan tanke är att jag skall träffa den gamle gode Ed för en stunds samkväm på andra lång ikväll. En tanke omgiven av is på en av stans isigaste gator. Lattja runt på kryckor salongsberusad med helt fantastiska möjligheter till förlängd sjukskrivning. Varför nöja sig med att ha spikar i bara en höft. Det blir ju mer balans att ha spikar i bägge höfterna! Och med tanke på dagens smärta i ljumsken efter allt tränande så bjuds ett enormt tillfälle att mörda smärtan med massa mjöd…

Nej, jag tror det får bli en sammanstrålning senare i veckan när termometern står på plus, isen har smält och ljumsken har lugnat ner sig i fråga om uppmärksamhetstörst gällande smärta.

Broddeladi ho!

På besök hos Kungen.

img_2781.jpg
Har varit och klippt mig idag. Började se ut som en permistok i pallet…

Hoppade över att gå till den barske turken på Sprängkullegatan som jag har gått till de senaste åren. Han är ju dock för jävla skön med sin nästrimmer som han kör upp i snoken utan förvarning så man hoppar upp stolen.

Gick till en ganska ny frisör i mitt område. Kung Frisör hette den. Fast på engelska (vågar ju inte nämna namnet på några ställen som jag går till längre. Sist blev jag ju hotat med att man skulle slarva till mitt lilla sosse-ansikte om jag syntes till i området). Jag som ens inte är sosse…

Han skötte sig bra frisören Kungen tyckte jag. Dock nte lika flink med saxen som frisören på Sprängkulle. Hos honom ryker det ju fan från saxen om man inte häller olja på den med jämna mellanrum.
På väldigt knackig svenska förstod han hur jag ville se ut. Bilden som jag visade upp hjälpte ju också.
Annars kan det ju vara lite småjobbigt med knackig svenska. Speciellt när det handlar om serviceyrke och vederbörande inte förstår vad man säger. På det sättet fick jag hela mitt skägg avrakat hos en barberare i Olskroken en gång. Han förstod inte skillnaden mellan ordet millimeter och centimeter, vilket resulterade att jag efteråt kom hem till min dåvarande flickvän med två millimeter stubb på hakan. Hon började gråta och letade efter sin pojkvän. Trots att jag hävdade att jag var en man och inte en pöjk. Själv letade jag efter mitt skägg.

Det konstigaste hos kungen var att han hade TVn på när jag kom in. På väldigt hög volym. Valet av kanal var ännu märkligare: Barnkanalen?!

Jag satte mig i frisörstolen. Jag trodde han skulle stänga av TVn eller åtminstone sänka. Det gjorde han inte. Jag försökte koppla bort det. Det gick sådär… Jag blev lite småstressad. Efter att ha lyssnat en stund till dialogen från TVn förstod jag att det var någon serie om musicerande ungdomar. Nu hade någon av dem snott någon annans låt som någon annan hade gjort.
Rösterna var plågsamt jobbigt inlästa direkt från manusbladen.

Mitt i Kungens klippande flög mitt huvud åt höger mot TVn:s håll. ”Dubbade röster. Jag visste det!”
-Oj, förlåt sa jag till Kungen, efter mitt plötsliga nacksving, som hade kunnat klippa av mig ett öra eller lyckats med en helt oväntad frisyr som hade överraskat både Kung och fattigjon.
-Vill du titta på TV? frågade kungen utan att skämta. Han var till och med på väg att snurra stolen åt TVn:s håll för min skull.
-Nej, tack. svarade jag. Jag vill klippa mig.
Vet helt ärligt inte hur ofta man går till frisören för att slå ihjäl ett par timmar med Barnkanalen…

Lite senare, mitt i klippningen slutade saxen plötsligt gå. Jag såg i spegeln hur Kungen stod och blängde på TVn. Vad är det här för mysig chips-stund tänkte jag. Kungen fnissade lite och skakade på huvudet.
-Tjuv? Vad betyder det? Vad dom menar? Jag förstår inte.
Tydligen hade serien på TVn fastnat i handlingen med den stulna låten.
-Om man är en tjuv så tar man något från någon annan som inte tillhör en, försökte jag förklara så ödmjukt och enkelt jag kunde.
Jag tittade på Kungen i spegeln.
-Aaaaaaaaah, utbrast han plötsligt. Inte bra, inte bra!

Sen förstod jag plötsligt varför han tittade på Barnkanalen.
När min farsa lärde sig spanska så brukade han nämligen läsa Pippi Långstrump. På spanska alltså. Det var det bästa sättet att lära sig på, sa han.

Den enda gången jag har på mig cape är hos frisören. Nu tog kungen av capen. Permisen var över och jag var bara en simpel kryckman igen. En nyklippt sådan förvisso..

-Vax? frågade Kungen.
-Jajemensan, svarade jag.

Han rufsade i vax så det såg ut som jag hade biljett till en rave-hangar. Sen kammade han till det så det såg ut som jag var kompgitarrist till Chuck Berry.

Men på det hela taget verkade han som en reko prick Kungen.
Jag tackade och sa adjö.

Fräsig, gick jag ut på gatan. Kände mig rätt stilig faktiskt.
10 sekunder senare kom blåsten. Sen regnet. Smått, tätt, iskallt.
Vilket gott samarbete de har i den här stan. Blåsten och regnet.
Bästa föckbuddies!

En jävla röra på huvudet.
Wax on…wax off

På med mössan
och good bajos!

Från slott till koja.

Sitter och dricker kaffe på balkongen. På syrrans balkong. Kanske en sista på ett tag. Skall flytta hem idag.

De små vildarna vrålar nere på skolgården. Det regnar och på huset mitt emot sätter de upp byggnadsställningar. De där byggnadsställningarna verkar följa efter mig var jag än tar vägen. Eller så är det jag som tar dem med mig. Tar med mig ett par gapiga ställningsbyggare också.

Och så en ny nysattack på det.

Ställningsbyggaren som står och tar emot stålstänger några våningar upp vrider på huvudet fram och tillbaka som en tupp. Han försöker se vem som bjuder på ett gross nysningar runt elva-snåret var eviga dag. Måndag till Fredag. Men nu är det slut på det.

Efter att ha bott här i prick åtta veckor så flyttar jag hem idag. Från slott på fyra rum till koja med ett rum och kök.

Har nu packat mina saker. Kläder och grunkor. En gammal bandvän vid namn Erik (fast som morsan kallar Kalle Anka-Erik för att kunna skilja honom från en annan vän som kallas Broderi-Erik), skall hjälpa mig hem med kryckor och grunkor och paltor. För han har bil. Och det har inte alla minsann, så de så! Han skall även få äran att bära toastolen som vi skall lämna på Johanneberg vårdcentral. Alltså vi ska ju inte skruva loss syrrans toalettstol och ta med oss. Sånt Aprilskämt kan man inte köra i November. Nej, utan vi ska ta med den stol som lytta människor sätter ovanför de ickes lytta toalettstol.

Känns lite vemodigt nu när jag har packat ihop mina grunkor. Syrrans katter som är ett enastående sällskap, blev lite oroliga när de såg mig packa ihop allt. Nu har de lagt sig i hennes sovrum istället för tv-rummet där de alltid ligger på eftermiddagarna. De fattar mer än man tror…

Kommer naturligtvis vara gött att komma hem till sina grunkor och sin lilla koja.

Dock känns det inte allt för kul att komma hem till loftdjävolet. Vet inte 100 om jag kommer kunna ta mig upp som en välsmord Tarzan-kopia. Vet ens inte hur bra jag kommer klara det alls. Men det får väl gå. Vissa saker måste ju gå…

Vi har haft trevligt jag och syrran. Hon är en trevlig roomie.

Goda, flottiga helgbruncherna har vi kört på helgerna. Vin och ölkvällar mellan varven. Kaffestunder på balkongen. Middagar framför TVn till ”Vem vet minst”.

Vi har följt massa bra och dåligt och dumt på TV.

Here comes Honey Boo Boo – Ett helt fantastiskt program om en tjöck inavelsfamilj i amerikanska södern, som föddes med 48 hjärnceller istället för 48 kromosomer.

Sex sent to the ER – Storys om människor som skadat sig genom att ha haft sex på väldigt oförsiktiga vis och hamnar på akuten. Scenerna spelas upp av helt råsopiga skådisar på bullenvis. Fast med talang som porrskådisar. Berättelserna är dessutom helt osannolika.

Naturprogram och Vår tid är nu har vi också klarat av.

Nej nu får jag ta ett varv och se så jag inte har glömt något. Kryckan till exempel.

Tack syrran för alles!

Lofthelvete – Here I come!

Att titta upp istället för ner. En söndagsbetraktelse från Köttbullekällaren.

img_2745.jpg
Sitter på köttbullekällarn för första gången sen jag opererades.
Med en Falcon halvliters flasköl framför mig. Hälften upphällt i ett glas på fot. Precis som det skall vara. Den ena kryckan vilar vid sidan av mig och den andra vilar framför mig.
I 180 grades synvinkel har jag massa människor som pratar om gud vet vad medan andra tittar tomt framför sig. Dästa av ett gäng bautaköttbullar kanske.
Dramatiken tätnar…kanske inte, men jag sitter mitt ute i verkligheten.

Jag såg nyss en familj kliva in här. Alla klädda leopardmönstrade jackor. Helt djuriskt ju.

En lång kvinna i 70 års-åldern i glasögon, i lockig och blonderad pagefrisyr med en stor dunjacka sitter mitt emot mig med en stor orörd stark framför sig…
En lång kvinna i 70 års-åldern i glasögon…sitter mitt emot mig.
Detta sa jag nyss va?
Men nu när jag tittade två minuter senare hade hon halsat hela härligheten i rasande fart. Redan på väg ut genom dörren och insidan på ölglaset där skummet jobbar sig neråt gravitationen.
Herregud, maken till pangig kvinna!

Vid bordet bredvid mig sitter en gubbe i ungefär samma ålder som den ölglupska kvinnan. Folk verkar känna honom. ”Hejsan svejsan” skickas ut till honom av den ena och andra som kommer in genom ytterdörren.
En köttbullekällar-kändis.
Fan nu blev jag starstrucked. Varför har man aldrig med sig autografblocket när man behöver det?

Till vänster om mig sitter en annan gosse i ungefär samma ålder som den andra mannen och kvinnan.
När han gick förbi för en stund sen tittade han suspekt på min krycka. Sen tittade han lika suspekt på mig som om han undrade vad en ung pöjkslyngel hade med sig en krycka ut på café för. Det är min bättre hälft hälsar jag då.
Även här gick det undan. Köttbullarna åkte in i truten på honom en efter en. Sicken köttbulliskung!
Nu sitter han och tittar ut genom fönstret och mumlar för sig själv.
Ibland tittar han ner i bordet, skakar på huvudet och flinar för sig själv.
Antar att han kanske är lite smartare än allmänheten och har räknat ut hela det här gatloppet där det står DUMHET på skylten vid mållinjen. Kanske han har svaret på allt.
Kanske han bara ångrar sitt sista köp av sina gröna strumpor.
Nu gestikulerar han med ena armen och pekar ut mot torget. Mumlandet kommer och går i taktfasta intervaller.
Då min hörsel är halvdan och hans mumlande ganska tyst så utgår jag från att han konstaterar att vi bor i ett tjyvsamhälle.

Det rinner jazz ur högtalarna på låg volym. Det passar bra in här.

Och så leopardfamiljen igen.
Förrymda från närmsta djurpark. Polis…polis!!!
Smälter in bra i stadsdjungeln bland hånglande hyenor, gapande babianer och köttbullesmaskande giraffer.
Fader leopard har satt på ljudet på mobilen. Högt. Så vi alla får njuta. Allt för att lille Leopard skall uthärda en skittråkig fika. Fadersfigur inom betéendevetande: 10 points.

Hur fan överlevde min och tidigare generationer i en monokrom värld där folk rörde sig i verkligheten och inte på skärm?

Och allt det här som jag har sett kan man se om man riktar upp blicken istället för ner…
På torg, på spårvagn, på gata…på Köttbullekällarn.

Och apropå far. Det är ju dennes dag idag. Min far har troligtvis hittat frid, förhoppningsvis sju våningar upp.
Rökandes pipa. Drickandes risvin. Allt till ljudet av en trumpet från mannen som visste hur man blåste en knivskarp och smeksam ton utan vibrator och massa annan skit.

Hur som helst:
Hail till Köttbullekällarn, att titta upp istället för ner och alla ölhävande quinns!

Hulken, tomten och Hitler.

img_2682.jpg
Det är en Horangus Extatis Svinkallopsis i skyn i natt! Osedvanligt ovanlig.
Vanligtvis lever den på hoppkarusell på öknens vänstra sida.
Där runkar, bökar, injicerar och brötar den fritt och föder minst sju ungar. Döpta till Kain och Abel, Snus-Sven, Watson, Onkel, Ivanhö och LanceLotta! Allt under ur och skur i dumhet innan de blev sålda på billigaste loppmarknad för inga pengar alls.
Ty på solen fanns fläckar och alla blekte sina ringmuskularis och levde i bedrövlig pang-lycka resten av sina liv.

Horangus Extatis Svinkallopsis har aldrig mer synts till annat än på en himmel ovanför LandalaKullen i Gött-Moseborg.

End of story- Läs en bok istället…eller flytta till öknen.