Gymnastiktimme

Det var dags igen.
Jag satt i omklädningsrummet.
Det var kallt och fuktigt.
Jag var sist.
Alltid sist.
Jag knöt skorna långsamt
och blev sittande.
Sen drog jag upp snörena
och knöt dem igen.

Klumpen i magen
var hård
som en frusen kanelbulle.

Det var dags igen.
För fotboll, innebandy
basket eller volleyboll.

Dags att bli vald sist.
under suck och stön
och ett
”fan, vi får väl
ta honom då.”

Och efter det bli
placerad i det hörn
där det hände minst.
För att i största möjliga mån
orsaka så liten skada
som möjligt.

Sen stod man där.
På helspänn
och blickade på klockan
och räknade ner
varje sekund.
Då kom bollen
och man missade naturligtvis
men blev träffad
av en hel bukett
svordomar, haranger
och glåpord.

När oändlighetstimmen
var slut
var det dags för
slutpläderingsstunden
i omklädningsrummet.
Om laget man
varit med i
tagit hem matchen
fick man inte höra någonting
och kunde där med slappna av.
Om ens lag förlorat
fick man höra
vad det berodde på.

Jag drog upp snörena igen
och knöt dem
sedan motvilligt en sista gång.
Jag kunde höra
lärarens visselpipa
tjuta därute.

Det var dags.
Jag reste mig upp
och släpade mig ut
till gymnastiksalen.

jbe 2004

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *