Highway to hell i bloggform

Jag har en AC/DC-kväll. Med lite folköl vid sidan av. För det går både växel och likström genom min kropp. Jag är på väg – Highway to hell. Fast jag sitter ändå här i en glaskula. TV:n är på. Jag vill inte stänga av den, trots att den fläker upp det värsta av sina stinkande inälvor. Jag sitter i fönstret och röker. Om jag tröttnar kan jag alltid låta min kroppstyngd väga över och landa fem våningar ner i det mjuka buskarna…och sen – Beating around the bush.
Mitt sinne är hela tiden någon annanstans. Denna rastlöshet och uttråkan slår rekord. Jag har svårt att hitta på något med all tid som är över. Och den rinner över. Jag har svårt att minnas att det har varit så svårhanterligt innan. På de tio senaste åren har jag förvandlats från en antisocial varelse till en som numera vill leva i tvåsamheten. Istället för att tvåsamheten skulle vara sekundär för att jag har så jävla mycket viktiga grejer att skapa och göra har nu någon vänt på steken, disktrasan, punkkakan. I tvåsamheten vill jag växa. (nån borde ge mig en smäll för att jag låter så jävla töntig…) Men jag är ju Herr – Love hungry man….numera, men som sagt varje gång man träffar nån så är man – shot down in flames. På ett bra sätt i början…för att utvecklas till något mycket värre. Men en dag, en dag, ska jag hitta henne – The girl who got the rythm. Min rytm, hennes rytm, som mynnar ut i våran rytm.

Nu ska jag öppna en öl till. Lyssna på highway to hell. Och avsluta det här jävla fjant-inlägget.

(Ps. Alla engelska små meningar här är titlar från highway to hell. En mycket bra skiva om man gillar gamla, äkta AC/DC. Mycket bättre än det här inlägget.)

Grupprunka mera, bara ni gör det tillsammans! god natt och (mor ror) far åt helvete!

Ett svar på ”Highway to hell i bloggform”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *