Berättelsen om CP-Patrik

När jag var sex år flyttade min familj och jag från Kungsbacka centrum till ett område med kedjehus i samma stad. Där bodde en kille som Patrik. Vi kallade honom CP-Patrik. Det var han inte, CP alltså. Jag misstänker att han var utvecklingstörd. Han var tjugo eller trettio. Vi visste inte riktigt, men han gillade och leka med oss barn. Vi brukade leka tic (ta fatt typ) runt en container. Det började alltid bra, men ju längre tid som gick när han inte fått tag i någon av oss desto argare blev han. Han var stark som ett djur. Plötsligt hade han glömt bort att vi lekte en lek. När vi alla kom springande efter varandra i cirkeln hade han plötsligt stannat upp. Där stod han ilsken, galen och beredd att döda, med en stor stock ovanför huvudet. Vi flydde och han skickade stocken efter oss. Sen jagade han oss hemmåt. Detta hände nästan varje gång vi lekte tic. Det var konstigt att någon aldrig blev skadad…

En gång när jag var ute och cyklade själv i vårt område en kväll stod han plötsligt där. CP-Patrik. Mitt i vägen. Han sträckte ut sin hand och sa:
”Stopp! Nu ska vi se så din cykel är laglig.”
Jag sa att jag måste cykla hem, men då blev han ilsken och befallde mig att lägga mig på rygg på gräsmattan bredvid. Jag blev skraj och gjorde som han sa. Sen gjorde han något konstigt. Han lade sig ovanpå mig. Jag låg där alldeles blixtstilla, chockad och livrädd. Han andades och flåsade högt med snabba andfådda andetag. Vi låg så i kanske fem minuter. Sen reste han sig plötsligt. Jag låg kvar, för rädd att röra mig.
”Nu kan du kliva upp”, sa han med hurtig och snäll röst
”Cykeln är kontrollerad, cykla hur många varv du vill.”
Jag cyklade hem i blixtfart. Jag sa aldrig något till mina föräldrar.
Dagen efter i skolan på 10-rasten drog en kompis åt sidan för att han skulle berätta något.
”Vet du vad CP-Patrik gjorde med mig igår…”, började han.
Jag fyllde i och vi bestämde oss för att inte berätta för nån annan…

När jag var fjorton flyttade vi från Kungsbacka till Växjö. Det är en annan historia, men när flyttgubbarna kånkade in alla möbler i lastbilen återfanns CP-Patrik, gapandes till flyttgubbarna varje gång de kom ut med ett nytt lass: ”Den här vägen! Ja det är bra in med det i bilen! Osv. För alla förbipasserande deklarerade han att det var dags för vår familj att flytta.

(I skolan fick vi lära oss att ordet CP var ett fult skällsord för utvecklingstörd. ”Det heter utvecklingstörd!”, sa läraren. Ofattbart då det är två handikapp som är helt skilda från varann)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *