Från sinnesrubbad till botad


Jag saknar att ha katt. Hade en katt för massa år sedan. Han var sinnesrubbad när jag fick honom. Men det hade nog vilken varelse som helst blivit om nån försökt sticka blyertspennor i ögonen och öronen på en. I början när jag fick honom så sprang han runt i lägenheten sidledes med kroppen formad som en banan, svansen uppburrad och formligen skrek i vånda. Detta höll på i en period. Det tog lång tid innan han ens lät sig bli klappad. Hans själ var sargad. Sen hittade jag en leksak till honom. En liten grön mus som var fäst i ett resår band. Jag fäste den i taket. När den studsade upp och ner hoppade katten efter. Jag såg en ljusning. Problemet var bara att han aldrig slutade. Han var neurotisk. Det var jag som var tvungen att sätta musen i studsning. Han nöjde sig inte med att slå igång den själv. Så fort jag slutade började han springa runt i lyan igen. Skrikande. Om jag hade besök var han som en vakthund som vaktade mig som sin egendom. Om gästen kom i närhet tog han några steg mot densamma och lade sig på mage i attackläge och började fräsa till gästen var på behörigt avstånd igen. Från mig.
En gång ställde sig kattskrället i vägen för mig vid ytterdörren och började fräsa. När jag skulle smita ut genom dörren hoppade han på mig och klamrade sig fast runt mitt ben och högg mig. Då bestämde jag mig och ringde till min hyggliga kompis jag fått katten av och sa att han fick ta tillbaka den. Det sa han att han kunde göra… och sen åka och avliva den. Jag behöll katten.

Några månader senare, på midsommarafton bestämde jag mig för att göra honom till utekatt eftersom jag ändå bodde i miljö där det fanns minimalt med biltrafik. Vi satte oss till bords jag och några vänner plus min alkisgranne, 74 årige Rune. Vi högg in på sillen. Katten gick skeptiskt runt i trädgården och inspekterade allt. När det var gjort tittade han på mig och plötsligt såg jag bara ett streck som försvann rakt ut i intet. Jaha tänkte jag, det var den katten. När en lång stund hade gått stod katten plötsligt där igen vid bordet. Helt slut med tungan hängande som på en hund och bara flåsade. Han drack lite vatten sen stirrade han på mig med en skrämd blick. Rädd för att plocka upp honom och bära in honom i lägenheten igen. Jag sträckte mig ner för att klappa honom. Svish så var han borta igen. Försvunnen i motsatt vädersstreck. Så höll han på till han hade utforskat alla riktningar. Det tog större delen av kvällen. Efter det följde han med mig upp till lägenheten och gick och la sig på min säng. Han låg kvar vid fotändan när jag gick och lade mig och även när jag gick upp. Efetr att blivit utekatt var han botad. Han förvandlades på kort tid till en overkligt trygg varelse. Världens lugnaste katt. När jag sov, sov han också. Han gick inte upp förrän jag gick upp. Ofta samma sak när jag åt, då åt han också.
Han blev också kompis med Rune och bodde där när jag var bortrest.
När jag flyttade blev han kvar där han var. Rune tog över vårdnaden. Han hade det bra i den där miljön och det kändes helt fel att låta honom byta miljö en gång till. Alla de där miljöombytena, (tillsammans med människorna och blyertspennorna) som troligtvis också hade varit stor orsak till att han blivit helt fucked up bakom pannloben.

Katten på bilden är extremt lik katten jag hade, men är en katt från ”hoodet” Angered där jag knegar. Den brukar hoppa upp i knät när jag går ut och tar en cigg.

Ett svar på ”Från sinnesrubbad till botad”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *