Morsan och farsan

Morsan har slutat röka. Efter typ femtio år som rökare. Hon hade sett en bild på Lena Nyman. En bild som var tagen för några år sedan. “Hon var sextio på bilden”, sa morsan. “Hon såg ut som nittio.” Morsan hade suttit och läst om Lena Nymans död samtidigt som hon tog en cigarett. “Nej nu jävlar räcker det!” hade hon tänkt. Sen hade hon fimpat den halvrökta ciggen och nu har hon inte rökt sen dess. Detta var i lördags. Nyman var en ut av morsans största “idoler”. Morsan var mäkta stolt när hon berättade att hon slutat blossa. Kan misstänka att man kommer får höra mycket om hennes icke-rökar-liv framöver, kontra min bolmiga vardag.

Ska förresten hämta min farsa på landvetter kvart i elva ikväll. Han har bott i Spanien i drygt ett år. De två sista månaderna har han spenderat på spanskt sjukhus. Allt efter att njutit av livet för stort med troligtvis för feta mängder alkohol i kroppens alla skrymslen. Detta är andra gången levern säger ifrån. Första gången hittade jag honom helt uttorkad i lägenheten och en femton minuter från att kyssa döden välkommen .Dessutom sitter gubben på två hjärtattacker. Undrar om han nu har fem liv kvar. Tror snarare han lever på lånad tid. När man får leverskador kan det sätta sig på hjärnan. Man får svårt att organisera, tidsuppfattningen försämras. Man blir helt enkelt jävligt förvirrad.
Vi ska bege oss direkt till en akut. Sen får vi se var han hamnar, alltså på vilken avdelning. Sen är det något slags hem som gäller. Får tyvärr inte med mig några utav mina välbehövda syskon på kvällens äventyr. Känns inget vidare. Hoppas bara det går vägen. Han har ju dessutom en höftskada som gör att han inte kan gå utan rullator. Dessutom har han redan bett mig att leta upp en rullstol när han anländer. Har ju inte sett honom på över ett år. Han är 67 år, men han kan se ut som en manlig kopia av Lena Nyman.
Apropå rökning igen. När farsan för slutade röka för några år sen blev han som en sinnessjuk. Han bara pratade och pratade. Visst han drack ju hårt då, men jag har aldrig hört någon prata så konstigt. Efter nån månad när ciggbegäret var borta var han ungefär som vanligt igen.

Tager en öl på sejdeln i skrivandets stund. Säger som Obelix: “När jag blir orolig, då äter jag”. Den enda skillnaden är att jag tar en bärs istället. Njae, eller två… vid enstaka tillfällen en hel del fler.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *