Det eviga vagabondandet

(Detta inlägg skrevs torsdag eftermiddag.) Vi är nu tillbaka från Warszawa. Känner mig hyfsat aklimatiserad. Brukar ha ett smärre helvete med omställningen att först vara på en plats och några timmar en senare plats. Blir deppad och nostalgisk redan tio minuter efter man kommit hem.
Vi hade iallafall som sagt INTE tur med vädret. Det väder som visar upp sig här är ungefär samma väder som visade upp sig i Warsza. Vädret har med andra ord följt med oss hem. Jag har klivit runt här hemma i kalsonger, undertröja och tofflor sen vi kom hem. Gått ut på balkongen och rökt. Gått in igen.
Sista dagen i Warszawa skulle vi gå på historiska museumet som sträcker sig ända från 1600-talet och fram tills nu. Efter en hel del letande hittade vi det i ett inplastat hus som var under renovering. Vi frågade byggjobbarna om det var öppet. De sa att det bara var att gå in. Det gjorde vi. Väl där inne stötte vi på någon slags museumvakt i ett bås. “Is it open?” frågade vi. “Yes” svarade han på halvkrackilerad engelska. Bra, tänkte vi. När vi tog ett steg framåt sa han “But the museum is closed”. Jaha? Vi stod och blängde en stund, sen vände vi och gick ut igen. Han kanske bara menade att dörrarna in till museumet var öppna men museumet var stängt. Så här är det väldigt ofta. Den polska logiken måste man nog var infödd pollack för att fatta.
Vi hade tidigare fått syn på ett par second hand butiker som varit stängda när vi passerat. Vi bestämde oss för att besöka dom nu istället. De har ett fantastiskt skojigt system som betyder att man köper kläder i kilopris. Du lägger kläderna på vågen och så betalar du vad det väger.
Vi gick och gick. Avverkade de två första butikerna. När vi kom till den sista var klockan tjugo i sju. De stängde klockan sju. Redan när vi kom in stod tanten i kassan och vrålade något argsint ut över hela affären. Johan lät sig inte stressas. Han bläddrade bara vidare bland t-shirtarna. Varannan minut vrålade hon ut sitt arga meddelande. Min tjej kom fram till mig. Hon trodde att dom stängde nu. Jag tittade på klockan. Den var tio i sju. “I helvete” svarade jag min tjej. “Det är tio minuter kvar”. Jag fortsatte att lugnt bläddra bland kläderna. Vi var nu helt ensamma i affären. Min tjej stod bredvid mig hela tiden. Sen sa hon “Jag tror nog verkligen att de vill att vi ska nu.” När jag tittade över axeln stod tanterna som jobbade i butiken uppradade vid entre dörren med armarna i kors. De pratade högt och ilsket om oss och stod och blängde ut oss. “De pratar skit om oss”, sa min tjej. Det hela var svårt att förstå. Jag blev förbannad och började bläddra i tröjorna häftigt samtidigt som jag rabblade på svenska. Högt: “De jävla haggorna dra ända in i rövhålet. Förbannade jävla sugluvor. Vad fan är deras jävla problem. Förbannade feta jävla skithaggor”. Jag tittade på dem medan jag fortsatte prata på. Sen vände jag mig mot min tjej och sa: “Nu går vi ut från det här jävla piss-stället”. Jag slet upp dörren och sa högt när vi passerade dem: “Good bajos forevos!!!.
Jag var arg när jag kom ut på gatan. Efter att spenderat tio dagar i denna attidydmässiga dryghet brast det tillslut för mig. Jävla svinhaggor. Den som tror på uttrycket “Kunden har alltid rätt” välkomnar jag till Polen. Du kommer få det jobbigt grabben.

På söndag åker vi till Stockholm. Den vackra staden med dyr öl och slipsgubbar som går och slickar på glasstrutar i ännu dyrare gallerior. Johan har blivit en riktig jävla vagabondare. När vi kommer hem därifrån stannar jag hemma några dagar och åker ner till min polarkompis Esset och hans tjej i Malmö. Det känns fantastiskt att slippa Göteborg med dess aldrig vilande vind, dess skrikande fiskmåsar och gnisslande spårvagnar. Så fantastiskt att man sedan kan stanna kvar här en längre tid och bara älska dessa utnötta gator som man promenerat fler gånger än kungen har älskarinnor.

Published with Blogger-droid v1.7.2

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *