En bil, en skiva och lite hemorröjder.


Nya årets första dygn har passerat. Den största delen av denna dag sovs med fördel bort. Var hemma halvtio i morse efter ett ganska soft nyårsfirande.

Det dunkar och trycker i vänstra örat. Jag misstänker vaxpropp.
Det trycker i krysset. Jag misstänker hemorrojder. Det får tydligen hälften av alla människor nån gång i sitt liv. Jag kan tillhöra den hälften. Let’s höpe nöt… Kan även fås av ett stillasittande jobb läste jag. “Hej, jag har fått hemorrojder av jobbet, så jag måste nu säga upp mig. Tack och hej!” Annars sitter hjärtat där det ska. Det känner jag bestämt. Och själen finns där med. Den dryper och droppar av svart motorolja.

Sitter och minns… Saknar min bil. En Volvo 240. Vit, över tjugo år gammal. Den bil som gubbarna stannade och tittade på för att den såg ut som den hade rullat ut från fabriken nyss. Jag vet inte hur mycket tid jag spenderade i den där bilen. Nästan alltid ensam. Åkte ut nattliga runder, lyssnande på nattradion. Fikade i bilen, rökte i bilen, drack öl i bilen innan jag gick ut på krogen. Den största höjdpunkten var ändock att efter en tio timmars arbetsdag sätta sig i bilen, tända en cigg, sätta på någon efterlängtad låt på stereon och rulla hemmåt. trött i huvet, men glad för att arbetsdagen var över. Bilen var döpt till Rally-Sally. Eftersom den var automatväxlad och hade overdrive-knapp på växelspaken kunde man bränna om nya fina bilar vid rödljusen. Minerna från personen i bilen bredvid såg alltid lika förvånade ut. Det tyckte jag var sköj. Rally-Sally blev slangad på bensin fyra gånger. Våldtagen. Hade henne parkerad bredvid kommersen på första långgatan. Där rullade pundarna runt på bensinjakt till sina bilar som hade plast för hälften av bilfönstrena. Tanklocket slängde de iväg, så jag fick alltid köpa nytt. Lärde mig aldrig att fylla en extradunk med bensin. Kom ut i rondellen på första långgatan sen dog bilen. Fick be någon förbipasserande hjälpa till att rulla tillbaka bilen till parkeringsplatsen. Sen var det bara att sätta sig med den tomma dunken på spårvagnen och åka till närmsta tapp. Folk tittade ofta misstänkt på min bensindunk när jag satt på vagnen, som om att jag skulle ha planer på att öppna dunken, hälla bensin över mig själv, skrika hallelulja och tända tändstickan.

Lyssnar på soundtracket från twinpeaks. Vet inte hur många timmar jag spenderade i mitt pojkrum i villan på riddargatan i Växjö, lyssnande på den plattan. Speciellt kommer jag ihåg när jag hörde into the night-låten första gången. Tre och en halv minut in i låten stegras rytm och synthsektion bara under några anslag. Både i intesitet och volymmässigt. Flög upp ur sängen och höll nästan på att skita på mig.

Har ingen lust att gå och lägga mig, men kanske gör det ändå… Drömmer konstigt för tillfället eller så somnar jag inte alls.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *