Skägg, kokt spenat och hjärnsubstans.

Jag odlar skägg och bidar tid. När jag var liten brukade jag palla rabarber och en gubbe med spade jagade oss genom tre trädgårdar. Ibland när jag kom alldeles för sent till middagen fick jag gå och lägga mig utan den i magen. Minns hur svårt det var att somna med en gapig mage.
Jag tittar på TV ibland. Folk som tittar in kameran tittar tillbaka på mig. De frågar aldrig hur jag mår.
Jag minns hur vår biologilärare ramlade ihop och låg och sprattlade på golvet. Det var i sjuan och nu hade vi precis lärt oss vad epilepsi var för något. Innan vi förstod trodde vi att han hade trillat ihop för att han inte orkade med vårt stökiga, olydiga, brötiga uppträdande. Vi var alltid snälla mot honom efter hans sprattelattack.
Jag äter inte gröt och minns den unkna smaken av kokad spenat som tvingades in i truten för att man minsann skulle lära sig allt som stavades mat. Idag väljer jag själv vad som åker ner den orala vägen. Och det kan vara allt möjligt.
Jag samlar på minnen. Som sagt… På papper och i huvudet. Plockar fram dem rakt från min minnesbank. Skriver ner dem.
Andra samlar på tändsticksaskar eller udda strumpor eller gammal konserverad hjärnsubstans.

Jag odlar skägg och bidar tid. Jag kan ha levt mer än halva min tid. Det försöker jag in i det sista att inte tänka på.
Citat Stenmark: Vi ska alla dö en dag. Alla andra dagar ska vi inte dö.

Ett svar på ”Skägg, kokt spenat och hjärnsubstans.”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *