Farsan II

Jag har precis förlorat min farsa, min pappa…
Jag vet inte hur jag ska ställa mig inför det. Jag är ingen expert på området. Brukar inte förlora en förälder en gång i veckan.
Ena biten är otroligt praktiskt lagd. Nästan varje förmiddag har jag en bunt samtal att gå i genom med myndigheter. Allt eftersom han verkade och avled i Spanien. Det blir mycket samtal med myndigheter. Hur får man hem en urnan? Vilken advokat ska man anlita för att få loss det lilla arvet som troligtvis kommer bli stora skulder i slutändan? UD, ambassad, konsulat…
Saker och ting ordnas lite i taget. Dag för dag. Så länge allt praktiskt efterarbete måste tas om hand finns det inte så mycket plats för sorgearbete. Vet att jag är fylld av sorg, men känner inte det.
Kvällar och nätter när allt lägger sig dövas med filmer och serier. Netflixabonnemanget är en räddning. Ibland går jag ut och tar en öl med förhoppningen att jag ska supa ner mig, bara för att känna. När jag druckit halva ölen längtar jag hem igen, och går hem.
Dagarna rullar på, och som sagt, jag är gudskelov ingen expert på området. Föreställningar jag haft om huruvida jag skulle bryta ihop i vissa situationer om något sånt här skulle hända tex genom att se vissa filmsekvenser osv, stämmer inte alls. Allt sker med total överaskning.

Jag längtar efter att sakna min farsa. På något vis sammanfatta honom. Put him to rest.

Tar EN öl på järntorgets bryggeri nu. Precis exakt nu så gick det förbi en tjej (dottern hoppas jag) och ropade ett ord:
Farsan!, Farsan!
Han lystrade, vände sig om. De gick ut från stället tillsammans.
Det gjorde lite ont…

Nåväl, det ska väl tilläggas. Min farsa dog inte av ålderdom. Han levde ett hårt liv. Efter ett halvår på sjukhus i nyktert tillstånd gav hans kropp slutligen upp.
Det kommer alltid göra ont.
Han blev 69 år.

Ett svar på ”Farsan II”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *