Isolation

Jag har inte varit utanför dörren sen i fredags kväll. Bortsett från att jag tog en promenad till pizzerian igår. Timmarna börjar flyta ihop lite. Sover som ett litet svin för tillfället. Sover längre än jag själv vill. Verkar vara en sån period just nu, efter allt det sömnlösa. Har hela tiden tänkt att jag ska gå ut en promenad idag, men hösten kom som en knytnäve i magen. Gräskullen utanför mitt fönster är täckta med gula löv och regnet är smått, tätt, blött och kallt. Himlen är jämn-dass-grå. Och jag blev kvar här.
Tänker på att min farsa satt isolerad i lägenheten, ibland i över en månad i sträck, utan att gå utanför dörren. Den enda kontakt med yttervärlden var den som ibland kom in genom hans ytterdörr. Jag som kom hem med mat och alkohol. Hans granne som kom om in och dammsög, diskade och dammade och ibland hemsjukvården som kom in och lade om hans ben. Trots att han sällan klagade över faktumet eller ens pratade om det, så måste han varit extremt isolerad. Dagarna måste ha flutit samman. Spriten hjälpte nog till ytterligare i svårigheten att skilja på veckorna och veckodagarna.
Suttit och försökt jobba fram trevliga sångslingor till en ny låt. Med andra ord har jag suttit och sjungit för full hals och skrölat här i köket. När jag kommer på mig själv känns det urbota fånigt. Tänker att någon under eller över mig sätter sina söndags-fisk-fusk-pinnar i halsen gång på gång.
Funderar som sagt på att gå ut på en promenad. Helst innan solen går ner. Ignorera regnet eller låtsas som att det regnar, vilket förvisso är löjligt eftersom det just regnar. Kan ju i och för sig låtsas att solen skiner. Fast det känns ju inte heller helt friskt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *