Precis mitt i natten.

Det här en fin värld, elller hur?
Jordskalet är bara halvt sprucket i ångest, och det finns knappt någon luft att andas och ozonskiktet är lika tunt som ett brakväder från röven. Jag bryr mig inte.
Och de som har vad de har, har inte rätten till vad de har för de har tillförskansat sig vad de nu har från de som inget hade och ännu mindre har. Kvar. Folk är ledsna. Fula. Skeva i truten. Jisus kliar sig i hårbotten.
Men världen är vacker mitt ibland det… om man tittar en stund. Det trillar blad från träden som skaffar nya löv (de finns i olika färger) inför nästa vår och inför människor som varken ser eller bryr sig… samtidigt som folk visar sitt vidrigaste innersta och minst intelligenta från ett huvud som lever i ett TV-program som tillrett den bästa soppan i denna doobidoovärld. Folk är glada. Med raka, perfekta léenden. Satan kliar sig på pungen.
Jag blir mörkrädd, men det är inte mörkret som skrämmer mig. Det är något annat.
Normen som försöker vara normal, att jag blir kallad för schysst kille i min sämsta stund, att världen lunkar på i ett taskigt tempo med sin dåliga nyuppfunna idé, att jag är full mitt i natten, att min lyckas smed står och super i ett bortglömt gathörn, Peter Jihdes knulliga nuna i fyrans nyhetsmorgon, att jag letar efter min låga som blåstes ut i för stark vind utan att jag la märke till det, just den där kvällen. Just den kvällen blåste det inte. Och nu letar jag mig tillbaka efter den stunden, med utblåst ljus och lykta. Det är mörkt. Jag hittar inte riktigt, men jag letar iallafall
Skit samma. Jag tänkte högt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *