Vitvinshaggan.

20131117-174011.jpg
Satt och drack en kaffe på den lokala krogen Foxes för en stund sen. Ett av de få ställen som har infravärme så här sent på året. På andra sidan gatan stod de här hundarna bundna. Inne vid baren satt en trashig vitvinshagga. När jag hade suttit en stund började schäfern skälla. Tillslut stod den rakt upp på bakbenen och ylade som en varg. De måste alltså stått där en stund. Jag vände mig om och tittade in i baren och hon satt där med ett nytt vinglas. Hur länge hade hon tänkt att ha hundarna bundna där ute? Jag blev förbannad och gick in och sa till vitvinshaggan att hennes hundar grät efter henne. “Njaa… Gör dem”, svarade hon och lade huvudet på sned som om det var det gulligaste hon hade hört. “Jaaa, det gör dem”, svarade jag så långsamt och med så bullrig mansröst jag kunde och spände ögonen i henne. Hon rallade sig ut till sina hundar.
Jävla människor. Jag tycker fan det är loserartat. Jag säger inget om att supa ner sig eller att dricka för mycket. Det vore löjligt. Speciellt om det skulle komma från mig som sköjar till det ordentligt mellan varven. MEN, jag har bara mig själv att ta ansvar över. Har man däremot ansvar gentemot andra varelser eller människor, då får man fan ta det också. Man binder tillexempel inte sina hundar vid en stolpe ute i kylan och sitter och baaalar i sig vin i timmar och låtsas om som man inte har några hundar. Eller till exempel går ut med sin son eller dotter på krogen och blir packad som förälder, så ungen själv är tvungen att hålla sig nykter och sitter på sin vakt och får skämmas inför sina vänner för sin fulle och pinsamma morsa eller farsa. Det är så jävla looserartat. No excuse, så att säga. Bit i det svinigt sura äpplet och ta ditt ansvar. Jävla klena ursäkt för människa.
Våran familj har alltid varit förtjusta i att tillexempel gå ut på restaurang. Både min mor och far har varit ganska glada i alkohol. Min farsa har haft det kämpigt med alkoholen hela min uppväxt och de senare åren var han fullfjädrad alkoholist. Det ska dock sägas att varje gång vi har gått ut med familjen så har jag aldrig upplevt att mina föräldrar har urartat och hällt i sig som svampar. De har varit glada och runda, vi har haft roligt. Druckit, skrattat och ibland dansat. Dock aldrig så att det har tagit skada eller så att man har fått skämmas. Vid dessa tillfällen har de tagit sitt ansvar och hållit tillbaka. Varit föräldrar precis som man ska vara.
Hemma, vid andra tillfällen har det ibland varit annorlunda. Alltså för mycket dricka. Speciellt då när det gäller min egen farsa. Och det lovar jag, för den som inte upplevt det, att det är tillräckligt illa.
Kanske därför jag ryser och mår kass när jag ser scener som dessa. Jag tycker som sagt inte att det finns någon ursäkt.
Det är inget annat än ren och ram tragisk egotrippad looserstyle!

2 svar på ”Vitvinshaggan.”

  1. Bra jobbat Johan – skönt att du tänker på doggisarna när det är kallt med mera. Du är ju inte Bangatans James Dean för ingenting!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *