The Queen & The Prince.

20131210-190121.jpg
Har gått en promenad. Längs Avenyn och Vasagatan. Mörkt och fuktigt. Sen tröttnade jag på att promenera.
Nu sitter jag på the queen och dricker en bärs. Tv-apparater överallt på väggarna. Fotboll var man än vrider skallen. Sportkommentatorn är helt rosslig i rösten. Förstår inte riktigt varför jag gick hit när jag hatar sportbarer.
Förutom ett original som tydligen heter Anders vilket jag har förstått av bartendern, är jag ensam gäst här inne. Varken jag eller Anders följer fotbollen. Originalet Anders har basker, glasögon och ytterrock på sig och sitter och läser tidningen och mumlar ibland något på spanska för sig själv. Ibland ropar han till bartendern att han vill ha en helstekt gris på bordet. Ibland tänker jag att smärtgränsen för vad som förefaller helt normalt är ganska hög…

Har nu flyttat över benarslet och svällhodet rakt över gatan till Cheers. De spelar Purple Rain med Prince nu. Kom ihåg när jag var tolv år. 1984. Vår familj var först i hela området med kabel-tv. Music Box och Sky channel. Jag var tagen av den där låten och videon. Det kändes inte helt okej eftersom det inte var hårdrock. Speciellt slutsolot och prince “oh-ande” i slutet av låten . Det kändes äkta och som han var helt ledsen på riktigt. Samtidigt tyckte jag han verkade, lät och såg helt knullig ut på något vis. När det gäller musik, artister och kläder var 80-talet helt enkelt jävligt knulligt. Tjejerna gick runt i tröjor som det stod Boy-toy på. Hade för övrigt en polare i högstadiet som fick ett par mjukisbyxor av sin mormor i julklapp. Hon kunde inte engelska, men tyckte de var fina. På en ena benet stod det BOY TOY med stora versaler. Han kunde engelska och blev väldigt arg varje gång hans mormor påpekade att han aldrig hade byxorna på sig.

Nu ska jag hem till morsan och käka middag.
“Det är Tisdag idag. Då äter jag alltid fisk!” underströk hon lite när hon ringde, som att det var ett faktum som jag fick finna mig i vare sig jag ville eller inte.
“Det är väldigt gott!” lade hon till med samma bestämda ton, som om jag aldrig skulle ha ätit lax med räksås och potatis hemma hos henne innan. Vilket jag har gjort väldigt många gånger.
Själv har jag ingen bestämd pizzadag i veckan. Kanske man skulle ha. Eller inte. Pizzadagarna kommer och går lite som de vill. Som ganska mycket annat i mitt ganska obestämda liv.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *