Mal, körv och dryga amerikaner.

Sitter och läser på om hur jag ska få väck klädmalen. Verkar vara ett jävla jobb. Lika bra att dränka lägenheten i bensin och tutta på…
Tydligen skall man köpa röd cederträolja och spreja på, på de angripna plejsen. Sen ska man tvätta alla jävla plagg i sextio grader. De som inte går att tvätta i sån hög temperatur skall man torktumla. Tydligen är det doften av den där oljjäveln som malhelvetena inte tål. Vi neandertalare tycker det luktar gott. 85 ml kostar drygt 400 spänn. Dyrare än konjak.
Dessutom har jag fått någon slags allergisk reaktion från bröstet och uppåt. Är rödflammig som en hynda. Det går bra för mig, som ni hör.

Käkade en körv på seven eleven idag. Aslängesen. Minns tiden när det gick ner några seven-körvar i veckan. Ofta som en enkel lösning för att få något i magen när man inte hunnit äta och skulle på krogen. Krogen var alltid Skål. Oftast drack man alldeles för många öl, vilket mellan varven slutade med att man spydde upp resterna av körven som fanns kvar i magen i slutet av kvällen. Sen efterfest bara för att… Man var inte bäst i hela världen på att ta hand om sig, men man hade energi som ett vansinnesbatteri och brann som en höbal.

Känner mig allmänt risig idag. Det smakar förkylning i munnen. Lite som att någon ideligen pissar mig på tungan. Har tagit en promenad. Innan solen gick ner. Vintern är här. Höll på att frysa till is. När jag gick in i någon affär för att värma mig, höll jag istället på att svettas ihjäl.

Nu tar jag en öl på 9:ans på andra lång. Det sitter ett gäng grabbar i andra sidan av lokalen. De har skrattat och verkar ha trevligt. För kanske tjugo minuter sen dök ännu en vän till dem upp. Alla verkade glada att se honom. Han var en amerikan från Arizona har jag förstått nu. Tjugo gånger om. En av grabbarna ställde den inledande frågan hur läget var. “Well not so good…”, blev svaret. Efter det har Arizonajänkaren hållit en predikan och håller på fortfarande. Nu vet jag att hans svåger är på rehab för heroin. Att hans mormor har ett dåligt knä. Att hans pappa är taskig mot honom. Att hans brorsbarn har dåliga betyg. Att hans mamma är sexmissbrukare. Att hans kusin är homosexuell. Att hans syster stjäl trosor på wall mart. Att hans bror skjuter fridlysta fåglar. Att hans vän är en underbetald clown och att han själv, Mr Arizona, inte mår så bra. Det verkar som han har behov av att prata. Det är helt uppenbart att han pratar. Hans kompisar har inte sagt ett ord sen han dök upp. Jisus! En av snubbarna reste sig för att gå på toa. Arizona slutade genast prata och såg helt förolämpad ut.
De amerikaner jag känt sen jag flyttade till Göteborg för femton år sen, har nästan uteslutande varit likadana. Talk, talk,talk! Lyssna på mig, mig, mig.
Det fanns en snubbe som jag och min bekantskapskrets kände (från Kanada… hugget som stucket). I början tyckte vi han var rätt ball och sköj. Det gick dock ganska fort att tröttna på honom. Varenda gång vi var ute lyckades han krascha ner vid vårt bord och krascha ner oss med sitt prat. Han älskade att resa. Han älskade att prata. Varje gång satte han sig ner och började prata om sina resor. Vi hade ju inte vart med på hans jävla resor, så för oss var det ju inte direkt intressant. Lite som att berätta en film för någon som inte har sett den. Helt poänglöst om ni frågar mig. Varje gång man försökte berätta något för honom suckade han uttråkat och vände sig om med ryggen emot och tittade uttråkad ut över lokalen.
Hur som helst, eftersom han gillade att resa så mycket tänkte vi att vi kunde bjuda honom på hans livs resa. Nämligen att slänga ner honom i en trälåda, spika igen och skicka iväg honom med ett skepp med slutdestination andra sidan världen. Detta behövdes dock aldrig. Han flyttade tillbaka till Kanada.

Nu spelar de en låt med Lou Reed. Det låter lite som att han har trasslat in sig i gitarrsträngarna.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *