Norsk timme, att rösta, mors dag, dressing i överdrift, falukörv och ett sorgligt skratt.

Tittade lite på TV vid lunchtid idag. På ettan var det ett norskt program från norska landsbygden om bland annat en kvinna som tillverkade smör. På tvåan var det ett norskt program om finska skogshuggare. Kvinnan var glad över sitt smör och skogshuggaren var glad över sina nerhuggna träd. Programmet före var också norskt. Den norska söndagstimmen.

Var och röstade. På Johannebergsskolan. De hade två vallokaler. En till vänster och en till höger. Jag gick in i den vänstra. Gick ut från den vänstra och in i den högra. Tydligen hade jag valt fel vallokal. Tydligen tillhör jag Eklanda församling och inte Johanneberg församling. Trodde jag bodde i Johanneberg. Det kanske jag gör samtidigt som jag bor i eller tillhör Eklanda.
Kanske jag borde äta jordnötter till frukost och slicka upp gamla matrester bakom spisen och bära hatt i garderoben.

Har även varit hos morsan. Det är ju mors dag idag. Köpt blomma och fikat med siss och Kirre. Det är en ofattbar ordning på hennes son som ni hör. Det har det alltid varit. Guldstjärnorna sprutar upp på himlen ideligen som konfetti.
För snart 42 år sen ploppade jag ut ur hennes kropp med sån fantastisk fart så jag studsade ut mot sänggavel. Den skeva champinjonliknande fontanellen har hängt med sen dess. Och det har bara varit roligt och helt problemfritt att ha mig som son. Hela tiden. Det är bara roligt.

Nu efter en hamburgare på Sjuans, som dressingen drällde av från, ner i skägg, på skjortan, på koftan, till och med ner på byxanklarna, så sitter jag på Tullen. Plötsligt så är det inte så gott med bärs längre. Det kom liksom av sig, trots att det bara är tredje bärsen. Kanske går hem och steker falukörv istället. Eller så blir det plötsligt gott med bärs igen och så steker jag falukörv imorn istället. Just nu känns iallafall falukörven väldigt lockande. Den är röd. Den är rund. Det är en slang på 800 gram…
Det sitter ett gäng bredvid. En snubbe i sällskapet skrattar åt allt som sägs HELA tiden. På ett väldigt framtvingat vis. Skrattet låter ihåligt, högt, gällt och aningen sorgligt. Tycker det verkar väldigt jobbigt att skratta så. HELA tiden.
Fast troligtvis ännu mer jobbigt att lyssna på som ni säkert fattar.

Nä hörni! En bärs till eller en röd och fin falukörv. Den ständiga frågan, för stunden.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *