Cykelfyndet i containern.

20140529-235208.jpg
Den där cykeln jag hittade i containern igår kommer troligtvis bli bloggens följetång ett tag framöver. Det handlar nämligen om totalförnedring.
Redan nu har jag lyckats skrapa upp höger skinka och vänster kind. Näsan är sne och hodet sitter direkt på axlarna efter att de har operat bort nacken… Nej, nu sköjade jag lite grann.
Jag ska berätta precis hur det var.
När jag hittade cykeln fanns det ingen luft i däcken. Eftersom däcken såg praktiskt taget nya ut så kunde det gärna inte vara punka. Jag sökte på nätet efter den närmsta cykelpumpen (efter att ha ringt på hos min granne med hunden. Allt för att fråga om hon hade en cykelpump att låna ut. Känns på något vis som ett helt naturligt val från hennes sida att inte öppna när det står en sköjare på andra sidan dörren).
Nåväl, jag förnedrade mig ner till närmsta cykelpump. Det var en promenad på femton minuter. Femton minuter är ju ingenting tänker ni. Femton minuter är en jävla massa intygar jag när det inte är någon luft i däcken och det låter som man släpar på en ubåt i ett snöre mot asfalt. Det gnisslar och låter som ett kasst knull i en utsliten resårmadrass
När jag var framme så pumpade jag och sköjade. Såklart var det inte punka. Jag var glad, men såg mig själv i ett skyltfönster. En fyrtiotvå-åring som har fäst en skateboard bakom ryggsäcken som hellre cyklar än att åka bräda. Så såg jag ut.
Av en ren slump träfffade jag syrrans kille Kirre på torget. Jag bad honom cykla för att kolla om han såg ut som samma tok som mig på sadeln. Han provcyklade. Han såg ut som en skäggstubbig collegekille som växt ur luvtröja och ryggsäck och glömt brädan hemma.
“Häng med upp till oss så höjer vi styret”, sa han.
Jag kände mig tveksam. Jag ville dricka en öl. Titta på min fina container cykel, men jag följde med.
Allright, de hade polygrip.
Fyfan och föck vad vi kämpade. Det är ju en 70-talsbike. Självklart hade ram och styre kärvat ihop. Efter en halvtimme av försök att dra upp styret lyckades vi få upp det fem centimeter istället för tio, blåmärken på benen följde med på köpet och svetten rann i floder. Jag var nöjd. Igen. Händer väldigt sällan två gånger på en dag…
Jag satte mig på cykeln. Ännu mer nöjd. Styret var ju i perfekt höjd! Vi tittade på varandra som bara män kan göra när de verkligen har utfört något som är en speciell tidpunkt som kommer gå till historien. Och stanna där för alltid.
Med samma nöjda, triumferande känsla satte jag mig på sadeln. Av någon anledning började jag studsa som en tupp på sadeln Jag kände något obehagligt. Ju mer jag studsade på sadeln, ju mer sjönk den bak mot pakethållaren.
“Vad e det här för skit?” sa jag till Kirre.
Jag klev av cykeln. Smått förgrymmad. Nu stod jag och försökte bända tillbaka sadeln i våld till sitt ursprungsläge. Jag tycktes ha glömt bort att världen sitter ihop med bultar och muttrar. Som man faktiskt måste lossa på om man ska flytta något ur originalposition. När man har svettats floder tänker man uppenbarligen dåligt. Jag försökte bända tillbaka sadeln med ett tomatrött ansikte allt medan Kirre stod bredvid och tittade på mig med oförstånd.
“Ah, nu kommer den” sa jag högtidligt till Kirre med ett självnöjt léende på läpparna.
Ett pang och ett brak följde. Där stod jag med sadel i handen och en skenande cykel som for ner i parketten, och med en Kirre och ett följande bult och mutter-regn.
“Jag ber om ursäkt. Blev det några repor i parketten?”
Naturligtvis skedde allt bredvid det där pianot som jag har brutit två revben pånär syrran fyllde år förra året.
“Du och det där pianot har ingen tur” sa Kirre. “Du ska få en påse till sadeln.”

Syrran satt och drack vin på balkongen. Jag gick ut och berättade för henne att jag just nu var lite ölsugen.
Vi gick ut och tog tre bärs. Jag, promenerandes med min cykel. Utan sadel. Efter avtalade öl skildes vi åt. De promenerade hem hand i hand. Jag promenerade med händerna på ett styre till min nya cykel. Med en sadel liggande i en systemkasse.
Jag stannade till på en pizzeria för att köpa hem lite mat och för att dricka en öl för att jag var så trött på att promenera runt med min fina obrukliga cykel. Med omsorg ställde jag cykeln så nära dörröppningen som möjligt (så den inte skulle bli snodd!!!). Jag gick ut på uteserveringen med en öl i handen och vaktade mitt kap med samma omsorg.
När jag satt där med ölen och pustade ut kom pizzabagaren ut och rökte. Han tittade på mig och log ironiskt. Sen sa han:
“Köpt ny cykel eller?”

20140529-235334.jpg

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *