Sängkammardikt anno 2003.

Morgonkaffe.

Jag kliver över din kropp
som kokar i sömn.
Jag lämnar dig där.
Djupt nedbäddad
i mina skrynkliga lakan.

Du vaknar till
när doften
av svart kaffe
är placerad
rakt under din näsa.

Sovrummet är sotigt
av mörkret
och ljuset av eftermiddag
klent och grått,
men framför mig
har jag dig
uppvaknad
exakt på rätt sida
som ett törstigt sken
slurkandes fotogen
för att flamma
dag som natt.

Rostat bröd
sprakar mellan
gaddarna
och äggen
slinker ner
som insmorda biljardkulor.

Vi delar
på min sista cigg.
Sen lurar
du in mig
i en kyss
som leder både
till det ena och andra.

Min katt
sätter sig vid sängkanten.
Trött
vänder han om
och tänker
“Allright, here we go again”

Din orgasm uteblir
och jag flåsar
nöjt
som ett halvdött djur.

Jag tänker
just berätta hur skönt
det skall bli
att tillbringa tid
med bara dig…
…men du hinner före.

Med oro
i din blick
frågar du om jag
älskar dig.
Genast längtar jag
till en stund
med bara mig själv.
Tanken skjuter
rakt genom huvudet
samtidigt
som jag svarar
“Sjävklart baby,
det vet du väl,
att jag älskar dig.”

Sen gör du
vad alla kvinnor gör
som blivit
fyllda med sperma.
Åtminstone
de jag har känt.

Till ljudet av
strilande vatten
från duschen
torkar jag
provisoriskt min sak
mellan
solkiga lakan.

Jag kliver upp
och brygger
två koppar kaffe till.
Rotar runt i askfatet
bland död och
aska
och hittar några hyfsade
grevefimpar.

Sen lägger jag mig
och väntar på att
du ska komma tillbaka.
Oemotståndlig
som en vårblomma.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *