En film och söndagsskola

Såg en film igår. Här följer en komplett spoiler.
Filmen var tysk. Kan ha ha varit den mest deppiga och ångestfyllda och vidrigaste film jag sett på länge. Fick små impulser av att stänga av flera gånger.
“Stations of the cross” hette den och handlade om en 14-årig tjej som hette Maria och var en hårt troende katolik i en lika hårt troende katolsk familj. Allt handlade väldigt mycket om synden och förlåtelsen och om hur gud skulle straffa henne om hon valde fel väg.
Eftersom i stort sett allt var en synd så var det väldigt svårt att inte synda och inte tänka “orena tankar”. Speciellt om man är 14 år och har väldigt många frågor om livet.
Hon mådde jättedåligt och hade konstant dåligt samvete. Över allt hon gjorde. Hennes mor manipulerade henne på de mest vidriga sätten och gav henne ännu sämre samvete hela tiden. Modern var den i filmen som fick en att stänga av hela tiden.
Till slut slutade hon att äta.
Hennes yngsta bror som var fyra år och som hon var väldigt förtjust led av någon sjukdom. Det framgick inte riktigt vad det var för sjukdom. Han kunde iallafall inte tala.
Maria fick en idé totalt inpräntad i sitt huvud. Genom att offra sig själv till Gud så skulle pojken bli frisk. En läkare uppmärksammade hennes allmäntillstånd och fick in henne på sjukhus. Hon vägrade ändå äta. Hon skulle offra sig själv för sin brors skull till varje pris. När prästen kom för att ge henne välsignelse kvävdes hon av oblaten och hjärtat stannade. I stunden när hon dog sa den fyråriga pojken sin första mening: Vad är det för fel på Maria?
I slutscenen hos begravningsbyrån var morsan fortfarande helt övertygad om att Maria hade gjort rätt sak som hade offrat sig till Gud. Gud hade tagit emot gåvan.
Inte så muntert precis. Den som skulle haft första biljett rakt ner i gravhålet i utan kista skulle varit modern.

Gick i söndagsskola fram till jag var minst åtta år. Förstår inte riktigt hur mina föräldrar tänkte, eftersom de själva inte var troende. Minns att jag ogillade varje stund. Värst var det när morsan gick därifrån och jag blev ensamlämnad med föreståndaren som dessutom hette Anna-Lisa. Hon var som satan själv. I en skotskrutig dress. Stora glasögon och en stor mun med gula tänder och ett överdrivet stort leende som måste varit en present från Satanas. Hon kom alltid springande mot mig när jag och morsan kom in i kyrkan. Hon skulle alltid krama mig. Jag gömde mig alltid bakom morsans rygg. När hon ändå fick tag i mig och kramade mig blev allt ett mörkt helvete och hon luktade tio liter parfym och tungt damm.
Jag fruktade och hatade henne. Hon pratade jämt om synd och syndernas förlåtelse. Hon målade upp gud som någon man absolut inte skulle vilja bli kompis med. Han var dömande och fördömande. Han delade ut straff hit och dit. För minsta lilla företeelse. Och skapade en enorm oro att hans straff snart skulle drabba mig. Han kunde slå till när som helst. Kärlek verkade inte sväva runt i Guds sfär. Han gick inte och se och det sades att han var överallt. Hela tiden.
Anna-Lisa var en utav hans vidriga lakejer som promenerade runt och missbrukade hans namn.

“Gud förlåter inte dina synder, för gud har aldrig dömt. Det är kyrkan som skuldbelagt folk i årtusenden. ”
Det låter som en bättre devis låter ateisten hälsa.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *