En lunch, en komplimang, att bli dansk och lite annat sköjeri i någon slags naggad gloria och yx-lyxförpackning.

Småskrivet här och där från lunchtid tills ikväll.

Hjärnan trillar och kokar över. Tankar flyger iväg och studsar i rummet. De handlar om allt och inget på samma gång. Ihopblandad till en oätbar gryta. Jag hade kunnat prata om nyansen i grönt badrumskakel, den senaste glassorten, den ekande katakomben någonstans i hjärtkammaren.
Efter en stund är hjärnan helt blank. Sen kommer tomheten.

Nu har jag käkat lunch på en bistro i Johanneberg. Kontinentalt av bara fan. Kebabspett med chili och yoghurt och bulgur och bräserad rödlök. Fantastiskt jävla gott. Kaffe och cigg på det. Bajsnödigheten kommer. Finns ingen toalett här. Tur att det är nära hem.

Funderar på att börja leva som en dansk. Såg en sketch om detta med Peter Apelgren. Köra utan bilbälte. Äta wienerbröd bakom ratten och röka. Röka överallt och kasta fimpar på marken. Och skämta icke-PK hela tiden.
Danskarna sägs vara det folk som är mest välmående i hela Europa. De lever lite som de vill och verkar högprioritera livsnjuteri. Något som skulle kallas för dekadens i det här upptighta rövhålsland.
Jo, jag har lite svårt för det här uppstädade kliniska samhälle som Sverige har blivit.

Det sägs att min blogg känns ärlig och uppriktig. Undrar hur den skulle bli om jag tog den ett steg längre. Kanske skulle bli helt olidlig att läsa (lite som att Slayer skulle släppt en ännu snabbare skiva än “Reign in blood”). Vissa saker är bäst att hålla för sig själv…

Lite fritt flöde av tankar som flödar rakt genom min lilla hjärna just nu:
Vaknade för sent i (förhållande till vad?) Hade kunnat tänka mig att sova 100 månader och fyra dagar. Något höll mig kvar här. Masturberar varje dag och på morgonen vaknar jag med morgonstånd uppsliten ur en knulldröm. Där kom posten. En räkning till. Vad skakig jag blev av allt kaffe. Skulle kunna tänka mig att bli full ikväll. Dåliig idé kanske? Är annars förträffligt bra på dåliga idéer. Inklusive uppföljningen av dem.
En människas röst är det som dröjer sig kvar i ens minne längst. Har man känsliga fingertoppar går det också att minnas under väldigt lång tid exakt hur en specifik människas hud kändes.

Blev uppraggad i baren på Tullen för ett litet tag sen. Av en transexuell person. Hon kom fram direkt när May reste sig från barstolen och gick hem. Hon var extremt vacker och nästan två meter lång. Kunde omöjligt se att hon var transformerad från man till kvinna.
“Hur är det grabben?” Frågade hon.
Hennes röst mullrade som ett nedstämt E. Som Peter Steele. Hon frågade om jag ville komma och sätta mig vid hennes bord. Hade inte tvekat en sekund om min läggning hade sett annorlunda ut.
Jag svarade vänligt att jag skulle gå hem strax. Vilket var sant. Efter en stund hördes samma basröst från samma kvinna ropa från hennes bord: “Jooooohan!!! Joooohan!!!”
Jag nickade bort mot hennes bord och log.
Jag frågade bartendern hur hon kunde veta mitt namn.
“Hon frågade mig vad du hette. Hon tyckte du såg riktigt het ut.”
“Jaha, trevligt”, sa jag.

Komplimang. Känns alltid bra. Komplimang som komplimang. Hetero, bi, homo. Sexuell läggning eller ursprung och nationalitet. Vem fan bryr sig? Ointressant. Mitt liv känns för kort för att lägga ner energi på sånt. Sån skit får andra ägna sig åt…och gör uppenbarligen.

Skulle hellre dela upp människan i två totalgeneraliserande kategorier. Idioter och icke-idioter. Idioterna verkar ju ha övertaget, annars hade ju inte världen och verkligheten sett ut som den gör…

Var på Liseberg och Cardigans igår. Hade kofta på mig. Inte mitt favoritband. Tycker dock om kofter. De har gjort några bra låtar. Nina Persson och gitarristen gjorde en duett. Enormt svag för duetter. Vackert! En av sångfraserna var de bästa på hela spelningen:
“We drank cheap champagne and then I gave you head.”

Nu. Några folköl på balkongen. Bara för att jag är som folk i största allmänhet…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *