Flingor och mjölk eller något helt annat.

IMG_0653.JPG
På något vis, vad jag älskar den här världen! Och ändå inte…
Men det är det som är hela grejen. Att älska livet. Och ändå inte. Korsledes. Tvärsledes. Totalt. Och inte alls.

Vem fan skulle orka en existens till efter denna? Inte jag. Verkar för slitsamt tycker jag. Om man inte blir en duva förstås.

Från det att jag går upp till att jag går och lägger mig femton timmar senare så har mina känslolägen ungefär hunnit ändrats 1276 gånger. Något som jag både tröttnar på och känner som något väldigt smärtsamt ibland.
Där finns ett vilt spann. Mellan himmel och jord. Tankemässigt. Eller inte alls.

Från det att jag kan känna mig totalt samlad när jag går upp och till att jag häller mjölk över flingorna en halvtimme senare så faller allt. Plötsligt. Och utan förvarning.
Resten av dagen kan komma att se ut så här. Och gör väldigt ofta. Det är tröttande och slitsamt att bli uttråkad och ändå plötsligt utan förvarning vara tillbaka igen. Och ibland kämpa sig tillbaka.
Av och på och av igen. Om och om igen. Flera gånger om dagen. Varje dag. Hela tiden.

De som följt min blogg under längre tid kan nu lägga ihop ett plus ett om de inte fattat innan och tänka:
-Jaha, det är därför den här bloggen är brokig av sig…

Det kan räcka med några toner från en låt för att lyfta upp mig igen.

Det kan också räcka med att en fullkomligt tråkande boring-individ börjar prata med mig för att jag skall tappa tro på den här pisstråkiga världen och smacka ner mig i gatan och slicka upp fimpar och fidohögar från asfalten i rent tråkeri.

Hur som helst. Hur fan ska jag sammanfatta det här?
Här följer en liten lista:

-Jag har satt Em på dörren alldeles nyss, under vissa protester. Från henne. Älskade och ha henne här tjoande som en rödvinstjutig, hoande kvinna på balkongen! Men så ville jag vara ensam i komplentation.

-Jag lever med vetskapen att jag träffade en kvinna som jag inte kommer träffa igen. Som jag föll för med snoken i backen. Något som inte händer mig varje dag. Eller knappast varje år heller (eftersom de flesta människor tråkar ut mig). Få människor fångar mitt intresse. Och nu…det känns både sorgligt och ganska okej. Är mer oroad för henne. Själv bygger jag upp mina skyddsvallar igen.

-Jag är omgiven av vänner som jag verkligen tycker om. Handplockade av mig själv mycket noggrant. Eller om det började med kärlek baskemig!
De utmanar mig och mina tankar. De är utspridda lite här och där och vet vilka de är. Och de ställer mig mellan varven på högkant. Ett otroligt bra trick om man har lätt för att bli uttråkad. En så kallad utmaning. Ett motstånd.

-Jag har hört ett bra sommarprat med Peter Apelgren och Anna Mannheimer som fick mig att skratta. Flera gånger. Och glömma bort att bli uttråkad. Och behålla samma känsloläge utan att falla eller resa mig under en hel timme.

-Igår träffade jag och syrran en kvinna krogen som bar Robin Hood-hatt med fjäder och hängslebyxor. Hon berättade att hon gärna ville vara krokimodell och avmålad av minst 25 konstnärer samtidigt för att hon hade stans snyggaste kropp. Stunden efter berättade hon att hennes mamma var häxa!

Små och stora saker. Det är livet tror jag. Därför älskar sköjaren världen. Stundvis. Bitvis. Och ändå inte. . Med vissa förbehåll och begränsningar.
Over and over again.

Att hamna i flingorna och mjölken eller att inte hamna i flingorna och mjölken…

Broder Daniel – Out of this town.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *