Sedlar och mynt.

Kom promenerande på andra lång igår kväll med chiefen. Och där låg den. På gatan. Praktikanten hittade sig en pengasedel. En femhundralapp!
Jag plockade nervöst upp den och tittade mig omkring. Inget practical joke. Inte någon tandlös buse som kom springande bakifrån med yxan i högsta hugg vrålandes:
“Hit med min femhundring din jävel!!!”
“Nu går vi till dansken”, sa jag till Ed.
Hur ofta händer det? Att man går till dansken? Nej, jag menar att man hittar en femhundralapp. Låt mig tänka efter…det har aldrig hänt.

Däremot hittade jag och “sopan” som jag delade den blåmålade källaren med 285 kronor en gång. De låg i en prydlig hög i närheten av Vasaplatsen. Tajmingen kunde varit sämre. Vi var bägge sura och sen länge panka och ölsugna. Vi gick genast med uppiffat humör till närmsta krog.

Hittade även en tjuga en gång. Den låg nerpressad i ett spårvagnsspår vid brunnsparken. Den var nästan helt svart av smuts, men jag betalade med den utan att skämmas, eftersom jag föddes utan skam i kroppen. Skammen kom med åren. Nej nu vet jag inte vad jag säger.

Sen var det en period när man kunde hitta enkronor lite här och var. Fölk verkade inte bemöda sig med att plocka upp dem. Sån var inte Johan. Jag plockade upp alla mynt jag såg. Mynten la jag i en burk. När jag hade tillräckligt många köpte jag en Ferrari som jag senare sålde på blocket för 55 kronor. Bara växelspaken saknades. Annars var den röd och finer. Fan nu ljuger jag ju igen.

Kontentan eller sensmoralen eller dubbelmoralen i detta inlägg är alltså denna: Gå och var butter så ofta du orkar och titta ner i gatan. Ty då finner du pengar!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *