Dagboksanteckningar skrivna av en pajas utan pajasnäsa.

Trodde det var ett dåligt skämt när klockan ringde i morse. Det var det inte. Det var verklighet av verkligt slag. Fötter på ett kallt golv och regn och mörker utanför fönstret. Och mer mörker och regn när man kom ut.

Det grejas på spåren mellan Gamlestan och Angered, så ersättningsbuss sattes in i morse. Detta försökte spårvagnschauffören meddela när vi var på väg till Gamlestan.
En fet rundgång gick loss i spårvagnens högtalarsystem. Uppblandad med en jättetrött suck från chauffören. Rundgången försvann, men den började genast tjuta loss så fort han försökte säga något. Det enda han fick fram till slut genom tjutet var en suck till och sedan ett tråkat och utdraget:
-Men det var väl själva fan…
Han gav upp och stängde av micken. Det lät lite som om det var jag som satt bakom mikrofönen.

Min brukare tittar på film samtidigt som han lyssnar på ljudbok. Den sista scouten vs Änglar och demoner. Sicken kombo. Föreslog att han kunde sätta på filmen Änglar och demoner . Änglar och demoner vs Änglar och demoner.

Tar nu en bärs på Publik. Jobbhelgen är över. Det är rätt tomt här. Januari månad sägs ju vara en tuff månad ekonomiskt. Själv har jag inga såna problem. Ekonomiska alltså. För tillfället rullar pengarna in medan jag sitter och pruttar och hickar. Men jag har haft fattiga dagar. Troligtvis fler fattiga än icke fattiga. Men just nu är det alltså inte så. Jag har nöjet att se andra skramla ihop till en öl. Mina fattiga dagar kommer säkert igen.

Det var alldeles lugnt och skönt här ända tills nu. Det satte sig precis två 21-åringar. De pratar väldigt högt och är väldigt 21. Eller 22 kanske. Det verkar vara väldigt jobbigt att vara 90-talist. De pratar väldigt mycket prestation på ett väldigt stressat sätt.
När dessa 21-åringar låg i barnvagnen eller kröp runt på alla fyra på 90-talet var jag och mina vänner i den åldern som de är nu. Vi spelade i rockband, söp och rökte och sket i det mesta. Vi gick på a-kassa och det fanns inga jobb att få, även om vi hade velat ha något. Om man lyssnade på mycket av den tidens musik så låg samma känsla av att det skets i vilket. Det hördes i texterna och syntes på MTv:s intervjuer. Självmord och överdoser. Och det var mer eller mindre kutym att vara helt drogpåverkad när man blev intervjuad i Headbangers ball eller 120 minutes.
Det fanns en känsla av att allt var kört, så det var bara att skita i vilket. Förutom musiken då, som man tog på blodet allvar.
Det sista vi gjorde i denna rökridå var att sitta och prata prestation.

Nej, fan jag står inte ut. Tror jag måste gå härifrån.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *