Att tvätta ner sig.

Jag har tvättat idag. I fem timmar. Därmed har jag även svettats. Salt hodesvett som rann ner för tinningen och sved i ögonen.
Bestämde mig för att tvätta täcken och kuddar efter alla febersvettningar. Och massa sängkläder. Det är väl inte så jävla jobbigt, tänkte jag.
När jag kom ner för att plocka ut täcken och kuddar ur maskinen märkte jag att maskinen inte hade centrifugerat junket. Vet ni hur blött ett täcke är och hur mycket det väger när det är fyllt med vatten?
Jag försökte få igång centrifugprogrammet i maskinen, men den vägrade. efter det fick jag inte upp luckan och den andra maskinen som jag kunde centrifugera i var upptagen av mina strumpor och kalingar. Jag provade att stoppa ner det drypande 30 kg tunga täcket i den där centrifugen som brukar stå i tvättstugor. Den gick igång. Sen sa det brak och så lade den av. Här någonstans började jag svettas och vräka ur mig smutsiga svordomar. Till slut löste jag det hela med att gå upp och dricka kaffe.
När jag kom ner igen var maskinen med strumpor och kalingar färdig. Jag pressade i täcken och kuddar där. Centrifugprogrammet drog igång och jag verkade räddad. Sen i med skiten i torktumlaren. Och sen hänga övrig tvätt. Och svettas. Och sen och sen och sen hade det gått fem timmar. Och nu är klockan kväll och jag sitter här och dricker en Breznak och undrar över hur jag kan vara 44 nu när jag var 35 år alldeles nyss. åldras man fortare när man tvättar tro?
Snart ska jag bädda loftet och troligtvis pusta och stånka lite. Detta är obligatoriskt. När jag kliver ner är jag kanske 46 år gammal.

Idag har Byggjobbarna lyssnat på radio hela dagen när de har jobbat. Någon sån däringa hit-kanal. När låten från serien Fame kom höjde de och stod och smådansade på byggnadsställningarna. Jag såg deras ben och dancemoves utanför mitt köksfönster. I mitten av låten så sänkte de plötsligt. Det var en granne som stod nere på marken och ropade upp. Hon sa till dem att sänka och att det faktiskt bor människor i det där huset som de håller på att renovera. De bad om ursäkt.
Klagande grannar brukar jag inte ge mycket för, men med tanke på vilket jävla liv de för så vill jag ge henne en brosch med texten “Jag älskar världen!”

Nej nu MÅSTE jag verkligen bädda det där loftajävlet!

Usch, det var inget gött med bärs. Är det något fel på mig?
Nästa gång jag skriver här ska jag berätta om rånförsöket på min iphöne, som misslyckades…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *