Mysmöte på Arbetsförmedlingen.

Nu säger vi snart God Bajos till dig, du sumpiga och mörka trök-Mars. Nu hälsar vi April och våren välkommen. Låt den fläka ut sig med sol och uteserveringen så ska jag lägga en välkomnande brakare på närmsta torg. Det gjorde väl Gamle-per i Ronja Rövdotter, så det borde väl vara okejsan?!

Imorn ska jag på möte hos Arbetsförmedlingen. Jag sa att jag kunde göra det när jag var där sist. Gå på ett möte alltså. Bara för att visa mig intresserad, vilket är en skär lögn egentligen. Tycker de rycker och sliter i mig som jag vore helt arbetslös. Det är jag ju inte. Jag är ju en gammal deltidsarbetare sen 11 år tillbaka. Ändå verkar de tycka att jag ska jobba stjärten av mig upp till 100% för att ens få kalla mig för människa.
När jag fick hem och läste kallelsen ångrade jag mig genast. Brevet inleds med dessa klatschiga strofer:

Vem är jag? Vad vill jag? Vad kan jag?…vad är möjligt?”

Jävla flummprat!
-Jag är ölfarbrorn! Och jag vill älska världen. Och jag kan balansera kapsyler på öronsnibbarna, bland annat. Är detta verkligen möjligt? Det tror jag allt, för jag är positivare än din mamma!

Kvinnan jag skall träffa heter Stridsman i efternamn. Inte Stridman (det hade låtit lite ödmjukare), nej Stridsman som sagt. Hon är kanske 24 år och utrustad med en mental k-pist. Ser framför mig hur hon kommer lära mig allt inom att slå mig fram och sälja mig själv till underpris. Kommer jag säga “tror jag inte” kommer jag också få höra vidden av vilken dålig attityd har. “Jaså tycker du det? Så kanske det är”, svarar jag då. “För det är ju bättre att ha en dålig attityd än ingen alls…det är ju dock inget du verkar lida av.”
Sen hatar hon både mig och sitt jobb…

Eller så kanske hon är helt fantastisk den där Stridsmannen. “Äh, vi skiter i det här nu!” kanske hon säger. “Vi går ut och får oss en bit mat. Jag behöver en starköl. Sen kan vi ta konjak till kaffet. Arbetsförmedlingen betalar! Lets go böy!”
Hon tar ledigt resten av dagen och efer för lite kaffe och för mycket konjak hyr hon ett hotellrum på AF:s representations-konto. Sen rafsar vi till lakanen så de aldrig mer går att mangla.
Kanske jag blir hemligt förälskad i henne som jag blev i en socialassistent när jag bodde på Hisingen för femton år sen.

Kanske jag plötsligt får lite ont i halsen och stannar hemma istället…och aldrig får veta.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *