Oh, vad ledsen jag blev.

Fan! Hade planerat att skriva ett hej-riff-raffigt inlägg här idag, men jag lyfter på hatten och avslöjar att jag orkar inte.
Tröttheten slog mig plötsligt så hårt i huvet att jag blev ledsen.
Den första människan jag hörde öppna munnen på ett käkställe sa följande:
-Markoolio is the shit!
Bra musiksmak eller inte hade jag tänkt i vanliga fall. Nu blev jag bara ledsen. Om jag inte hade dyrkat band som Broder Daniel, Hästpojken, Lana del Rey, Bad Cash Quartet, Amy Winehouse och David and the citizens så hade jag också varit en glad människa.

Regnet kom och piskade upp mitt ansikte till oigenkännlighet tillsammans med blåsten när jag stod och väntade på en vagn vid Grönsakstorget.

Det som brukar få mig att skratta i sarkasm här på bloggen fick mig bara att vilja skicka ut hela mänskligheten i rymden till en planet med knapp syre.
Och sen. Jag blev ledsen…

I väntan på vagnen gick en kines fram och tillbaka på hållplatsen och skrek i sin mobil (att han var just kines vet jag för han pratade om kinesiska examenspoäng hela tiden). På sin ryggsäck hade han fäst en cykelhjälm som svängde fram och tillbaka som ett hårt jätte-konkelbär. Den slog i mitt lår varje gång han vände precis framför mig.
För en gång skull radade sig alla upp sig längs sidorna av spårvagnens dörrar och lät folk gå av först. Han plöjde rakt genom folksamlingen som en torped.
Alltså människor som pratar i mobil och försöker göra något annat samtidigt beter sig som ett-åringar utan kognitiv förmåga.
Jag hade skrattat i vanliga fall, men nu blev jag ledsen…

På spårvagnen knöddes folk som om det vore sista resan till glädjen. Falsklarm hälsar jag och blev ledsen.

Äntligen framme vid en av mina favoritkrogar där jag har stammispris på bärsen hade de tydligen glömt bort att jag var stammis. Utsuddad och sen blev jag ledsen.

Jag sa ju att här blir det inget blogginlägg minsann.
Jag ber om ursäkt.
Jag är ledsen…

Åsså en nysattack på det.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *