Morakniven.

img_3780.jpg

Det är ett jävla liv i mitt kvarter idag. Ungar som skriker. Människor som flyttar in och ut i lägenhet. Bilar som brummar. Hundar som skäller. Dårar som grejar. Kan inte folk lugna ner sig. Bara sätta sig på ändan och somna in…för en stund iallafall. Det är ju Söndag.

Den sköjande blöggaren som knappt blöggar längre har flyttat ut till jordelivet på balkongen igen. Det är den tiden på året.

Våren är här och dårarna med den. Allt flyttar ut och blottläggs i solen, på gott och ont. Solen är en apelsin som lyser på alla. På luffaren i parken. På alkisen i tjock dunjacka. På dårar med mitt och sidbena. På halta och blinda och knullgubben Allans vidriga söner.

Jag funderar på att städa. Jag har tröttnat på denna filthy situation…
…och nu ett antal timmar senare har jag städat. Så jävla hippt asså!

På tidig eftermiddag, precis när jag hade börjat städa kom en granne rullande på en gammal cykel med sin son i släptåg. Han parkerade sig i vändzonen nedanför min balkong. Han är gatans gapigaste och högljuddaste granne. En fullfjättrad galning. Han vände upp och ner på cykeln. Sen sa han till sin kanske tolvåriga son att de skulle ”skruva isär den jäveln!”
När det gick förbi en annan granne berättade han att han skulle sätta sin son i arbete så han fick lära sig att skruva och greja. Han lät mycket stolt när han förmedlade detta. Jag följde arbetet från balkongen en stund. I början vägledde han ungen och förklarade grundligt och visade hur man gjorde på ett bra och pedagogiskt sätt. Ungen verkade flink i fingrarna. Sen började han ta över mer och mer. Tillslut stod ungen och blängde och efter en kvart hade han gett upp helt och stod och bankade en skiftsnyckel med all sin kraft i gatan. Nästa gång jag tittade ut försökte ungen hacka upp ett hål i jorden med en hammare där han planerade att begrava skruvmejslarna. Farsan låg och krälade på alla fyra under cykeln.
När samma granne efter en stund kom tillbaka igen beklagade han sig att sonen var helt ointresserad och att det nu var han som fick göra allt arbete. Ungen roade sig med att försöka hugga upp ett hål i asfalten med hammaren. Detta satte sedermera farsan stopp för. Som han sa, ville han inte att grannarna skulle ringa till gatukontoret så han skulle behöva betala 20 papp för att hans son hade slagit upp ett hål i gatan. Med en hammare. Det visste jag faktiskt inte att man kunde göra, tänkte jag.
Målet med hela skruvandet, har jag nu fått lära mig och hört, är att cykeln skall lackas om. Färgen har han slipat av med en morakniv?! Okonventionella metoder måste jag säga. En kompis till farsan kom förbi. Han skröt för kompisen, att det är det bästa sättet att slipa bort färg, med morakniv. Folk handlar dyra maskiner, sa han, men jag använder morakniv!
-Jag älskar moraknivar, man kan slipa bort färg med dem och man kan skära halsen av folk man inte tycker om!
Detta sa han i förtroende till sin son. Den meningen ekade mellan husen med hans högljudda stämma och folk stängde sina balkongdörrar.
Faktum är att han börjar prata med alla människor som passerar. Sjukt många människor har stannat. Han pratar med en stämma som mer påminner om att gapa någon i ansiktet. Det är lite som folk inte vågar gå vidare när de väl blivit stannade. Han suger in dem i sitt moraknivnät. Han berättar hela storyn om den gamle cykeln. Att han har fått den på polisens hittegodsavdelning och när han väl är färdig med den kommer den vara värd en miljon. Sen berättar han om sin bortslipning av färg med morakniv. Han visar upp delarna stolt som nu sex timmar senare saknar färg.
-Kolla, här har jag slipat bort med min morakniv. Och här! Kolla! Med morakniven!
Och nu kom samma granne igen. Sonen som har hängt där ute i timtal utan att fått hjälpa till med något förutom att hacka upp asfalten, har till slut gått hem. Detta uttrycker fadern sina grova besvikelse över.
-Alltså, fy fan! Jag som trodde att vi hade en son och far-grej på gång. Och så har jag fått göra allt själv! Och slipat bort all färg med min morakniv!

Sa inte jag att solen lyser även på dårar?

En soppig dag.

img_3726.jpgIntroducerar leken: Leta efter Sköjaren.

Det var en jävla hängig dag det här. Soppig och slapp. Sumpig och rumpig. Taskmört och taskspelare.
Jag sitter på balkongen och dricker en folköl. Nisse-Pisse-Päronpung.
I Lördags drack jag och syrran några bärs i det fina vårvädret här i Johanneberg. Sen åkte vi ner till Andra lång och träffade Em och Ed. Så blev det fler öl då. Hejsan Svejsan och Knallpacko.
Igår var en trött dag. Vaknade klockan nio. Vaknade klockan elva och gick upp. Slapptask och snaskfnask.
Tog en promenad i regnet. Hamnade i en park som inte fanns någon väg ut. Träden hade de flyttat på och parkbänkarna var borta och det var bara en stor jordhög. Där drack jag en av mina första folköl i mitt liv. Sen gick vi in på Liseberg berusade på två öl kanske och åkte Cinema 180. Jag fick inte på mig säkerhetsbältet och alla skrattade åt mig, och jag skrattade med. Då var jag 14 år kanske nu är jag 45, bestämt. Utspätt vin i dopfunten.
Nåväl jag fick iallafal vända tillbaka ut från den där parken igår. Gå tillbaka samma väg jag kommit. Sen kom jag hem med ett jättelass friterade räkor. Åt för två. Kändes mindre ensamt så. Bäver i blöja och bondmora i slöja.
Och idag är idag, fast bara några timmar till. Det gör faktiskt ingenting du soppiga, slappa dag.
Ajöken på allvar.
Stryp mig med en cykelslang.

Att nörda ner sig eller skaffa sig en hobby.

Det var längesen jag skrev något vettigt här. Eller har jag någonsin gjort det?

Kan berätta om mitt nyfunna nörderi. Att skruva med armbandsur….eller snarare i urverk…eller snarare skruva isär för att sedan skruva ihop. Och kanske en vacker dag faktiskt få ett gammalt nerlagt urverk att börja ticka.

Har budat hem lite gamla reparationsobjekt på Tradera för att träna på. Och sen några till också…och några till.
Oj, där flög den lilla fjädern. Den landade nog på loftet. Eller i Mölndal. Det var den klockan. Nästa! Allt är sjukt smått nämligen. Jag blev förvånad hur smått allt var när jag skruvade och bytte delar i iphones, men det här är småttare kan jag säga.
Nu har jag faktiskt lyckas plocka isär en hel klocka som jag har börjat sätta ihop igen.
Ett smart och nästan nödvändigt trix är att ta foton på nästan allt man gör. Alltså varje litet hjul som man plockar bort så att det hittar tillbaka till rätt ställe. En annan sak som är viktig är att man lägger allt i en viss ordning på arbetsbänken. Alltså ”balansen”, där ihop med sin skruv till exempel. Men det gjorde inte jag. Jag lade bara alla små reservdelar i högar i en liten specialbox som jag hade köpt med olika fack, lite huller om buller medan jag mumlade: Där kan ni ligga era små svinpellets. Frågan är om jag kommer få ihop den där klockan igen. Och några speciella foton började jag inte ta förrän klockan nästan var isärplockad…men man lär sig av sina misstag, säger de där typerna på klockforumet som jag följer.

En annan sak är alla verktyg man behöver (och kanske inte behöver helt nödvändigt, om man inte är helt söndernördad vill säga). Men billigt junk är inget att föredra. Om man inte skall bli förgrymmad. Billiga mejslar som är skevt slipade och går sönder. Eller pincetter som man rycker hår från snoken med. Nej, det håller inte. Den där kinesiska urmakarlådan för 329 kronor som jag köpte först borde sålts i en leksaksaffär, förutom några verktyg som var helt okej.
Beställde hem fina mejslar från ett engelskt företag som säljer klockgrunkor. Slängde in en mejselslip också i beställningen också. Några pincetter (korntänger heter det faktiskt om man vet vad man pratar om) behöver man ju och sen lite fingertoppar så inte klockdelarna blir flottiga som min panna och stekpanna. Fingertöpparna kan även med fördel användas om man skall klia sig på privata ställen utan att smutsa ner fingrarna. Praktiskt! En liten luftpump behövdes också för att blåsa bort damm. Och sen lite olika boxar. En optivisor (Luppglasögon med pannband och belysning som man även kan använda på nattklubb eller i joggingspåret för att smälta in) behöver man ju för att se vad man pysslar med också. Och sen var det ju… och sen. Det där var en dyr hobby, tänkte jag.
Igår köpte jag en ultraljuds-tvätt och idag beställde jag olja för att smörja upp diverse klockdelar. Lite ”pipetter” (heter det verkligen inte på urmakarspråk!) för att dutta ut oljan och sen ett litet oljefat där man häller oljan, för det går minsann inte att dutta ner pipetten rakt ner i oljeflaskan. Och sen några mässing-korntänger så man inte repar de ömtåliga delarna.
Herregud vilken dyr hobby det här var. Kanske man borde köpt en morakniv och hyrt sig en snickeboa istället och täljt ut jättepungar i balsaträ som man kunde sålt på Kiviks marknad?

Nu har jag iallafall allt jag behöver för att kunna plocka isär en klocka och kanske till och med få den att ticka loss när den är ihopsatt igen…

Arbetsmönstret sker som följer för en hobbymakare i ur och skur:
-Skruva isär uret (Helt utan lite halvslapp inställning som att: ”Äh, det ordnar sig, det blir bra ändå. Noggrannhet kompis!)
-Rengöra alla små delar i UL-tvätten så de skiner värre än ABBA:s scenkläder.
-Sen, under projektets gång, olja de delar som ska oljas allt medan man sätter ihop urverket.

Utöver detta, som rörande alla nörderier är det bra att läsa så mycket som möjligt och följa sjukt tråkiga videos på the yöutöbe där det sitter någon gammal gubbe som mumlar obegripligheter, glömmer att ställa in skärpan på kameran, som fortfarande bor hemma hos sin mamma och inte har knullat sen våren-97 då han blev ilurad kokain och inte tvättad sig på två veckor.

Det är en rolig hobby dock, nästan så jag inte har tid att sitta här och balla och dricka folköl. Och pengamässigt så är det ungefär lika dyrt som ett par helkvällar på krogen inkluderat taxiresor, fast utan att vakna upp be till en skumgummi-gud i papiljotter dagen efter medan fingrarna krampar runt ett glas där det simmar runt två löddriga treo.
Då kan man fingra runt sina dyra skruvmejslar istället!

Så de så, edra hobbylösa hobbyalkoholister!

En skådespelare.

Jag såg Sagas chef på bussen. Alltså i Bron, serien bron alltså, skådespelaren i Bron som heter Hans. Som är hennes chef. Hans hette han där. I Bron alltså. Det tycker jag var trevligt. Att jag såg honom. Så trevligt att jag nästan ville resa mig upp där på bussen och rakt skämma ut mig och utropa ”Hej Hans!”, men jag tyglade mig. Det får man lära sig att göra ibland. I det verkliga livet om man inte vill framstå som någon som på sin höjd går till jourbutiken var tredje dag för att köpa mjölk…till sin Oboy.
Men han den där Hans, som inte heter Hans i verkligheten är en riktigt bra skådespelare tycker jag. Han verkar lite samma i verkligheten. Som i sina roller. Fast i verkliga livet. Detta vet jag, för jag har sett honom på Tullen förra sommaren ätandes en plocktallrik. Då hade jag fått i mig några öl (precis som nu) och var nära att avslöja min identitet som potentiellt sinnessjuk och vråla:
-Hallå Hans din gamle dramatenpajas!
Då hur som helst, som nu på bussen, hur som helst, så verkade han lika trevlig och allvarlig. Han skrattade inte högljutt och han svirade inte på pallet i onödan med ett tabloid-cancer-grin bara för att han åt knäckebröd och korv och var med i en fantastisk serie. Trevlig och lite tyngd av allvar var han, kan man säga. Såna personer gillar jag. Mer än personer som måste skratta så fort de har korv på mackan och ler lättsamt och psykotiskt även fast de har en lite jobbig depression.
Hans är samma Hans utan att vara någon annan än Hans även fast han inte heter Hans.

Hans bor en hållplats från mig. Det är stort på något vis. Själv heter jag Johan och ”Eehh”, jag bor ju här.
Och nu när ingen hör, förutom grannarna kanske så tar jag i från botten av lunga och ropar:

-HEJ HANS!!!!

Tre öl senare…

Jag står alltså i rådande skick att transformera mig till en stads-bärfis. Nu avslöjade jag allt. All den feta mystik jag hade byggt upp i det förra inlägget.

Vissa operationer kommer krävas, men jag känner övertygelsen ganska starkt nu. Speciellt måste min gigantiska pung förminskas om det hela skall bli trovärdigt, ty en stads-bärfis släpar aldrig säcken i gruset. Dessutom måste jag opera bort de hårsäckar på pallet som är kvar, men va fan det är ju bara små ingrepp! Jag snackar hjärta och rätt om ett liv där man får vara den man vill.

Förmiddagsölen var riktigt god. Lunchölen rätt god med. Den tidiga eftermiddagsölen var nästan lika god som förmiddagsölen.

Nu ska jag studera bärfisens anatomiska, analfabetiska, antiholistiska, alkolistiska, särdrag i mörker.

Peace out möttas!