Rapport från pajasgården.

Det har varit en händelserik vecka på balkongen vill jag lova. Speciellt efter midnatt då människor vanligtvis biter huvudet av skam och beter sig som apor. Frågan är vad som börjar hända i mitt område. Får man reducerad hyra om man är pajas? I så fall i sköjarens namn borde jag själv få pengar för att bo här…borde väl gå under klausul: Pajasreducering av hyra.

I Tisdag natt när jag satt på balkongen och knöt ihop små mystiska paket med skojigt innehåll dök den här pajasen upp. Han stod först och gungade och staplade på gångvägen länge och väl. En katt dök upp. Han plockade upp katten och la den på rygg i sin famn. Det hela såg väldigt märkligt ut. Efter några steg hoppade katten ner på marken och snubben fick plötsligt fart och försvann in genom en port i min huslänga. Efter några minuter kom han tillbaka igen. I händerna bar han två skålar. En med vatten i och en med någon vit klump i.
Sen, när fotot är taget, satte han sig bara där. Katten kom fram och sniffade på innehållet, vände på rumpen och hoppade upp i skogsbrynet till vänster. Han satt kvar, helt uppgiven, i säkert en kvart och fipplade med sin mobil. Till slut kom han på benen. Han skickade upp innehåll och även skålarna i skogen och vinglade hemåt och sov säkert ruset av sig i 24 timmar.
En tvättäkta pajas!

I förrgår kväll när jag åter satt på balkongen och trasslade upp gammal fiskelina som jag tänkte sälja på ebay för aderton tusen riksdaler brakade det till i skogsdungarna. Av ren självklarhet förväntade jag mig att ännu en redlös leopardmönstrad pajas skulle rulla ner för kullen.
Nej, vet ni vad! Det var något mycket vackrare. Eller Smuck! som di säger de där danskarna. Ett litet rådjurs-baaarn. Det sprang rakt ner på gården och ut på gräsmattan. Där satte det igång att tugga i sig blad från buskarna som den sektartade bostadsrättsföreningen mitt emot nyligen har planterat och med stor omsorg vattnat som om det råder överskott på vatten i hela världen.
-Ät lilla kompis, sa jag för mig själv. Jag bjuder!
Sen kom det så klart någon hostig och brötig typ promenerandes och hånade det vackra med uppblåst personalia. Rådjursbarnet sparang upp i skogen igen och gömde sig. Tryggad från pajasmeckat på gården.

Så igår, efter midnatt, när jag låg och tittade på en tre timmar lång dokumentär om ”Hembygdsföreningen Torskens Diskbalja” rullade det in en bil på gatan med ett ambulerande jättedisco.
”Ahhh, pajastajm” tänkte jag.
Stoj och skratt hördes där ute. Plötsligt började de rusa bilens motor på aderton tusen varv. Om och om igen. Jag gick fram och spanade i fönstret som en mycket gammal nervös man med noll tilltro för pajaskonster.
En tjej låg uppfläkt på motorhuven medan föraren maxade bilmotorn till smärtgränsen. Han började backa och bromsa. En annan tjej satt på gatan och filmade. De andra i bilen hoade och applåderade och jag stod och kom på mig själv med att stå och smyga bakom köksgardinen.
Sen hände något som verkade minst lika osannolikt. Någon började kasta ner ägg från en balkong. Fem personer började kravla ut från baksätet. En snubbe lade sig på gatan och drack upp resten av sin öl. Det här var far beyond sedvanligt pajaseri.
Efter ett tag när de hade begett sig upp i trappen blev bilen stående tom och öde mitt på vändplatsen. Fin parkering. De eventuella böterna betalar väl säkert din pappa.
Eftersom det är Way Out West i helgen så antar jag att de har hyrt en lägenhet här. Stackars ovetande lägenhetsinnehavare som tror sig ha hyrt ut sin lägenhet till ett gäng ordningsamma ungdomar.

En pandemi inom pajaseri har brytit ut. Det kan vara värmen som förvridit folks skallar…vem vet.
Pajaserierna avlöper varandra, men de kryddar en muttrande gubbes stunder på balkongen.

En mardröm och en dröm.

Hade en rejält störd dröm inatt av mer detaljerat slag. En mardöm dessutom, åtminstone till att börja med…

Det hela började med att jag satt i lugnan ro i baren på en krog och drack en öl. Plötsligt kom det fram en kvinna. Högröd i ansiktet och högröd i ögonen av tårar.
-Din förbannade skit, sa hon. Hur kunde du? Sen hällde hon en öl över huvudet på mig och gick därifrån.
Vem fan var det, hann jag tänka i mitt nybadade tillstånd när det kom fram en annan stor snubbe i rutig flanellskjorta och skepparkrans och gav mig en fet knytnäve i nyllet. Blod och öl blandades och droppade ner i mitt knä.
Jag vinglade ut därifrån, för en gång skull inte på grund av berusningen från alkoholhaltiga drycker.
När jag kom ut på gatan var det någon som kastade en kniv mot mig. Han missade min öronsnibb med någon millimeter och kniven vibrerade intill mitt öra där den satt inborrad i krogdörren.
Jag började gåspringa därifrån och undrade varför alla önskade livet ur mig. Jag skyndade mig förbi ett gäng som stod och hängde och rökte och drack vid ett plank. Gatan i sig var skum och ruffig och var helt i avsaknad av minsta mysfaktor.
Precis när jag hade passerat dem hörde jag hur någon sa:
-Där är det där förbannade svinet. Nu gör vi slut på honom!
Jag började springa. Ett helt gäng med tunga fotsteg klapprade efter mig. Jag kom bakom ett hörn och gömde mig i en dörröppning. När de kom runt hörnet fick de genast syn på mig.
Vad är det här för jävla dröm egentligen? Brukar man inte vakna vid såna här pressade tillfällen, när ett helt gäng skall göra slut på en? Nej, istället fortsatte drömmen…
Direkt när de fick syn på mig släpade de in mig genom porten som givetvis var upplåst. De drog ner mig i ett källarrum och satte mig på en stol. Efter att ha berättat för mig och kastat kantiga haranger om vilket as jag var plockade de fram en pickadoll. Jag frågade vad jag hade gjort, men enligt dem så visste jag mycket väl vad jag hade gjort.
De sa att de först skulle skjuta bort mina öronsnibbar och sen skjuta loss min näsa från ansiktet. Tycker jag har både ganska väl tilltagna öronsnibbar och hyfsat stor kran, så att tillförlita sig på turen att de skulle missa kändes som dåliga odds…
Och precis efter att han hade spänt hanen och började sikta in sig på ena öronsnibben så vaknade jag.
Tack för det!

Huvudkudden och nackhåret var dyblöt. Jag kände på öronsnibbarna och jag gillade deras intakta form. Sen gick jag upp och ställde upp balkongdörren för att få in lite sval luft. Jag gick och lade mig igen.
Ett bra trick när man har sömn och insomningsproblem är att tänka på föregående dröm och jag ville gärna ha en fortsättning här för att få reda på vad i helsike jag hade ställt till med.

När jag somnade om igen smög jag längs väggen på en gata som en råtta. Jag skulle köpa cigaretter. Jag fick syn på löpsedlarna. Det fanns en stor bild på mig. HÄR ÄR DET SKYLDIGA SVINET stod det på en löpsedel. På en annan stod det: SER DU DEN HÄR MANNEN: SLÅ IHJÄL HONOM. Jag skyndade hem igen.
I nästa sekvens befann jag mig på jobbet. Jag vet inte vad jag jobbade med, men jag satt bakom ett kommunalt skrivbord. Jag blev inkallad till chefen. Tydligen stod jag anklagad för att ha förskingrat hela Hisingens årsbudget och använt pengarna till att bo på lyxbordell, badat och haft sex med prostituerade i badkar fyllt med rysk kaviar. Vidare hade jag tydligen vaskat tolv lådor Bollinger champagne. Både från balkongen och i receptionen. Hela spektaklet hade skett i okänt land ihop med maffia och diverse mc-gäng.
När man förstod att jag inte var den skyldiga så dementerades uppgifterna i tidningar och radio och Tv.
I den sista sekvensen av denna dröm gick jag på en gågata. Folk la blomsterkransar runt min hals och hurrade och bjöd mig champagne ur lerkrus. En del kastade sedelrullar i mitt huvud.
Slutet gott, allting gott.

När jag vaknade upp insåg jag att jag inte hade någon frukost hemma.

Nysattackerna…

De där nysattackerna man får. Jag får…

Kanske de är ett skrik på hjälp för att jag hade en svår barndom utan en Commodore 64. Kanske de är en path som säger, nu ditt gamla rassliga arsle borde du ta stegen från det här trassliga stället och leta upp meningen med livet…

Jag onerar minst en gång om dagen. Det håller mina sinnen vakna och när alla andra sover det är då jag är vaken och letar existentiella problem i brödrosten. När andra nattar sina barn funderar jag över vad som kommer möta mig på andra sidan: Ett tandlöst, tunnhårigt monster som borstade sina tänder i grön tandkräm utan fluor. Eller så funderar jag bara om gud hade sorg när han tillverkade mina fula tår och tänkte: ”Om jag är ledsen en dag, och vill fortsätta vara ledsen den dagen, så titta på den där snubbens tår!

Nåväl, stundvis är mina inre oroligheter över. Speciellt efter en nysattack. Då är det som en sjöjungfru dykt genom min kropp och rensat mig ren. Slagg på hennes fjäll.

I övrigt är jag väl en hyfsat glad man som tycker om att ha lite kul ibland…

Det här med att bli så kalllat tungsint är inget för mig!

Ty, jag älskar världen!

Denna hetta och det enfaldiga sköjandet.

Den här värmen sköjar man inte bort, även om man är en sköjare. Det har utfärdats en klass två varning för att landet håller på att brinna upp. Gamla människor lever i farozonen och det ända som verkar frodas är stora insekter som bara blir större och större och fler och fler och verkar vilja flytta in i min lya. Men kanske värst av allt är att det pratas om att det kan råda ölbrist framöver för att humle och dumle bara dör i hettan.
Det är för varmt för att tänka eller att ha en åsikt. Det är för varmt för att ha en tjej eller inte ha någon tjej. Det är för varmt för att skratta eller gråta eller gå runt och tro att jorden är rund. Det är för varmt för att ha en hobby eller äta. Det är för varmt för att sova eller somna eller vara vaken.
Jag har en svalkande öl i kylen, men jag orkar inte gå och hämta den för det är ändå för varmt för att dricka öl.
Och man skall inte klaga. Det säger folk i alla fall. Det är ändå för varmt för att orka klaga. Så jag nöjer mig med att bara konstatera.

För en vecka sen hade jag Putte på besök här.
Just vid den här tiden förra Måndagen satt vi på Kungshöjd i slutet på Kungsgatan och drack öl på en sylta och tittade på regnet som plaskade ner och sköljde stan ren. Vi tittade även på folk som cyklade och kämpade sig upp för backen. Och så beställde vi in fler öl och tittade på folk som skäjtade ner för backen. På Södra Liden, som är ett ruffigt hak, som ligger precis bredvid där vi satt hördes ett plötsligt jättebrak. Ungefär som när ett par hundra tallrikar följt av ett par hundra bestick rasar i golvet. Efteråt följde även ett obligatoriskt vrål toppat med ett vokabulär där det inte var fel på bredden av könsord och svordomar.
En liten stund senare dök det upp en stor snubbe med en stor cykel med jättestora ballongdäck. Han tog sats från gatan, cyklade upp på trottoaren och rakt in i samma restaurang där porslinet nyligen hade krossats. Fantastiskt. Annars har ju piggare alkisar skådats på en uteservering. De flesta satt och sov över sina öl.
Dårar och dårskap dyker upp i varenda hörn. Och det var väl detta vi ägnade oss åt. Att titta på folk och dårar och dricka kaffe. Titta på folk och dricka öl.
Alltså käka, promenera och dricka kaffe och öl. Och åka lite taxi såklart när man inte orkar med allt gående längre. Lite som att vara och bete sig som man är på utomlandsresa i sin egen stad.
Mycket trevlig företeelse det där.
Efteråt när Putte två dygn senare åkte hem och konstaterade att han nog inte skulle behöva se (sicket) fölk på ett bra tag var jag själv tvungen att vila upp mina svaga nerver i två dygn. Och speciellt som jag hade varit ute kvällen innan Putte dök upp, så blev det Hej hopp och Tjena i ölglasets botten och Totalt jävla hej baberibba av komplett sköjande i tre dagar i rad.
Sådana vansinnes-sköjeri-race tar jag inte för mig längre och har inte gjort sedan mina kortbyxor sprack i räva. Men sköjar man, så sköjar man!

Dricker ens aldrig två dagar i rad längre.
För jag gick minsann i Söndagsskola tills jag var elva år. Det ska ni veta edra förfallna luder!

Sköj på balkong och en gammal gitarr.

På fotot i det förra inlägget så var jag inte så nykter… Jag hade slängt i mig en helflaska gin och satt och grät vid köksbordet och läste Bamse och hans vänner.
Nej, riktigt så var det inte…

På bilden är jag nyss hemkommen från min gamle gode vän Erik. Även kallad Flytt-Erik här på bloggen. Fast nu kallar jag honom Sulan eftersom han är skomakare.
Vi hade balkongfest. Fuktade våra organ med öl, alkoläsk och whiskey & cola drinkar till att organen dröp som disktrasor.
Vi pratade om livet. Vad det innehåller och bristen på innehållet i det. Att det är skönare att vara mitt mellan 40 och 50 istället för mellan 20 och 30 och att numera hitta harmoni i att inte förvänta sig någonting.
Vi pratade om syskon och föräldrar och om dödsångest och här någonstans åkte whiskyn och colan fram tror jag. Erik kunde ta fler klunkar på komprimerad tid eftersom det var jag som pratade mest och Erik inte har någon dödsångest. Allt till tonerna av Another perfect day med Motörhead.
Vi pratade även om våra nörderier. Jag om mitt klockfixande som för tillfället mest ger upphov till irritation och svettningar och om Eriks fixande med guror.
Sen blev det väl lite suddigare och suddigare och sluddrigare och sluddrigare och förmågan att avbryta i tid uteblev, men se trevligt det hade vi!
Vinglade ut på Eriks gård vid tretiden med en cigg i mungipan och en gitarr i hardcase som en gammal lönnfet och bortglömd rockstar.

Och den där gitarren har en liten speciell historia. För typ tio år sen eller mer hade jag och Erik och en kompis till honom varit ute pajsat på krogen. När vi kom till 7-11, som man oftast gör när det roliga börjar ta slut, så stod det en ensam och bortglömd gitarr innanför entrédörren. Vi stod och tittade på den länge och tittade på varann. Sen gick Erik rakt fram till gitarren och plockade upp den. Vi gick därifrån med raska steg som inte alls såg suspekta ut. Jag gick väl sist i ledet med ett sexpack.
Vi hade efterfest hos Eriks kompis som nästan bodde granne med mig. Vi och guran. Den skickades fram och tillbaka. Jag vågade inte spela framför dem med mina sex ackord som jag inte tog helt friktionsfritt. Argumenten började hagla om vem som skulle få lägga vantarna på guran. Att såga upp den i tre lika delar uteslöts. Vi var ju hemma hos Eriks kompis och han var bäst på gitarr. Fast Erik hade ju gjort allt jobb och saknade en stålsträngad gitarr. Jag saknade också en bra gitarr och kunde ju lära mig två ackord till.
Jag var först att gå hem från efterfesten. Utan gitarr.
Några år senare när jag var hemma hos Erik stod en gitarr där.
-Är det gitarren? frågade jag.
-Ja.
-Jaha.
-Är det en bra gitarr?
-Ja.
-Jaha.
Det hela kändes lite jobbigt och tabu och prata om. Erik hade fått överta den av sin kompis.

Och nu så där tio år senare så stod jag där på Eriks gård kanonfuller och väntade på en taxi med guran i min hand. Erik tyckte det var min tur att äga guran nu. Dessutom hade han aldrig riktigt blivit av med det dåliga samvetet över tjuveriet så det kändes samtidigt som en lättnad att bli av med detta stränginstrument för honom. Dock ska väl sägas att ingen av oss är den rättmätiga ägaren av denna gitarr. Men lite fint är det ändå att den nu har vandrat runt i ägarskapet, så att cirkeln är sluten.
Skulle nu någon som läser detta veta med sig att han eller hon har blivit av med en kvarglömd gura på 7-11 för en sådär tio år sen, så får man mer än gärna berätta det i kommentarsfältet här på blogga!
I övrigt kan jag även nämna i ursäktande syfte att ingen av oss egentligen är några tjuvar. Vi betalar alla skatt, lider av hög moral och ser på när tjyvsamhället lurendrejar oss dagligen.

Nåväl, nästa gång Erik och jag ses skall vi prata om skägg, IPA och APA, dubbla förgasare, sportbilar och tatueringar. Inget jävla trams om dödsångest.
Vi har även sköjat om att vi nån gång i framtiden skall öppna ett kombinerat skomakeri och urmakeri.
Jag tycker att det skall heta Sulan & Klockan. Detta är naturligtvis något vi får komma överens om i god ton.