Min nyckelknippa – en rapport från den högra byxfickan.

Nu ska jag berätta om min nyckelknippa.
När jag är ute och promenerar eller dricker öl eller handlar eller gräver ett hål i gatan så ligger den alltid i höger byxficka. När jag är hemma sitter den oftast i dörrens nyckelhål, omvriden så ingen tjyv eller snygg tjej ska ta sig in när jag sitter och räknar får eller steker ett lass med körv.
För att göra detta inlägg mer spänningsrikt än Strindbergs Röda rummet ska jag nu berätta vad för sorts nycklar som sitter på knippan.
För det första utgörs själva nyckelknippan av en ring där alla nycklar sitter. Exakt mått på ringen vet jag inte och jag orkar inte hämta måttbandet nu. Mitt hode har iallafall en omkrets som räcker till och mer där till. Svällhode med sne fontanell. Men nu var det väl nyckelknippan vi skulle prata om? Kan göra ett specifikt inlägg om min hodeform vid senare tillfälle om intresse finns och om jag har tid.
Två nycklar går till lyan. Wow, fan va tufft, han har alltså två lås på sin dörr, tänker någon nu. Själv tänker jag aldrig på det… Vidare finns en nyckel som går till porten, vinden, källaren och tvättstugan. Alltså en och samma nyckel. Så jävla fränt va! En liten nyckel går till tvättlåset. Nu blev jag lite sugen på ha fest i tvättstugan. Öl och körvsnittar och öppet hus för grannar. Kanske vi kan tvätta varandras kläder och hänga oss en liten stund i tvättlinorna.
En av nycklarna går till en cykel som står på baksidan och blir trist av det här jävla pissvädret. Cykeln är Majas. Den bytte jag till mig mot en dator som hon skulle få av mig. Sen sålde jag istället datorn på Tradera och nu står cykeln kvar. Röd och ledsen. Cyklade på den en gång. Bromsarna gnisslade så det tjöt i hela Linnéstan när jag kom rullande. ”Smörj bromsarna din jävla B-raggare!” väntade jag mig att någon skulle skrika, men det uteblev och jag fick skämmas i tystnad, bromsarna borträknade. När jag sen skulle cykla hem uppstod ett annat problem. Jag insåg att det i stort sett var uppförsbacke hela vägen hem. Och sen dess har cykeln stått där. MEN – alltså om man sätter i nyckeln som nu sitter på knippan där basen utgörs av en ring DÅ – kan man låsa upp cykeln.
Den sista nyckeln vi ska avhandla denna gråmulna afton går till min systers lägenhet. Dit brukar jag gå varje dag och äta kakor när hon jobbar…inte då! Nyckeln går till ytterporten, källaren, hissen, och ytterdörren. Det gäller att vara utförlig när man skriver rapport om sin nyckelknippa. Hur skulle annars världen se ut, för att inte tala om nyckelknippan. Nåväl, en rolig sak med denna nyckel är att jag inte har sett dess potentiella användningsområde fullt ut. Under en väldigt lång period sms:ade jag till syrran när jag var på väg hem till henne för att jag konstant glömde portkoden. Till ganska nyligen när jag flåsade upp för hennes backe där hon bor plötsligt kom på att nyckeln även går till hennes ytterport och att den sitter på min nyckelknippa. Fuckin fab ju!

Så nu vet ni vad som sitter på min nyckelknippa. Ni kan min nyckelknippa. Förväntar mig drösar och klasar med undringar som bara väller in här på bloggen. Omkrets på nyckelringen fås i ett PM, som det numera så jävla tjusigt heter.

Bonusen har jag sparat till att berätta om sist. Igår när jag satte i nyckeln i mitt lås såg jag till min brakande förvåning att det sitter en ölöppnare på nyckelringen. Detta kan ha varit roten till att detta inlägg över huvud taget skrivs. Hur länge har den suttit där egentligen? Ett halvår eller fyra år. Jag har faktiskt ingen aning. Och hur har den hamnat där från första början? Det roliga är att varje gång, eller snarare de få gånger man har haft med sig bärs ute i vida världen (det kan vara en på en äng på midsommarafton eller julafton eller på en återvinningsstation på sin födelsedag) så har jag alltid frågat andra:
-Hey har du en öppnare eller?
Ibland har folk tagit fram en tändare och tjoffat av kapsylen eller så har de bitit av kapsylen med tänderna och känt sig tuffa och så jag har fått någons snuskiga baskeluskos på min flaskhals. När jag har varit hemma hos syrran så har det varit samma visa. Varje gång har jag rotat igenom hennes kökslåda för att plocka fram ölöppnaren…och så har den suttit där på knippan hela tiden. Man blir ju yr bara man tänker på det.

Såja! Nu vet ni allt om min nyckelknippa. Jag med, uppenbarligen. Idag kommer min nyckelknippa ligga i höger byxficka ca en halvtimme. Då är jag på willys och handlar otur på burk. I övrigt kommer den sitta i det nedre låset i dörren och vänta på att återigen vridas om.

Tjo faderittan, fyra fingrar runt nyckelknippan!

En inte så rolig jobbintervju.

Var på en jobbintervju i förra veckan. Jobbtitel: Personlig gris för brukare i kris. I Kungälv av alla ställen. Kungälv är mest värt att nämna på grund av Göteborgs kex och att man kan köpa baddare. Vidare finns även Kungälvs fästning och ett hotell som heter Fars hatt.
Göteborgs kex har en affär i anslutning till fabriken som kallas Göteborgs bräck. Där kan man köpa naggade grunkor till kalaspriser. Vi brukade åka dit med familjen och då blev det alltid en påse baddare. Nu har hela skiten gått ner sig. Produktionen har flyttat till något land långt borta och jag har hört att man bara kan köpa baddare två gånger om året. Lika bra och knäcka en folköl istället och tänka på Jesus i solglasögon.
Vad det gäller fästningen så är det en fästning och vad det gäller Fars hatt så fascinerade namnet mig stort när jag var liten samtidigt som det hade varit lika befogat att det hade hetat Mormors Mamelucker. Det brann någon gång på 80-talet. Då var jag uppriktigt ledsen. Varför vet jag inte. Kanske hade jag inte fattat att hus kunde brinna eller varför man anlade bränder.
-Men varför har Fars hatt brunnit pappa? kom jag ihåg att jag frågade.
Varför det var så viktigt att få reda på ett svar vet jag inte, för jag kan inte minnas att vi hade varit där ens.

Själva intervjun skulle ske på ett café i Kungälv. En så kallad ”fikaintervju”. Antar att man väljer och kalla det så för att det ska låta lite mer avslappnat. Där skulle jag träffa brukaren och kvinnan från själva företaget.
Det hela började rätt dåligt. Eftersom jag är ett geni så hade jag kollat upp var det där fiket låg innan. I god tid var jag också som hämnd på att jag aldrig fick vara med i elevrådet när jag gick i skolan. Halv tre skulle intervjun vara. jag gick och ställde mig utanför fiket redan tjugo över två. Sen stod jag där som en röksugen polis. Jag tittade in genom fönstren på fiket flera gånger, för att se om de redan satt där. Men ingen verkade reagera. Jag hade dessutom skickat med en bild i mitt Cv (på min första cykel) så de borde ju känna igen mig. När klockan hade blivit några minuter över halv tre, tänkte jag fuck this fiskpinne och klev in. Då var det dem som hade suttit vid fönsterbordet och blängt på mig varje gång jag tittade in. Det hela var lite svårt att förstå. Varför hade ingen av dem (för med fanns även en assistent) käckt gått ut och frågat:
-Är det du som är Johan eller?
När jag hade skakat hand och hälsat laget runt (och slagit hodet i lampan över bordet två gånger) såg jag att de redan hade verkat fika färdigt, för alla deras kaffekoppar var tomma. Jag försökte vara en najs dude och undrade om någon ville ha påfyllning på sitt kaffe när jag skulle gå och handla nåt att dricka, men de blängde mest förvånat som svar. Herrskapet kändes ärligt talat lite långsamma och debila, tänkte jag där jag stod i kassan och väntade på min tur.
När jag kom tillbaka började den segaste, stelaste och mest oflytiga, hackiga och obekvämaste intervju jag har varit med om. Som att cykla uppförs i snöstorm. Jag öppnade min bank med frågor och försökte samtidigt berätta om mig själv för att få till lite av ett samtal. Det brukar ju fungera så i det verkliga livet. Att brukaren själv var lite svårflörtad och inte drev på är inget jag säger nåt om, men när både assistenten och HR-människan från företaget bara sitter och blänger varje gång tystnaden uppstår och inte hjälper till ett skit…det säger jag allt om. De enda få gånger av den här hela timmen som den här helvetesintervjun pågick så gick assistenten och Miss HR igång på samtal om hundar och katter och hur de hade inrett sina sovrum och vad en tvårumslägenhet kallas på norska(????). Hur mycket skiter inte jag i det? Annars satt de där tysta och glodde så fort tysta och glodde. Jag fick alltså själv styra in, tillbaka på lite mer väsentligheter gällande intervjun. Eller skulle vi prata om vad glasspinne heter på tyska också? När tystnaden återvände överraskades jag dock av att jag hittade något mer att fråga om. En relevant fråga kan vara att fråga hur en dag kan se ut hos brukaren. Så den frågan ställde jag. Jag fick svaret att den började med att han åt frukost…
-Jaha, svarade jag imponerat som det var det mest originella jag hade hört.
Tystnad igen. Här kunde man då tycka att de andra två mähäna kunde hjälpa till. Jag gav dem två korta blickar som sa: hjälp till lite nu för fan då! Nej, de tittade på mig och log lite osäkert. Där någonstans tog intervjun slut. För mig. Efter en stund tystnad till så ställde HR sin första och sista fråga till mig:
-Har du nåt mer du vill fråga om?
Det hade jag sannerligen inte. Frågan kändes som ett hån, så jag tog en jätteklunk av min läskeblask och reste mig upp och släppte min roll som intervjuoffer och blev lite mer av mitt alldagliga jag. Jag krånglade på mig jackan och höll på att få med mig lampan och sa högt:
-Men va fan! Nu sliter jag snart ner den där lampan och tar med mig skiten in till stan!
Jag skakade hand, lite hårdare än nödvändigt och gav mig av därifrån. Jag kände hur de stirrade på min rygg där jag gick mot busshållplatsen. Fick en känsla av att vilja sätta mig på huk och slingra ut en körv på gatan…
HR-pajasen lovade att ringa dagen därpå och ge mig besked. Ett besked som jag redan visste. Önskade dock att beskedet skulle vara att de ville ha mig, så jag kunde berätta att jag inte ville ha något med dem att göra.

Nåväl, kan lätt vara den konstigaste och obekvämaste intervju jag varit på. Lite som en date där man redan efter en kvart känner att det från och med nu är lika bra att supa ner sig. Man blir ju fan ledsen va!
På bussen, på väg in till stan igen började pumpen dunka normalt igen.

På Fredagen, alltså fyra dagar senare fick jag ett formellt mejl. HR som bara måste stå för HÅRIG RUMPA besvärade sig ens inte med att ringa som hon hade lovat. Hon kan ju inte vara särskilt rädd om det där företagets rykte heller. I mejlet stod det naturligtvis att tjänsten hade gått till en annan sökande. Det önskades dessutom lycka till med fortsatt jobbsökeri å mina vägnar. Kanske kan behövas…för maken till idioter som man måste möta på vägen saknar ju fullständigt motstycke.

Fan va sugen jag blev på en baddare nu!

Kärlek, tvärnit och lite hat på buss 52.

Åkte buss för ett litet tag sen..
Bara en sån grej. Det är det inte alla som gör. Men just på den bussen åkte ALLA buss. Det var den mest fullpackade buss jag har åkt på länge. Ändå försökte folk tränga sig på med ryggsäckar som pressades mot andras ansikten. Silla gå tilla i en fullpackad konserv på hjul…
Jag hade sittplats så jag kunde beskåda den dåliga stämningen på hyfsat lugnt avstånd. Det räcker med en fullpackad buss i rusningstid för att kaoset skall bryta ut. Vi i detta land känns väl så där redo för en katastrof eller ett krig, fast det är ju bra att bunkra upp med konserver om strömmen går…
När vi hade nått korsvägen var kaoset faktum. Inte så många gick av. Desto fler pressade sig på. En kvinna i militärkläder med en stor ryggsäcken (kvar på ryggen såklart) tvingade sig in och halvmosade trynet på en äldre kvinna utan ryggsäck. Av ansiktsuttrycket att döma såg det ut som hon ville ta kvinnan i rygga och slänga ner henne från en brygga.
Bussdörrarna öppnades och stängdes en så där tio gånger eftersom folk stod i vägen för sensorn vid dörrarna. Till slut släcktes lamporna vid dörrarna och vi var alla tryggt inlåsta.
För att sen kunna köra iväg så måste bussen resa sig från marken då den har sänkts ner för att människor ska kunna gå på utan att behöva ta John Cleese-steg. Tydligen så låser sig bromsarna i det nedsänkta läget och låser upp sig först när bussen har höjts upp igen. Detta berättade bussföraren i högtalarsystemet när vi nu stod där vi stod.
Efter fem minuter som kändes som en tre fyra dagar i den där jävla sardinasken, så höjdes bussen åter upp och vi kom iväg. Det vill säga några meter, sen tvärnitade bussen. Det såg ganska roligt ut från mitt säte när alla bakades in i en hög och hånglade ner varandra. Kanske någon tog tag i någons annan skrev eller nästipp för att hålla balansen. Jag vet inte. Mummel, svordomar och ett och annat utbrott hördes i närheten och längre bak i bussen. En gammal kvinna som hade vägrat att ta sittplatsen hon blivit erbjuden (för att som hon sa, bara nyttjade fönsterplats) av någon väluppfostrad människa flög iväg och landade mjukt i famnen på en stormagad typ. Hon fick ett utbrott.
-Men vad i helvete håller den där förbannade chaufförjäveln på med???
Det slutade med att en annan kvinna hoppade ner från sitt säte och knuffade upp den gamla kvinnan i sätet.
Vid varje kommande hållplats öppnades och stängdes dörrarna minst fem gånger. Sen när bussen hade pumpat upp trycket och vi åkte iväg väntade alla på en ny plötslig tvärnit som kunde resultera i kärleksfull kontakt för ensamma människor. Tyvärr blev det inga fler tvärnitar.

Folk klättrar på väggar och hoppar bungyjump och äter kladdkaka ståendes på händerna för att få kickar, men broder och syster det är på 52:ans buss…
Det är där det händer!

Cykelbudet.

Ikväll när jag och syrran satt på krogen, så kände jag att det var dags att skaka upp läget lite grann för att överleva tråkeriet som ständigt finns omkring oss.
Jag kände ett glädjerus när ett cykelbud klev in genom dörren med sin fyrkantiga låda som han placerade på barstolen bredvid oss.
-Oh, vilken fin låda! sa jag till honom.
Han gav mig en tveksamt leende som triggade mig.
-Har du en uppochnervänd bebis där i?
Han log halvt tvingat och förskräckt som när man inte vet om en människa skojar eller menar allvar.
Syrran ryckte in.
-Men för fan håll käften brorsan!
Hon gav honom ett ursäktande leende och han såg lite lättad ut.
Efter en perfekt paus av tystnad fortsatte hon:
-Om en stund ligger min bror där i. Nerklippt så hela han får plats i lådan.

Förutom min oövervinnliga törst efter att trilla ut i nedklippta bitar på ett köksgolv hos en fet familj som inte orkar gå till nästa korsning för take away, så kan jag tycka att dessa gossor och flickar borde slyna för lite högre lön.

I övrigt säger jag ingenting, så har jag det sagt.

Årets första semla och en annons.

Igår käkade jag årets första semla. Besvikelsen var enorm när jag och syrran och morsan kom in på Caféet och semlorna var slut. Känns lika elementärt med semla på fik för tillfället som pizzadeg på en pizzeria. Och pizzadeg som tar slut på en pizzeria är ju jättedåligt.
När vi hade stått i kön en stund vällde det ut cafépersonal genom köksdörrarna med plåtar fyllda med semlor som placerades i disken. De hade precis bakat nya. Jättestora och jättesmå. Glädjen var enorm. Jag blev så glad så jag smackade till en gubbe i flinten som stod framför, så det ekade i hela lokalen. Nästan iallafall… Givetvis valde jag den största. I mitt giriga tillstånd så insåg jag inte att det var en wienersemla. Jag har nu lärt mig att wienersemla är gjord på wienerbröd. Som ett ituskuret wajnerbrot fast utan det gula klägget i. Detta kanske är rent självklart för andra. För alla andra kanske, utom mig. Jag kan istället mer om pluskvamperfekt och brinnande ladugårdar.
Idag är det rätt komplicerat att få det så kallade originalet många gånger. Allt för att man är så jävla sugen på att mixtra sönder allt med nya smaker. Det är faktiskt inte lika roligt som det kan verka. Snart visar man väl film upp och ner på biografen också. Det känns som folk blir uttråkade om det inte testas nytt konstant. När jag blir uttråkad handlar det oftast om helt andra saker, men det orkar jag inte gå in på nu…
Vaniljkräm istället för mandelmassa…. Eller den sista smaksensationen är med nutellakräm. Frågan är om det ens kan kallas för en semla. Då kan man inte stå och titta någon i ögonen och säga ”Jag gillar semla”, nej det gör du inte! Du gillar slafsigt trams i bulle!
Jag vill ha en semla med en stekt halv kyckling i. Toppad med nutella nedtryckt i wienerbrödsdeg.
-Ja, men det är väl ingen semla säger ni då?
-Nej det är en uppskrämd kycklingfobi i Uppsala socken. Nu belv jag så tråkad så jag fick lust att slicka på soppåsens insida.
Tyckte väl hur som helst att den där wienersemlan var så där. Man vill ju liksom ha det där göttiga semlabrödet och inte nåt smuligt jox.

Idag har jag lagt ut lite menlösa grejer på tradera, som med en väldig tur kommer bli sålda. Det är nämligen lite småfattiga tider här.
På fb finns det en köp och säljsida för Göteborg. Idag såg jag en annons där en snubbe hade lagt ut en gammal sleten madrass på sidan. På bilden låg den inknölad i hans förråd. Den var fläckig och smutsig och på kortsidan fanns en stor reva. Runt omkring madrassen låg massa annat smutsigt junk. Det var faktiskt det mest osäljiga intryck jag sett på en bild. Hade en vän hämtat den madrassen från förrådet och bett mig sova över på den hade jag fan sagt upp bekantskapen.
Det roligaste var ändå att han skulle 650 kronor för den. Vilket kap. Vilken verklighetsförankring.
Tänker att den där killen måste fan vara årets säljare.
Själv funderar jag på att lägga ut två kilo räkskal som jag har sparat sen min barndom på säljsidan. Jag vet att mina ögon kommer bli våta när jag lämnar över påsen med räkskalen till den nya lyckliga ägaren som har tömt sitt sparkonto för detta kap. För ibland måste man ha råd med några bärs också.

Ordning på nedbränt torp.

Har skickat in ansökan till ett jobb idag.
”Proppfyllare” stod det som överskrift i annonsen. Förutom att man skulle vara fantastisk och oumbärlig och tjackpigg och lämna sin syn på världen hemma så fick man stå för arbetskläderna själv. Lönen var 44 kronor i timmen. Perfekt ju. Det är vad ungefärligen en öl kostar på Andra långgatan. Dricker man billigare öl kan man sätta in resterande kronor på ett sparkonto och åka till Bjuv när man har pensionerat sig. Fuderar nämligen på att vara detta företag troget tills dess.
En proppfyllare fyller igen gatuhål. Med kamelbajs. Blir tydligen jättehårt när det torkar. Hårdare än diamant. Källa på det edra förbannade idioter???? Kamelbajset fraktas hit i stora tunnor. Gatukontoret har volymrabatt tydligen. Man bär runt tunnorna på ryggen. Remmarna är gjorda av virad gladpack. Gatukontoret har tydligen kilometerrabatt på gladpack. Därför känns det extra bra att man får betala för arbetskläderna själv. När bajset är slut kan man hoppa ner i sin tunna och äta sin lunch där om man hinner och kanske ringa till sin mamma och skryta med att man inte är arbetslös som massa andra loosers och flanar.

Den här dagen gick inte efter uträknade planer. Tanken var att jag skulle vakna i hyfsad tid och gå och äta fläsk med löksås på Tullen på andra lång. Somnar man inte förrän fem på morgonen så går man inte upp så tidigt. Käkade frukost klockan ett och lunch klockan halvfyra. Och istället för att hoppa i duschen och ta en promenad och kanske en öl någonstans – mest för att hamna ute i verkligheten – så släpade jag mig i pyjamasbyxorna runt femtiden och köpte ett sexpack.
Hela dagen har varit så lat så man inte orkar räkna till hundra

Har iallafall varit flitig samtidigt idag efter jag köpte de små gulliga ölen. Har betalat räkningar och rensat ut massa andra rektangulärer och tråkpapper som har legat i en solid hög i kanske ett år. Har plockat undan, städat och putsat och dammat i köket på ställen som aldrig putsas. Och så har jag ju sökt jobb också. Öl gör en flitig.
Och så har jag ju sökt jobb också. fast det sa jag kanske. Ett annat jobb alltså än det jag skrev om i början, med mycket sämre lön och bara ovillkor.

Imorn ska jag göra som jag hade tänkt att göra idag eller så gör jag något helt annat.
Nu ska jag nog tugga i mig lite kvällsvickning. Fingerfood. Trattkantarellfylld bastuba med braksås.

Poff!