Och så vajar plymen

på horan Ingeborg!

Och så vajar pungen
på schlynan Göttesnask!

yyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeee
aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah!

där var jag inte nykter!

En kort rapport om ditten och datten och fittan och tratten.

Har precis käkat lunch med Ed. Ed var på humör så han tog en bärs till pizzan. Jag var också på humör, men tog en cola till maten, bara för att jag är så vuxen och kan göra saker utan alkohol, men ändå ha trevligt.
Efter all deg och kaffe så tog vi varsin bärs och hade trevligt tillsammans.

Jag har börjat tittat på The Wire. Den är från början av 2000-talet och sägs vara fantastiskt bra och har vunnit priser hit och dit, men jag vet inte… Jag har snart sett klart första säsongen och jag tycker den är rätt träig och trist. Personliga porträtt gällande karaktärer saknas och känsla och känslor saknas också. Sen är alla karaktärer mellan varven så coola, hårda och kalla så det blir lite fånigt och man kunde strykit hälften av alla motherfucker! från dialogen. Den blir rätt statisk på något vis. Lite som alla dessa olika CSI-serierna. CSi Miami, CSI Skövde typ, som måste vara bland de trökigaste hitt-på-serier somfinns. Fast inte fullt så tråkig är den inte, för då hade jag gett upp efter första avsnittet. Eller fortsatt och tittat och möglat sönder och dött av syrebrist i hodet.
Annars är den JÄTTEBRA!
Känns inte riktigt som man hade blivit lika duktig på att göra långa serier ännu som man är idag. På den tiden alltså. Alltså att det är något som man blivit bättre på med tiden, säger Sköjarius Serius Expertus.

Håller även på att läsa min klockbok. Första halvan går igenom varje liten beståndsdel i ett urverk. För att sedan sätta varje liten beståndsdel i sammanhang med resten av alla beståndsdelarna, så att man tillslut fattar hur ett urverk fungerar. Min favoritdel är nog balansfjädern med sin pyttelilla snurrade fjäder och där en liten gaffel hugger tag i dess kugghjul som i sin tur är samman kopplat med ett annat kugghjul som heter the escape-wheel. Ja, ni fattar väl själva!

Håller även på att skriva en novell om morgonen för väldigt längesen, då jag vaknade upp i bara kalsonger under någons köksbord med en nästan urdrucken jägermeisterflaska i näven och med en massa ben och fötter runt omkring mig tillhörande okända människor som satt och åt frukost. Kan bli hur bra som helst tror jag.

Den här värmen gör mig helt söndertrashad. Uppluckrad i kanterna och uppknullad i hodet. Det är varmast i Göteborg säger di däringa metrologirna.
Man skall inte klaga har jag hört och snart ligger man och gäspar i en snödriva igen, men jag kan inte låta bli att tycka det är jobbigt när det är för varmt… Det blir liksom kladdigt att tänka och man flåsar och pustar.
Nu har jag hittat en sval uteservering på Linnégatan på skuggsidan. Naturligtvis pågår ett fasadarbete här bredvid där en brötande byggnadshiss åker upp och ner för att tala om att det här med lugn och ro är klart överskattat.
Ett tak här på uteserveringen är nerfällt som extra skydd om solen skulle komma vandrande som en tönt. Herregud jag vet inte vad jag säger, men jag gillar skuggan jag. Sitter och dricker en Ströngböw gör jag också. Torr cider med äppelsmak. Jag gillar inte torr cider och jag gillar inte cider med äppelsmak. Ändå dricker jag det utan att gnälla. Då fanns det ändå massa gott att dricka.
Det tycker jag ändå visar att jag inte är omöjlig minsann.

Usch och tvi vale och så!

Fem meter ner i luften

img_1932.jpg
Igår var jag med om en överraskning. Den dök upp som en blixt från klar himmel. Tyvärr och ganska självklart så var den inte av glad karaktär.

Satt och gäspade lite på balkongen. Passade på att sträcka ut min sköjiga kropp samtidigt. På väg ner med armarna igen stötte jag till mobilen med ena armbågen. Mobilen låg på bordet och en liten bit över bordskanten. Den landade på trätrallen och jag suckade ut ett: ”Men va fan…” Ty den lille sucken och svordomen skulle jag väntat med…
Som ur ett trolligt moln gled mobilen iväg på den hala displayen. Långsamt, men ändå tillräckligt fort mot balkongräcket. Det är ju liksom en liten glipa där mellan golv och räcke. Den stannar väl vid räcket tänkte jag och sträckte mig för att plocka upp den. Som i omatematisk matematik så tippade tyngden över. Sen försvann mobilen ner i den smala glipan som i ett slukhål.
Det hördes en jätteduns när den slog mot balkongräcket våningen under. Jag hoppades att den skulle landa på hennes, men dunsen uteblev. Jag hann resa mig för att se hur den fortsatte sin vilda resa ner mot marken. Den landade precis mellan den stora gräsplätten där nere och en parkerad bil. Hårt och besinningslöst landade den rakt på den lilla asfalt-stumpen på 20 centimeter. Det smaskade till fantastiskt när den slog i gatan. Den kanade vidare och stannade upp framför bilens ena framdäck.Man kunde riktigt höra hur dåligt skärmen mådde när den släpades mot asfalten.
-FAAAAAAAN! Vrålade jag denna gång.

Jag slängde mig ut i hallen och ned för trapporna. Skit i skorna! En liten grabb som stod på ett av trappstegen och vinglade på ett par rollerblades fick trycka sig mot väggen samtidigt som han höll sig fast i trappräcket när jag kom dundrade för trapporna.
-Ur vägen för bövlars!
Jag böjde mig och rotade fram mobilen där under bilen. Mobilen låg upp och ner. Jag väntade några sekunder innan jag vände upp mobilen och väntade mig en totalt söndersmulad skärm. Inte en skråma. Bjällerklang fick jag lust att vråla, men lät bli.
Jag satte på mobilen. Ett vackert skimmer av regnbågens alla färger i form av diagonala sträck över hela skärmen. En svart liten konstnärlig plupp hade även letat sig in i vänstra hörnet. I övrigt såg den okej ut förutom att allt utan de färglada strecken är helt mjölkvitt. Ungefär som någon har rengjort skärmen med blekningsmedel.
Not so bjällerklang! Så att säga.

Jag tog mig upp för trapporna med tunga, molokna steg och tänkte: ”Minimalistisk springa, balkongräcke, mer asfalt än gräs. Kaboom.” För fan, snacka om fullträff. Som att bli träffad av en blixt i garderoben.

Har haft denna lur i snart två år och vårdat den som ett litet gössebarn i stjärngössestrut. Hade jag inte haft skal på så hade den blivit pulvriserad.
Nu, några månader innan jag skall byta till en ny och sälja fanskapet så drar den en enkel returresa rakt ner i den asfalterade ättestupan från fem meters höjd.

Nåväl, har nu beställt en ny display. Beställde även ett nytt fräscht batteri som jag kan byta ut samtidigt. Sen ska denna Iphöne krängas dyyyyyyrt på Tradera.

Sicken överraskning!
Skål och far åt fanders!

Håriga hakor i grupp.

Tog mig ner till stan igår eftermiddag med en liten bit av baksmälla kvar i hodet från gårdagen. Det var den tomma magen som lurade ut mig utanför dörren. Mc Donalds-mat sa magen att den ville ha. Själv sa jag nej, men följde magens steg in ändå till detta svin och gris-palats.
På Götaplatsen en stund innan, såg jag ett par hundra typer stå samlade i enad trupp. Var det Lille Skutts Suppleanter tro? Eller Kisskottens utplånade armé? Jag såg någon som hade gröna och vita och svarta färger på ryggen, så vid första anblick trodde jag att det var NMR. Tyckte dock det var för jämnt skägg på banan…för ALLA hade skägg. Jämna, fina, tjocka, oljade, kammade, välstrukna skägg. ”Bearded Villians” läste jag på någons keps. Jag stod och tittade på spektaklet ett tag. Plötsligt sträckte hela skäggiga armén upp händerna i luften och hoade.
-?????????ERFBEJOWSKÄWM?????? sa min lilla bakfulla hjärna.

Träffade morsan och syrran efter att knullat i mig en Big Mac. Vi gick och fikade på Evas Paley. Blev så konfys av alla skägg runt omkring mig så jag pressade i mig en stor princessbakelse i våld. All grädde lade sig som ett gräddskägg runt Big Macen i magen.
Jag frågade syrran om hon trodde att kvinnor med välansade lösskägg fick vara med i deras grupp. Det trodde hon inte. Själv tror jag inte jag hade fått vara med heller med min lilla oansenliga klump med oansade, icke-oljade hårstrån runt truten.

Jag gick in på facebook och läste om deras grupp och förstod ännu lite mindre. Ett skäggigt sällskap som omfamnade kärlek och omtanke. Nu hade de sin stora årliga träff som varade i hela tre dagar. På dagarna samlas de på Göta Platsen och på kvällarna skulle de gå Park Lane stod det. Allt på grund av att de har en sak gemensamt: En packe med hårstrån på hakan. Helt klart värt för att att sträcka upp händerna i luften och hoa loss! Tre dagar i sträck.
Kändes som hela Sveriges mest ensamma män hade träffats på en och samma plats.

Det finns miljoner sätt att trycka tomheten framför sig.

(Vill dock tillägga att ni verkar helt okej grabbar! Detta även för att förhindra att det ska trilla ner bajskorvar och gamla strumpor och övermogna bananer i brevinkastet. Man vill ju kunna gå och ta en öl utan att komma hem med en blåtira….).

Morakniven.

img_3780.jpg

Det är ett jävla liv i mitt kvarter idag. Ungar som skriker. Människor som flyttar in och ut i lägenhet. Bilar som brummar. Hundar som skäller. Dårar som grejar. Kan inte folk lugna ner sig. Bara sätta sig på ändan och somna in…för en stund iallafall. Det är ju Söndag.

Den sköjande blöggaren som knappt blöggar längre har flyttat ut till jordelivet på balkongen igen. Det är den tiden på året.

Våren är här och dårarna med den. Allt flyttar ut och blottläggs i solen, på gott och ont. Solen är en apelsin som lyser på alla. På luffaren i parken. På alkisen i tjock dunjacka. På dårar med mitt och sidbena. På halta och blinda och knullgubben Allans vidriga söner.

Jag funderar på att städa. Jag har tröttnat på denna filthy situation…
…och nu ett antal timmar senare har jag städat. Så jävla hippt asså!

På tidig eftermiddag, precis när jag hade börjat städa kom en granne rullande på en gammal cykel med sin son i släptåg. Han parkerade sig i vändzonen nedanför min balkong. Han är gatans gapigaste och högljuddaste granne. En fullfjättrad galning. Han vände upp och ner på cykeln. Sen sa han till sin kanske tolvåriga son att de skulle ”skruva isär den jäveln!”
När det gick förbi en annan granne berättade han att han skulle sätta sin son i arbete så han fick lära sig att skruva och greja. Han lät mycket stolt när han förmedlade detta. Jag följde arbetet från balkongen en stund. I början vägledde han ungen och förklarade grundligt och visade hur man gjorde på ett bra och pedagogiskt sätt. Ungen verkade flink i fingrarna. Sen började han ta över mer och mer. Tillslut stod ungen och blängde och efter en kvart hade han gett upp helt och stod och bankade en skiftsnyckel med all sin kraft i gatan. Nästa gång jag tittade ut försökte ungen hacka upp ett hål i jorden med en hammare där han planerade att begrava skruvmejslarna. Farsan låg och krälade på alla fyra under cykeln.
När samma granne efter en stund kom tillbaka igen beklagade han sig att sonen var helt ointresserad och att det nu var han som fick göra allt arbete. Ungen roade sig med att försöka hugga upp ett hål i asfalten med hammaren. Detta satte sedermera farsan stopp för. Som han sa, ville han inte att grannarna skulle ringa till gatukontoret så han skulle behöva betala 20 papp för att hans son hade slagit upp ett hål i gatan. Med en hammare. Det visste jag faktiskt inte att man kunde göra, tänkte jag.
Målet med hela skruvandet, har jag nu fått lära mig och hört, är att cykeln skall lackas om. Färgen har han slipat av med en morakniv?! Okonventionella metoder måste jag säga. En kompis till farsan kom förbi. Han skröt för kompisen, att det är det bästa sättet att slipa bort färg, med morakniv. Folk handlar dyra maskiner, sa han, men jag använder morakniv!
-Jag älskar moraknivar, man kan slipa bort färg med dem och man kan skära halsen av folk man inte tycker om!
Detta sa han i förtroende till sin son. Den meningen ekade mellan husen med hans högljudda stämma och folk stängde sina balkongdörrar.
Faktum är att han börjar prata med alla människor som passerar. Sjukt många människor har stannat. Han pratar med en stämma som mer påminner om att gapa någon i ansiktet. Det är lite som folk inte vågar gå vidare när de väl blivit stannade. Han suger in dem i sitt moraknivnät. Han berättar hela storyn om den gamle cykeln. Att han har fått den på polisens hittegodsavdelning och när han väl är färdig med den kommer den vara värd en miljon. Sen berättar han om sin bortslipning av färg med morakniv. Han visar upp delarna stolt som nu sex timmar senare saknar färg.
-Kolla, här har jag slipat bort med min morakniv. Och här! Kolla! Med morakniven!
Och nu kom samma granne igen. Sonen som har hängt där ute i timtal utan att fått hjälpa till med något förutom att hacka upp asfalten, har till slut gått hem. Detta uttrycker fadern sina grova besvikelse över.
-Alltså, fy fan! Jag som trodde att vi hade en son och far-grej på gång. Och så har jag fått göra allt själv! Och slipat bort all färg med min morakniv!

Sa inte jag att solen lyser även på dårar?