Grannen ovanför.

Min granne ovanför tar sig i ton. Just nu sitter hon på balkongen och sjunger med jättehögt i någon jättedålig låt. En manlig röst som mumlar med i låten med icke-sångröst hörs också. Manligt sällskap på mitt på eftermiddagen. Jo man tackar!
Annars brukar hon klampa väldigt hårt i golvet när hon går en promenad från vardagsrummet till köket och tillbaka igen. Det låter som en sumobrottare i för stora skor. Har nog aldrig hört någon klampa så i golvet innan. Här eller någon annanstans. Ofta sker det på nattetid. Precis när jag har bestämt mig för att somna. Ibland hörs tre dunk…tystnad och tre dunk igen. Om och om igen. Vad handlar det om?
Så går det när man staplar människor på varann i ett höghus.

Förra veckan när jag skulle titta på någon upplyftande dokumentär om den här fantastiska världen för att intala mig att livet bara är roulit, så drogs århundradets knull igång där uppe. Tjut och stön blandades med den allvarsamma speakerrösten i dokumentären om flådd ångest.
”Men va fan…” mumlade jag för mig själv. Jag tänkte att jag går ut och tar en cigg på balkongen tills det hela har lugnat ner sig. Där ute hördes det ännu värre eftersom de hade fönstret eller balkongdörren öppen. Något som lät som när man klappar händerna letade sig in i ljudbilden också. I en intervall mellan vart tionde stön ungefär. Applåderar de åt sig själva? tänkte jag. Dagens ungdom asså…eller är det ett ”Ingen kan knulla som vi” som utspelar sig. Efter en stund intensifierades stön och tjut och klappningarna. Man kunde verkligen höra hur framdel och bakdel saftade ihop. Klappningarna tätnade också. Och efter varje klapp hördes ett ”Ho!” som kom från henne.
Det där är ju ingen klappningar tänkte jag. Det är ett hästaklafs och han rider henne i galopp rakt upp i den regniga himlen. Med andra ord, ett gammalt hederligt spanking-knull om det nu inte var någon som fattade det, och hela gården fick delta…vare sig de ville eller ej. Åtminstone när det kom till den ljudliga upplevelsen.

Undrar ofta om de här sortens önskningar (om det nu är önskningar) är något man kommer fram till tillsammans som partners eller fuckbuddys innan man lattjar loss i sänghalmen.

Annars kan man gå på spontanitet och känsla. Alla gillar ju överraskningar.
Det gjorde jag faktiskt en gång. Mitt i den mest passionerade kärleksakten. Där låg den. Hårborsten. Inom praktiskt räckhåll. Jag smaskade till henne med den platta sidan av borsten hårt på ena skinkan så det ekade i hela rummet och hon hoppade till i ett tjut.
Dålig stämning, konstig stämning följde…
Ett litet infall och att komma en annan dag.

Dubbelt dålig människa – Tjackisen

En stund senare efter jag hade pratat färdigt med den där tjejen från rädda barnen som jag berättade om i förra inlägget, så satt jag där med min bärs på uteserveringen i den skrattande solen och log mitt fantastiska solskensleende.
Plötsligt klev det förbi en hemlös med en jättestor sportbag på axeln. Hon såg ut att vara en gammal punkare eller metalskalle. Hon var också det mest pang-tjackade jag skådat på dagar. Hon stannade och frågade om en liten allmosa i form av en liten guldpeng. Jag ljög och sa att jag gick på socialbidrag. Vet inte varför jag sa så. Tyckte kanske det lät mer trovärdigt än a-kassa.
Tycker alltid det rimmar dåligt att säga att man inte har några pengar när man sitter med en vacker öl framför sig och har det gött som Mannes banankompis. Som en dubbelt dålig människa.
-Jag går ens inte på soc, sa hon och la till: Jag säljer mina kläder…
Hon halade fram en fodrad vinterjacka medan vårsolen gassade i mitt fejs. Tre storlekar för liten.
-Vill du köpa den?
-Nej, det är bra tack.
-Jaha, är du kräsen? Jag hittade den i en soptunna där borta.
-Okaaaj…
-Vänta… sa hon.
Jag väntade medan hon grävde djupt i sin jackficka och undrade vad hon skulle hala upp här näst. Medan hon rotade vidare pekade hon med andra handen längre ner mot gatan.
-Kolla, där står min jävla looser till son!
Jag tittade åt hållet hon pekade. Där stod en grabb som kanske var 15 år och skruvade på sig och halvgömde sig bakom ett träd. The other way around kanske…
-Här! Sa hon plötsligt och pangade ner en kupad hand på mitt bord så ölen höll på att välta. Jag satt och tittade på fyra godisar. Två syrliga, en lakritsbit och en mycket passande skumbit i form av en vampyr-tandrad. Godisarna var lite skamfilade och ludd från den undre världen djupt ner i hennes jackficka satt fast här och där på bitarna.
-Oooh tack! sa jag så vänligt jag kunde utan att behöva spela överraskad.
Jag tittade lite till på göttorna och sen tittade jag på henne, men framför mig var det tomt. Hon hade redan börjat klampa iväg med sin jättestora sportbag på axeln. Rakt mot sin looser till son som motvilligt lämnade sin trygga plats bakom trädet.

Nu är ta mig fan våren på gång, tänkte jag. Men man skulle ha ett par solglasögon så man slapp gå runt och le på stan hela tiden.
Jag tog en svalkande klunk på bärsen. Den satt pangig kula pistolmynningen.

Dålig människa – Rädda barnen

Var ute på stan på ett ärende för nån vecka sen.
Solen flörtade ner min ögon så jag knappt inte såg någonting. Det klev fram en tjej till mig med en ajpäd och en tennisboll i handen. Vad är det här för ledsam möhippa, tänkte jag. Själv bar jag på en syltmunk och en prickig keps, eller faktiskt inte.
Hon sa att hon klev fram för att jag hade ett så härligt leende och såg så glad ut.
Jag tackade henne så mycket men insåg genast att det var fusk och illusion från min sida på samma sätt som det var fusk från hennes sida. Att hennes ärende var ett annat än att stå och berömma mitt fantastiska leende.
-Jag log inte, sa jag. Jag grimaserade för att jag fick solen i ögonen.
När jag hade fått berätta det så kom ett ett leende på riktigt.
Hon började berätta om sin tennisboll och att den kostade 7:50. Lika mycket som en banan, en halv kaffe eller en chokladbit. Hon undrade vad jag hade valt.
-Jag har choklad hemma och jag dricker bara hela koppar kaffe, så jag väljer bananen om jag får sitta ner för jag tycker det ser så jävla töntigt ut när folk går och äter banan.
Hon berättade att för en banan om dagen så får ett barn gå i skolan en dag. Var denna bananskola låg lät hon vara osagt.
Jag läste Rädda barnen på hennes namnskylt på bröstet. För 31 bananer i månaden eller 62 bananer, för jag tyckte hon räknade lite högt angående bananpriset, så får ett barn en skolgång. Jag sa som det var att jag inte var en kosingknös för tillfället och hon godtog mitt svar utan att tjata.
Hon frågade till slut om jag hade varit med i rädda barnen tidigare. Det har jag ju och det tyckte hon var bra.
Var på väg att berätta om den där gången som jag inte hade sovit på en vecka och skrev på som månadsgivare med 500 spänn i månaden som var det högsta beloppet man kunde välja. 200 kronor hade den där jeppen föreslagit, vilket jag tyckte var rena tramset.
-Vad är det för snåljåpa-stil! tyckte jag. Ska man skänka ska man göra det ordentligt.
Fick ringa några dagar senare och säga upp min givmildhet.
-Kan du skänka lite mindre i månaden tror du då?
-Nej, jag har inte råd…
Dålig människa javisst. Det bästa av allt var att det var jag som gick fram till honom och inte han till mig, så brukar det ju annars vara. Och så kan det gå när man är sömnbristad i en vecka.
Detta tänkte jag alltså berätta för henne när hon frågade om jag hade varit med i Rädda barnen tidigare.
Lät bli. Gick vidare med mitt fuskleende och hittade en uteservering med sol och skänkte 48 kronor i utbyte mot en öl.
Dålig människa.

En dag när jag får råd skall jag skänka 62 bananer.

Hur många öl blir en banan, eller jag menar hur många bananer blir en öl?

Den lilla pippidjävolen.

Har en liten fågel som återkommer till mitt köksfönster några gånger i veckan.
Ibland flaxar den stillastående på stället och tittar rakt in på mig. Om fönstret är öppet med en springa brukar den sätta sig på fönsterbläcket och pipa rakt in genom springan som om den vill snacka lite med mig. Jag brukar luta ner huvudet och sen tittar vi på varann. Sen flyger den iväg som om den är nöjd och dyker upp två dagar senare.

Jag undrar vad det är for sorts pippi. Den är sjukt liten. Kanske en brunnäckad akvarietrast eller en förvildad havsragu eller en varmbröstad vankelstrudel.
Nej jag är inte så bra på fåglar. Jag var någon annanstans tankemässigt på biologilektionerna. Troligtvis i ett tjejrum med planscher på Don Johnson och George Michael på väggarna med fumlande händer innanför varandras tröjor i en smal säng.

Men, man blir alldeles glad av den lille typen. Som en liten kompis.
-Hej din lilla pippidjvävol! brukar jag säga med så pippilik röst som möjligt när jag får syn på den.
Då svarar den med ett jävla kvittrande i springan för att sen sticka ut i världen som ett skott.

-Farväl, vi ses lilla pippidjävol! ropar jag med sprucken röst och återgår till mina halvmesyrer till viktigheter.

Inlägg no. 2001

Ojoj, har jag en blogg? Eller är den nerlagd?
Nej jag gick och lade mig och vilade lite bara…

Förra inlägget som jag skrev var mitt tvåtusende inlägg i ordningsföljd. Under 11 år har jag snickrat ihop dessa glada, ledsna, arga, tomma och melankoliska dumheter.
När jag startade denna blogg 2008 hade jag tjej, bil, mer hår på huvudet och bodde i en blåmålad källare på Hisingen. Jag hade ett jobb som jag hatade och jag var mer tålig mot baksmällor. Livet kändes rock’n’roll när man spydde på ett cykelställ…

Nu är bilen såld för längesen. Håret växer vilt på haka och i näsa medan håret på skallen har blivit glesare. På blanketter där man frågar hur många som bor i hushållet skriver jag en 1:a i rutan. Tillbaks på ruta ett igen, fast lite tröttare… Källaren på Hisingen är utbytt mot en lya i ett område där broccolin ständigt är slut i mataffären.
Man har troligtvis fler år bakom sig än framför sig. Man kör in en gaffel skinkan för att vakna till…
Ibland knackar ensamheten på. På en dörr som står på en vid gavel.
Positiv är något man snurrar runt med en vev och det kommer toner. Negativ är en bild som ännu inte är framkallad.
Ajöken spöken, hör fröken göken.
Söv mig med atombomb.
Det här var så poetiskt så jag börjar gråta.
Livet på en pinne, eller åtminstone på en skör gren.

Nu ska jag se på en dokumentär om krig och ond bråd död.

Vi hörs när vi ses. Eller tråkas när vi råkas.

Långt från sanningens ord och sanningens ord.

Känner att jag borde skriva något smart…men jag orkar inte riktigt. Jag tar det en annan dag.
Jag skriver SOCKERBALLE med versaler istället och LUDERKALKON. Känns bättre.
Sitter på Mor och Dotter och det lät inte så trevligt kanske, men det är en restaurang som heter så. Gamla Vickis faktiskt. Ibland sitter jag på indiern eller kinesen. Jag verkar alltid sitta på någon…
Den trötta och enormt tjuriga gubbröven som ägde Vickis är där med försvunnen. Undra vad han gör nu…nej det gör jag inte. Jag har faktiskt aldrig undrat vad han gör exakt nu.
För en liten stund sen gick det förbi en gubbe på andra sidan gatan. Han bar på en jättestor båt. Alltså en modellbåt. Eller båtmodell kanske det heter. Seglen höll på att knäckas i vinden. Slagsida på barbord för att snacka riktigt båtspråk. Slagfält vid barbord för att snacka barspråk…och så en klunk öl på det.

Jag har blivit lite sugen på att testa sådan där tuff elspark som har blivit så jävlans populärt nu. Under den korta stund som jag har suttit här så har det svishat förbi typ tio stycken. Som dammråttor i ruskig fart på trottoarer och vägbanor.
Verkar dock lite väl dyrt eller? 10 spänn i startavgift och sen 1.50 per minut. Vet ni hur många sekunder det går på en minut? Vet ni hur många minuter det går på en månad? Vet ni hur många kilo falukorv det säljs om dagen i Sverige? Nej men det blir ju iallafall 100 kletiga bagare i timmen. För mycket deg skulle jag säga….
Fast de fyller ju sin funktion i denna backiga stad som är byggd som en krater eller latringrop.
Men sen måste jag ju komma med en uppmaning eller snarare åthutning:
Hur fan parkerar ni dessa små manicker era förbaskade svinhoden? De ligger slängda mitt på gator och torg. Mitt på gatan kan de ligga när man är ute och tar sin gubbpromenad. Om det var eran egen sparkdjävol, skulle ni bara kasta den på gatan när det är färdigsparkat? Det tror inte jag. Jag VET att ni inte skulle göra det! General skärpning för bövelen, som min fader skulle sagt!

Sen har jag även en annan uppmaning. Ni som, när man kommer promenerande med en cigg i näven, hostar demonstrativt och glor uppfostrande för att jag har bestämt mig för att korta ner mitt liv…kan inte ni bara vända om 90 grader och gå hem igen?! Och stanna där!
Detta händer minst en gång per promenad jag tar. Det spelar ingen roll vilket håll vinden ligger (oftast blåser det helt åt andra hållet). Hostan som hostas är löjligt tillgjord. Överklasshosta som passar bättre på rävjakt. Fulblickarna är fler. Först tittar de på min cigg sen glor de mig i ansiktet. Som att man ha rätt att fulglo på någon på det viset. Kanske man nästa gång skall stampa hårt med foten och vråla fram ett ödmjukt BÖÖÖH!!! Fast då blir man väl tagen för en tjackis.
För några månader sen skulle jag runda ett hörn i stan. Blåsten låg som ett tokigt svin i mitt ansikte. Jag möter en dam som demonstrativt viker upp kragen på sin jacka för att skyla trut och snok. Sen hostade hon demonstrativt med renaste hals där under. Damen var i 70-års åldern… Hur fan har hon överlevt ända fram tills nu. Om inte avgaser och cigarettrök tog död på henne så borde ju hennes gnälliga inställning för längesen…
Så, snart har ni era rökfria uteserveringar. Då kan ni sitta där och mysa, medan vi bolmar ner er från andra sidan repet. Då är ni väl nöjda? Fast det ligger ju inte i människans natur att gå runt att vara nöjd.
Nej, utrota alla som inte gör som jag. För jag är en egen individ i ett individualistiskt samhälle som måste samsas med miljoner av massa andra egna individer.
Förjävligt helt enkelt. Det är fan inte konstigt att man inte står ut.
Nej, om ni ursäktar…nu måste jag gå och älska mig själv lite till, istället för min nästa.

Ajöken gubbtjyv och fröken!

Förkylning och lite annat jox.

Råkade bli förkyld i tisdags kväll. Jag märkte det genom att jag nös en gång. Och att jag senare nös igen en gång. Detta strider naturligtvis mot hur mina nysningar fungerar, eftersom jag alltid nyser minst 15 gånger på raken. Den så kallade nysattacken. Märkte även att ena näsborren blev som ett utblåst hål efteråt och att det sved som om jag hade snortat tyskt strudelmjöl i en vecka. Fast sådant trams håller jag inte på med Här dricks bara jordgubbssaft.
Igår när en nysning överraskade mig böjde jag mig kraftigt framåt som en vig poledancer. Kraften i nysningen tog mig med storm. Jag kände hur ryggen och nackens kotor sträcktes ut. Jag kände och hörde hur det knakade. Det var nog bra, tänkte jag när jag rätade upp mig. Sen när jag skulle vrida på nacken åt sidorna tog det stopp. Jag hade alltså sträckt nacken.
Naturligtvis hade jag stönat åt förkylningen innan, men nu visste jag inte vad jag skulle koncentrera mig att stöna åt. Att resignera…
Idag har det hela släppt i nacken lite grann och förkylningen har varit lite snällare.

Har även börjat få spammejl som uteslutande handlar om viagra skickade till min mejl och som inte sorteras under skräppost. Vad baseras det på? Är det min fantastiska ålder eller är det att jag har 44 i skostorlek? Vad är det för knulljeppar som antar att jag är impotent eller ska springa runt med erektion hela dagarna???
Fyskäms och sluta snuska sig!

Nu måste jag gå och vila nacken lite. Den verkar inte känna för att bära upp detta svällhodet för tillfället.

Nu slår vi alla underifrån.

Med blicken i marken och mot nya besvikelser.
-Finskt ordspråk

Om man har inställningen att allt ändå kommer gå åt fanders, så blir man positivt överraskad när det inte gör det, berättade den finska mannen i tv när han delade med sig av detta ordspråk som inte finns i Sverige.

Detta i ett apropå att Finland hade vunnit i statistiken över att vara världens lyckligaste land. Vilket varken verkade överraska eller imponera på honom…

Så om alla överdrivet positiva dickheads som köper broccoli 9 dagar i veckan relaxar lite så kanske vi i detta putsrena, avlånga land kan vinna nästa år?

Men varför är alla bokstäver skeva för, är det jag nu igen?