Denna hetta och det enfaldiga sköjandet.

Den här värmen sköjar man inte bort, även om man är en sköjare. Det har utfärdats en klass två varning för att landet håller på att brinna upp. Gamla människor lever i farozonen och det ända som verkar frodas är stora insekter som bara blir större och större och fler och fler och verkar vilja flytta in i min lya. Men kanske värst av allt är att det pratas om att det kan råda ölbrist framöver för att humle och dumle bara dör i hettan.
Det är för varmt för att tänka eller att ha en åsikt. Det är för varmt för att ha en tjej eller inte ha någon tjej. Det är för varmt för att skratta eller gråta eller gå runt och tro att jorden är rund. Det är för varmt för att ha en hobby eller äta. Det är för varmt för att sova eller somna eller vara vaken.
Jag har en svalkande öl i kylen, men jag orkar inte gå och hämta den för det är ändå för varmt för att dricka öl.
Och man skall inte klaga. Det säger folk i alla fall. Det är ändå för varmt för att orka klaga. Så jag nöjer mig med att bara konstatera.

För en vecka sen hade jag Putte på besök här.
Just vid den här tiden förra Måndagen satt vi på Kungshöjd i slutet på Kungsgatan och drack öl på en sylta och tittade på regnet som plaskade ner och sköljde stan ren. Vi tittade även på folk som cyklade och kämpade sig upp för backen. Och så beställde vi in fler öl och tittade på folk som skäjtade ner för backen. På Södra Liden, som är ett ruffigt hak, som ligger precis bredvid där vi satt hördes ett plötsligt jättebrak. Ungefär som när ett par hundra tallrikar följt av ett par hundra bestick rasar i golvet. Efteråt följde även ett obligatoriskt vrål toppat med ett vokabulär där det inte var fel på bredden av könsord och svordomar.
En liten stund senare dök det upp en stor snubbe med en stor cykel med jättestora ballongdäck. Han tog sats från gatan, cyklade upp på trottoaren och rakt in i samma restaurang där porslinet nyligen hade krossats. Fantastiskt. Annars har ju piggare alkisar skådats på en uteservering. De flesta satt och sov över sina öl.
Dårar och dårskap dyker upp i varenda hörn. Och det var väl detta vi ägnade oss åt. Att titta på folk och dårar och dricka kaffe. Titta på folk och dricka öl.
Alltså käka, promenera och dricka kaffe och öl. Och åka lite taxi såklart när man inte orkar med allt gående längre. Lite som att vara och bete sig som man är på utomlandsresa i sin egen stad.
Mycket trevlig företeelse det där.
Efteråt när Putte två dygn senare åkte hem och konstaterade att han nog inte skulle behöva se (sicket) fölk på ett bra tag var jag själv tvungen att vila upp mina svaga nerver i två dygn. Och speciellt som jag hade varit ute kvällen innan Putte dök upp, så blev det Hej hopp och Tjena i ölglasets botten och Totalt jävla hej baberibba av komplett sköjande i tre dagar i rad.
Sådana vansinnes-sköjeri-race tar jag inte för mig längre och har inte gjort sedan mina kortbyxor sprack i räva. Men sköjar man, så sköjar man!

Dricker ens aldrig två dagar i rad längre.
För jag gick minsann i Söndagsskola tills jag var elva år. Det ska ni veta edra förfallna luder!

Sköj på balkong och en gammal gitarr.

På fotot i det förra inlägget så var jag inte så nykter… Jag hade slängt i mig en helflaska gin och satt och grät vid köksbordet och läste Bamse och hans vänner.
Nej, riktigt så var det inte…

På bilden är jag nyss hemkommen från min gamle gode vän Erik. Även kallad Flytt-Erik här på bloggen. Fast nu kallar jag honom Sulan eftersom han är skomakare.
Vi hade balkongfest. Fuktade våra organ med öl, alkoläsk och whiskey & cola drinkar till att organen dröp som disktrasor.
Vi pratade om livet. Vad det innehåller och bristen på innehållet i det. Att det är skönare att vara mitt mellan 40 och 50 istället för mellan 20 och 30 och att numera hitta harmoni i att inte förvänta sig någonting.
Vi pratade om syskon och föräldrar och om dödsångest och här någonstans åkte whiskyn och colan fram tror jag. Erik kunde ta fler klunkar på komprimerad tid eftersom det var jag som pratade mest och Erik inte har någon dödsångest. Allt till tonerna av Another perfect day med Motörhead.
Vi pratade även om våra nörderier. Jag om mitt klockfixande som för tillfället mest ger upphov till irritation och svettningar och om Eriks fixande med guror.
Sen blev det väl lite suddigare och suddigare och sluddrigare och sluddrigare och förmågan att avbryta i tid uteblev, men se trevligt det hade vi!
Vinglade ut på Eriks gård vid tretiden med en cigg i mungipan och en gitarr i hardcase som en gammal lönnfet och bortglömd rockstar.

Och den där gitarren har en liten speciell historia. För typ tio år sen eller mer hade jag och Erik och en kompis till honom varit ute pajsat på krogen. När vi kom till 7-11, som man oftast gör när det roliga börjar ta slut, så stod det en ensam och bortglömd gitarr innanför entrédörren. Vi stod och tittade på den länge och tittade på varann. Sen gick Erik rakt fram till gitarren och plockade upp den. Vi gick därifrån med raska steg som inte alls såg suspekta ut. Jag gick väl sist i ledet med ett sexpack.
Vi hade efterfest hos Eriks kompis som nästan bodde granne med mig. Vi och guran. Den skickades fram och tillbaka. Jag vågade inte spela framför dem med mina sex ackord som jag inte tog helt friktionsfritt. Argumenten började hagla om vem som skulle få lägga vantarna på guran. Att såga upp den i tre lika delar uteslöts. Vi var ju hemma hos Eriks kompis och han var bäst på gitarr. Fast Erik hade ju gjort allt jobb och saknade en stålsträngad gitarr. Jag saknade också en bra gitarr och kunde ju lära mig två ackord till.
Jag var först att gå hem från efterfesten. Utan gitarr.
Några år senare när jag var hemma hos Erik stod en gitarr där.
-Är det gitarren? frågade jag.
-Ja.
-Jaha.
-Är det en bra gitarr?
-Ja.
-Jaha.
Det hela kändes lite jobbigt och tabu och prata om. Erik hade fått överta den av sin kompis.

Och nu så där tio år senare så stod jag där på Eriks gård kanonfuller och väntade på en taxi med guran i min hand. Erik tyckte det var min tur att äga guran nu. Dessutom hade han aldrig riktigt blivit av med det dåliga samvetet över tjuveriet så det kändes samtidigt som en lättnad att bli av med detta stränginstrument för honom. Dock ska väl sägas att ingen av oss är den rättmätiga ägaren av denna gitarr. Men lite fint är det ändå att den nu har vandrat runt i ägarskapet, så att cirkeln är sluten.
Skulle nu någon som läser detta veta med sig att han eller hon har blivit av med en kvarglömd gura på 7-11 för en sådär tio år sen, så får man mer än gärna berätta det i kommentarsfältet här på blogga!
I övrigt kan jag även nämna i ursäktande syfte att ingen av oss egentligen är några tjuvar. Vi betalar alla skatt, lider av hög moral och ser på när tjyvsamhället lurendrejar oss dagligen.

Nåväl, nästa gång Erik och jag ses skall vi prata om skägg, IPA och APA, dubbla förgasare, sportbilar och tatueringar. Inget jävla trams om dödsångest.
Vi har även sköjat om att vi nån gång i framtiden skall öppna ett kombinerat skomakeri och urmakeri.
Jag tycker att det skall heta Sulan & Klockan. Detta är naturligtvis något vi får komma överens om i god ton.

Bluff-oasen – Detta ständiga brötande.

När jag flyttade till detta hörn, alltså denna lägenhet som ligger i ett hörn av ett hus som ligger i ett hörn, så verkade detta plejs som en lugn oas. Jag har nu bott här i sex år, eller om det är fem. Svårt att komma ihåg…

Likt oasen som är hägring i öknen är detta plejs en hägring av en lugn oas. Det är bluff.
Jag pratar inte om sånt som brukar höra gårdar till. Som till exempel lekande och stojande kids. Lägenhetsflyttar, bilar som konstant vänder vid vändplatsen nedanför min balkong, folk som knullar i buskarna. Nej, inte sånt regelrätt trams.
Nej, jag pratar om att det brötas och grejas konstant med olika arbeten. Svettiga, högljudda, brötiga arbeten.

Låt mig lista de senaste dagarnas små mysaktiviteter:

Förra veckan: Tre dudes med varsin manlig leksak i form av bensindrivna trimmers som används för att klippa gräs i bökig terräng. Det vill säga i skogspartiet alldeles här bredvid. De runkade gasen av dessa grunkor så man trodde att det var ett helt moppegäng som hade köpt nya rävsvansar. Allt medan de vrålade till varandra…och naturligtvis inte hörde varandras vrål. Precis lagom till förmiddagskaffet på balkongen. Det var bara att sätta sig i köket istället.

Dagen efter: Halvåtta på morgonen. Någon har släpat fram en jätteslip som går på högvarv. Brötet går rakt in i drömmen. En ny period av insomningsproblem gjorde att jag inte somnade förrän halvsju på morgonen. Släpar mig ner för loftet och hasar mig ut på balkongen och tittar över räcket och där nere är han! Han med en jävla stor kapmaskin, som håller på att kapa bort asfalten runt lyktstolpen som står precis nedanför min balkong. But whyyyyyyy????????
Och bredvid står han. Nummer två. Som alltid står bredvid den som jobbar. The partner in crime som inte förstår att hörselskydd stänger ute ljud…för han står och vrålar ikapp med maskinen samtidigt som han med kapen inte hör ett skit.
Sen rullas det in skylifts på gatan. Dags att måla lite lyktstolpar. Snubbarna står sen vid varsin lyktstolpe och gapar till varann resten av förmiddagen. Och varför måla färdigt hela lyktstolpen när man ändå är på gång? Verkar onödigt… Lyktstolpen är lämnad så där nu. Halvt målad och jag kan inte längta nog till de kommer tillbaka igen och vrålar upp mig från loftet igen.

Denna vecka, i Måndags: Spika lite plank till uteplats som tillhör huset mitt emot. Knegarbilarna parkeras alltid nedanför min balkong där det släpas av och slängs på grunkor på flaken. Parkeringen är också den bästa plats för att stå och gapa i mobiltelefon och ropa ”VAD SAAAAA DUUUUU?” medan kompisen fortsätter att såga och spika plank.
Precis lagom till förmiddagskaffet på balkongen. Det var bara att sätta sig i köket istället och njuta ner sig av sommarvärmen…

Igår: Bortspolning av klotter på min fasad. Två olika företag verkar komma till platsen. Dubbelbokat? De kommer inte överens utan drar igång varsin högtryckstvätt på varsin ditsprejad tag på varsin sida av balkongen samtidigt som de står och vrålar till varandra (och inte sån där löjlig liten vattenspruta som hemmafixaren köper på byggmarknaden, nej modischangen större och brötigare). Den tredje snubben ställer sig på parkeringen och skriker i mobilen.
Perfekt till eftermiddagskaffet. Jag sitter kvar och kapitulerar.
Mitt i allt detta kommer en tredje lastbil in på gatan. Det är lykstolpsmålarna som vill måla lite till på stolparna. Det utbryter fler irriterade kontroverser eftersom sanerarna står i vägen med sina bilar. Till slut åker målarna.
26 grader varmt på balkongen och högtryckstvättad rakt ner i det skållheta helvetet, men jag sitter kvar och tar ut full rätt…

Då har jag ändå inte nämnt om det stundom ständiga brötande som har pågått till och från i åratal nu när det gäller att fräscha upp gårdens fasader.
Sist för någon månad sen när de rev byggnadsställningar lite längre bort på gården, så var det någon dåre som stod och gapade varje gång han fick någon stålgrunka nerhissad av sin kompis. Men det var inget ”nödvändigt” ropande till sin kompis högt där uppe, utan ett tillgjort glädjerop.
”OH THANK YOU! CARAMBA!!!!”
Detta rop ägnade han sig åt från tidig förmiddag till sen eftermiddag. Folk som låg på ängen och solade sig, började istället vrida sig för att slutligen lämna ängen. Snacka om att ha kul på jobbet…

Sen kommer ju den där snubben också som klipper gräset minst en gång i veckan. Frågan är hur långt eller kort gräs kan bli.

Idag: Helt tyst faktiskt. Vapenvila i krigszonen. Det måste vara något fel…Vågar inte njuta loss helt i denna fejk-oas, för då kommer väl någon jävel och sågar ner hela skogen.