Glögg, denna fryntliga dryck!

Satt och tänkte tidigare idag att det hade varit gott med glögg i eftermiddag. Glöggsuget tändes av att syrran och jag igår var hemma hos morsan och käkade middag. Innan middagen drack vi glögg. Den var så god…den var så god…den var så god så att jag lätt hade kunnat strunta i morsans fisksufflé och bara bli en genommysig och glöggig farbror.

Nu så visste att jag hade en halv flaska i hyllan här hemma med syyrans superglögg som gjordes för fem år sen. Den luktade helt okej, men vågar man dricka fem år gammal glögg?

När jag stod där och rotade i sprithyllan som mestadels numera består av slattar så såg jag att det stod en halv flaska starkvinsglögg rakt framför mig. Från förra året. Tycker fan den hade växt till sig i smaken och tappat lite av den där sötman som annars kan få en och göra morgongrimaser.

Det skymmer där ute. Plaskigt regn rasar från himlen och smaskar hårt mot fönsterbläcket. Här sitter jag med min glögg och myser! Jag har till och med tänt ett levande ljus i fönstret vars låga fladdrar nervöst av fläkten från det öppna fönstret.

Kan förvisso tycka att glöggdrickande är en väldigt social företeelse. Men är man själv bäste dräng med en del tomtar på loftet så får man finna sig i en beskärd del av ensamhet. Nu är det glöggen och jag och det känns fan i mig helt rätt.

Vill man sen ta i så man skiter på sig av ensamhetsångest kan man alltid köpa räkor och vitt vin en fredagkväll och äta framför TVn alldeles allena till Doobidoo eller någon annan deprimerande skit. Fast så tragiskt ska vi inte ha det.

Aaaaah, måste värma lite mer glögg…

När jag befann mitt mig i ungdomens glans brukade jag ta med mig glögg när jag skulle på fest. De första glasen med glögg värmdes omsorgsfullt i kastrull på spisen. Sen blev det kö till spisen eller så orkade jag inte hålla på. Eftersom det ändå var brakfyllan jag ville komma åt drack jag glöggen kall. Direkt ur flaskan. Det passade in i den övriga rock`n´roll-imagen där en stor vikt lades i att skita i allt. När glögg inte gick att få tag på, på grund av säsong drack jag kir istället. Ljummen. Direkt ur flaskan.

Men i dagens flagnade glans så värmer jag glöggen i kastrull med pip likt en one piece-tönt. Fast utan one piece. Precis som alla andra! Och säger till mig själv: ”Gudars vad mums filibabba det här var Johan!” Ibland glömmer jag svara mig själv, men jag håller naturligtvis alltid med.

Nu, en liten stund senare så är det alldeles svart ute. Regnet fortsätter att rasa från himlen som en löpande hynda och glöggen värms på spisen.

Annars har jag rätt trevliga minnen av glögg. Speciellt med forna flickvänner. Kanske framför allt det jag tänkte på när jag sa att glögg var en social företeelse.

En kvinna och jag brukade sitta och spela kort i köket och dricka glögg. Någon annan gång rimmade vi till julklapparna. Och drack glögg.

-Värmer du lite mer glögg?

-Jajemen! Hoppsan vad det ryker!

-Men!!! Bränn inte bort all alkohol då din klant!!!!

-Nejsan Svejsan!

En annan kvinna jag var ihop med bryggde sin egen glögg. Den stora spannen med den blivande glöggen stod på köksgolvet i den lilla lyan. Redo för att froda till sig och snubbla på. Ingen dörr  mellan sovrum och kök och det luktade fan rena sköjeriet i hela lägenheten.

Det var den starkaste glögg jag druckit. Första klunken tog alltid som ett spett i halsen.

En gång skulle vi bada badkar. Kokpunkten på vattnet i badkaret var inte långt borta. Hon tog med sig två rejäla koppar till oss av den där dundersoppan innan hon själv hoppade ner i emaljplurret. Jag hade precis under pust och stånk jobbat ner skinkorna i den där lödderbeklädda helvetesvaken och höll på att förvandlas till en överkokt pastaskruv när jag tog en lite för stor klunk av den brakglöggen. Jag kände hur jag blev varm inuti samtidigt som jag var skållad på utsidan. Yrseln kom under ett suckande ”Öööh”. Jag såg stjärnor framför mig. Min flickvän blixtrade inlindad av alla stjärnor som en tärna. Eller stjärngosse. Hjärtat började rusa och sen kände jag hur jag höll på att svimma. Otäckt som satan Jag lutade huvudet mot väggen och väntade på att dö… Detta uteblev dock. När hjärtslagen lugnat ner sig så upplevde jag totalt nirvana. Lugnet sköljde över mig. Lite som samma sorts lugn när kroppen är proppad med morfin. Jävla dundersoppa!

Kommer dock inte ihåg om jag drack upp resten av glöggen eller inte. What a shame!

Dessa ord om glögg…

Nej, en kopp till. Sen ska jag kliva in i städskåpet och ställa mig i givakt och kanske lyssna på Nirvana!

Helvetesekipaget Burk.

En gång för minst femton aslånga år sen när jag bodde ovanför Redbergsplatsen så skulle jag panta burkar på Ica:n på Olskroken. Det var många burkar och många påsar. I det här fallet tyckte jag att det var bäst att ta cykeln och bara rulla ner för backen. Två bärkassar på varje sida av styret. Någon slags bindanordning och så gick det bra att fästa en påse på var sida av bakdäcket. Den sista påsen passade perfekt på pakethållaren. Sju påsar om jag har räknat rätt (ni som är bra på matte kan ju kontrollräkna om ni vill).
Borde ha fäst en bred last-skylt på cykeln också.
När jag cyklade ner för backen fick jag rulla ute på vägen eftersom ekipaget var för brett för den smala trottoaren. Vilket var lite nervöst eftersom bilburet folk hade förmåga att köra väldigt fort i den där backen.
Efter Redbergsplatsen fick jag göra tvärtom och cykla på trottoaren eftersom trafiken alltid är tät där och körbanan för bilar är extremt smal. Hade heller ingen lust att skrapa upp någon bil med min breda last eller få en hel tutande bilkortege efter mig.
Lite uppstressad närmade jag mig mataffären. Lättad. Snyggt gled jag förbi en gubbe med käpp, som valde att plötsligt gira lite åt mitt håll när jag gled förbi. Jag vek undan men lyckades snudda hans armbåge med min breda last. Detta jagade upp honom till den milda grad, precis på samma sätt som det troligtvis hade jagat upp mig. Precis när jag hade passerat honom hörde jag ett vrål. Ett typiskt vrål från en man med käpp. Jag försökte vända mig om och be om ursäkt, men jag hade ett jävla sjå med att hålla koll på min packåsna.
Jag bromsade in eftersom jag nästan var framme. Han gav sig inte, utan gick loss.

-Hörru du! Din förbannade hippiejävel!!!
-Va fan är det med dig gubbe? vrålade jag tillbaka på rekyl. Som bensin för min eld.
-SKA DU VÄLTA OMKULL MIG MED DET DÄR HELVETESEKIPAGET ELLER FÖRSÖKER DU LYFTA FRÅN MARKEN?
Jag tvärnitade och hoppade av cykeln med blodet rusande, sen vrålade jag tillbaka igen.
-GÅ HEM FÖRBANNAT LÅNGSAMT MED DEN DÄR JÄVLA KÄPPEN, DIN FÖRBANNADE GUBBFAN!

Adrenalin i en icke vanligt förekommande trafiksituation…
Vi stod och blängde tysta på varann med mördarblickar och flåsljud ett tag innan han gick vidare.
Fyndig gubbe. Jag hade säkert diggat den liraren under andra omständigheter.
På något vis kändes det som han hade plockat hem hela den fyndiga poängen, den jäveln.

Bredvid mataffären låg systembolaget dörr i dörr på den tiden. Bolagets trognaste kunder bemödade sig ens inte med att gå iväg fem meter med sin nyinköpta ”Svenskt brännvin”-flaska. De bröt korken direkt efter kommit ut ur bolagets dörrar. Gärna slängandes korken i närliggande buske efersom den inte behövdes mer. Med spaltgång gick de mot räcket för att stödja sig när de intog sin frukost… De höjde ens inte på ögonbrynen av denna ilskna och högljudda scen.
Det var bara de som inhandlade en bärkasse till sina varor som blev stående med öppen mun och blängde.

Jag kopplade loss ekipaget, strippade ner min flygmaskin så att säga. Sen gick jag in och bytte ut den mot en smärre förmögenhet som i slutändan troligtvis täckte kostnaden för ett sexpack och ett paket tobak…
…och kanske två paket nudlar om jag hade tur.

Jaha?

Igår när jag skulle byta till buss från spårvagn vid Kungsportsplatsen efter jobbet klev det fram en gubbe i 60-års åldern till mig. Jag stod och läste boktitlar i Pocket Shops skyltfönster och hade precis kickat igång en cigg. Trött som en sönderpippad åsna. Han tog ett steg fram, sen stod han och blängde på mig ett tag innan han öppnade munnen.

-Om en timme får jag åka gratis, för jag är pensionär.
-Jaha? Vad bra…
-Ja, men så snål är jag inte. Han tittade på mig i med en högst lurig blick. Jag kan åka hem när jag vill!
-Jaha, det var ju bra, sa jag.
Hans kran var påslagen. Vattenfallet flödade. Han fortsatte:
-Men jag tycker det är så roligt att gå runt och titta. Det gör inte folk längre. Det är tråkiga tider vi lever i. Folk är uttråkade. De tycker ingenting är roligt. Det är därför de slåss.
-Jaha? fick jag fram igen.
-Ja, det är därför de slåss, för de har tråkigt. Det är därför de går med i IS. Och sen skär de halsen av varandra och skjuter varandra i huvudet. Det är tråkigt.

Jag tog ett bloss, vände liksom bort huvudet och blåste ut röken bakom axeln så att jag skulle slippa begrava honom i ett moln, även fast jag hade god lust. Märkligare, och mer vansinnigt resonemang vet jag inte om jag har hört…detta nya år. Med tanke på hur uttråkad man bara ”råkar bli” ibland så borde ju jag i så fall skurit halsen av ett helt publikum. Något jag dömer mig själv oskyldig till…

När jag vände tillbaka huvudet var han borta. Jag vände mig om. Där försvann han in i folkvimlet med armarna bak på ryggen och med handskarna i handen. Redo att sätta sina trevliga och gula huggtänder i nästa offer.

På ett loft i Tyskland.

Drömde för några nätter sen att jag var adopterad till en tysk familj som hette Himmler. De hade så vitt jag vet inga släktband till den där hemska hantlangaren till Hitler.
Familjen Himmler åt frukost i velourpyjamas och den tyska tjocka gräddliknande mjölken rann långsamt ner för deras hakor.
Jag trivdes bra i min nya tyska familj, men vaknade ändå uppskakad och svetten rann iskallt på överkroppen.
Vet inte riktigt var i drömmen som det hela förvandlades till en mardröm.

Nästa gång jag vaknade var det morgon. Jag hade drömt att jag hade träffat en tysk kvinna som hette Eva (hade inget att göra med Eva Braun). Jag tror jag var kär i henne drömmen.
Eva hade jättestora bröst som hon daskade mig i ansiktet med. Hon höll mig hårt i min öronsnibb och kallade mig ”Der junge”.
På 1800-talet hade det säkert blivit giljotin för såna här perverterade drömmar.
Jag skulle precis rulla av henne underböxorna och få huvudet sönderklämt mellan hennes tyska pansarlår…när jag vaknade av en gapande och skrikande byggnadsarbetare utanför fönstret.
Morgonståndet var där som en flaggdag på konungens födelsedag medan Evas skönhet tynade bort i morgonbrisen.

Jag kände lite skam över denna inte helt rumsrena dröm, mem mest kände jag för att rulla upp gardinen och visa byggjobbaren mitt hammarskaft så han trillade ner från byggnadställningen och aldrig mera gapade i onödan.
Tyvärr var redan morgonståndet och byggjobbaren borta när jag klättrade ner från loftet.
Eva, hon var väl kvar i Tyskland…

(Efter de här två drömmarna har jag återigen börjat plugga tyska)

Lite vardagssnack och ett stycke om en belgisk blötmustach.

And nothin’ ever gonna change.
And nothin’ can take away my pain.
I am wrong enough
to see how right I am.

Dessa fraser har nu sjungits ut i köket ett antal gånger. Lagom livsbejakande… I övrigt är det fan så svårt att få till något här för tillfället. Alltså på denna lilla blöggadjävolen. Blankt i det lilla hodet. Mentalt är jag någon annanstans. I en mörk garderob med fuktiga kläder eller om det var på en ö med kokosnötter och svängande höfter i bastkjolar.

Jobbade nio timmar igår och sov två timmar natten innan. De där två morgontimmarna på jobbet som jag har till förfogande för att somna till innan min brukare skall upp spenderades i ett icke välkomnande pigghetstillstånd där behovet av sömn hade slagit över.
Oj, sicken lång mening det blev. Det är därför jag oftast inte läser krönikor i pappersblaskor. Många gånger är språket som används jättejobbigt att läsa. Tillkrånglat. Och meningarna jättelånga. Tänk om jag håller på att förvandlas till en krönikör. Du arma tanke…

Var ute och sköjade lite med Emma i torsdags.
Jag sa benhårt till Emma att vi bara skulle dricka varsin öl. Kanske max två var… Efter sex öl kom jag hem och konstaterade att det var tur att vi inte hade druckit åtta öl iallafall.
Ty jag kan minsann konsten att muntra upp mig själv och glädjas åt det lilla!

Annars då? Det beror på vem som frågar…
Igår åt jag en avocado-sallad och tittade på en belgisk film. Avocadon var ljusbrun och belgiskt språk är ett märkligt språk som gör sig halvdant på film. Det låter lite som hälften av meningarna pratas i inandningen och att hälften av orden försvinner. Annars känns ju inte Belgien som ett filmland. Alltså man ser inte så mycket belgisk film. O andra sidan verkar ju inte räkor vara huvudingrediensen i avocadosallad. 12 miniräkor låg gömde i ett hörn och skämdes räkan av sig. Inte precis så att man föråt sig…på räkor.

På 90-talet var jag och brorsans band signade på ett belgiskt bolag. En snubbe som hette Hans och som hade blötmustach och stickade tröjor med konstiga mönster drev bolaget. Så långt ifrån en cigarrpuffande bolagsdirektör som man kunde komma. Vi åkte ner och körde några spelningar runt om i Belgien.
Betekom hette hålan där han bodde. Vi drack munköl hemma i hans hus och blev fulla och utsikten från vardagsrummet bestod av ett gäng kossor som betade loss och jag fick se Belgian Blue för första gången. Hans hade en hund som såg ut som en falukorv och som han skrek IIIIIRSE!!! till hela tiden, som betydde KOM HIIIIIIT! Till slut började jag och brorsan också vråla IIIIRSEEE! till varann i alla lägen och olägen. Vi åkte precis hem i tid till att inte bli helt Betekomifierade.
Sen hälsade han på i Sverige. Han hade en kompis med sig som hette Bart. Bart var tyst hela tiden och Hans pratade hela tiden. På en ensam promenad i stan kom de tillbaka helt förskräckta efter att ha köpt folköl i en vanlig affär. Vi fick förklara att det fanns systembolag som sålde riktigt öl. De verkade ändå inte förstå och folkölschocken gick inte över på hela vistelsen.
Morsan bjöd dem på Köttfärssås och spaggeti.
Hans berättade att hennes mat precis smakade som maten i värnplikten. Morsan var stött resten av veckan och de fick klara sig på hamburgare och pizzor resten av vistelsen.

Nej, fan nu hinner inte jag sitta här och snacka belgiska blötmustacher mer!
Jag har ett liv att sköta också!

Flygarns haga och en donna vid namn Jane.

skrivet igår

Sitter just nu och dricker en öl på ett helt vidrigt ställe. ”Var sitter han då?”, undrar ni säkert…inte.
Nåväl jag sitter på ett ställe som heter Charlies place. Förr hette det Flygarns Haga. När jag flyttade hit så drevs det av ett bastant par som var tyskar. Stället hade bås. Det var ett av de få ställen i slutet av 90-talet i Göteborg som både var fik, restaurang och som hade rättigheter. Stället var målat i grönt och vitt. Som om man befann sig i Bayern. Baguetterna var stora, frasiga. Goda och billiga.
De hade en jukebox längst inne i lokalen där jag sitter nu. Punkare och hårdrockare brukade samsas med att välja musiken. En låt kostade en femma vill jag minnas.
Jag brukade gå hit efter att jag varit på en vinylrunda i en stans alla skivbutiker. Satt och tittade igenom mina skivköp. Med en öl och en cigarett. Om det kändes bra köpte jag en bärs till…

Precis som jag gjort nu. Utan att det känn bra och utan skivor i påsen. Förutom påse över huvudtaget. Skulle vart bra att ha en. Och trä över hodet.
Stället är numera en sportbar. Och här mitt i alltihop sitter jag och dricker en bärs. Folk skriker och gapar, medan jag sitter här och plågar mig själv och är nostalgisk och anser att stället har förlorat sin själ.
Självklart har jag helt rätt.

När jag hade flyttat till Göteborg började jag på folkhögskola. Året var 1998. Jag var tjugosex år och hatade nästan allt och alla. Antar att jag inte mådde något vidare som människa. Det var det där hatet som eldade på mig och fick mig att skriva dikter. Ord skrivna av en väldigt arg och ung människa med fortfarande hyfsat tjockt hår.
Jag anmälde mig till filosofigruppen på folkhögskolan. En mix av filosofi, psykologi, religionslära och myspys. Den drevs av två lärare. Ett kvasipar som var gifta med varann.
Vi gick ofta på muséebesök och olika utställningar på stans museum och konstställen.
Efter att ha varit på konstmuseet på Götaplatsen sa jag till en tjej i gruppen som jag tyckte verkade vara den enda vettiga människan i gruppen:
”Är du inte jävligt trött på det här? Ska vi gå och ta en kaffe eller?”
Till min förvåning sa hon ja.
Hon hette Jane. Jane var späd och blyg och osäker och hade stora vackra ögon.
Vi gick till Flygarns Haga. Samma ställe som jag sitter på nu.
Jag bjöd henne under mummel och grymtanden. Hon ville inte ha kaffe. Hon ville ha rött vin. Maten ville hon inte ha heller. Jag beställde kaffe och en baguette.
Sen satt vi där. Tysta bägge två. Rökte, drack kaffe och vin.
Jag fortsatte mumla och grymta. Hon höll med ibland med en nick här och där. Det visade sig att vi bodde grannar med varandra dessutom.
En gång, något år efter att folkhögskolan var avslutad, när jag klev av bussen hemma såg jag henne stiga in i en bil med fyra andra riktigt stora och troligtvis icke bra snubbar.
Jag vinkade och ropade. Jane låtsades om som hon inte såg mig. De stora snubbarna såg arga ut när de glodde på mig. Det hela såg inget vidare ut…
Efter det såg jag henne aldrig mer.

Undrar vad Jane gör idag?

Taxigubben.

20131205-125218.jpg
Det blåser helt ilsket ute. Jag sitter och dricker kaffe och har tända ljus på köksbordet. Precis som en liten mysfarbror.
Jag kommer osökt att tänka på farsan.
Han hade alltid värmeljus tända överallt i vardagsrummet.
När han var taxichaufför beskrev han sig själv som att han hade en kanelbullekropp. Vissa bensinstationer var belarmade med taxichaufförer och han sa att alla åt kanelbullar. Farsan var väldigt liten till växten. Iallafall när han var taxichaufför. Han hävdade själv att han blev kortare och kortare för varje år som gick. Det tycktes stämma när man såg honom komma rullande på stan i taxin. Om man såg honom utifrån och tittade in genom förardörren på taxi räckte drygt halva huvudet ovanför dörrkarmen. Framifrån sett stack huvudet fram i hålet av ratten. På sidorna ovanför öronen stack två tokiga, vita, professorliknande hårbollar fram. När jag åkte med honom och såg hans taxileg började jag flabba. Det var liksom bara huvudet som var med på bilden. Han beskrev huvudet på bilden som en dörrknopp.
Farsan hade ett gäng fasta kunder som brukade åka med honom. Gamla tanter, som var tjugo år äldre än han själv. De var förtjusta i honom. Han berättade historier och anekdoter för dem, eftersom han då läste Göteborgshistoria vid sextio års ålder på universitet. Han sa att han var universitets äldsta student. Det var inga problem enligt farsan. Förutom den gången när de skulle ha grupparbete och han hamnade i någon grupp med 20-åringar. Det skar sig lite grann. Han tyckte de tjattrade något alldeles förbannat.
En av de gamla tanterna som han körde till Sahlgrenska eller Östra ibland bjöd ut honom på date. Han tackade vänligt men bestämt nej.
En annan gammal tant som han körde en gång var fruktansvärt gnällig och otrevlig. När han höjde värmen i bilen var det för varmt. När han sänkte värmen var det för kallt. Det var fel på allt och lite till. Till slut tappade farsan tålamodet och utbrast:
”Nu håller du käft kärring annars sparkar jag ut dig ur taxin!”
Kanske inte ett uppträdande helt efter regelboken, men nån jävla måtta får det väl vara?!
En utav farsans taxikollegor som hette Janne hade ett sommarställe på Tjörn. Janne och farsan och några andra taxikollegor bestämde sig för att ha middag och fest där ute. De käkade och hade trevligt. Det urartade dock ganska fort. Någon snubbe drack för mycket sprit och Janne klämde i sig 7,2:a efter 7,2:a. När de hade gått och lagt sig vaknade farsan av en duns. Det var Janne som hade trillat ur sängen. Han satt i skräddarställning på golvet och bölade efter sin mamma. Vuxna män… Någonstans där fick farsan nog. Han tog kudden och täcket och gick ut och lade sig och sov i bilen. På förmiddagen var stämningen lite tryckt. Farsan kom in och hittade Janne på alla fyra bakom soffan. Han torkade golvet. Tydligen hade Janne misskalkulerat lite när han skulle gå på dass och ställt sig och pissat bakom soffan istället.
Jag och syrran skrattade när vi fick höra storyn. Farsan skrattade inte. Morsan skakade bara på huvudet och sa:
”Herregud, vuxna karlar…”
Efter det att farsans ben blev allt sämre på grund av en tidigare misslyckad operation var han tvungen att sluta köra taxi. Farsan älskade att jobba och älskade att köra taxi. Det var då misären började. Sittandes ensam i sin lägenhet dag ut och dag in började han dricka allt hårdare. Ändock hela tiden med den aldrig slocknande gnistan för livet.
Början på slutet, men det är en annan historia.

Minnen genom toner.

Lyssnar på Glasvegas första platta för första gången på några år. Den kom 2008. Samma år som jag startade min blogg. Det ligger något slags nostalgiskt skimmer över den tiden när plattan kom när jag nu lyssnar på den igen. Det kan vara sant. Det kan vara fabricerat eller förljuget.
Minns att jag och syrran drack massa öl till den plattan och att jag bodde hemma hos henne på soffan i vardagsrummet. Att vi även lyssnade på den när vi åkte hem till morsan i Tibro för att fira jul. Jag bakom ratten och hon i sätet bredvid med folköl. På julaftons förmiddag. I farsans solblekt, röda Volvo 740, som jag hade fått överta eller låna. Minns att solens strålar glimmade i snön. Och att syrran gick in på Statoil i Skövde för att springa på toa efter att de tomma burkarna rullade runt på golvet i bilen. Kan trist nog också minnas fel, att det inte var just jul. Finns hur som helst ett foto från den där resan precis när vi lämnat Götet. Pälsmössor och glada miner.
Kan sakna att kunna åka hem till morsan i Tibro. Nu när hon bor tio minuters promenad härifrån finns inget skäl till att åka hem till dödens by längre. Helvetets avkrok. De fetas Sodom och Gomorra. Det var hur som helst en bra tillflyktsort när demonerna kröp på alldeles för tätt här i götet. Gömma sig. Sova som ett svin. Äta sig matberusad. Läsa. Titta på TV-burk. Ta promenader till ICA, eftersom det inte fanns något häftigare eller mer spännande att ta sig för. Och sen komma tillbaka till götet och återigen förvånas över hur mycket människor som får plats eller inte får plats på ett och samma ställe. Och sen i våld gå in på första bästa krog för att acklimatisera sig rakt in i något slags vansinne.

Pustervik, rökning och Amelie-soundtrack.

Jag har vågat mig in på pustervik för en öl trots att vakterna redan hade anlänt. De tittade lite konstigt och hälsade lite skeptiskt på mig. Typ som att han ser ju nästan normal ut när han är nykter. Ingen vakt gillar väl att bli liknade vid alla Noaks arks djur. Ingen gillar väl att inte bli insläppt eller ännu värre bli utslängd när kvällen är som sköjigast och man bara ska ta EN öl till.
Sitter inomhus och tittar ut på uteserveringen. Den är märkligt nog halvfull i denna svinkyla. Tittar på folk som röker cigaretter. Insvepta i filtar. Det ser smått maniskt ut. Det sitter ett gäng ickerökare därute också. Det är ju ännu konstigare. Dom kanske tycker det är svalt och gött eller så har de lättare för att svettas än vad jag har.
Min rökning har nästan förlorat all tjusning och charm sen jag började läsa den där satans ickerökar-boken. Tycker mig må sämre än någonsin av rökningen. Svårt att avgöra om det är mentalt eller fysiskt. Tycker dock att ciggen till kaffet efter maten är helt fantastiskt fortfarande. Jag kanske åtminstone kan få ha kvar den ciggen om jag slutar, pleaaaaaase!!!

De spelar Amelie-soundtracket här. Kommer ihåg att jag lyssnade på skivan i månader i sträck efter att jag hade sett filmen. Fångade mig totalt. Hemma hos farsan utbröt det danser när vi hade familjemiddagar och den skivan sattes på. En annan gång när jag hade vart på krogen satte jag på den på promenaden hem över hisingsbron. Jag klättrade över ett staket och tog trapporna ner till en pir. Där stod jag och dansade och drack öl i en och en halvtimme tills solen började gå upp. Rädsla och konsekvenstänkande, helt bortdomnade. Redlös och lycklig av tonerna som flödade rakt in i örontrumpeterna och vidare rakt ner till hjärtat. Just det upptåget hade jag nog inte gjort om idag. Kanske har jag blivit smartare. Eller tristare…

Lördagsmorgnar.

En väldigt brokig skara människor brukar uppenbara sig på stan på lördagsmornarna. Alkisar, knullrufs och eftersläntrare från gårdagens sköjerier. Två sletna alkisar satt på seven elevens uteservering och drack kaffe och sluddrade och morsade på förbipasserande damer ”God morgon frun! Min vän här vill gärna lära känna dig.”/ ”Hejsan damen! Jag vill gärna umgås med dig.”
Såg även Leif Mannerström komma promenerande på avenyn när jag väntade på vagnen. Promenerande kanske inte är rätt ord. Rultande passar bättre. Stönandes och pustandes och rödmosig. Antar att en och annan god sås till skrubban har sjunkit ner och några glas dyra viner har nog flödat genom den kroppen.
Jag och Johnny stötte på Peter Harryson för massa år sen på Tahongas i Malmö. Hans bukparti var helt enormt. Han stod och drack någon drink och torkade sig med en servett i pannan hela tiden. Bitterhet flödade ur munnen på honom. Han verkade urled på alltihop. Svor och härjade. Trött på folk och allt satans sköjeri i samhället. Han verkade dock trevlig i all sin bitterhet och lade till att han tyckte vi var några hyvens grabbar.
Han drack ur sin drink, gjorde en fåra i folkvimlet och försvann tillbaks till sitt hotellrum.