En inte så rolig jobbintervju.

Var på en jobbintervju i förra veckan. Jobbtitel: Personlig gris för brukare i kris. I Kungälv av alla ställen. Kungälv är mest värt att nämna på grund av Göteborgs kex och att man kan köpa baddare. Vidare finns även Kungälvs fästning och ett hotell som heter Fars hatt.
Göteborgs kex har en affär i anslutning till fabriken som kallas Göteborgs bräck. Där kan man köpa naggade grunkor till kalaspriser. Vi brukade åka dit med familjen och då blev det alltid en påse baddare. Nu har hela skiten gått ner sig. Produktionen har flyttat till något land långt borta och jag har hört att man bara kan köpa baddare två gånger om året. Lika bra och knäcka en folköl istället och tänka på Jesus i solglasögon.
Vad det gäller fästningen så är det en fästning och vad det gäller Fars hatt så fascinerade namnet mig stort när jag var liten samtidigt som det hade varit lika befogat att det hade hetat Mormors Mamelucker. Det brann någon gång på 80-talet. Då var jag uppriktigt ledsen. Varför vet jag inte. Kanske hade jag inte fattat att hus kunde brinna eller varför man anlade bränder.
-Men varför har Fars hatt brunnit pappa? kom jag ihåg att jag frågade.
Varför det var så viktigt att få reda på ett svar vet jag inte, för jag kan inte minnas att vi hade varit där ens.

Själva intervjun skulle ske på ett café i Kungälv. En så kallad ”fikaintervju”. Antar att man väljer och kalla det så för att det ska låta lite mer avslappnat. Där skulle jag träffa brukaren och kvinnan från själva företaget.
Det hela började rätt dåligt. Eftersom jag är ett geni så hade jag kollat upp var det där fiket låg innan. I god tid var jag också som hämnd på att jag aldrig fick vara med i elevrådet när jag gick i skolan. Halv tre skulle intervjun vara. jag gick och ställde mig utanför fiket redan tjugo över två. Sen stod jag där som en röksugen polis. Jag tittade in genom fönstren på fiket flera gånger, för att se om de redan satt där. Men ingen verkade reagera. Jag hade dessutom skickat med en bild i mitt Cv (på min första cykel) så de borde ju känna igen mig. När klockan hade blivit några minuter över halv tre, tänkte jag fuck this fiskpinne och klev in. Då var det dem som hade suttit vid fönsterbordet och blängt på mig varje gång jag tittade in. Det hela var lite svårt att förstå. Varför hade ingen av dem (för med fanns även en assistent) käckt gått ut och frågat:
-Är det du som är Johan eller?
När jag hade skakat hand och hälsat laget runt (och slagit hodet i lampan över bordet två gånger) såg jag att de redan hade verkat fika färdigt, för alla deras kaffekoppar var tomma. Jag försökte vara en najs dude och undrade om någon ville ha påfyllning på sitt kaffe när jag skulle gå och handla nåt att dricka, men de blängde mest förvånat som svar. Herrskapet kändes ärligt talat lite långsamma och debila, tänkte jag där jag stod i kassan och väntade på min tur.
När jag kom tillbaka började den segaste, stelaste och mest oflytiga, hackiga och obekvämaste intervju jag har varit med om. Som att cykla uppförs i snöstorm. Jag öppnade min bank med frågor och försökte samtidigt berätta om mig själv för att få till lite av ett samtal. Det brukar ju fungera så i det verkliga livet. Att brukaren själv var lite svårflörtad och inte drev på är inget jag säger nåt om, men när både assistenten och HR-människan från företaget bara sitter och blänger varje gång tystnaden uppstår och inte hjälper till ett skit…det säger jag allt om. De enda få gånger av den här hela timmen som den här helvetesintervjun pågick så gick assistenten och Miss HR igång på samtal om hundar och katter och hur de hade inrett sina sovrum och vad en tvårumslägenhet kallas på norska(????). Hur mycket skiter inte jag i det? Annars satt de där tysta och glodde så fort tysta och glodde. Jag fick alltså själv styra in, tillbaka på lite mer väsentligheter gällande intervjun. Eller skulle vi prata om vad glasspinne heter på tyska också? När tystnaden återvände överraskades jag dock av att jag hittade något mer att fråga om. En relevant fråga kan vara att fråga hur en dag kan se ut hos brukaren. Så den frågan ställde jag. Jag fick svaret att den började med att han åt frukost…
-Jaha, svarade jag imponerat som det var det mest originella jag hade hört.
Tystnad igen. Här kunde man då tycka att de andra två mähäna kunde hjälpa till. Jag gav dem två korta blickar som sa: hjälp till lite nu för fan då! Nej, de tittade på mig och log lite osäkert. Där någonstans tog intervjun slut. För mig. Efter en stund tystnad till så ställde HR sin första och sista fråga till mig:
-Har du nåt mer du vill fråga om?
Det hade jag sannerligen inte. Frågan kändes som ett hån, så jag tog en jätteklunk av min läskeblask och reste mig upp och släppte min roll som intervjuoffer och blev lite mer av mitt alldagliga jag. Jag krånglade på mig jackan och höll på att få med mig lampan och sa högt:
-Men va fan! Nu sliter jag snart ner den där lampan och tar med mig skiten in till stan!
Jag skakade hand, lite hårdare än nödvändigt och gav mig av därifrån. Jag kände hur de stirrade på min rygg där jag gick mot busshållplatsen. Fick en känsla av att vilja sätta mig på huk och slingra ut en körv på gatan…
HR-pajasen lovade att ringa dagen därpå och ge mig besked. Ett besked som jag redan visste. Önskade dock att beskedet skulle vara att de ville ha mig, så jag kunde berätta att jag inte ville ha något med dem att göra.

Nåväl, kan lätt vara den konstigaste och obekvämaste intervju jag varit på. Lite som en date där man redan efter en kvart känner att det från och med nu är lika bra att supa ner sig. Man blir ju fan ledsen va!
På bussen, på väg in till stan igen började pumpen dunka normalt igen.

På Fredagen, alltså fyra dagar senare fick jag ett formellt mejl. HR som bara måste stå för HÅRIG RUMPA besvärade sig ens inte med att ringa som hon hade lovat. Hon kan ju inte vara särskilt rädd om det där företagets rykte heller. I mejlet stod det naturligtvis att tjänsten hade gått till en annan sökande. Det önskades dessutom lycka till med fortsatt jobbsökeri å mina vägnar. Kanske kan behövas…för maken till idioter som man måste möta på vägen saknar ju fullständigt motstycke.

Fan va sugen jag blev på en baddare nu!

Att skriva CV.

Jag har hållt på med en cv idag. Eller mitt cv. Eller igår också. Heter det ett eller en cv. Heter det en åsneröv eller två chimpansarslen? Jag är klöven som självaste röven!

Tar ju en jävla tid det där. Man skall leta upp papper för att hitta vilket år man gjorde det eller det eller det junket. Och när man inte stod ut på den arbetsplatsen och gömde sig på dass för att ta en runk eller lägga en kabel som kunde kringlas runt hela arbetsplatsen för att man var så less på skiten.
Cv:et ska jag alltså använda till att söka jobb med. Självklart har jag inte skrivit ut vilka jobb jag ville bryta ihop på (även fast det hade varit roligt för anställningshövdingen att läsa)

Lagerarbetare, Fabrik Stånk & Trökjan 2001 – jan 2001.Här på det här pangpalatset mådde jag inget vidare asså. Jobbade dock en del när jag verkligen var tvungen förutsatt att jag inte satt på toa och drog en jack off i mörkret. Vilket skedde rätt ofta som ren överlevnadsinstinkt.Var olyckligt kär under den här perioden. Ledsen och taskiga nerver på grund av alkohol som bara råkade passera mina organ i ren självklarhet. Ingen respekt för de tramset med de överdrivet tidiga mornarna. Övertiden brydde jag mig inte heller om eftersom bolaget bara hade öppet till sex på den tiden.Chefen eller stenskallen var en riktig jävla slyna. Det märkte man direkt. Sparkade åt sidan och slickade på frimärken.Konstigt nog fick jag inte sparken, vilket var min genuina önskan, så jag sa upp mig ganska omgående. Därav den korta anställningsperioden.Efteråt, näf jag kom hem på tidig förmiddag och lade mig mellan lakanen så upplevde jag total nirvana.

Garanterad läsning…ingen framtida anställning…garanterat.
Fast den här gången vill jag ju faktiskt ha ett jobb. Och det är inte enbart för att sätta mig på dass i mörkret. Förhoppningen är att stå ut utan impulser att skära halsen av sig.En bra början.

En annan bra grej att inte skriva i CV:et är att ”Jag har även skrivit en blogg i tio år.”

Tror inte det ses som en merit när vederbörande börjar läsa.
Fast en sak som borde premieras om de nu skulle googla mig på nätet och genast hitta bloggen är ta mig fan att:
JAG ÄLSKAR VÄRLDEN!
Det borde ju ändå ses som något positivt…fy fan!

Men här i det verkliga livet premieras ju ofta helt fel saker…

Invasionen

Det pågår någon slags nyckelpigainvasion hemma hos mig.

Det är väl något slags överskott av nyckelpigor i största allmänhet för tillfället (om någon skulle påstå att de är överallt, men jag har nog kollat övriga Stadsdelen och det är bara mitt hus som är invaderat). Värmen antagligen. Domedagen kanske… Hemma hos mig är det så klart värst. Fasaden är fyllda med pignycklar. Det går inte ha fönsterna öppna eller på glänt. Igår släppte jag ut minst 30 nyckelpigor. Om man öppnar fönstret och tittar så sitter de i skockar längs fönsterlisterna.
Nyckelpigor må vara söta, men det här är ju för fan bara äckligt.

Träffade goe Bengt, min granne, när jag gick ner för att ta en cigg. Han berättade om den gamle goda tiden när han hade sålt räkor och baguetter på Varbergs torgmarknad. Han berättade även att nyckelpigor gav tur i kärlek. Kan inte verifiera sanningshalten i detta påstående, eftersom jag aldrig hört denna sägen innan. Om det stämmer så borde det sitta ett gross med kvinnor i min lya när jag kommer hem.
Då kunde man köpt 16 kg räkor och 12 baguetter av Bengt. Och lätt på tå rundat bolaget för 50 liter vin. Borde ju räcka. Sen jävlar kunde kalajset börja.

Värst är det på eftermiddagen när solen lyser på den handvarma fasaden. Då dyker de upp i hundratals.

Smet ner till stan för att dricka en kaffe… För att rymma the plauge.
Sen när solen försvinner så försvinner även nyckelpigorna.
Var tar de vägen då?
Och! Kommer kvinnorna vara kvar? Eller var tar de vägen?

Naj, jag vet inte!

Pling plong. Ännu ett oväntat besök.

Satt och åt en maffig frukost i förmiddags (det var frallor med körv och det var päronyoghurt med äppelbitar och flingor och det var juice och det var ägg i kopp och en och annan sprängdeg och en nedsmulad liten pajas utan clownnäsa) när det plötsligt ringde på dörren. Otäcka dörrklocka och arma lilla mig. Här har vi fan inget Gevalia att bjuda på. Jag tassade fram till dörren. Tyst som en svepande odör och tittade i dörrhöla. En man med pärm under armen. Då vet man direkt vem det är. Så där stod han: fastighetsskötaren.

-Hej! Får vi komma in och borra ett hål i din vägg?
-Vaaaa…sa….du??????
-Ja, alltså, man har ju kommit fram till att det är för dålig ventilation i lägenheterna så…du öppnade, så vi tänkte testa att borra hål i din vägg.
-Alltså, ni vill komma in och borra sönder i min lägenhet? Ännu ett hål… Jaha när då då?
-Ja, nu direkt. Det kommer en kille med en jättestor borr om tio minuter. Vi ber om ursäkt för kort varsel.
-Ah okej. Illavarslande? Nu eller om tio minuter?
Vad fan. Brukar man inte sticka ner en lapp i brevlådan eller ringa ett par dagar innan. Man kan väl för fan inte bara ringa på och fråga om man får borra hål i någons lägenhet? Ungefär som jag bara skulle klampa in hos tandläkaren och fråga om denne kan borra hål i min tand. Nej, maken till dumhet…

De klev in iallafall. Ganska snart hade de konstaterat att mitt hem inte var någon bra pilotlägenhet.
När fastighetsskötaren ändå var här tänkte jag att jag kunde peppra med honom med mitt missnöje om hur saker och ting sköts. Eller snarare inte sköts. Igen. Detta borde han veta vid det här laget. Att den här jobbiga jäveln bor bakom den här dörren. Kan faktiskt inte förstå att han ringer på ändå.

-Titta här, sa jag och pekade på ventilen där tapeten hade spruckit och blivit ledsen när ventilgubbarna var här och sköjade sist. Vad vackert. Ska det vara så här?
-Nej, det har jag inte sett i nån annan lägenhet.
-Det matchar ju annars rätt bra med flagorna av färg som hänger i taket, men som inte är högst upp på er prioriteringslista att fixa till.
Jag förklarade för honom att man får en känsla av att allt bara raseras i den här lägenheten. Trasar något sönder så får man bara leva med det eftersom det aldrig åtgärdas ändå. Och det fortsätter bara att förfalla. Men att höja hyran det går enklast av allt.
-Ja, men det står ju i stadgan.
-Ja, men jag bor här.
Återigen började han tröttna på mig. Jag började känna mig som en gnällig gubbröv. Som vanligt. Så jag fortsatte med att påpeka balkongdörren som måste sparkas upp för att kunna öppnas och de sex gånger som de har lovat att åtgärda det. Jag gick vidare med att jag blivit lovad att få diskbänken utbytt sen dag ett då jag flyttade in, efetrsom man kan stå på knä och diska.
-Hur länge har du bott här nu? frågade han för att strö aska i hodet på mig.
-Sju år…
-Aha, men du är nöjd med det nya kylskåpet iallafall?!
”Jo jag sitter ofta i kylskåpet och gråter efter den stora kärleken”. Det sa jag inte.
Så här gick samtalet på. Den här gången påpekade jag även att det var ett ohållbart argument att skriva upp saker när man kommer ner till bilen. ”Då får man väl för fan ta med sig blocket upp till hyresgästen och skriva ner det direkt!” Kapitulerad höll han med. Här någonstans hade han börjat dra på sig skorna och backade ut ur lägenheten och vanish likt en taskig rökridå av taskig odör, även fast det verkade vara jag som stod för den. Detta händer varje gång.
-NU STANNAR DU SÅ JAG KAN KAMMA MITTBENA PÅ DIG MED MIN NYA PASTASLEEEEEEV!!!! fick jag lust att vråla.

Slutligen sa han att han kunde gå med på att fixa taket. Jag blev alldeles piff paff puff. I samma meningen påpekade han att jag rökte i lägenheten.
Jag sa att jag röker bara i köket med öppet fönster när det absolut inte går att gå ut att röka på balkongen. Fullständig sanning med ett kryddmått modifikation.
-Är det därför färgen i taket har släppt, för att jag röker? undrade jag.
Nej det var det ju inte såklart. Men om de fixar taket (i vardagsrummet) så får jag inte fortsätta röka inomhus (i köket). Dessutom kommer väggarna se sunkiga ut om taket är alldeles nymålat och fint, lade han till som hela planen var helt poänglös. Här någonstans såg nog min mun ut som ett alldeles runt stort och svart hål med prydande ögonbryn böjda som bananer.
Kanske man kan vomitera lite coola kaskader i det nymålade taket så borde det ju jämna ut sig med de sunkiga väggarna…
-Du kan ju fundera på hur du vill göra, lade han till. Han gick baklänges ut genom dörren. Sen stängde han dörren och var borta.
Dagens samkväm. Utan Gevalia. Det var tur att de slutade med den reklamen. Det är ju falskspel…
Efter detta har jag inte träffat någon annan människa idag. Gud vad skööööönt!

I övrigt är det mer rumsrent att vara Sverigedemokrat än rökare idag, som en gammal vän sa. Vad fan hände med det här samhällsjävlet?
Det orkar jag inte tänka på just nu.
Men roligt, det är det inte.

Hos frisören och ett klockprojekt.

Har varit och klippt mig. Tryggt att gå till samma frisör jämnt så man vet hur det blir. Inga missöden i form av sönderklippta näsvingar eller inlöddrad pung.
Han var på bra humör idag, min gode frisör. Eftersom han inte verkar vara den överdrivet pratsamma individen, så var han tvungen att stanna upp med klippandet så fort han skulle berätta något. På det viset får man även behålla öronsnibbarna.
Han berättade att han skulle rösta på SD i valet.
”Nä men för helvete. Det kan du väl inte göra fattar du väl!” sa jag helt spontant.
”Jo, det är jättebra” svarade han. ”Då får jag gratis resa till mitt hemland. Och kan stanna för alltid”
Han är från Irak. Och ja, han skämtade. Sköjigt!
Jag var lite varm på ryggen när jag böjde mig fram. Genast körde han ner en hårtork med kalluft innanför tröjan. Först undrade jag vad han höll på med…
”Du ser lite varm ut…skönt va?”
Sen var klippsessionen över…

Fuck vad trött jag är. För sjutton gubbar!
Lyckades inte somna förrän halvsju i morse. Vaknade halvtvå i eftermiddags. Helt kasst asså. Blir bara roulit att vända tillbaka på dygnet sen…
Håller på med ett klockprojekt. En snygg mekanisk klocka från 70-talet. Men den gäckar mig den lilla pissråttan. Plockat isär den helt. Rengjort alla delar. Oljat och satt ihop den igen. Men nu sitter jag fast. Jag hittar inte lösningen. När jag lägger till det där kugghjulet som skall sitta där låser sig hela verket. Jag har kammat mittbena i oförståndet. 
Den här klockan har lätt varit den jävligaste klocka jag har försökt att fixa. Vad enda litet arbetsmoment har krånglat på det mest ologiska sätt. Och då har jag ändå skruvat isär och satt ihop hela tre klockor innan. Hmmm. Däremot har jag inte klantat mig ända gång denna gång genom att sprätta iväg fjädrar och sprintar ända upp på loftet. Har dessutom ett exakt likadant urverk som är defekt och som jag kan plocka delar från ifall faran är framme.
Men det är som sagt inte det. Det här har förvandlats från ett glädjefullt och hoppfullt projekt till ett hatiskt och enerverande sådant. Som sagt: I VAD ENDA MOMENT SÅ HAR JAG STÖTT PÅ PROBLEM! Och nu sitter jag här på krogen efter en veckas celibat och försöker njuta av en bärs medan projektet som fastnat och står still grämer hodet av mig.

JÄVLA FULA KLOCKJÄVEL. JAG SKALL PISSA PÅ DIG OCH KRÄKAS SKINKA I DIN LILLA   LUDRIGA BALANSFJÄDER!!!

Utöver detta består de flesta dagar och kvällar i mitt liv för stunden att alternera mellan att titta på The Sopranos, skriva noveller, killa foten och snirkla kablar i holken. Knappt ingen krog alls, vilket känns väldigt skönt. 

Krog och knulla är för loosers utan hobby.

Och vem fan behöver veta vad klockan är ändå?

Det snygga, men gäckande svinuret!

The Sopranos och Kiribati.


Lagade köttfärssås i veckan. Vet inte när jag lagade mat sist. Troligtvis när jag lagade köttfärssås sist. Är inte det en sån grundgrunka människor gör för att överleva? Laga mat alltså. Men jag verkar ju överleva ändå. Sen kallar inte jag att värma en pizza eller steka en slang att laga mat.
Maten äter jag ofta framför Tv:n. Framför Rapport där det visas väldigt många inslag där väldigt många inte överlever. Oavsett lagad eller icke lagad mat…
Nu har jag förvisso ätit lunch ute idag så man borde inte klaga. På en restaurang som tillhör Chalmers. Har gått dit och druckit några Fredagsöl tidigare och det har varit helt okaj. Man har till och med blivit bjuden på en liten göllig plocktallrik till bärsen.
Käkade pannbiff med lök och sky. Den var inte helt göllig, så det är lika bra att klaga loss. En stor boll med köttfärs med en blaskig sky. Stekt potatis som påminde mer om kokt och trött gammal sumpig lök. Fantastiskt att man kan misslyckas så enormt med en sådan klassisk rätt. Men så går det när man skall in och mixtra sönder gamla hederliga rätter. Mitt förslag till köcken är att fråga din mormor eller morfar om receptet för de vet säkert hur man lagar ihop denna superba anrättning. Passa även på att fråga om de tycker att den skall serveras knappt ljummen…

Har börjat kolla på The Sopranos. Bra serie det där. Kom ihåg att jag gillade den när den gick på TV även fast jag inte följde den. Rent produktionsmässigt känns den inte så gammal som den är, som till exempel The Wire gjorde. Den har väldigt skönt flow och tempo också. Sen ser ju klädstilen ut som ett jätteroligt skämt med kostymer i size så en hel släkt kan hoppa in i armarna och gömma sig. Serien är väldigt rolig också. Det kan ju knappast bli annat med maffiasnubbar som har känsliga känsloproblem, går hos psykolog och ändå måste vara stentuffa motherfuckers.

Och apropå Sopranos. Fast på ett annat sätt, så försökte företaget jag jobbade för att betala ut min slutlön. Detta har de hållt på med väldigt länge. Lite som de är höga eller fulla på lönekontoret.
Min slut lön sträcker sig från en bit in i april och en bit in i maj. Detta har vållat väldiga problem för dem. Speciellt som jag har sagt upp mig och i samma veva varit sjukskriven (Är han inte klok? Har han gått och sagt upp sig från det jobbet han älskade så mycket????)
De har ringt gång på gång. Skickat mail. Hållit på… På Maj-lönen så betalade de ut alldeles för. För att sen korrigera detta så skulle de betala mindre på Juni-lönen. 104 kronor. Det felade på flera tusen. Då surnade herrn till och ringde upp och frågade om det växte mossa i deras datorer. Fler samtal och mejl följde. Plötsligt skulle jag få 1400 kronor utbetalt. Då hade de räknat ut lönen på hur många procent min tjänst var på och inte de timmar jag skulle jobbat i maj. Fler samtal och mejl följde. Eller pm som ni alla moderna jävlar säger. Post Mortem? Ringde upp och frågade om det växte ogräs i deras skrivbordslådor. Fler samtal och mail följde. Fick dem till slut att betala ut för dem timmar jag skulle ha jobbat, vilket gjorde att jag till slut fick det tredubbla, den summa jag skulle ha.
Fantastiskt att ett företag som man har jobbat för i tolv år försöker lurendreja en på den absolut sista lönen. Svin…
Och apropå Sopranos, så hade det varit trevligt att ha med en sån snubbe upp på lönekontoret för att möblera om och mata på med käftsmällar för varje månad tills man är uppe i tolv månadslöner…sen kan man skaka hand.

Nu ringde det nyss något sömnlöst troll från Kiribati. Det stod så på displayen. Kiribati är en östat i centrala tropiska Stilla havet. Så står det på Wikipedia. Kan inte minnas att jag känner någon där.
Det var väl ett sömnlöst troll som ville pracka på mig ett årsabonnemang på kokosnötter. Eller så ville han skinna mig för att jag råkar ha en hyfsad, men ändå sparsmakad summa på mitt sparkonto för första gången i mitt fyrtiosex-såriga liv.

Pannbiff fylld med köttfärssås med Tony Soprano på semester på Kiribati med tolv månadslöner på fickan!

Sluta balla med mig King Kong!

Var och röntgade mig i Måndags. På med Gene Simmons pungskydd igen. Börjar bli vardagsmat. Allt hade läkt som det skulle. Spiken i höftbenet satt där den skulle precis som öronen sitter på var sin sida av skallen. Dock är det inte helt färdigläkt ännu. På måndag har jag varit sjukskriven exakt i ett halvår. Tiden bara går och går och den 9:onde April är den här sjukskrivningsperioden över. Det är tal om att jag skall arbetsträna efter denna period på kanske 25% för att testa hur det går. Helst skulle jag vilja bli uppsagd.

Har nu plockat isär min första klocka. Den var så fin när den satt ihop. Minutvisaren flög i en båge och studsade mot datorskärmen och landade i knät. När jag vände på boetten så regnade det ut lite kugghjul på bordet. ”Jaha de satt där alltså?” sa jag för mig själv för att låta som att jag visste vad jag sysslade med. ”Vad är det här för konstig grunka, den behövs nog inte!” och sen slänger man den bakom axeln som Kalle Anka. Det var en fin klocka en gång, men nu är det en hög med reservdelar. Nja, den skall nog gå att få ihop igen. Dessutom finns det ju massa ”How to-videos” på youtube som massa mumlande tomtar som inte får några tjejer spelar in som visar hur man tar isär och sätter ihop urverk. Vad som sen gör att den inte fungerar verkar vara det svåraste att lista ut. Alltså den funkade ju inte från början. Men att se vad som är orsaken till att den inte fungerar verkar vara det svåraste. Sen kommer den stora stunden när den ska sättas ihop…och man får en nysattack så kugghjul badar i snor och sekund och minutvisare blåser bort. Kanske skall bli meteorolog eller sotare istället.

Annars vet jag inte. Vad fan, man kan ju inte gå runt och veta hela tiden.
Oförmågan att somna börjar bli påtagligare allt oftare igen. Det är väl bara för att jag har sovit som en bebis en lång period nu. Det springer i benen och sprattlar i hodet. Att gå upp klockan fyra, klarvaken efter en timmes sömn, och äta skorpor och dricka oboy. Att somna om klockan fem och vakna helt utslagen klockan nio.
Våren var här i Onsdags. Kryckan i handen och en vårpromenad i solen med Emma som slutade på Vickis Pizzeria efter en sköjarnatt som slutade med en sexa gammeldansk på Pustervik och varsin halvt uppdrucken folköl i köket. Somnade vid köksbordet när jag skulle byta till en bra låt och vaknade med stel nacke när solen hade gått upp.

Skall käka räkor hos syrran ikväll. Räkor, ost, bröd och vitt vin. Om jag vill ha några öl får jag köpa dem själv, sa mor när vi pratade i luren nyss. Det säger hon alltid.

Fritt flödande tankar på en svårgissad kineseria.

(null)
Fy fack asså. Nu börjar det bli tröttsamt med detta gråa och mörka och dassiga väder. Allt utspelar sig som en grovkornig, svartvit film. Mörker sen Oktober. Regn och slask som spys ut vågrätt från en dyngsur himmel.
Trött på att dra på sig tunga och skrymmande jackor och gå runt med mössa som en jävla kofösare när man bara vill gå runt i kalsonger och bjuda tjejor på sängfösare.
Mitt liv är så fantastiskt lättsamt, som ett fluffigt sommarmoln, så jag har minsann råd att klaga på väder.
Trött på mycket annat också i tider där mycket är ur funktion. Men jag älskar jordgubbssylt, stjärngossestrutar, bautasten, men framför allt älskar jag världen. Det skall ni veta!

När jag åkte bussen till kneget igår morse såg jag en snubbe komma joggande vid Kungsportsplatsen. Framför sig sköt han en barnvagn. I barnvagnen satt det en liten människa. Han sprang som en tok och girade in på en gågata. Kanske han hade stulit barnvagnen och glömt plocka ur ungen.
Lärde mig för ett tag sen att det finns specialdesignade barnvagnar för detta ändamål. ”Springbarnvagn”. Vet inte riktigt vad jag ska säga…kanske att multitaska verkar vara en dygd och att göra avkall på vissa saker kan vara en synd.
Ser hur som helst vansinnigt ut. No öffäns asså. Och om man nu ska ägna sig åt detta pajaseri så kanske det är bättre att springa runt med barnvagn i Slottsskogen än i stadsmiljö med bilar, cyklar, bussar spårvagnar och girande dårar.

Nej, han är lite gnällig idag. Den däringa sköjaren.
Det kliar på överkroppen och käften är torr som en sandlåda. Tröttheten saknar gränser. Skulle kunna tänka mig att sova middag hela tiden. Kläderna sitter trångt och körvar sig. Uppåt mot armhålorna. You fat fuck!

Jag var inne i en skivaffär för en stund sen. Det var 182 grader därinne. Kändes det som. Fick en svettattack. Sen var det så att säga för sent att ta av sig mössan eftersom det redan rann floder på hodet. Hade sett ut som en levande fontän. En svettfontän skulle man kunna säga.
Butiken är en lång smal gång. Plötsligt var jag instängd där av en gubbe med en enorm dalmatiner som blockade utgången. Kan lätt ha varit den största dalmatiner jag sett. Gubben hade ingen som helst koll på jyckchabraket som efter en stund lade sig mitt i gången. Såg genast framför mig hur byrackan skulle nafsa ballarna av mig och svinga runt mig som en liten tygtomte medan ägaren till detta odjur stod helt oberörd och bläddrade i Roger Pontare-backen.

Nu har jag satt mig på en kineseria. Jag var tvungen att smörja upp munhålan lite med en bärs. Lite lotion för gommen. Lite balsam för själen. Lite gulligull för hodet.
I vanlig ordning skickade jag en bild till min kompis Erik som också besöker kineserior med perfekt intervall. Trodde jag gav honom en svår gåta inom vilken kineseria jag satt på. Han gissade rätt direkt. Imponerande, då varken han eller jag brukar besöka detta place.
Sun Wall, var det rätta svaret om någon bryr sig… Utsikten från andra våningen är lika magnifik som deprimerande. De har buffé här. Det är väldigt mycket par som äter här. Buffépar som kanske tycker det roligare med friterad räka än att ha sex.
Jag är inte så mycket för buffé längre. Inte efter de där besöken på den där råsunkiga kineserian i Majorna. Där gäster stod och harklade sig och hostade och snöt sig i händerna över buffén. Och den där snubben som tog allt man kunde ta. På samma tallrik och sen rörde om alltihop till en odefinierbar sörja…och satt och dödsflåsade medan han tryckte in berget genom läpparna…och sen backade om och gjorde exakt samma sak en gång till.

Nej, nu måste jag dra hem snart. Jag har ju viktiga saker att göra. Skrapa disktrasa och smula pulver och baka strudel och svälla knödel och piska strumpor. Det är ju ingen hejd på vad för sorts dumheter en man som reder sig själv måste utföra för att skapa ordning i vardagen.
Blir det en liten stund över kan jag alltid i avslappningssyfte borsta Rickard Sjöbergs tänder…

Långt inlägg om ingenting och någonting och lite till och massa annan skit. Som en fartygs-logg. Men jag är ju sjösjuk, så allt hamnade på min blogg.

Men herregud sicket lågvatten herrn befinner sig i idag.
Eller som min vän regissören har uttryckt: ”Här står man ankeldjupt i arselklafs. Det är inte så roligt precis.”

Var på Ikea med familjen i Lördags. Redan tio meter in på möbelavdelning låg en unge på mage, på golvet och gallskrek. Det satte standarden på något vis.
Vi käkade Ikeas semla. Massa grädde och obefintligt med mandelmassa. Det är ju mandelmassa som är gött! Fattar du inte det Herr Kramprad?!
I kön till kaffet höll jag på att bli nermejad av en ilsken morsa. Jag skulle precis sträcka fram min kopp till kranen när hon kom bakifrån och trängde in sig från sidan som ett lokomotiv. På samma sätt som man välter en ko i en hage. Jag var kossan (även om det i det här fallet är en klar bedömningsfråga). Hon hann före till kranen precis när jag skulle sätta min mugg där. Arg och flåsande.
-Jaha? frågade jag.
-Jaaa! Det är faktiskt kö här!!!
Jag tittade bakom mig och förväntade mig en lång ringlande kö med mördarblick som ångade av ilska och ville skära upp mig till bacon. Inte en människa. Inte en enda kö. Sicken jävla rabiat hittpå-människa.
Köpte en del grunkor som jag behövde. Dörrmatta, durkslag, dlakan och dumstrut. Dörrmattan har jag spikat upp på väggen. Durkslaget har jag som geni-mössa på loftet. Dlakanet virar jag in hela mig i och kryper in i garderoben när jag tappar tron på tillvaron. Vilket händer oftare än sällan. Dumstruten har jag inte använt än, men tänker att den kan vara bra att ha och kräkas i om man känner sig lite rälig när man kommer hem från krogen.

Hemkommen och lite senare åkte jag ner och träffade Ed med väninna på Gyllen Prag. Sket i att äta för de hade redan ätit klart när jag kom. Sen är ju rätterna på Gyllene Prag så jävla stora så man måste beställa en sjukhussäng efteråt. Jag tog några bärs istället.
”Vi ska ju ändå inte dricka så många öl ikväll, eftersom vi ska ut i morgon.”, sa Ed. Det är nämligen jazzkvällar på Söndagar på Hakelverket. Det hade vi bestämt att vi skulle gå på. Otroligt moget och vuxet uttalande av gode Ed.
Lite senare på Andra lång bjöd vi varann på öl. Fram och tillbaka. Krog efter krog. Om och om igen, som om det inte fanns någon morgondag.

Dagen efter, alltså igår, var väl inte överdrivet humoristisk, fantastisk och pangig. Men den fanns där som ett knytnäves slag. Inte ett fläskigt knytnäveslag av värsta sort, men ett knytnäveslag som sa: Du lever Johan, men det här får du klara dig genom på egen hand…
-Öööh, stånkade jag till svar.
Jag tog en promenad med min vän Erik. Gamle Flytt-Erik. Nu även min kineseria-vän som jag aldrig träffar på en kineseria. Gudskelov.
Vi promenerade med hunden Lucas som jag brukar passa ibland. Genom en snöbeklädd och enorm Västra kyrkogård. Sen genom hela Majorna och tillbaka genom Majorna igen. En jävla promenad som tog nästan två timmar. Jag drog även in Erik på okända villovägar så vi kunde låtsas att vi befann oss i en okänd stad.
Som tur var så var Erik också lite bakis så vi kämpade oss igenom knytnäveslagen som efter ett tag förvandlades till lite halvblöta halvslappa lavetter. Promenera i halvbedrövligt tillstånd är nästan det bästa man kan göra. Det liksom renar en på något vis.
Bakfylleknulla dock. Det är något annat. Det är som en Treo och en Samarin samtidigt. Som genom ett trollslag är man friskare än någon som fått nya lungor. Men jag är en människa som nöjer mig med det lilla. Det ska ni veta!

Den här dagen kunde börjat bättre…
Halv tio på knäckt morgonkvist plingade på dörren. Jag trodde det var Angloianska Saxistiga-krigare med Ivanhora som ville bryta sig in och sno min enda stekspade.
Jag tänkte om och insåg att jag hade glömt att de skulle komma och besikta ombyggnationen. Yrvaken låste jag upp dörren. Där stod en skara på fem personer och unisont önskade mig God morgon.
I yrvaket tillstånd kan jag nästan säga vad som helst. Oftast det som man inte borde säga, och ändå tro att jag är trevlig och speciellt utvald. Kan påminna väldigt mycket om en oönskad fylla.
-God morgon, sa de.
-Det har jag aldrig varit med om, svarade jag. Ska ni komma in eller?
Fem människor som plöjer runt i lägenheten som om man har ställt till med en loppis är ingen önskad situation. Att bjuda in världen innan man ens vet om man existerar eller om man vaknat från de döda…brrrr
Jag ljög och sa att jag har jobbat hela helgen när de fick syn smutsig disk, pizzakartong och läskburkar. Det skulle jag inte ha gjort…
-Vad jobbar du med? frågade han på rekyl.
-Va, vadå jobbar med? Jag är ju ledig idag!
Jag följde med på distanserat avstånd när de promenerade omkring, så att de inte skulle sno med sig mina dyra konst på väggarna i bara farten.
Han som förde antecningar och ställde obehagliga frågor på min brutna kvist gick ut på balkongen.
-Oj vad det ligger massa långa spikar här ute!
Han stack in näven genom balkongdörren och ropade till mig:
-Är det dina spikar?
-Nej,jag är inte lagd åt det hållet.
Han klev in igen. Sen berättade han för den övriga skocken att det hade rasat bitar från väggen under fönsterbläcket. De hummade till svar, inte vidare överraskade. ”Fuskbygge”, tänkte jag för mig själv. Den här gången lyckades jag dock hålla tyst, vilket var lite synd, eftersom det här var den enda gången jag borde sagt något.
De klev ut genom dörren. Tror aldrig jag har ropat ut ett sådant muntert och entusiastiskt ”Hejdå!” vid något tillfälle innan.

Ja, nu har jag bjudit på mina senaste och fantastiska dagar. På något vis har de bara löpt på. På ett sätt. På ett annat sätt inte… Friktion eller fiction.
Men glöm aldrig: Life is a box of karamellos! Det är bara det att jag är lite rädd om mina tänder.
Och förresten, apropå tänder, vad är det för ena jävla grunkor egentligen?

Tvättluderschtuga!

Tvättar idag. På en Lördag. Det har jag nog aldrig gjort i hela mitt liv. Jo, kanske en gång, som jag har förträngt.
När jag kom ner i tvättstugan låg det en ihopvikt tischa på mangeln. Det var min Mötley/too fast for love-tröja. Den måste ha blivit kvar på något märkligt vis när jag tvättade förra gången för en månad sen.
Blev överraskad att den var kvar och att ingen hade plockat den.
Är det ingen som gillar Mötley i det här trapphuset? Va???
Det kanske bara lyssnas på Yohio och Drängarna och Nordman i det här huset. Johanneberg är ju en annorlunda statsdel.

Hittade även min gamla tändare. Nytvättad, brinnvänlig och finer.

De jävla sugluvorna har ändrat tvättiderna i tvättschtugedjävolen också. Förr hade man fyra timmar på sig. Då hade man tid att sitta på en pall och dricka glögg och räkna antal varv som trumman i maskinen snurrade. Nu har man bara tre timmar på sig. Hur fan är det tänkt att man skall hinna tvätta mer än två maskiner. Tvätten hinner ju inte torka och det blir rena kaoset när man får hänga upp tvätten i lyan. Jag bor väl inte i ett torkrum för bövlars.
Visst, det finns ju fler tider nu. Men det var inte särskilt svårt att få någon tid innan heller. Och livet handlar väl inte enbart om att tvätta?

De hade satt upp en trevlig hälsningslapp i samband med detta också. ”Nu har vi satt upp nya och röda och fina tvättstugetavlor i alla våra fastigheter. Tanken är att samtliga fastigheter ska ha samma tvättider.”
Men snälla nån, vad är poängen? Jag bryr mig väl ärligt talat inte om att Bosse i Mölndal har samma tvättider som mig?

Jag blev så upprörd att jag funderade på att sätta upp en arg lapp där nere, men nu är jag glad igen för jag ska äta en vitaminrik frysrätt som jag har micrat alldeles själv i min nya och röda och fina mikrovågsugn.

Nu har jag ätit upp den. Pannbiff med löksky, och kan konstatera att den skall jag aldrig äta igen.
Har även hämtat tvätt. Blöt tvätt som nu hänger överallt i lägenheten. Man kan nästan tro att jag bor i ett torkrum.