Piss in, piss ut.

Har haft en pissdag. Och ute har det pissat ner. Regn, regn, regn. Det gör det alltid när snön har lagt sig. Hade tänkt åka ner och köpa julklappar, men man sticker ens inte ut nästippen frivilligt i detta väder. Morsan skulle fått en k-pist i julklapp så hon kunde hålla ordning på stökiga typer på gården och syrran skulle fått en säck med bearnaisesås som hon kunde bada i när de stänger av vattnet. Men nu blev det alltså inget med detta.

Det ringde en läkare tidigare idag. Från Mölndalsortopedi. Jag har nämligen krävt en magnetröntgen eftersom smärtan i ljumske och lår inte ger med sig. Hon berättade att det inte gick att magnetröntga om man är en byggsats och har skruvar i höften. Det stör de fina bilderna som tas och det blir bara blurr av allting. Är mina skruvar tillverkade av plåt eller balsaträ?
Det är fullt normalt att ha ont i ljumsken och utsidan av låret lät hon mig veta. Rehabiliteringstid kan vara upp till ett år innan smärtorna försvinner helt. Den förra läkaren sa sex månader och den första sa två månader. Tycker det är jävligt olika bud hela tiden. Man blir både less och ledsen…

Dricker nu en folköl i litet halvljummet vrede. Är hungrig som en tom kastrull. Hade en frysrätt i frysen, men eftersom rätten kändes fel så har jag nu, för andra gången beställt en pizza på onlinepizza. Alltså den första pizzan som jag beställde hann jag betala för. Sen när utkörningstiden skulle visas på skärmen så stod det att jag skulle ringa upp pizzerian för att undvika missförstånd. Något hade blivit fel. Då, när jag ringde till pizzerian sa herr vedugnsbakare att de hade stängt av onlinemaskinen (trodde jag hade kommit till en tips och lottobutik. Onlinemaskinen? HMPFR. Vad är det för märkvärdigt prat?) och de hade hade slutat med kvällens utkörningar av pizzor. Det blev alltså ingen pizza utkörd. ”Kör ni ut julgranar då?” höll jag i min blekfisiga förrvirring på att fråga. Pengarna som drogs skulle sättas in på mitt konto imorgon igen sa bagare Börje.
Nåväl nu har jag alltså beställt en andra pizza från en annan pizzeria. Tog den på 14 dagars faktura. Låtsades att jag hade företag. ”Jag tar det på företaget” mumlade jag för mig själv.”BUNTE IHOP Å SCHLÅ NER” heter företaget. Jag både tomma, luftiga post och brevlådor. Bland annat i Swäjchs och Kambodja. Den här pizzan blev nästan gratis. Så det så era Taco-fans!

24 minuter kvar till pizzan kommer står det nu. Jag tar en klunk öl, och en klunk till och klunk till kan jag nog ta medan jag väntar…

Glögg, denna fryntliga dryck!

Satt och tänkte tidigare idag att det hade varit gott med glögg i eftermiddag. Glöggsuget tändes av att syrran och jag igår var hemma hos morsan och käkade middag. Innan middagen drack vi glögg. Den var så god…den var så god…den var så god så att jag lätt hade kunnat strunta i morsans fisksufflé och bara bli en genommysig och glöggig farbror.

Nu så visste att jag hade en halv flaska i hyllan här hemma med syyrans superglögg som gjordes för fem år sen. Den luktade helt okej, men vågar man dricka fem år gammal glögg?

När jag stod där och rotade i sprithyllan som mestadels numera består av slattar så såg jag att det stod en halv flaska starkvinsglögg rakt framför mig. Från förra året. Tycker fan den hade växt till sig i smaken och tappat lite av den där sötman som annars kan få en och göra morgongrimaser.

Det skymmer där ute. Plaskigt regn rasar från himlen och smaskar hårt mot fönsterbläcket. Här sitter jag med min glögg och myser! Jag har till och med tänt ett levande ljus i fönstret vars låga fladdrar nervöst av fläkten från det öppna fönstret.

Kan förvisso tycka att glöggdrickande är en väldigt social företeelse. Men är man själv bäste dräng med en del tomtar på loftet så får man finna sig i en beskärd del av ensamhet. Nu är det glöggen och jag och det känns fan i mig helt rätt.

Vill man sen ta i så man skiter på sig av ensamhetsångest kan man alltid köpa räkor och vitt vin en fredagkväll och äta framför TVn alldeles allena till Doobidoo eller någon annan deprimerande skit. Fast så tragiskt ska vi inte ha det.

Aaaaah, måste värma lite mer glögg…

När jag befann mitt mig i ungdomens glans brukade jag ta med mig glögg när jag skulle på fest. De första glasen med glögg värmdes omsorgsfullt i kastrull på spisen. Sen blev det kö till spisen eller så orkade jag inte hålla på. Eftersom det ändå var brakfyllan jag ville komma åt drack jag glöggen kall. Direkt ur flaskan. Det passade in i den övriga rock`n´roll-imagen där en stor vikt lades i att skita i allt. När glögg inte gick att få tag på, på grund av säsong drack jag kir istället. Ljummen. Direkt ur flaskan.

Men i dagens flagnade glans så värmer jag glöggen i kastrull med pip likt en one piece-tönt. Fast utan one piece. Precis som alla andra! Och säger till mig själv: ”Gudars vad mums filibabba det här var Johan!” Ibland glömmer jag svara mig själv, men jag håller naturligtvis alltid med.

Nu, en liten stund senare så är det alldeles svart ute. Regnet fortsätter att rasa från himlen som en löpande hynda och glöggen värms på spisen.

Annars har jag rätt trevliga minnen av glögg. Speciellt med forna flickvänner. Kanske framför allt det jag tänkte på när jag sa att glögg var en social företeelse.

En kvinna och jag brukade sitta och spela kort i köket och dricka glögg. Någon annan gång rimmade vi till julklapparna. Och drack glögg.

-Värmer du lite mer glögg?

-Jajemen! Hoppsan vad det ryker!

-Men!!! Bränn inte bort all alkohol då din klant!!!!

-Nejsan Svejsan!

En annan kvinna jag var ihop med bryggde sin egen glögg. Den stora spannen med den blivande glöggen stod på köksgolvet i den lilla lyan. Redo för att froda till sig och snubbla på. Ingen dörr  mellan sovrum och kök och det luktade fan rena sköjeriet i hela lägenheten.

Det var den starkaste glögg jag druckit. Första klunken tog alltid som ett spett i halsen.

En gång skulle vi bada badkar. Kokpunkten på vattnet i badkaret var inte långt borta. Hon tog med sig två rejäla koppar till oss av den där dundersoppan innan hon själv hoppade ner i emaljplurret. Jag hade precis under pust och stånk jobbat ner skinkorna i den där lödderbeklädda helvetesvaken och höll på att förvandlas till en överkokt pastaskruv när jag tog en lite för stor klunk av den brakglöggen. Jag kände hur jag blev varm inuti samtidigt som jag var skållad på utsidan. Yrseln kom under ett suckande ”Öööh”. Jag såg stjärnor framför mig. Min flickvän blixtrade inlindad av alla stjärnor som en tärna. Eller stjärngosse. Hjärtat började rusa och sen kände jag hur jag höll på att svimma. Otäckt som satan Jag lutade huvudet mot väggen och väntade på att dö… Detta uteblev dock. När hjärtslagen lugnat ner sig så upplevde jag totalt nirvana. Lugnet sköljde över mig. Lite som samma sorts lugn när kroppen är proppad med morfin. Jävla dundersoppa!

Kommer dock inte ihåg om jag drack upp resten av glöggen eller inte. What a shame!

Dessa ord om glögg…

Nej, en kopp till. Sen ska jag kliva in i städskåpet och ställa mig i givakt och kanske lyssna på Nirvana!

Broddar.

Det är vackert ute…men det är då fan inget kryckväder. Is på gatorna med stora möjligheter att klättra i karriären inom att slå ihjäl sig.

Har varit hos sjukgymnasten igen. Fick cykla som en tok, vila, promenera fram och tillbaka i gångarna, vila, göra övningar, vila. Idag hade jag joggingbyxor istället för pyjamasbyxor. Nästa gång funderar jag även på att sätta på mig pannband så man ser ut som ett pro.

Fick även med mig en present hem: Nerfällbara broddar till kryckorna. Såna där som pensionärer brukar ha på sina käppar. Eftersom jag fick en brodd till varje krycka så är jag väl klassad som en föryngrad dubbelpensionär nu. Lite som att en äkta raggare alltid har dubbla antenner bak på sin bil… Tufft som satan.

Vissa kanske tycker det borde vara tid för mig att slänga kryckorna nu och springa någon vintermara. Vintermaratonen tycker jag vi kan hoppa över. Däremot borde kryckorna kyssas ajöken. Det är bara det att när jag går utan kryckor och ska skjuta ifrån med det opererade benet så dyker en ilande smärta upp i ljumsken efter typ 20 meter. Samma smärta som fanns där från det att jag skadade mig. När den där hundra kilos svinpjäsen landade på mig. Varje gång en motgång uppstår känner jag att jag skulle vilja hitta honom och lavettera honom hundra gånger på varje kind. Och kanske berätta en sann saga om att påverka andras öde.

Medan allt annat i takt blir bättre efter operationen så består den där smärtan. Nu börjar sjukgymnasten misstänka att jag har någon muskelbristning i ljumsken som inte vill ge med sig.

Sjukgymnsaten började även prata med en kollega där jag låg på britsen och följde med i samtalet, att det hade varit bra om jag fick röntga om mig en gång till då de misstänkte<a  att jag kan ha en muskelbristning eller liknande.

Kan inte längta nog efter att åter igen få sätta på mig Gene Simmons pungskydd i form av clownnäsa och leka röckstjärna på röntgen.

Tanken är att jag skall börja jobba på Tisdag. Det känns rätt avlägset.

En annan tanke är att jag skall träffa den gamle gode Ed för en stunds samkväm på andra lång ikväll. En tanke omgiven av is på en av stans isigaste gator. Lattja runt på kryckor salongsberusad med helt fantastiska möjligheter till förlängd sjukskrivning. Varför nöja sig med att ha spikar i bara en höft. Det blir ju mer balans att ha spikar i bägge höfterna! Och med tanke på dagens smärta i ljumsken efter allt tränande så bjuds ett enormt tillfälle att mörda smärtan med massa mjöd…

Nej, jag tror det får bli en sammanstrålning senare i veckan när termometern står på plus, isen har smält och ljumsken har lugnat ner sig i fråga om uppmärksamhetstörst gällande smärta.

Broddeladi ho!

Förmiddags-sms till ”Flytt-Erik”

Haru försökt rulla en cigg med ena handen gipsad? Dessutom med bara tummens topp urstucken ur gipset.
Blod, svett och tårar. But I got it!
Röker nu min första taffliga rullade cigg med en första kopp kaffe sen i Torsdags.
Heaven är det.
Om sen en skitexplosion kommer och jag måste småskutta till dass på vinst och förlust på kryckor och seven gates to hell öppnar sig kommer jag ändå i denna stund hävda att det var värt det till varje pris
💩💩💩💩💥💥💥💥

Snart kommer en lite utförligare rapport om obedolyckan och sjukhusvistelsen.
Har igår iallafall lämnat sjukhuset och är inackorderad hos min syster.

The handymen!

Det skulle komma hit en pellejöns till snickare i förmiddags och rätta till min balkongdörr. Man får nämligen använda fotens kraft när man skall öppna dörren och armens kraft för att tjonga igen dörren.
Tror ni han dök upp…det tror jag inte.
Efter tio, hade han sagt. Detta kan ju i och för sig innebära när som helst efter tio.
Tycker det är lite konstigt med denna handyman-yrkesgrupp. Att det är helt legitimt att bara köra mayana-stuk. Slänga till med ett klockslag och ungefärligt dyka upp fyra timmar senare. Tänk om tex en busschaufför hade gjort så. Det hade ju blivit cirkus direkt.

Mina fastighetsskötare verkar ha ett uruselt system.
Jag har även blivit lovad ett nytt handtag till balkongdörren. Detta eftersom handtaget glappar efter allt tjongande med dörren.
Snubben som var här och fixade balkongdörren första gången, för ett par månader sa att han skulle beställa ett nytt handtag till mig.
”Jag skriver upp det när jag kommer ner till bilen.”
Detta är deras urusla knep som de säger jämnt. De verkar nämligen alltid glömma av att skriva upp det när de kommer ner till bilen. Varför inte ha med sig papper och penna upp till hyresgästen direkt? Eller i värsta fall kan de väl ta med sig bilen upp i lägenheten, där anteckningsblock och penna sägs finnas. Annars som alternativ kan de ju alltid ta med sig papper och penna upp till hyresgästen och skriva med stora bokstäver att de skall skriva upp det hela när de kommer ner till bilen så de inte glömmer att skriva upp det de ska skriva upp…

I förra veckan när jag skrev inlägget om mina grannar och de där jobbarna satt och rökte så ropade jag ner till den ena snubben och frågade om någon av dem var snickare. Min balkongdörr har nämligen börjat krångla likadant igen. Det var han, sa han. Det märkliga med det är att han alltid har presenterat sig som målare tidigare när de höll på att renovera fasaden.
Nu var han iallafall plötsligt snickare. Eller så kanske han är mäklare eller grisbonde. Det är bara det att han inte vet om det ännu…
Det var alltså han som skulle komma idag och hjälpa mig med balkongdörren. Men kom han…det tror jag inte.
Dessutom när jag påpekade att han gärna fick ta med sig ett handtag så svarade han:
-Jag ska skriva upp det när jag har satt mig i bilen.

Kanske han istället borde ha skrivit upp att han skulle komma hit på Måndag och fixa en balkongdörr till en undrande hyresgäst.
Kanske han är ute och vallar sina grisar eller målar om en körka eller snickrar ett utedass eller säljer en 6 miljoners lya på Linnégatan?

Vem vet? Här har han då fan inte dykt upp!

img_1309.jpg

Krökt rygg, grannar och det blivande ångloket Johan.

På andra sidan bordet: Som Mona-Lisa har sitt leende så ock har Johan sina raka tandrader.

Det var inte många dagar man fick njuta(???) av att återgå till jobbet. Nu sitter jag här. Ont i ryggen och sjukskriven, istället för att jobba helg.

Jag har satt mig vid andra sidan bordet i köket. Gästplatsen. Tänkte att omväxling förnöjer. Vyn är lite annorlunda härifrån. Och så är det ju trevligt att vara gäst i sitt eget kök. Då kan man prata med sig själv och fråga sig själv:
”Vad fan gör du i mitt kök?”
”Försvinn härifrån för bövlars!”
”Men jag bor här!”
”I helvete heller!”
Det blir mindre ensamt så. I natt ska jag nog sova stående på huvudet i garderoben, så jag inte blir tråkad på loftet.

Det är ett fasligt drag nere på gården för tillfället. Två målare sitter på ett räcke och röker och pratar om vädret. Grannen Bengt springer runt och frågar grannar som går in och ut genom porten om de har några startkablar att låna honom. Det verkar ingen ha. Sen får han hjälp av en kille i tofs att rulla hit bilen eftersom den står parkerad längst bort på gatan. Nu håller han på med någon egen anordning som innebär att han drar sladdar från bilen och över hela gatan och ner genom källarfönstret.
Så här har han hållit på sen jag flyttade hit för fem år sedan. Ibland kan han få utbrott mitt i allt kopplande och när bilen inte startar.
”Jävla bilhelvete!”
”Förbannade jävla skrothög!”
Sen ekar vrålen längs gatan. Humör som en spanjollo. Nu står han mest och mumlar för sig själv medan han kopplar på.
Han är trevlig den gode grannen Bengt. För någon vecka sen körde han upp sidledes när jag var på väg till bussen och frågade om jag skulle ha skjuts till Landala torg. Eftersom jag skulle till Avenyn blev det ingen skjuts.
För några kvällar sen kom han hem med taxi. Slirig och rund under dojan. Jag satt på balkongen.
Det spanska temperamentet åter. Det var störttydligt att han var missnöjd med resan och chauffören och priset. Till och med bilen var ful och rutten. Han blev stående där på gatan med armen vilandes på den öppna bildörren och med huvudet inkört i bilen. Harangerna flög som projektiler. En tyst taxichaufför som väntade på att få åka. Monologen avslutades med:
”Ha det bra! Tack ska du ha och DRA ÅT HELVETE!!!!”
Bildörren åkte igen med ett tjong. Sen hörde jag mummel följt av suckar och och släpande steg mot ytterporten.
Inte så vackert kanske… Tyvärr kände jag igen mig själv under de där resorna som jag inte blir helt nöjd med.

Har bestämt mig för att börja vejpa. Alltså bli en ångare. Alltså börja puffa på e-ciggaretiljanos. Det finns rökare och det finns ångare (sen finns det de som aldrig ångrar någonting). Jag funderar alltså på att byta titel från rökare till ångare.
Jag har med råd och rön från en vän beställt en fin och lyxig e-cigg från Singapore som borde dyka upp nästa vecka. Rööö å finer. Jag har även beställt ett gäng e-juicer från ett plejs i Skåne. Vanilj och sherry och cappuccino-smak. Bland annat…
Forskare verkar inte alls komma överens om hur skadligt e-cigaretter är. Men det känns som det nästan kan garanteras att det är mindre skadligt än rökning. Och konditionen lär ju bli bättre jämfört med när man röker. Jag kanske kan vara med i Göteborgsvarvet nästa år. Piggt flåsande med bajset rinnande längs låren.
Fick prova denna väns vejper.
-Det här ju helt fackin fab, höll jag på att vråla rakt ut när jag kände vaniljen fylla truten och rivet rumla runt i halsen.
Tanken är alltså att jag skall promenera runt och puffa som ett litet ånglok och älska världen.
Kanske bloggen kommer fyllas med ångfyllda moln från och med nu.

Nu måste jag tyvärr gå och lägga mig och vila ryggen en stund.

TJaluros Tjalapenis!

Att röka pipa.

img_1765.jpg En piprökande fader.

Skulle precis njuta av dagens första kaffe och första blosset på dagens första cigg när jag fick en enorm nysattack. Hann precis skriva just det här…och nu måste jag gå på toaletten. Fack så att säga!

Under perioden av nedräkning till semestern bestämde jag att jag skulle på semesterns första dag röka pipa. Fredspipa. Så det blir lite trevligare här i världen.
Nja, jag fick ju en pipa i födelsedagspresent med tillhörande lyxig piptobak med whiskeysmak.
Sen var jag ju tvungen att köpa ett sånt däringa verktyg för att trycka ner tobaken i pipan. Det var ju därför, kom jag på, som jag ännu inte hade provat pipan. Sen råkar det ju förhålla sig så att jag har farsans gamla pipskåp i bokhyllan. Där i kan man ju faktiskt titta om det finns sådant där pipverktyg. Det gjorde jag alldeles nyss. Där låg ett mycket stajligt pipverktyg i kromat silver. Inget sånt där billigt skit i plast som jag har sett på wörld wajd wäbb. Fantastiskt ju. Är man ett geni, så är man.

Jag öppnade tobaken. Den luktade ljuvlish.
Jag petade ner lite tobak. Tryckte till lite med verktyget. Fyllde på lite till osv. Aaah! Röka pipa och blogga! Precis när jag skulle tända den så…ringde morsan.
-Schnicki schnäck schnäck!
-Goddag och farväl, moder Olof! Tjena pipan!
Jag förde dit tändarn. Lågan sög sig in vackert i pipan. Fint sug i pipan. Jag sög in några gånger. Sen fick jag i mig ett moln som var tjockare än en stor portion med lasagne. När jag skulle avjnuta ett sug till så var pipan död. Tända, suga, suga, suga. Ah, va gött! Död pipa. Tända, suga, suga, suga. En portion bolmeri. Pipa: död!
Och nu kom jag ihåg vad farsan sa. Det svåraste och första att lära sig är att packa pipan rätt och lyckas hålla pipan levande. Lektion ett så att säga.

Nåväl skall se till att få den där jävla balkongen färdig fortast möjligast. Sen ska jag sitta där och röka fredspipa dagarna i ända. Eller så antar jag karaktären av arg, muttrande sjöman. Där är ju hälften redan vunnet så att säga, trots att jag är en utpräglad landkrabba. Troligast är väl att jag blir tagen för en hashrökande flumpotta när fredsmolnen når grannarnas fönster. En pajas som fick åka hem från Goa i förtid för att degen tog slut.

Ööööh, nu känner jag mig alldeles klibbig i hodet. Som ett flottigt orosmoln…som inte vet i vilken riktning han skall blåsa.

Sallad och Larsa Kronér.

(null)
Sex pass kvar till semestern.
Känns som jag och min brukare blir mer och mer trötta på varandra för varje pass som närmar sig semestern…och igår fick jag ett utbrott på honom. Kändes inte bra, men helt nödvändigt. Åtminstone när det begav sig.

Har käkat lunch med Ed idag. Vi intog vår restaurang Da vinci. Pizzorna är helt lovely där. Men nu säger magen till mig:
”Hörru pöjkjävel, jag diggar inte din degiga stil!”
Tror inte min mage gillar mig alls längre. Den är trött på att vara en del av mig.
Tänker att jag skall börja mata den med nyttiga sallader så att den minskar och blir mindre pompös och lugnar ner sitt mullrande morreri.

Sitter på en sylta mitt i en korsning på Linnégatan och dricker en bärs. Från detta håll ser denna stora korsning väldigt Paris ut. Detta gör det hela mycket trevligare. Genast låtsas jag att jag är utomlands. Eller att jag är en fransk pajsare som lever på frasiga baguetter.
-Tjö mapäll Sköjarn. Merd. Tjoplait!
Drömmen brister genast när en spårvagn viner förbi och alkisarnas skrål utanför Hagabion skallrar på ilsken göteborska.

Vi såg Lasse Kroner på andra sidan gatan när vi satt och käkade lunch. Han klev in på Manfreds Brasseri. Hans kala hode blänkte vackert i solen.
Tänker att Lasse Kroner verkar vara en helt genuint trevlig person. Trevlig i alla väder kan man säga.
Honom skulle man vilja sitta och hinka bärs med en hel eftermiddag och lyssna på rafflande och skojiga anekdoter.
Det har jag sannerligen aldrig tänkt om Rickard Sjöberg.
Här sitter jag alltså och tänker på Lasse Kroner. Det verkar ju inte riktigt vettigt ändå…

Det blev en sallad. Detta kan man skåda på bilden.
Tycker inte magen verkar vara något vidare gladare för det.

Att fylla 45 år och göra det på riktigt!

IMG_1251Att prova sina presenter.

Fyllde år i helgen. Närmare bestämt i fredags. Kan inte minnas när jag blev så firad sist. Som ett långt två dygns-epos av trevligheter där allt bara handlade om MIG. Uppblandat med sköjerier.
Hade presentöppning hemma i fredags med mor och syrran. Gick och köpte en räkbomb. En räkbomb är en rund smörgåstårta toppad med en jävlans hög med räjor, om någon undrar. Allt man egentligen behöver i sin kyl om man ska isolera av okänd anledning på loftet. Sen blev det skumpa till. Som efterrätt blev det nötkaka och kaffe och likör.

Bland alla fina presenter som utdelades i ära till min 45-årsdag kan nämnas en skäggtrimmer som jag fick av mor. Själv är han ju van att använda kökssaxen när han ska klippa hakburret. Tyckte den tog jävla dåligt.
-Vad är det här för skämtartikel? vrålade jag ut när jag såg mig själv i spegeln med hår som stack ut i otrimmad längd bland det stökigt trimmade.
-Aaah, man ska nog vända på grunkan!
Sen drog jag en linje från undersidan av hakan upp till underläppa. Fan va den tog bra. Och utan kammens inställda längd. Det var det skägget! Good bajos! Det var bara att raka av resten burret också.
Nu går jag runt i något slags långt skäggstubb. När jag tittade mig i spegeln höll jag på att börja gråta.
Människan i spegeln, sköjare eller ej, har ju för fan ingen haka! Långa, groteska tår utrustades han däremot med…Crueeel!
Nu har jag vant mig, men jag tyckte allt att jag skådade en rynkig gymnasieelev där i spegeln…för jag såg väldigt mycket yngre ut.

På Lördagen hade jag fixat till en liten födelsedagsträff och lite galej på Gyllene Prag…
När jag för två veckor sen hörde av mig till tilltänkta, inbjudna offer i en gruppchat uppgav jag först fel helg. Helgen innan jag fyllde år.
Detta ändrades kvickt efter att jag utannonserat alltihopa. ”Ledsen jag uppgav visst fel helg…det är alltså nästa helg.” ”Klant” svarade Ed, helt befogat.
När jag hade fått ordning på det lilla sköjeriet skrev jag att jag fyllde år den Lördagen den 2 juni. Det gick fem minuter sen brummade det till i phönen. Jag blev underättad att det inte existerade någon Lördag med det datumet (det här året). Fick ändra igen… ”Vi ses alltså Lördagen den 3:e Juni, även fast jag fyller år Fredagen den 2 Juni.
Nu började folk undra om jag visste när jag fyllde år. Själv undrade jag om jag verkligen var en jordbo eller om jag var född i en liten kraterdjävvol på månen. Helt utskrattad blev jag…
Fölk dök upp på rätt kväll iallafall. Tack vare min otroliga förmåga att arrangera. Skall nog söka något adminstrativt tjänst tror jag. Där man verkligen får visa framfötterna. Sen ska jag skicka ut människor till öde öar. Till helt fel städer på helt fel datum gällande viktiga möten som företaget står och faller med. Och sen resignera i en kartong långt härifrån… (Här någonstans kanske regissören/Esset/Johnny känner igen sig i det hela? Den där goe tiden när managern (undertecknad) som fixade hyfsat bra spelningar och sen uppgav helt fel datum till bandet för de fixade spelningarna) Äh, dag som dag för bövelen…

Nåväl, en fantastiskt kväll blev det! Öl och ost flödade. Mycket skratt och sköjeri. Ingen uppträdde suicidalt eller bröt ihop. Att ha sköj är sköj.
Hur som helst: Tack allihop för att ni dök upp och gjorde min kväll fantastico!

Så, nu är man 45 bast.
Det jobbiga med ålder är att det finns inget att göra åt den. Det fina med ålder är det finns inget att göra åt den.
Detta säger en man som lider av hyfsad ålderspanik.
”Håren kröker sig och allt ska ut.”, som Hästpojken sjunger så fint…
Jag har ju å andra sidan inget att oroa mig över nu när jag ser ut som en smårynkig, gubb-magig gymnasieelev som kom för sent till första uppropet och för tillfället bär en önskan till skägg på en haka som inte existerar…
Dessutom finns det ju maggördlar…och 45 är ju faktiskt bara halvvägs till 90!

Tack och adjö!

Permobiler och rullatorer och sköjare.

(null)
Det här brakfordonet stod parkerat vid mitt bord tidigare idag på uteserveringen på Old Town (på Gibraltargatan i Johanneberg i Göteborg på Västkusten).
Det är alltså inte mitt nyköpta vrålåk (naj, han den där sköjaren gick och tog ett banklån på 100 fjärsingar och köpte sig en permomoppe för han tyckte det var tråkigt att gå…). Bäst att säga det så ingen tror att benskörheten nu har slagit till på allvar.

Märkligt det där med äldre gubbar och sina hjälpmedel och deras lössläppta sätt att parkera…
-Ah det blir bra. Jag ställer den här!
Bra, i det här fallet menas med att ta upp en tredjedel av uteserveringen.

Farsan var likadan med sin rullator…
-Ah, jag ställer den här. Det blir bra!
Bra i hans fall betydde oftast blockeringar av dörrar. Gärna till dörrar som ledde någonstans. Som en dörr till en uteservering. Om det dessutom var en nödutgång så var det ännu bättre. Sen kom personalen fram och sa till honom:
-Du kan inte ställa den där för du blockerar dörren!
Han blev lika förvånad varje gång.

För en liten stund sen kom gubben ut och satte sig på moppen här.
Jag sköjade med honom och sa att jag hade vaktat den hela tiden.
-Jaha, tack så mycket, sa han helt allvarligt som han inte fattade att jag sköjade och att jag var en permovakt.
Jag log till svar och tänkte att man skulle tagit en runda på den där mojängen och åkt och köpt ett sexpack när tillfälle bjöds.
Detta fick mig att känna mig som en dålig sanningssägare och en fantastisk ljugmänniska på en och samma gång. Alltså, att han tackade.

Hej jag heter Johan och är en självutnämnd sköjare. Jag är personlig assistent och har varit i en si så där 20 år. Jag fyller 45 år om drygt två veckor. Det kan man inte tro…utan en viss fantasi.

Självklart älskar jag världen!