The handymen!

Det skulle komma hit en pellejöns till snickare i förmiddags och rätta till min balkongdörr. Man får nämligen använda fotens kraft när man skall öppna dörren och armens kraft för att tjonga igen dörren.
Tror ni han dök upp…det tror jag inte.
Efter tio, hade han sagt. Detta kan ju i och för sig innebära när som helst efter tio.
Tycker det är lite konstigt med denna handyman-yrkesgrupp. Att det är helt legitimt att bara köra mayana-stuk. Slänga till med ett klockslag och ungefärligt dyka upp fyra timmar senare. Tänk om tex en busschaufför hade gjort så. Det hade ju blivit cirkus direkt.

Mina fastighetsskötare verkar ha ett uruselt system.
Jag har även blivit lovad ett nytt handtag till balkongdörren. Detta eftersom handtaget glappar efter allt tjongande med dörren.
Snubben som var här och fixade balkongdörren första gången, för ett par månader sa att han skulle beställa ett nytt handtag till mig.
”Jag skriver upp det när jag kommer ner till bilen.”
Detta är deras urusla knep som de säger jämnt. De verkar nämligen alltid glömma av att skriva upp det när de kommer ner till bilen. Varför inte ha med sig papper och penna upp till hyresgästen direkt? Eller i värsta fall kan de väl ta med sig bilen upp i lägenheten, där anteckningsblock och penna sägs finnas. Annars som alternativ kan de ju alltid ta med sig papper och penna upp till hyresgästen och skriva med stora bokstäver att de skall skriva upp det hela när de kommer ner till bilen så de inte glömmer att skriva upp det de ska skriva upp…

I förra veckan när jag skrev inlägget om mina grannar och de där jobbarna satt och rökte så ropade jag ner till den ena snubben och frågade om någon av dem var snickare. Min balkongdörr har nämligen börjat krångla likadant igen. Det var han, sa han. Det märkliga med det är att han alltid har presenterat sig som målare tidigare när de höll på att renovera fasaden.
Nu var han iallafall plötsligt snickare. Eller så kanske han är mäklare eller grisbonde. Det är bara det att han inte vet om det ännu…
Det var alltså han som skulle komma idag och hjälpa mig med balkongdörren. Men kom han…det tror jag inte.
Dessutom när jag påpekade att han gärna fick ta med sig ett handtag så svarade han:
-Jag ska skriva upp det när jag har satt mig i bilen.

Kanske han istället borde ha skrivit upp att han skulle komma hit på Måndag och fixa en balkongdörr till en undrande hyresgäst.
Kanske han är ute och vallar sina grisar eller målar om en körka eller snickrar ett utedass eller säljer en 6 miljoners lya på Linnégatan?

Vem vet? Här har han då fan inte dykt upp!

img_1309.jpg

Jaha?

Igår när jag skulle byta till buss från spårvagn vid Kungsportsplatsen efter jobbet klev det fram en gubbe i 60-års åldern till mig. Jag stod och läste boktitlar i Pocket Shops skyltfönster och hade precis kickat igång en cigg. Trött som en sönderpippad åsna. Han tog ett steg fram, sen stod han och blängde på mig ett tag innan han öppnade munnen.

-Om en timme får jag åka gratis, för jag är pensionär.
-Jaha? Vad bra…
-Ja, men så snål är jag inte. Han tittade på mig i med en högst lurig blick. Jag kan åka hem när jag vill!
-Jaha, det var ju bra, sa jag.
Hans kran var påslagen. Vattenfallet flödade. Han fortsatte:
-Men jag tycker det är så roligt att gå runt och titta. Det gör inte folk längre. Det är tråkiga tider vi lever i. Folk är uttråkade. De tycker ingenting är roligt. Det är därför de slåss.
-Jaha? fick jag fram igen.
-Ja, det är därför de slåss, för de har tråkigt. Det är därför de går med i IS. Och sen skär de halsen av varandra och skjuter varandra i huvudet. Det är tråkigt.

Jag tog ett bloss, vände liksom bort huvudet och blåste ut röken bakom axeln så att jag skulle slippa begrava honom i ett moln, även fast jag hade god lust. Märkligare, och mer vansinnigt resonemang vet jag inte om jag har hört…detta nya år. Med tanke på hur uttråkad man bara ”råkar bli” ibland så borde ju jag i så fall skurit halsen av ett helt publikum. Något jag dömer mig själv oskyldig till…

När jag vände tillbaka huvudet var han borta. Jag vände mig om. Där försvann han in i folkvimlet med armarna bak på ryggen och med handskarna i handen. Redo att sätta sina trevliga och gula huggtänder i nästa offer.

Promenad, ääh riv skiten, för korta braxor och det där med föda.

Tog en planlös promenad i eftermiddags. Solen sken. Det var sju minusgrader och vindstilla. Upp för backar. Ner för backar. Hamnade i stan.
Glömde borsta tänderna. Glömde klocka och ring hemma. Glömde att jag glömde, så det är okej. Huvudet har jag dock med mig. Det vet jag bestämt.

Promenerade förbi Smedjegatan. Där finns det 1700-tals-hus och gårdar. Nu är det tal om det ska rivas för att någon lyxvärd äger marken och bostäderna och planerar att bygga flashiga lyxbostäder där. Lyx, lyx, lyx. Troligtvis sådan lyx och förtjänst med att bygga nytt så att inget dåligt samvete kan kännas eller kan hittas när stålarna börjar trilla in.
Man brukar säga att det revs något skamligt i Göteborg förr. Det är i efterhand svårt att förstå, men trenden är i gång för fullt igen.
Det här är inte det enda område som i så fall ryker. Röda bryggan, ett område i närheten av Järntorget med 1800-tals hus skall också rivas. Där, skall det byggas lyxkontor, lyxgalleria och lyxbostäder. Har en bekant som har en musikstudio i ett av husen som skall rivas. Stora musikakter har spelats in där.
Politikerna i Göteborg verkar vara en hög med dårar. Västlänkspaketet säger allt. Där har det varit sådana turer med dumheter till förslag så det har blivit halshuggarstämning i krönikor och insändarsidor. Ett tag hade man som förslag att plöja upp en tredjedel av Liseberg….
Varför började jag prata om det här? Blev jag smulan upprörd trrrrrrrrro? Kanske det ja…

Något helt annat. Det finns ett mode som jag inte begriper mig på riktigt. Jag har sett det flera gånger i vinter. Det bärs (för korta?) byxor som slutar ovanför ankelknödlarna. Till detta bärs det lågskor. Själva fossingarna är nedpressade där i utan strumpor. Idag är det som sagt minusgrader. Det måste ju bli svinkallt om anklarna. Känner att jag låter lite som min mormor eller morfar gjorde när man hade på sig jeans med hål på. De kopplade genast ihop det med att man inte hade råd (det vill säga min mor och far) att köpa hela kläder. Tvivlar dock att det är på det viset i det här fallet.
De för korta byxorna ihop med lågskorna har inköpts för en summa på 5000 spänn. Därav kanske man inte har råd att sen köpa strumpor?
För varje dag blir jag äldre…och visare, som ni hör!

Sitter på Köttbullekällarn. Ibland ligger det i närheten av där jag promenerar. Då slinker mina normallängdsbyxor och strumpbeklädda fötter in här innan jag själv hinner säga ifrån. Det förvånar mig lika stort varje gång.
Nyss sänkte de ner belysningen här och bytte musik och höjde volymen. Någon för mig okänd spansktalande smörsångare vibrerar ur sig sin saknad angående sin bättre hälft som inte är hans bättre hälft längre. Smärtan verkar självlysande. I varje ny låt kan det vara en ny hälft som inte är hans hälft längre. En jävel till att avverka kvinnor på löpande band. Hur bär karlfan sig åt?
Blir dock väldigt sugen på att bjuda upp en sommarklädd kvinna till vals. Min ensamhet kan mellan varven ta sig i uttryck lite hur som helst.
Istället borde jag börja fundera på vad jag skall äta när jag kommer hem. Detta är ju en ständigt återkommande fråga i mitt ständigt fantastiska liv.

Börjar nu tänka på detta så det knakar obehagligt på hela stället.

Denna förkylning och denna Tv-tablå.

Men gobbar och kärringar, hundar och katter, flickor och pöjkar, jäntor och gössar, alkoholister och tjackare, svinhoden och knödelknådare…va slut jag är. Denna förkylningen är inte lattjo längre. Feberstadiet har lämnat mig och en ny fas av konstant torrhosta, lock för örat,dåsighet och snorig näsa har gjort sig gällande. Kanske man blir helt frisk till pensionsålder.
Hemma sen tisdags eftermiddag. Kan inte beskriva hur sugen jag är på att gå ut och ta ett glas och titta på förbipasserande människor.

Har tittat på såna mängder film och tv så mina ögon har blivit rektangulärer. Jag är skrämmande underrättad när det gäller tv-tablåns alla program.
Någon gång efter tolv och på tidig eftermiddag så visas det väldigt mycket norsk tv. Problemet är det norska språket. Det går ju fan inte att ta på allvar. Det är ju bara ackurat för hela slanten. Och sen att programmen är så glada med så glada norrmän som är glada hela tiden känns enormt påfrestande. Såg ett program där en nörsk programledare fick fiska på en fiskebåt. När han fick sin första fisk så skrek han i en sån vansinnig glädje så man trodde han var ute på otillåten permission från psyket. Han kastade sig på ner på mage på durken och tjoade. Sen började han nästan gråta…
Sen har jag tittat lite på det där programmet ”En kväll i New York”. Reprisen ska jag tillägga. För det verkar gå i repris hela tiden. Såg förhandsvisningen och tänkte att det är programmet skall jag aldrig se. Massa känslor hela tiden. Väldigt många meningar börjar med ”Jag känner…”. Ofta börjar de gråta när de ska berätta vad de känner. Alltså inflationen i att känna och gråta i Tv borde ha peakat för längesen. Samtidigt tramsas och flamsas det på. Då och då visas något kort klipp av det som de egentligen är där för att göra: sjunga på en scen, eftersom de är musikartister. Men det fokuset trängs ut av ett evigt kännande, gråtande, tramsande och flamsande.
Morsan hade tydligen planerat att se det där programmet. Hon gillar Sarah Dawn Finer. När hon hade sett tjugo minuter ringde hon till mig. Upprörd.
-Jag hade tänkt att se det där programmet ”En kväll i New York”. Jag gillar Sarah Dawn Finer och hade hoppats på att få höra henne sjunga. Men de bara tramsade och stökade och pladdrade massa smörja hela tiden, så jag stängde av skiten!
-Ja, men det såg du väl på förhandsvisningen att det verkade helt hysteriskt det där programmet?
-Jaaa! Och nu stängde jag av smörjan! Att människor orka titta på sån skit!
Där har ni ett utlåtande Svt. Från en vanlig medborgare i detta avlånga land vid namn Sverige.

Såg även en dokumentär om en journalist vid namn Hunter S. Thompson. Kände inte till honom innan. Han var upphovsman till den så kallade gonzojournalistiken. Det är tydligen han som skrivit boken ”Fear and Loathing in Las Vegas”. Han var helt briljant och helt vansinnig och fullständigt lunatic. Han levde något slags mytomspunnet rock n roll liv med droger, sprit, donnor och skjutvapen. Detta i sig var väl inget bra. Speciellt som han var gift och familjefar. Han hade 22 skjutvapen laddade i sitt hem och skjöt sig själv vid 68-års ålder.
En trevlig kontrast till nörska program där programledare flabbar ihjäl sig och svenska underhållningsprogram där musiker gråter ihjäl sig…
Synd att många av de där färgrika personligheterna har gått hädan. Jag är ganska säker på att de hade haft ett och annat att säga om vår samtid: ”Den kränkta och rökfria sociala medier-generationen”.

I övrigt sköter sig Aki Kaurismäki fantastiskt. Har snart sett hela hans filmrepertoar. Han visar upp ett totalt annorlunda samhälle som utspelade sig för 20-30 år sen. Alltså inte allt för längesen, men som är totalt annorlunda. Läste någonstans att all dialog i hans film är ”grammatiskt korrekt”. Detta är mycket ovanligt. Fantastiskt. Kan vara det som gör dialogen så speciell.

Själv önskar jag att jag blir frisk snart, så jag inte slutar som en träig Tv-tablå-recensent.

Stöldgods till ett värde av fyra kronor.

Det var uppståndelse och upprörda röster i trappen och ute på gården hemma hos mig igår kväll. Folk sa att de hade sett en inbrottstjuv springa runt på byggnadsställningarna. Han hade snott saker från balkongen, sa någon.
Själv satt jag och tog en cigg på balkongen en stund tidigare när jag hörde ett brötande i containern nedanför. När jag tittade ner såg jag en snubbe i träningsbyxor som försökte få med sig ett armeringsjärn som det hängde kvar betongbitar på. Det såg ut som ett gigantiskt halsband. Vad ska han göra med det, tänkte jag. Jag gick in och fortsatte att kolla på min film och tänkte inte så mycket mer på det.
Tio minuter senare hörde jag en granne nedanför balkongen. Hon lät upprörd. Jag frågade vad som stod på. Hon hade sett en snubbe springa runt på ställningarna utanför hennes fönster och att han hade tagit något. Hon sprang in i trappen igen och jag blev stående på min balkong. När jag stod där och tittade dök plötsligt samma snubbe fram som rotat i containern. Han hade mycket riktigt tagit sig upp i byggnadsställningarna. Nu hade han jobbat sig uppåt och befann sig på samma våning som min balkong. Med stor möda kröp han fram på alla fyra till kanten av ställningen, som tar slut ungefär en meter från min balkong. Han reste på huvudet och fick syn på mig. Vad jag tittade på var en riktigt tjackad tjackis. Han tittade på mig en liten stund. Sen släppte han ner två stycken tomma två liters Cola-flaskor framför sig och sa, med den typiska nasala tjackisrösten:
-Man försöker ju tjäna ihop lite stålar va…
Ja, grattis, tänkte jag. Du har just tjänat ihop fyra kronor. Du kan få en påse burkar av mig om du klättrar ner därifrån. Sicken high class-burglar.
Jag sa till honom att han gjorde bäst i att klättra ner därifrån. Att han hade brutit sig in på inhägnat område och att grannarna är uppskrämda och redo att ringa snuten.
Han ryckte urskuldande på axlarna och gjorde någon otroligt skrynklig grimas åt mig. Sen kröp han som ett skott tillbaka på alla fyra och försvann som en råtta bakom hörnet.
Jag gick ut för att handla en pizza. Låste balkongdörren för säkerhets skull. När jag kom ut i trappen tjöt ett larm för fullt. Ett larm som tydligen går igång när man beträder byggnadsställningarna. Ett larm som bara hörs i trappen och som inte hörs utifrån eller när man är i lägenheten. Fantastiskt tänkt.
Ute på gården hade ännu fler grannar samlats. De pratades om denna inbrottstjuv. Jag förminskar eller ironiserar absolut inte de uppskrämda känslorna. Hade själv skitit knäck i en vecka om någon hade promenerat runt utanför mina fönster. Jag sa till dem att jag hade pratat med honom. Att han skulle ta sig ner därifrån. Att det var en tjackis som letade guld i form av pantflaskor.
Ett större problem tordes vara att det bara är att promenera in på det inhägnade området utan minsta ansträngning. Ibland har grindarna lämnats öppna över natten. Så där går det ju fan inte att ha det! Tycker också det är en obehaglig tanke att folk promenerar runt på ställningarna när man ligger och sover.
Beträffande tjackisar så verkar deras tankegångar många gånger vara mer tragikomiska än deras brott blir allvarliga.
”Ah, kolla där ligger två pantflaskor. Det är ju bara o klättra upp där i ställningen och ta dom. Det är ju kanon asså…”
Han ställde ju alltså till ett väldigt upprört tillstånd för pant på fyra kronor.
Någon sa att han hade promenerat ut genom grindarna efter sin skattjakt. Troligtvis som den enda individ som hade missat hela uppståndelsen.
Med stöldgods till ett värde av fyra kronor.

Klagsession och den ständiga frågan (tycker jag lät som en lagom avvägd och luftig rubrik på detta inlägg).

Känner mig på saftigt klaghumör. Det känns bra.
Först har vi det här med vädret. För varmt. För kallt. Om vart annat. Hela tiden. Ta av sig tröjan. Sätta på sig tröjan. Att frysa och samtidigt svettas under armarna.

Åka buss och spårvagn. Folk är dårar. Hyfs och stil verkar tillhöra en stofils epok. Det lyssnas högt på mobiler. När man tittar ut över vagnen sitter 95% och glor ner på sina skärmar. Det hela ser väldigt dumt ut. Folk tränger sig på innan man hinner går av. Som margarininsmorda maskar letar de sig sen effektivt förbi gamlingar och halta som behöver sitta…sen upp med mobilen och glo rakt ner.
Brukar faktiskt nästan aldrig sitta och glo på min mobil (hurra för mig). Tycker det finns för mycket och se. Och orkar man inte se dumheterna inne på bussen eller vagnen kan man alltid titta ut genom fönstret och se ungefär samma dumheter utspela sig där ut i vida världen…

Hmm, vad finns det mer att klaga på…

Har någon slags alkoholfri seans på Tullen. Först kaffe och sen en cola. Man kan ju ha kul utan alkohol. Jo om man spelar minigolf eller kastar sig ut för en bergstopp i bara mässingen och utan skyddslinor.
”Jasså det är på det sättet”, säger en stammis när jag passerar med min cola.
”Ja, det är lika förvånande för mig också”, svarar jag.
Nu dricker jag en öl. Någon jävla måtta får det ju faktiskt vara.

Jaha, vad ska man äta idag? Och imorgon. Och dagen efter det. Alltid samma jävla fråga varje dag. Något enormt uttråkande. Handla mat. Äta maten framför TVn. Zappa sig bort från Atleterna eller något annat jävla idiotprogram.

Att spela i ett bra band och knulla mellan varven gör en till en bättre människa. Åtminstone mig. Jag gör inget av det för tillfället.
En gubbe i sydväst står och skriker i en korsning i nordöstra delen av stan. Solen är en varm, gul fotboll uppsparkad i skyn. Den syns sällan till. Molnen är oftast i vägen. Och hans som köpte sig en trimmad permobil syntes aldrig mera till.
Folk är bra på att skaffa sig makt, men inget vidare på att använda den rätt. Annars hade inte världen sett ut som den gör.

Oh, vad skönt det var att klaga idag! Men va fan ska jag äta?

Borgarna, arbetsförmedlingen och a-kassan.

Väcktes i förmiddags av att telefonen ringde. Tre gånger. Det var arbetsförmedlingen. Jag somnade om efter varje gång det slutade ringa. Hade jobbat trettiotvå timmar på tre dygn.
Jag svarade alltså inte. Jag visste att det var arbetsförmedlingen, för förra gången de ringde sa jag att de kunde ringa idag istället. När jag hade gått upp ringde de två gånger till, men jag tyckte att jag var för trött för att prata om min arbetslivssituation i yrvaket tillstånd. Sen var jag lite rädd att jag skulle svara något helt osynkat i samma yrvakna tillstånd ala ”Ja hallå det är Röven Ernefot här, det har kliat där sen jag var barn. I röven alltså!”
Funderar på att avanmäla mig från arbetsförmedlingen.
Så här ligger det nämligen till: Anledningen att jag är påanmäld är för att jag jobbar runt 70% och inte 100%. Jag är med i a-kassan. Jag jobbar så många timmar per vecka så att jag inte får något komplement av a-kassan för de övriga 30% jag inte jobbar. Den enda gången jag har användning för a-kassan är när min brukare bestämmer sig för att ha semester eller åka bort. Då får jag ofrivillig semester och blir ofrivilligt arbetslös. Detta händer fyra veckor per år.
Jag betalar nästan fyrahundra stålare i månaden i fack och a-kassaavgift. För detta får jag det enorma nöjet att redovisa skriftligen exakt vilka jobb jag har sökt. Detta kallas mycket tjusigt för att fylla i sin aktivitetsrapport. Dessutom ringer en platsförmedlare en gång i månaden och kontrollerar muntligt om man har sökt jobb, varit på intervjuer, uppdaterat sin CV och ställer frågor om man vet alla sökvägar som leder till ett arbete. Att jag jobbar runt 70% är samma sak för arbetsförmedlingen som att jag är helt arbetslös.
Och nej! Jag har inte fyllt i några aktivitetsrapporter. Det ger reprimander i form av extra karensdagar hos a-kassan osv.
Jag känner i ren protest att jag vägrar att bli kontrollerad på det här sättet som en liten pojk som inte har eller har gjort sina läxor. Jag menar att formen stinker. Att man utgår från att de som går på A-kassa (vilket inte jag gör, jag betalar bara avgift) inte vill arbeta, utan bara sitta hemma och spelar poker och dricker folköl, sover till tre på eftermiddagen och tittar på serier tre på natten. Och trivs med det. Den synen på det hela är förvisso inget nytt. Att tvinga den arbetslöse till muntlig och skriftlig redovisning är dock nytt.
Därav funderar jag på att avanmäla mig hos arbetsförmedlingen. Sen kan jag påanmäla mig under de fyra veckor jag är ofrivilligt arbetslös.
Att dessutom borgarna har döpt om a-kassan, som är en försäkring om du blir arbetslös, till något slags bidrag är bara än mer sorgligt. Om man går på bidrag betalar man inte in månatlig avgift för att få ut ett månatligt bidrag.
Jag har hemförsäkring också. Som de flesta andra. Hos folksam. Jag kan inte påminna mig om att folksam har ringt hem till mig en enda gång och kontrollerat så jag INTE har bränt ner min lägenhet ännu.
Äh föck, nu blev jag så upprörd att jag måste gå och klippa hockeyfrilla och gå och dricka en bärs med krusbärssmak.

Välkommen ut i världen igen.

Sitter och dricker en te på ett fik på Landala torg. ”Dricker en te(?)”, det har jag nog aldrig skrivit innan. Var tvungen att våga mig ut på en promenad. Känner mig lite bättre idag. Har varit hemma sen i måndags kväll. Det var lite som ett äventyr att ta en promenad.
Har av någon anledning tittat på massa videos med ryska bilkrocker på youtube de sista dagarna. Fascinerande på något vis. 90% av alla olyckor uppkommer av bristande omdöme, bristande uppsyn, ren egoism och skär idioto. Typ: på den här två-filiga vägen går det för långsamt. Jag klämmer mig emellan de här två lastbilarna och skapar mig en egen mittenfil. Hoppsan jag blev söndermosad. Eller, så kör jag om mitt i en korsning för det går i för långsamt tempo. Oj, det gick inget bra. Jag frontalkrockade med mötande bil. Det var ju dumt. Sicka satans dårar.
Var lite nervös över att korsa gator kände jag när jag var ute och promenerade, samtidigt som jag kände mig lättad att trafikvettet ändå är hyfsat städat i detta land. De som oftast visar sämst omdöme är förare i suvar och stadsjeepar. Eller som farsan brukade säga: ”Folk som kör suvar är små, feta varelser som måste komma upp en bit så de kan hävda sig.”

Var och handlade tobak i en jourbutik. Utanför var det ett gäng kids som stökade omkring. Kanske i tolv års åldern. De var rätt stissiga och stökiga. En av dem stod och kved och höll sig för magen. När jag skulle betala kom tre av dem in i affären. En ställde sig bakom mig. En av dem vid min högra sida. Den tredje grabben stod innanför ytterdörren. Kan inte säga mig att jag brydde mig nämnvärt, men det kändes lite märkligt. Fick en känsla av att de ville kolla in min kortkod. Jag plöjde mig igenom dem och gick ut.
De fem, sex kids som var kvar därute sprang runt och jagade varann i en cirkel. Som på vilken skolgård som helst. När jag tittade lite extra var jag helt enkelt tvungen att titta lite extra till. En av killarna hade en pistol i handen. De andra skrattade när han jagade dem. Trots att den såg sjukt naturtrogen ut på håll utgår jag från att det var en attrapp eller på sin höjd en luftpistol eller vattenpistol.
Tog för säkerhets skull en omväg och väntade på en pistolknall när jag hade kommit runt hörnet. Knallen uteblev dock.

En icke så munter dikt.

Den här världen.
Den gör mig så trött,
och ledsen…

Jordbävningar, gruppvåldtäkter.
Snorungar
som kastar toalettbalar
på varandra på ICA.
En lögnaktig svinregering,
Vulkanutbrott, lurendrejare.
Misshandlade pensionärer, rånade efter att
öppnat dörren för att de trodde
att det var hemtjänsten som ringde på.
Blod i trappuppgången.
Incest, myteri och en granne
som runkar till sportnytt.

Svineri, idioti, lurendrejeri.
Och pengarna:
Stålet, degen, papperslapparna
som får världen att rulla runt
i sin egen skit
och falla rakt ner
i ett stort svart hål.
På en och samma gång…

Till sist jag.
Som sitter här
på världens mest multinationella
restuarantkedja.
Dålig smak…
äger jag.

Förbannad på allt,
all above.
Tänkande alla dessa tankar
kanske enbart för att
de dränkt
min hamburgare
i överdrivna mängder
med ketchup…

Bland kråkor och permobiler.

Vaknade av en kraxande kråka i förmiddags. Satte mig upp i sängen. Somnade om sittande när den tystnade och vaknade upp igen när den åter satte igång sitt dödskraxande. Det är fan ingen sångfågel.
Nu sitter jag här vid köksbordet och försöker njuta av en kaffe och en cigg, men jag fick precis en nysattack. Dödskråkan är tillbaka.

Jag käkade frukost framför tv:n. Såg på något engelskt program om ett ålderdomshem.
En gubbe blev glad när han fick tillstånd att köra permobil. Han planerade att besöka fredagspuben oftare och meja ner folk som gick i vägen för honom. Permobilen rörde sig kanske i två kilometer i timmen.
En annan tant stod redo vid ytterdörren med alla sina ytterkläder på sig. Hon ville hälsa på sin mor och och sin bror och sin syster, men sa att hon inte fick trots att hon lovade att inte stjäla någonting på vägen. Här någonstans började hon gråta. När hon fick frågan var hennes familj bodde svarade hon att de bodde i närheten, under jorden, på en kyrkogård. Sen undrade hon var det var för slags straff det var att få leva när alla hon kände var döda. Eftersom kamerateamet var med, vad jag antar, fick hon gå iväg och hälsa på gravarna. I slutscenen såg man ryggen på henne och någon rosaklädd personal promenera iväg.
För ibland går det inte att låta bli att undra, när det visas sådana här realityprogram, hur det egentligen ser ut när de stänger av kameran.
”Så, nu har de stängt av kameran. Nu vänder vi och går tillbaka till ditt rum igen så du får sova.”

Oooaatjooo! Detta kan ha varit den sista nysningen för stunden.
God bless me!