Timo och andra goa gubbar

Jo. Jag var på Timo Räisänen också. Fan så bra det var. Livsbejakande. Euforiskt. Med ett avslut med xtranummer som ett långt ljuvligt knull med en utlösning/orgasm som exploderade över den svenska gråa himmlen. Ett crescendo.

En bra spelning är en spelning som etsar sig fast i minnet. Inte nödvändigtsvis att man kommer ihåg exakt den låten eller hur spelningen började eller slutade…men hela känslan man kände när man stod där som en fåne. Mottaglig som en dåre. Totalt överkörd eller som om det inte spelade någon roll om man stod på marken eller scenen.

Det är magiskt.

Betyg fem fånar av fem möjliga dårar!

Måste bara berätta en helt annan sak… När jag promenerade hem. Det gjorde jag fort. Jag är lite lättskrämd av göteborgskalas (kultur numera…) för det lockar ut de mest vanvettiga dårar på stan. Typ,”Den goe gubben” som man har lust o fråga: ”Ursäkta, men är du helt jävla go i gubbhuvet eller?”
Nåväl där gick jag när jag passerade ett par. De var väl i 50-årsåldern. De småtjafsade lite på varann. Lågmält. Först när jag passerade hörde jag att det var på allvar, men utan ilska o höjda röster. Kvinnan sa så här till mannen:
”Du är ju inte speciellt tjusig och ha med sig ut i sällskap bland andra människor”
”Vadå?”, undrade mannen
”Jag menar bara att du sabbar ju precis allting…”
Gubben muttrade någonting…
Sen hörde jag kvinnan be honom hålla tyst resten av kvällen.

Om han hade varit en spelning hade fått en överkryssad fyr i GP.

SMAKA!

Ikväll var jag på SMAKA!

Där sa jag till dem:
Hej! Smaka på min rumpa
Smaka på min kofta.
Smaka på min halvt uppätna 7-11korv.
Smaka på min kompis.
Smaka på min näve
när den studsar runt i ansiktet
på alla brats.

Smaka på min tjuga…
den får ni i dricks…
bara för att jag har råååååååd!

You’ll never get to me

Sea of hurt, I feel the waves of pain
And now the tide comes in again
Caught in a vicious cycle of despair
Give me the strength to face another day

Oh, sing a song of joy
Sweet childhood, never desert me
Time for celebration, oh!
Overcome with a sense of elation
I’ll never let you get to me
Survival is my victory

I sighed and sighed as I was mourning
I said sorry a thousand times
I cried aloud to God for all my failings
But God seemed deaf as well as blind

Oh, sing a song of joy
Sweet childhood, never desert me
Time for celebration, oh!
Overcome with a sense of elation
I’ll never let you get to me
Survival is my victory

We drank and smoked and talked until the dawn
We shared our problems and our food
Telling tales of courage and resolution
Through all the hardships we’d endured

Oh, sing a song of joy
Sweet childhood, never desert me
Time for celebration, oh!
Overcome with a sense of elation
I’ll never let you get to me
Survival is my victory

Killing Joke

Alla jordens baksmällor och min


(Så här glad kan jag se ut på jobbet ibland…när det slått över!)

Det regnar ute. Som självaste svinet. Jag är på jobbet. Mongo har utsatt mig för mina grövsta hatfilmer. Cocktail och Big med Tom Hanks. Det värker i mina trådar i hjärnan och just i eftermiddag har jag dödsångest. Typ att huvudet faktiskt skulle kunna rämna i två delar eller att hjärtat ska sluta slå för att det tycker att det är tråkigt att slå, slå, slå.
Min helg har varit en stor baksmälla sen jag var ute i fredags. Kellys och massa öl med skäggpolaren och en jävligt käck och lustig undertecknad bloggare. Folk skrattade åt mina skämt. Jag tyckte nog jag var briljant, men ibland är det svårt att veta vem som är den riktiga pajasen. Jag skippade i allafall stars en bars. Vännen gick in med en tjeja som jag tycker ganska illa om. Hon säger bara konstiga eller helt ointressanta saker. När man svarar henne så får man bara ett ”öhö?”, till svar. Jag gick hem o drack folköl till sex på morgonen istället och lyssnade på musik. När jag vaknade dånade way out west in genom mitt fönster. Donnan som jag dejtat lite grann ringde o väckte mig. Jag lät risig tror jag så vi lade på. Jag vaknade till lite och ringde upp henne igen. Och lät mycket trevligare. Hon skulle också på way out…som alla andra jävlar… Jag ångrade mig att jag bestämt mig för att inte köpa biljett. Kändes idiotiskt att köpa biljett när det bara var ett absolut fåtal band jag verkligen ville se. Men som förra året kom jag på att jag verkligen tycker om att gå på festival. Och det var en aning sveda att sitta där i fönstret och röka och höra det dåna på, fem minuters promenadväg hemifrån…

Well, well ett alldagligt inlägg det här. Men jag är på jobbet. Bored like hell. Har nu börjat söka andra jobb, men det är det där med att skriva personliga brev. Hatar det, men kan inte vara kvar här. Det tager död på mig. Jag behöver en fast lön för jag är så urled på att ständigt vara pank och ändå jobba..

Well, well. Det har slutat regna…för stunden…och jag tror jag har klagat färdigt nu.

Hey Agnes!


Jag har tänkt väldigt mycket på det den sista tiden. Jag lärde känna en hund. Med den finaste och mest utpräglade personligheten under en päls som var blanksvart. Jag tänker på henne väldigt ofta… Jag saknar henne. Hon var mycket rolig, lite nervig, otroligt kärleksfull och lite pangrädd. Hon heter Agnes och jag dedikerar en av mina absoluta favoritlåtar från 90-talet som handlar om en hund. Som också är svart och heter Jessie (Låten heter detsamma). Med ett band som heter Paw. Och jag vet/hoppas att inte matte tager illa upp över detta inlägg om hon läser det…

(ps. Man kan kolla in videon på youtube. Fin video på svart hund. Obs! den svartvita versionen på videon i så fallsom de råkar kalla jesse…)

Till han som uppfann drömmar…mer än till han som uppfann äpplen

Inatt drömde jag så konstigt. Att jag snackade med massa blommor, och kom inte överens, sen snackade jag med mitt ex – och kom inte överens. SEN!… pratade jag med gud och vi kom verkligen inte överens.
Han sa:
”Jag kommer ihåg min son när du och din bror sålde frimärken på trappan till kungsbacka kyrka”
”Fan” Sa jag, ”Du är väl inte min farsa, farsan kommer knappt själv ihåg, bara att vi fick gratis lift med en polisbil hem till ytterdörren, o han var jävligt arg”
”Nu lever du samma breda väg. Du ska förpassas din äppleälskare!”
”Ja Gudda” svarade jag. ”Och du ska ta hand om världen. Var inte det din uppgift från början…din gamle förpassare…”
Jag vaknade. Intrasslad i lakanet. Svettig som en förpassad. Sen somnade jag om. Ungefär två minuter senare vaknade jag upp av att de grävde ett stort hål i gatan, precis här utanför, precis som de ville nå min och satans själ. En och på samma gång…

Det kändes betryggande.

Ett här och nu.

Precis som jag hade gått i däck

På sejdeln eller

Kellys

med en av guds änglar
vilandes vid min sida
som hette Anna-Lena

som var lika inbjudande…
…som en fågelskrämma..