Highway to hell i bloggform

Jag har en AC/DC-kväll. Med lite folköl vid sidan av. För det går både växel och likström genom min kropp. Jag är på väg – Highway to hell. Fast jag sitter ändå här i en glaskula. TV:n är på. Jag vill inte stänga av den, trots att den fläker upp det värsta av sina stinkande inälvor. Jag sitter i fönstret och röker. Om jag tröttnar kan jag alltid låta min kroppstyngd väga över och landa fem våningar ner i det mjuka buskarna…och sen – Beating around the bush.
Mitt sinne är hela tiden någon annanstans. Denna rastlöshet och uttråkan slår rekord. Jag har svårt att hitta på något med all tid som är över. Och den rinner över. Jag har svårt att minnas att det har varit så svårhanterligt innan. På de tio senaste åren har jag förvandlats från en antisocial varelse till en som numera vill leva i tvåsamheten. Istället för att tvåsamheten skulle vara sekundär för att jag har så jävla mycket viktiga grejer att skapa och göra har nu någon vänt på steken, disktrasan, punkkakan. I tvåsamheten vill jag växa. (nån borde ge mig en smäll för att jag låter så jävla töntig…) Men jag är ju Herr – Love hungry man….numera, men som sagt varje gång man träffar nån så är man – shot down in flames. På ett bra sätt i början…för att utvecklas till något mycket värre. Men en dag, en dag, ska jag hitta henne – The girl who got the rythm. Min rytm, hennes rytm, som mynnar ut i våran rytm.

Nu ska jag öppna en öl till. Lyssna på highway to hell. Och avsluta det här jävla fjant-inlägget.

(Ps. Alla engelska små meningar här är titlar från highway to hell. En mycket bra skiva om man gillar gamla, äkta AC/DC. Mycket bättre än det här inlägget.)

Grupprunka mera, bara ni gör det tillsammans! god natt och (mor ror) far åt helvete!

Ond bråd död och ungdomskärlek

I natt drömde jag att en av mina kusiner dog. Allt var hemskt och alla grät. Jag vet inte varför eller vad han dog av. Jag har försökt komma på det så här i efterhand… Drömmen följde efter mig hela morgonen. Vad som är konstigare är att jag har drömt om honom. Jag tror aldrig att det har hänt innan. Nåväl, nu har jag gjort det, och han råkade dö.
”Hörru, det var inte meningen kusinen!”

Nyss var jag ute på balkongen och rökte (på jobbet). Det är oktober och solen skiner som ett litet as. Det är varmt som i september. Det är som på landet när man blickar ut från den där balkongen. Jättestora ängar. Vildvuxna med en stor skog bakom. Jag stod och tänkte på tvåsamhet, att tillhöra någon eller snarare bristen på det… När jag tittar ut på ängen rullar det runt ett ungdomspar där på ängen. Hånglar upp varandra så där lite lagom. Sen ligger de där och håller om varandra en stund innan de reser sig och går iväg.
Jag kommer själv ihåg första gången jag var riktigt kär och tjejen som jag var det i. Vi rullade runt i en sluttande rabatt. Vi var rätt fulla. Vi var jävligt kära. I varandra.
Hon var sexton och jag var nitton.