Träck-rapport

Innan har det varit jag som står för den då och då återkommande kaosen. Jag har aldrig varit särskilt rädd om mig själv eller min hälsa.
Nu när jag har dragit ner på kaosen, börjat äta nyttigare och börjat ta hand om mig själv står plötsligt magen för kaosen.
Den brötar och dånar. Kvider och gnisslar. Ryter och mullrar. Jag besöker dass mer än med jämna mellanrum. Träcket ligger sen där och ryker som en lägereld som nån nyligen pissat på.

Min mormor

I förrigår dog min mormor.
När jag var liten var jag lite rädd för henne. Hon hade korpsvart långt hår i en stenhård knut på huvudet och hennes ögonbryn var lika kraftigt markerade med kolsvart kajal. Som en liten cypriotisk tant. Hennes ögon vara lysande gröna och när hon blev arg gnistrade dem. Arg blev hon oftast i porslinaffärer. Då fick man inte röra något. Ibland tyckte jag att vi var i porslin affärer jämnt.
Min mormor och morfar bodde i Scotland på åttiotalet. Då hade de en pudel (svart den med) som hette Scott. När Scott dog skaffade de en ny pudel (svart) som de döpte till Scotti. De sista 20 åren har de bott i Tibro. I ett hus på tre våningar, belägen i en trädgård stor som en fotbollsplan med 13 äppleträd och som människor då och då kommit promenerande i för att de misstagit sig och trott att det är en kommunal park.
Om en månad fyller min morfar 100 år. Då får man ett personligt kort från kungen, som inte alls är signerat av kungen, utan av en annan person som utger sig för att vara kungen.
Hon var väldigt snäll också. Hon hade snabb och klipsk humor. Hon var materialist och ägde drivor med saker och grunkor som hon vägrade skilja sig i från. Hon har servat min morfar med allt husligt och det är tveksamt om han vet hur man kokar ett ägg. Hon var social och tyckte om att småprata med människor. Hon brukade bjuda på lite smått och gott, och när man ätit färdigt betydde det att man inte ville se mat på två dagar. Hon var en sann djurvän, samtidigt som hon bar äkta päls. Ibland bjöd hon på sherry före klockan slagit lunch. Hon brukade sitta uppe sent om kvällarna, ensam i köket och bläddra i tidningar. Hon hade en aningen efterbliven trädgårdskötare anställd vid namn Bertil, som skötte om fotbollsplanen. Efter arbetspassen brukade hon bjuda honom på kakor och sockerdricka i köket. Under de sista åren orkade hon inte med besök så han fick fika ensam i garaget.
Hon blev 90 år och hon hette Inga.
Hon var min mormor.

Min mormor

I förrigår dog min mormor.
När jag var liten var jag lite rädd för henne. Hon hade korpsvart långt hår i en stenhård knut på huvudet och hennes ögonbryn var lika kraftigt markerade med kolsvart kajal. Som en liten cypriotisk tant. Hennes ögon vara lysande gröna och när hon blev arg gnistrade dem. Arg blev hon oftast i porslinaffärer. Då fick man inte röra något. Ibland tyckte jag att vi var i porslin affärer jämnt.
Min mormor och morfar bodde i Scotland på åttiotalet. Då hade de en pudel (svart den med) som hette Scott. När Scott dog skaffade de en ny pudel (svart) som de döpte till Scotti. De sista 20 åren har de bott i Tibro. I ett hus på tre våningar, belägen i en trädgård stor som en fotbollsplan med 13 äppleträd och som människor då och då kommit promenerande i för att de misstagit sig och trott att det är en kommunal park.
Om en månad fyller min morfar 100 år. Då får man ett personligt kort från kungen, som inte alls är signerat av kungen, utan av en annan person som utger sig för att vara kungen.
Hon var väldigt snäll också. Hon hade snabb och klipsk humor. Hon var materialist och ägde drivor med saker och grunkor som hon vägrade skilja sig i från. Hon har servat min morfar med allt husligt och det är tveksamt om han vet hur man kokar ett ägg. Hon var social och tyckte om att småprata med människor. Hon brukade bjuda på lite smått och gott, och när man ätit färdigt betydde det att man inte ville se mat på två dagar. Hon var en sann djurvän, samtidigt som hon bar äkta päls. Ibland bjöd hon på sherry före klockan slagit lunch. Hon brukade sitta uppe sent om kvällarna, ensam i köket och bläddra i tidningar. Hon hade en aningen efterbliven man vid namn Bertil anställd, som skötte om fotbollsplanen. Efter arbetspassen brukade hon bjuda honom på kakor och sockerdricka i köket. Under de sista åren orkade hon inte med besök så han fick fika ensam i garaget.
Hon blev 90 år och hon hette Inga.
Hon var min mormor.

Fula vanor och fina ovanor

Oj, oj, oj vad sopig jag är på att uppdatera här… Jag har väl haft uppdatering på andra håll. Jag har träffat en Donna som jag tycker om… och hon verkar tycka om mig. Vi har setts sen i sommar och vi tar det i ultrarapid snigelfart. Det känns bra, som nått litet nytt dyker upp varje gång vi ses.
Jag har krympt mitt partyanimal och börjat leva lite sundare. Äter frukt varje dag, mindre kött, äter rosenrot för jag är trött på att vara trött jämnt och jävla ständigt, och jag har börjat träningscykla 2,5 km några gånger i veckan.
Nej, jag tänker inte bli någon översund satans tråkmåns och jag tränar inte för att vara med i göteborgsvarvet. Jag är bara ganska trött på att må halvt sunkigt eller halvt bra.
Jag röker fortfarande trots några näras vädjan om att sluta och förbipasserande folks förbannade tjat om att det luktar rök i hiss och trappuppgången där jag står och huttrar om kvällarna svärande att inte få vara ifred. Konstaterande att det är noll njutning att inte få röka inomhus.
När hela skiten blir för tråkig (vilket det tänderar att bli då och då) går jag ut och tager mig ett par bier, oftast allena. Tittar på alla små, unga människor som precis har kommit på hur och var man roar sig: Full på krogen…

Just nu längtar jag efter en rejäl bläcka i goda vänners lag. Oj, oj, oj…