Berlin, Berlin


Igår kom jag och smuts hem från fem dagar i Berlin. Där har vi promenerat upp och ner för gator. Letat efter Wintergartens fik på Fassanestrasse. Ätit på restauranter. Tittat på sevärdigheter. Bott på ett Hotell i Charlottenburg som hette Hotell Adam. Promenerat, promenerat och åter promenerat. Skrattat. Mått bra. Grälat några gånger. Utalat tyska från skyltar på gatan och affärer. Druckit kaffe,öl, vatten och vin. Åkt S-Bahn och U-Bahn mellan Fredrichstrasse och Hauptbahnhof. Varit på Zoogarten och sett djur och odjur. Tittat på gigantiska monument och tyskt klädmode som slår det mesta inom dålig smak eller ingen alls. Sett en man på hotellfrukosten proppa brödet fullt med tysk korv och ost för att skära allt i små fyrkanter och stoppa det i servetter som slutligen åkt ner i hans väska och byxfickor. Promenerat, promenerat och promenerat. Smuts har titulerat sig som reseledaren och jag som tyskaläraren. Smuts har letat apfelstrudel och jag har letat knödel. Till förbannelse. Ingen av oss gjorde någon framgång. Måste har vara samma sak som att servera mandelkubb till kaffet i Sverige 2009. På hemvägen delade vi tågkupé med Sveriges svenskaste familj vid namn Tjäderbom. De var så torra så man själv höll på att smula sönder av uttråkelse när man tittade på dem. På färjan mellan Sassnits och Trelleborg fanns det bara stora och tjocka tatuerade män runt två meters-sträcket som sov på golv eller rumlade runt överallt och såg jävligt farliga ut.
Nu är jag hemma igen. Jag hade inte varit utomlands på femton år (förutom till Danmark) och hade visst glömt hur magiskt det kunde vara. Att vara hemma igen känns deppigt.
Jag har kvar meine shöne smutshig dame och jag tror vad det känns som att vi har kommit närmare varandra genom alla våra promenader, promenader och åtskilliga promenader i det förlovade blötmustashernas land – Tyshkland.