Tillbaks på ruta ett igen….

Jag tog en paus på ett antal dagar härifrån för att jag lade mig i soffan med en en hel låda chips. 5 kilo chips och Svenska Hjärtan. Eller för att jag var indien och blev jagad av ryska tigrar som var hungriga på svenskt tigande blod. Eller så gick jag ut för att köpa tidningen, men istället för att aldrig mer komma tillbaks, tog jag en promenad på fem dagar. Eller så var det inte riktigt så…
Sen jag klev in i den vuxna åldern (när fan nu det var) har jag letat efter harmonin. Jag verkar leta på fel ställen. Eller så hittar den aldrig fram till mig. Snarare kanske jag skrämmer bort den.
Jag är trött på att mitt högra ben rycker och sprattlar varje gång jag ska ge mig på att somna. Eller liggandes på mage och trumma 3/5 takter på huvudkudden. På att bli stressad av nåt jävla halvmongo som går exakt bakom mig på ICA när jag bara går in dit för att handla en grön jävla liter mjölk.
Jag har försökt hitta harmoni med kvinnan. Harmoni i tvåsamheten. Att vakna upp med henne eller hon fortfarande sovandes. Smygtitta på henne när hon är tre ljusår bort och bara konstatera att fan vad hon är vacker. Känslan av att hon är min och det gör mig fulländad. Frukost och sen en vacker himmel och sedan en hel dag med kvinnan. I tvåsamheten. Men det falerar, krackilerar alltid till slut. Efter ett tag har vi sneddat in på fel väg. Kvar finns gräl, rullande tårar, en förlorad förmåga att kunna prata med varann. Tapeterna flagnar för de mår dåligt av att vara i samma rum som oss. Disharmoni. Välkommen tillbaks. sprattlande ben och 3/5 takt på huvudkudden i en för bred och ensam säng. Timmarna som dansar den där valsen i sirap.
Visst är jag en mästare på att ställa skåpet på fel ställe eller välta det helt. Och varje gång solen visar sig så är man ensam igen. I sin alldeles lilla egna disharmoni.