ord i natta

Konstigt.

Mitt liv kändes som ett mycket längre liv
när jag brukade skriva.
Dikter.
noveller.
Prosa.
Jag var mindre rädd för
döden.

Idag när jag läser igenom
antologierna
tidskrifterna
där jag blev publicread undrar jag varför.

Varför jag blev publicerad
men mer om det var jag
som skrev de där grejerna.

(Jag visste ju inget om livet.)

På ett sätt är de ganska kassa
samtidigt som de är snäppet bättre.

Nåväl jag har en flyttkartong med böcker
och lösa blad
med mina egna ord.

I tio års tid har jag skrivit ner
vad som finns inuti
mitt tunnhåriga huvud.
på fiken,
krogarna…

Vill minnas två eller tre krogar
förutom de
femtusen krogar jag har besökt
stjälpandes
de trettiotusen ölen…
och sen….
de nittio miljoner orden jag stjälpt

Numera tänker jag på:
tjocka gråa moln.
Ansikten i harmoni.
Katter framför en skål med torrfoder.
Min kvinnas fridfulla anlete
när hon sover
och drömmer
att jag köper en tvådelad paljettklänning i svart
som jag bär på midsommarafton.
Bäbisar med len hud och
ett lent rent sinne
som rumlar runt på en tjock ryamatta
som tar mig vidare i det här livet
och efter det när jag
inte är här…

Som ett bättre alternativ till allt
annat jag redan gjort och kan
som jag är ganska trött på.

Ibland tänker jag på
hur ego
man är.

Och hur mycket tid
det finns för något annat.

Ibland tänker jag
inte på det
alls.

Jo då så att….

Ikväll har jag varit ute med min tjej. Och druckit lite bärs. Det hör till ovanligheterna. Inte att vi är ute, men att vi är ute och dricker bärs med varandra. Hon har sett min röviga sida. När jag blir butter och allmänt otrevlig efter sådär 10-12 bärs. Eller har långa monologer. Eller trögfattad och långsam. Eller kanske bara jävligt obekymrad med vänster öra intrasslat i membranet på krogens högtalare vrålandes att den här låten är nåt så in i helvete bra att…jag ska skjuta pungen av er allihopa…

Här nånstans har jag ändå en tes: Vem i helvete blir ett geni efter tio öl. Njae ingen jag känner… Dock tycker ungefär hälften av oss att vi blir det. Mig inräknad. Sanningen kan vara svår att nå eller ta på, men jag kan va trevlig också.

Ikväll drack jag fyra öl. Hade inte nått några genialiska höjder. Hade inte snubblat på några hinder på vägen dit.

Vi tog våra cyklar och började cykla hem. Vi hamnade i vad hon tyckte var en diskussion. Jag blev sur ja. För det räcker med att Johan luktar på en öl, så är han dömd för resten av dygnet.
Diskutera inte med honom. Han är en evil son of a bitch. Och förresten: det är farligt att tycka något. Vilket han gör, gärna högt, sen rullas giljotin fram direkt. Plötsligt är han både full och argsint. Har egentligen inte känt så, kanske bara att det brinner lite mycket, när man tycker, efter ett par bärs…

Nåväl min tjej cyklade hem till sig. Jag hem till mig. Om två veckor ska vi flyga till budapest. Jag har aldrig flygit och skiter ärtsoppa bara jag tänker på det. Jag ska köpa en liter whiskey i taxbutiken. Dricka upp den. Krossa flaskan och mordhota flygvärdinnorna med skärvorna. Falla i gråt och prata högerpolitik med piloterna.

På stället vi var på ikväll fanns en snubbe. Han kom och satte sig med en stor jävla ananas. Sen började han slunga den omkring sig tills blasten släppte. Sen gick han och beställde sjukt många shots. Han bar brickan långt över huvudet som en kypare på opara källaren. När han ställde ner brickan hade alla glas vält och vätskan från shotsen hade runnit ut på vägen till bordet. Han gick därifrån. Tio minuter senare dök han upp med en ny ananas som han mycket riktigt skickade iväg. Diskplockarna bara skrattade.

Nåväl, eller inte. Era belackare! Det här var väl mysigt!

ångestlära

När något jobbigt händer får jag ångest. När jag får ångest blir jag ledsen. Då blir jag handlingsförlamad och apatisk. Efter det blir jag förbannad på situationen och min egen apatiska icke-förmåga. Sen tänker jag: i helvete heller, nu räcker det. Viljan av att tycka synd om sig själv är totalt bortblåst. Handlingskraften och jävlarannamat återfinns. Sen jävlar händer det grejer.

Jag heter johan och är er främsta mentor gällande min egen ångest.

Till salu

Idag var ingen bra dag. Jag har ångest. Den dök upp på Ica. Mellan äggen och Taco-avdelningen. Ångesten kröp upp på min rygg. Och nu når jag den inte med handen.

Den är till salu för dem som mår alldeles för bra.

Om någon vill köpa, säg till i kommentarsfältet

Here we go again

Har åter och igen insett att jag borde skriva här oftare då intressanta saker, eller åtmindstonde anmärkningsvärda händer. Brukar då tänka att det ska skriva om här. Sen händer det något annat. Så händer nåt annat och då är det första glömt.

Så ett anmärkningsvärt besked kom i veckan. Jag måste troligen flytta ut ur lägenheten. Tjejen jag hyr utav har kommit in på universitet i stan. För att vara helt ärlig gör det mig totalt paralyserad. En trolig skyddsmekanism för att jag inte ska freaka ut totalt. Jag kan nämligen inte se framför mig, nu efter åratal ha fått ordning på ett helt bohag, och åter igen packa ner det i lådor. Stuva ner det i någon källare. Och leva med en sopsäck kläder och med datorn under armen. Att jag dessutom fick reda på det hela en dag innan semestern gör att det nu inte blir… riktigt semester i huvet. Tankarna gnager.

Dessutom för att spä på det hela måste jag tömma en halv vind på saker. Mina andra saker som under lång tid har varit magasinerade hos en polare, men skiten måste ut därifrån för att han har gjort sig av med sin lägenhet.

När vi ändå är igång kan jag spä på det hela lite ytterliggare. Det handlar om ett magasin i Borås. Där har min far magasinerat sina sista saker innan han flydde till Spanien för gott. Sen har han skitit och betala hyran för magasinet. Så i slutet av månaden vräker de sakerna… om inte vi syskon hämtar dem. Det är grejor som man inte riktigt slänger. Allt från unika släktfoton till en del halvt värdefulla tavlor.

Det näst bästa av allt är att jag inte har en enda aning om var jag ska göra av grejorna.

Det bästa av allt är att jag inte har en aning om vad jag ska göra av mig själv. Har ju fortfarande nån söt liten jävla betalningsanmärkning. Det är sommar och det finns inga lägenheter att söka och jag har ingen aning om var jag har gjort av min kappsäck sen sist, då jag turnerade runt mellan olika soffor.

I Sydafrika lever vissa i skjul. Det är sant, jag såg det på TV.

Ännu en nysattack

Jag har precis haft en nysattack. Det betyder att jag nyser mellan 10-20 gånger på raken. Kanske inte låter så mycket, men efteråt är man helt slut och måste lägga sig ner en stund. Hjärtat stannar ju varje gång.

Ibland händer det när jag är på krogen eller ett fik. Till slut brukar jag vara tvungen att gå ut. Sen står jag där på gatan… och nyser och nyser och svär.

Maja, min kompis kan kväva sina nysningar. Den konsten skulle man behärska.
Uppenbarligen verkar dessa attacker vara ärftligta. Farsan brukade få gå från bordet. Sen vankade han fram och tillbaka i nåt närliggande rum. Han inledde varje nysning med ett vrål och uttalade orden ”nej, nej” varje gång där emellan. Sen kom han tillbaka till matbordet. Tårögd och röd i ansiktet som en kokt kräfta och skyllde på att det handlade om morsans parfym.

En gång när jag gick i sexan sög jag mig en överdos av luktsnus i näsan. Jag nös fyrtioåtta gånger i sträck. Det var troligen rekord på hela skolan.

Välkommen till Cuppeborg

Kan inte den här stan bara lägga ner alla dessa cuper eller flytta ut dem på en äng i närheten av Ankeborg. Man får ju för bövlars ta ett helt varv runt hela stan av omväg för att komma hem till ytterporten.

Partille HBcup, Gothiacup och sen GöteborgsKalaset (som nu heter nåt annat) som är en högst lyckad tillställning om det sker max trettio våldtäkter.

Göteborgarna flyr stan och turisterna väller in som sorkar och bävrar över ängarna och finner att ungefär hälften av stans resturanger har sommarstängt. God jul!

Om man ogillar blåst, spårvagnar och totalt aggresiva måsar som hugger ut ögonen på en om man kommer för nära deras nyfödda dunboll… bör man flytta till en annan stad då eller bara sitta i köket och svära och muttra som en gammal sjöman?

Njae, känn lite sorg för mig i Cuppeborg!