forever and ever

This can not be the endeavour of a broken heart
Miss you forever and ever if you should fall apart

Now all seem to be gone
All things that you rely on

I’d miss you forever and ever if you should fall apart
Can’t stay forever together in obstructive lie

Now all seem to be gone
All things that you rely on
You can ever undo
Because you felt you ”had to”

”forever and ever” – Mew

En rapport om ett allmänt tillstånd på Helleforsgatan 5C

Det såg ut som inbördeskrig här innan. Ifyllnad av mitt allmäna tillstånd. Disk, strumpor på golvet, ölburkar på diskbänken, tobak på golvet… Nu är allt skinande blankt. Om man tittar sig omkring ser det ut som jag mår bra igen. Saker är inte alltid vad det ser ut att vara.
Krogrunda på den långa gatan igår. På nian återfanns ett gubbgäng som diskuterade huruvida Arsenal fotbollslag bestod av bögar eller ej. Kände hur blodet började rinna uut genom mina öron. På sejdeln var vädret lite bättre. På Lönnmördaren var det burleskshow. Cylinderhattar, 30 lager smink, frackar, Alabama song och falsksång. Draperier längs alla fönster och en knackning på dörren för att vakten skulle öppna. 150 bagis för att få komma in på ett ställe där man har slösat bort en årslön. Jag och Em fick komma in gratis. Tjosan, ölen förrädiskt god, bara glada miner. En homosexeuell spårvagnschafför bjöd upp mig att dansa. Jag nöjde mig dock att vicka lite på höfterna. Jag blev kysst. En blöt på handen. En blötare i nacken. Synd att man inte är bög tänkte jag, men kanske kan bli? Em trodde att han tyckte jag var sexig på grund av min enorma manlighet. Jasså? Jasså? tror du det?

Nu… Minnerna finns. Finns inte ett litet skrymsle i denna stad där man inte hållit hand, skrattat, pratat, kramats, hånglat… eller grälat. Minnerna finns. Dom är många. Dom gör ont.Vissa värmer. Vissa smakar arsenik. Hade gärna varit en eremit om det inte vore för den där ensamheten som våldtar mig. Den kan utan förvarning komma över mig när jag diskar eller vänder på mig i sängen.

Är det? Är det? Är det? Ja men jag vet inte!

Jag vet inte… Jag tycker det kliar på hela kroppen. Och sticker i hela kroppen. Det kittlar i organen och sprattlar i benen…

Vad är det frågan om?
Vafalls?!?!?

Har jag ätit för mycket kött? Har jag druckit för lite rött?
Är det längtan efter löve i min kropp? Är det saknad av blod som rusar till min snopp?
Är det för varmt väder för så här mycket kläder?
Är det hon som kuckelikurar i mitt blod? Är det min lek med tanken att dränka sig i närmsta flod?
Är mitt hår för tunt? Eller mitt huvud för runt?
Är det för att radion alltid spelar den där bedrövliga låten?
Eller för att jag, efter 39 år fortfarande inte funnit gråten?
Är det för att kärleken kommer och går. Först med öppen famn och sen i slutet med stängda lår?
Är det för att kärleken kom och gick?
Inget kvar, och det här är allt man fick?
Är det? Är det? Är det?
Ja… jag vet inte.

Ställ mig på ett berg.
Så jag får skrika mina lungor rena.

I could have walked a thousand miles just for one of your smiles.

Johan, kärlekskrank på morgonkvisten.

Robert Smith sa i en intervju när han just hade fyllt fyrtio, att han var lycklig för första gången i sitt liv. Han hade träffat den stora kärleken.

Girlie, woman, löve, honeybunny, baby, just bring me some love.

Något har hänt.

Duggregn och totalt jävla mörker. Gatulampor är släckta. Det här kan vara den mörkaste dag som gud har skapat. Jag sitter vid ett fönster. Människor går förbi. Fula, smala, vackra, feta. Jag har min kupa på mig. Den saknar visir. Tvingen är åtskruvad strax ovanför vänstra örat. Tankarna studsar runt i skallen hur dom vill.

Jag tänker mycket. På hur saker har varit genom åren. Jag tänker på den ilskan som har varit lagrad i min kropp. På hur mycket jag har förlorat och hur många människor jag skrämt iväg med mina vredesutbrott. Jag tänker på mina fyllespel och hur jävla väck och redlös jag har varit och dagen efter inte kommit ihåg vad man har spytt ur sig för dryg och elakheter. Och dessutom haft svårt att tro på att något sådant skulle kunnat komma ut ur min mun. Idag äcklar det mig. Det gör ont att tänka på. Kanske det är därför jag nu för tiden nästan aldrig blir red-redlös längre. När jag ser andra par stå och skrika på varann är det inte långt ifrån att det vänder sig i magen på mig. Jag ryser när folk skriker och om någon skriker på mig formas jag till ett frågetecken. Jag har fått nog helt enkelt. Jag talar ju från egen erfarenhet.
Känns ändock smått overkligt att tänka på att man har gått runt och varit arg i typ trettio år. Något har hänt. Ilskan verkar inte lagras i min kropp längre. Tror jag har blivit bättre på att säga till eller fråga direkt om jag blivit sårad över något som någon har sagt. Hur som helst känns det skönt. Som att bli botad från någon tärande sjukdom. Visst fan kan jag bli arg fortfarande, men inte på det sättet och visst fan blir jag gärna full fortfarande, men jag är inte road av att vakna under ett köksbord bland massa människoben med en uppdrucken jägermeister flaska i handen medan andra sitter och äter frukost. Vilket faktiskt har hänt.

Tror jag har blivit äldre. Nej, det vet jag ju. Men jag känner mig mognare och en aning visare… och jag tackar inte nej.

Hur som haver… Jag har skurit ett hål i min kupa. Jag går ut och tager en cigarett. Jag hade kunnat tänka mig att kyssa en vacker kvinnas läppar exakt nu, men det är en annan historia.

Ett hål i gatan II eller en grav i asfalten.

Jag vaknade halvåtta i morse. De sågade i gatan. Ljudet var helt öronbedövande. Jag gick upp och rökte i kalingarna och beskådade. Hålet hade formen av en grav. Undrade vem de skulle begrava.

När jag somnat om drömde jag att det var mig de begravde. Jag föreföll ganska lättad och ingen av människorna som stod runt omkring verkade särskilt ledsna. Snarare otåliga att få sörpla i sig begravningskaffet.
Nån slängde ner en död pelargonia. Någon annan slängde ner en tom kattmatsburk. En tredje slängde ner ett bildäck. Sen följde en flod av gamla håliga trosor, en trasig sko, ett bananskal och en soppåse. Sist kom en tom ölburk. Någon avslutade det hela genom att dra ner gylfen och pissa på gravstenen. Gatuarbetarna gick på lunch. Folk försvann. Ensamheten tog vid. Precis som i det verkliga livet.
Väckarklockan ringde. Den var nio. Dags att gå till jobbet. Kändes fan så mycket jobbigare att gå upp än att lägga sig i ett hål i gatan.

Ett hål i gatan och ett i själen.


Dom gräver ett hål i gatan. Utanför syrrans köksfönster. DOM jävlarna. Sen står DOM och tittar på hålet. Sen gräver DOM igen hålet och står och tittar. Nu gick DOM på lunch.

Jag var ute och promenerade igår. I gamla nejder och på kyrkogårdar. Satt på bänkar och rökte cigaretter. Det är något visst med söndagar. Promenerande par överallt. Med eller utan barnvagnar. Jag gick och tog en kaffe på Halta Lotta. Nästan uteslutande ätande par överallt. Jag var den enda enstöringen på hela stället. Par som skrattade. Par som höll varann i handen. Par som smekte varann på organen, eller kanske inte… Par som slutat prata med varann för längesen och som delar såsen till potatisen och som delar notan. Broderligt. Systerligt. För att sedan resa sig och gå därifrån under tystnad. Tystnaden är det enda de tar med sig. Dom har delat den lika. Precis som med såsen och notan. Fuck, jag har varit där… och jag längtar inte tillbaka.

Nu är DOM jävlarna tillbaka från sin lunch. Tro det eller ej, men nu börjar DOM fan gräva upp samma hål i gatan igen. Vad har den stackars gatan gjort DOM för ont? Jag bara undrar.

Rosa villan

Det brukade ligga ett rosa trähus från början av 1900-talet här. Råkar veta det eftersom jag bodde där i fem år. Nu är det rivet som sagt och ersatt av tegelklumpen på bilden. Huset hade tre lägenheter. En stor femma som beboddes av en smått nervös människa som bankade i elementen om man var för högljudd, vilket jag efter hans mått nästan var jämt.
En gång när jag hade kräftskiva såg vi hur någon stod och tände och släckte en lampa i vardagsrumsfönstret. Det var min smått neurotiska granne. Inte nog med det, han stod dessutom där helt näck, förutom en vit virkad basker på huvudet. Fullt normalt. Speciell granne du har Johan, tyckte mina vänner.
Mitt emot bodde en 74-årig periodare vid namn Rune. Den sannaste misantrop jag träffat. De flesta var skojare, typer, lurendrejare och staketrävar(?) i hans ögon. Han var gammal murare och flaggstångsmålare. Hans suparperioder var hårda. Brak och dunsar hördes där innefrån. När man knackade på och öppnade hans dörr för att kolla läget låg urdruckna flaskor och omkullvälta blomkrukor överallt. När man tittade in vardagsrummet låg han och snarkade med min katt i famnen. En människa med större hand med djur har jag heller aldrig träffat. Han föredrog djur framför människor.
När han kom ut ur sina suparperioder gick han milslånga promenader och lyfte skrot. Han hade en kropp som en muskulös trettioåring. Han blev automatiskt skygg för människor när han var nykter. Ett par gånger i veckan knackade det på min dörr. När jag öppnade var han redan borta. På golvet kunde det stå stora kastruller eller fat med biffar, potatis, skyer, falukorv, stroganof. Välagade, välsmakande gubbrätter. Han hade svårt att äta när han var nykter. Ibland när jag öppnade stod min katt där och tittade på mig med stora ögon. ”Han vill in till dig”, sa Rune med blicken bortvänd. Sen smällde han igen sin dörr och försvann. Vi hade delad vårdnad för katten.
Själv bodde jag i en tvåa med tvättställ i sovrummet. Tvättstället tjänstgjorde som urinoar eftersom den delade toalletten låg i svalen.
Rosa villan som vi kallade den var lite
som kåken 34:an i låten med samma namn. Skamfilad, blåstbiten, lite ledsen i ”lacken”, men den hade en sjuhelvetes själ och charm. Och när jag tittar på tegelshabraket på bilden känns det lite sorgligt att rosa villan gick samma öde till mötes som kåken 34an.

Kunde inte beskrivit läget bättre själv (faktiskt)

I can’t sleep because my bed’s on fire
I can’t cope for another hour, oh no
I’m tired of being tired
I can’t sleep because my bed’s on fire
I stay awake until the morning hour – indifferent
I’m running out of desire

To face another day in the city on my own
Although I am surrounded I carry this stone
It owns the weight of the world, but still it can’t be found
Believe me I have tried
I’m sick of these words and all the consequences
They’re always creeping up from behind

A tank of water floats above the fire
I try to reach it but the flames grow higher and higher
Until I’m out of desire
I can’t sleep because my bed’s on fire
I stay awake until the morning hour – indifferent
So tired of being tired

Well I wanna face another day in the city on my own
Although I’m in a safe place I can’t remove this stone
It owns the weight of the world, but still it can’t be found
Believe me I have tried
I’m sick of these words and all the consequences
Their always creeping up on me

The weight of the world, a solution can’t be found
Believe me I have tried
I’m sick of these words and all the consequences
They’re always creeping up from behind

Johnossi – Bed on fire