En gladlynt rapport

Käkar en halv kebabrulle från igår. På jobbet. Försöker njuta, trots min brukares gutterala läten från vardagsrummet.
Blev full i lördags bland alla filmfestivalälskare… och enormt bakfull igår.
Har spelat in sång. till en av våra pistol-låtar. Sen  mixade vi densamma. Fantastiskt resultat. Aldrig hört min röst så fulländad i någon inspelad låt innan, men sen är ju våran gitarrist en klippa bakom ljudreglagen. Sjunger i ett fantastiskt band med riktigt sköna snubbar. Är enormt glad över detta faktum.
Ikväll ska jag hämta nycklarna till nya lyan. Känns fantastiskt det med. Imorn flyttar jag in med hjälp av snälla människor.
Mitt 2012 kunde börjat sämre.
Kan va ett av de mest positiva inlägg jag skrivit. Trots att kebaben smakade skit. Hur fan kan en kebab bli sumpig när man värmer den i vanlig ugn?

Ny lya.

Har fått en lägenhet efter att ha bott hemma hos syrran i fyra månader. 1:a handskontrakt. Något jag inte har haft på typ 10 år. Helt fantastiskt. En etta med ganska stor balkong i Johanneberg. Allt efter att haft kontinuerlig kontakt med en hyresvärd i ett halvår gav det resultat. Eftersom jag har betalningsanmärkningar trodde jag att det var kört för mig att få en 1:a handslägenhet. Den här hyresvärden verkar dock inte bry sig om sånt tjafs. För tjafs är det. Om jag har en betalningsanmärkning för att jag inte betalat min telefonräkning säger väl inte det något om jag kommer sköta min hyra eller ej. Jag har fan aldrig misskött en lägenhetshyra. Om det sen gäller hyresskulder är det en annan sak. Då har man visat att man inte är kapabel att hyra en bostad. Det finns ju fan t.o.m. jobb som du inte kan få om du har betalningsanmärkningar.  Vissa yrken där pengahantering ingår. Så med andra ord är man en tjuv, en kriminell om du har anmärkning. Ett effektivt sätt att stänga ute människor från samhället, som det har gått snett för. Vi stryker det där som kallas en andra chans…
Därför är jag (och mina betalningsanmärkningar) överlycklig just nu. Jag har fått en andra chans. Tack vare en hyresvärd som har visat en human sida. I detta duktiga järnsamhälle.
Hur som helst. Det ska bli underbart att kunna kliva in genom sin dörr och känna: Det här är mitt place och det är ingen som kan det ifrån mig. Oslagbart.
Känns även skönt att jag inte har några speciella kopplingar till stadsdelen Johanneberg. Har ju bott större delen av min  tid i Östra Göteborg. Samtidigt är det infekterat av minnen i varenda buske, varenda gata och bänk. Tre av mina ex har bott där. Total tvåsamhet varvad med ensamhet har upplevts där. Gång på gång.
Men nu, jag kommer gå på nya gator från och till min lägenhet. Äta pizzor på andra pizzerior och dricka bärs på nya krogar.

Två minnen från sexan.

Min brukare lyssnar på ”I want to know what love is” med Foreigner. Väcker vissa minnen. Gick i sexan då, tror jag. Alla tjejer i klassen tyckte den var jättebra. Vi killar tyckte den var skittöntig. Själv kommer jag ihåg att jag störde mig på texten. Speciellt refrängen. Vet han inte vad kärlek är? Är han dum? Kärlek är när nån tycker om en, är snäll mot en och när nån vill ha en. Det väl alla? Sen att han dessutom behövde nån som var tvungen att lära honom det verkade ju ännu mer puckat… En riktigt djup textanalys…
I sexan fick någon elev i klassen för sig att vi skulle flytta ihop skolbänkarna så man satt två och två. Det skulle vara tjej och kille. Lärarinnan godkände iden. Det hela kändes spännande. Jag hamnade bredvid en ganska nyinflyttad tjej som hette Helene. Hon låg trea eller fyra på snygghetsskalan över klassens tjejer. Vissa flyttade isär sina bänkar efter bara några veckor, andra efter några månader. Innan första terminen var slut hade alla flyttat isär sina skolbänkar. Alla utom jag och Helene. Vi satt ihop en bra bit in på andra terminen också. Jag var kär i henne. I hemlighet, i smyg. Så klart.
Våra skolbänkar stod längst fram mot katedern. En dag efter lunch, jag kommer ihåg det väl, vänder sig Helene om och tittar runt omkring i klassrummet. Hon ser att ingen annan sitter tillsammans längre. Att alla har flyttat isär sina bänkar. Hon vänder sig mot mig och säger: ”Jag vill inte sitta ihop med dig längre.” Sen reser hon sig och drar undan sin bänk. Minst en meter bort. Jag var knäckt i några veckor….
Undrar vad Helene gör idag. Är hon fyrbarnsmamma boende i Kohult med en fet bonde med lantmännenkeps? Hon kanske är heroinist eller moderat. Kanske tandläkare eller spion eller Hollywoodfru. Kanske bara arbetslös.
Inte vet jag, men…

Halloj Helene!
Hoppas du mår fint!

Psykbryt ala ris ala malta.

Psyyyyyyykbryyyyyt ala ris ala malta.
Dräggel, harkel, snor
i knegets salar

Knulleri knullera hejbaberibba,
tjoflöjt i sänghalmen.
Med en kvinna.
Med tre bröst
och sju blygdläppar.

Trumpeter, saxofoner, bastubor,
fylletrattsymfonier i magsäcken.

3-volts-hjärtslag, trummslag.
Ändlösa, stirrande blickar i taket
de där
sömnlösa nätterna.

Ryggsäckar, flås i nacken, trängsel,
buffleri bufflera på bussar.
och spårvagnar.
Ilskna dårar på stan.

Och så jag då…
Sömnlös, smått neurotisk,
upplöst i kanterna.
Fluktande, luktande, suktande
efter en ort långt från
vanvett och dårskap och
psykbryt ala ris ala malta.

Telefonköer, brasiliansk sprit och polsk tobak.

Ditt samtal är fortfarande placerad i kö (placerat heter det, sugluva!). Tack för att du inte går och hänger dig. Du har plats en miljard i kön.
Sitter i telefonkö. Har snart slut på tobak. Har snart slut på pengar. Har snart slut på tålamod…
Tog några öl på Halta Lotta igår. Kan med största möjliga sannolikhet vara färdig med denna statsdel. För gott. På riktigt. Satt en snygg donna där och pratade med sin kille. Han sa något till henne som jag inte hörde, varpå hon svarade att det var det elakaste någon hade sagt till henne. Någonsin. Jag var glad att jag inte var han. Varje gång han tittade bort log hon mot mig. Jag log tillbaks.
Var på fest i lördags. Det bjöds på brasiliansk sprit. Maken till huvudvärk dagen efter har jag aldrig varit med om. Försökte sova bort den. Duscha bort den, förgäves.
Nu har John Silver tagit slut. Jag har rökt en cigg rullad med polsk tobak som heter Casablanca. Känner mig lite klibbig och yr i huvudet. Det är grått ute och här på köksgolvet springer det runt små röda djävlar som nyper mig i tårna och vrålar en polsk svordom om och om igen.
KURVA! KURVA! KURVA!!!!

Har hittat ut genom dörren efter två dygns isolation. Karantän. TV, sångtextmakeri och enorma mängder sömn. Känner mig döende. Ordagrant. Har haft problem med en visdomstand som inte kan bestämma sig om den ska komma upp eller krypa tillbaka. Spottat blod. Köpte en kebabpizza. Tandköttet svällde upp ytterligare. Gick inte att äta. Fick slänga skiten. Kanske skulle kört den i mixern… Nu för tillfället har den krypit tillbaks. Så smärtan är jämförelsevis minimal.
Efter att varit förkyld sen annandagen har jag gått runt och dödshostat i två veckor. Detta verkar ha resulterat i att en magmuskel på vänstersidan har sträckt sig. Det enda oroande är att medan hostan har avtagit rejält har istället magvärken tilltagit mer. Ser såklart genast magcancer framför mig och vilka av mina nära och kära jag ska avtacka först.

Återfunna dikter

På bättringsväg igen. Överlevde även denna gång. Smått fantastiskt. Florerar tre olika influensor i år. Bara två kvar att få.
Hittade vid en grundligare genomgång på datorn mina gamla dikter som jag skrev för ca tio år sedan. Har haft någon känsla av att de var förlorade för alltid. Vissa är skrivna under en period när jag var singel och gick på soc. Gick på soc i fyra år i sträck. Var singel lika länge. Många av dikterna behandlar just de här ämnerna. Sjuk sexuell frustration eftersom jag inte hade sex en enda gång under den perioden. Mycket knulla, bröst, rumpa, fitta, kuk. Många dåraktiga arbetsförmedlare och soctanter. Så här i efterhand undrar jag ibland hur man orkade sig genom de där perioderna. Ständig samhällsparasit, ständigt pank, ständigt sexuellt frustrerad, ständigt, ständigt, ständigt. Fast ändå med någon sorts macho inställning. Ett slags glorifierande över en hopplös situation. Minnerna dyker upp kristallklart när jag läser dikterna. Det finns en glöd där. En flammande eld som jag kan sakna idag.

Slänger upp nån dikt här en dag i det närmsta…

Sjuk. Igen.

Sjuk. Igen. Efter att nästan blivit frisk. Snor, feber, värk kinderna. Jobbade en och en halvtimme sen fick vi ringa en annan assistent. Jag fick gå hem. Det är dom här gångerna man saknar att ha en tjej. Inte för att tjejen ska göra te eller mackor eller hälla upp nyponsoppa. Men att kunna ringa till den som alltid bryr sig om en och säga: Hallå baby, jag är sjuk. Jag kommer hem igen. Jag hör hennes varma röst och att hennes medlidande är äkta och jag fylls med värme tillbaka och det finns en mening med att känna sig ynklig. Febern landar i hennes famn och hon insisterar på att hälla upp nyponsoppa lik förbannat.

”Jag älskar dig baby!”
”Jag älskar dig med!”