Melodifestival och Tibro.

Hemma hos morsan. I Tibro. Äter mig matberusad. Vilar. Tittar på feta människor på torget och Ica.
Såg hela melodifestivalen. Har nog nästan inte hänt på tio år. Jag har naturligtvis min egen tes. Loreen vann inte för att hennes låt var bra utan för att alla andra låtar höll en otroligt låg nivå och kvalite. Lite som när man råkat se tio skitfilmer på raken. Sen råkar man se en film som inte är helt katastrof men långt ifrån bra. Då känns den filmen som den bästa film man har sett. Omdöme eller brist på detsamma.

Var borta på torget för en stund sen och köpte en mors dag present. En bil stannade vid övergångstället och släppte över en cyklist. Snubben cyklade över svärandes, svängde upp jämsides med bilen och vrålade fuck you flera gånger och visade fingret till bilisten. ”Du borde dö din jävel!”, hann han flika in också. Han cyklade vidare mot färdriktningen på körbanan och försvann.
Dårar finns inte bara i Götet. De häckar friskt över hela detta klot. Klotet heter jorden.
Adjö!

Hej babberibba, köttfärssås och royalister.

Såg nåt program inför dopet av Estelle. Samtidigt som jag åt findus köttfärssås. Kontraster. Min plånbok är tom och royalisternas själar verkar också rätt tomma. De föddes med guldsked i mun. Jag föddes med en sked i rostfritt stål i räva. Det mest irriterande måste ändå vara allt smörande för kungahuset. Från media och vanligt folk. Med stolthet framstår folk som den gamle hederliga pöbeln utan att fatta det själva. All mediabevakning känns gammelrysk. De frågade folk vad de kände när de hade fått reda på att kronprinsessan hade fått en dotter. Alla svarade att de hade blivit glada. Hade de frågat mig hade jag svarat: ”Kul för henne. Jag känner ingenting.” Det kan ju någon annan ha svarat, men har garanterat blivit bortklippt.
Bevakad bevakning.

Vidare var förra veckan en vecka i tjoflöjten och partajets tecken. Onsdag, fredag, lördag. Ett hejdlöst skålande, krossade glas på krogen och paraplydrinkar med just paraplyer i. Och tomtebloss. Efterfest till halvåtta på morgonen. Luffande på soffa. Ett dundrande huvud. Baksmälla. Nerver spända som fiolsträngar. Flabb och dumheter. Lite som den gamla goda tiden när man hade energi som ett fullblodssto.

Solen är här. Kärlekspar hånglar ner sig på parkbänkar. Alkisarna svär i busskurer. Kvinnor visar ben och klyftor. Man känner sig plötsligt ensam. Och från armhålor i för uringade linnen stiger stanken av ruttnad svett på spårvagnar. Blodet strömmar i rätt riktning. Våren är här.

Rapport från en miljöskadad man sittandes på sejdeln reflekterandes över om jorden är sne, skev eller platt.

Sitter på sejdeln och andas ut efter en vansinning jobbhelg. Det satte sig en göteborgsvarvetlöpare vid mitt bord. Från en annan ort. En annan planet. I vårat land. Planeten nämner jag inte för att jag inte vet. Planet säger jag bara för att han var lite skum. Jag själv var raka motsatsen till den goa götlaborgaren. Småbutter och gloendes på hans pizza. Undvikandes honom. Jag blir ju sån när jag har jobbat en hel helg och lika mycket befunnit mig i total mongomiljö.
Hur som helst för bövlars jävlar… Han var smal som en sticka denna löpande löpare. Han tryckte in pizzan i käften som en förvildad skitkorv. På fem minuter var pizzan borta. Efter pizzan sänkte han två stora stark på tio minuter. Viljen sjöman! Jag mådde lite dåligt när jag tittade på honom. ”Där blir ett bord ledigt”, sa jag. Det blev det och jag satte mig där. Jag beskådade honom på avstånd. Nästa gång jag vände min blick mot honom var han försvunnen. Han hade väl sprungit tillbaka till Sundsvall.
(Har märkt att man blir jävlit märklig av mongo miljö. Därav det här totalmärkliga inlägg. Om jag har verkat nedlåtande mot pizzaätande löpare ber jag om ursäkt. Ni kan antingen skicka mig gamla pizzor eller rykande skitkorvar, förutsatt att ni har min adress…)
Vissa reser flera mil för att springa ett lopp. Det är helt okej för min del, bara helt utanför min värld.

I övrigt har jag sovit alldeles för lite sista tiden, ätit pizza alldeles för sällan och inte knullat alls.

Det som inte tar död på en… ähh, tar inte död på en. Ja va fan….

Drängar, Helgkneg och hummer.

Jobbar helg. En av mina favoritsysslor. Not! Save private Ryan och Forrest gump. Någon slags Tom Hanks-kavalkad. Min brukare gillar Tom Hanks. Jag tycker han är rätt överskattad. Den mest överskattade amerikanska skådisen måste ändå vara Kevin Costner. Totalt poänglös. Min brukare sover sig igenom det mesta av filmerna. Ibland vaknar han till och vill röka en cigg vid balkongdörren. Då lyssnar han på någon utav sina blandskivor som vi har bränt. Är det någon som bränner skivor längre? Det är nästan samma låtar som återkommer på varje skiva. Vi har bränt över fyrtio skivor. Ändå är det nästan alltid samma låtar som återkommer på alla skivor. Bara i lite omkastad ordning. Nu lyssnar han på en blandning med svenska låtar. Black Ingvars ”Blue Hawai” och ”Vill du bli min fru” med Drängarna. Vansinnestillstånd…
Ska för övrigt söka in till två utbildningar som börjar i höst. Har ju stagnerat fast här. Det går inte längre.

Var ute och käkade på restaurang förra helgen med min vän Emma. Alta marea. Tog den dyraste pastan. En skaldjurspasta med tryffelolja. Ovanpå pastan låg det en halv hummer. Lyxig outfit. Det är garanterat den vidrigaste maträtt jag någonsin ätit. Hummern smakade torrsprucket gummi och tryffeloljan hade skurit sig med grädden och låg och simmade i ena hörnet av den kvadratiska tallriken. Eftersom jag aldrig har smakat varken tryffelolja eller hummer tänkte jag bara: Jaha? Sån här överskattad smörja behöver man ju inte stoppa i sig nån mer gång. Emma avsmakade resterna och konstaterade att det smakade fan. Efteråt gick vi och tog några bärs. Den unkna och ruttna smaken låg kvar i munnen hela kvällen.
Pizzerior som inte kan baka pizzor, frisörer som inte kan klippa en hyfsad frisyr, bilmekaniker som inte kan laga din bil. Överallt yrkesfolk som inte klarar av att utföra sina yrken. Tycker det är ofattbart. Röta i samtiden.

Resturangen Alta Marea har varit offer för tvprogrammet ”kniven mot strupen” fick jag reda på efteråt.  Tydligen var stället helt katastrof. Det fixades till. Fick kniven mot strupen. Men bara på TV, inte i verkligheten.

Fontanelltankar.

Ibland misstänker jag att anledning till att jag inte är riktigt som alla andra är att jag är sne i fontanellen. Om jag känner ovanpå hjässan känns det som ett väggupp utanför ett dagis. Bara lekande barn-skylten fattas på mitt huvud. Jag nämnde det för morsan nån gång för några år sen.
”Hur är det?”, frågade hon.
”Jag vet inte ärligt talat”, svarade jag. ”Jag känner mig lite sne i fontanellen.” Hon skrattade bara såklart. Har även för mig att jag har bett henne att känna efter vid något tillfälle och att hon konstaterade att den var lite skev. Som en dal…
När jag var liten. Någonstans mellan två och fyra år lossade själva ”liggkupan” från barnvagnsställningen. Jag brakade i backen. Det var farsan som hade glömt att haka fast den i ställningen. Sjuttiotalets barnvagnar var ju kostruerade så. Det är morsan som har berättat det i efterhand. Meningarna mellan mig och min syster går isär här. Hon hävdar att det var hon (eller min bror). Självklart tror jag att det är jag som drösade i backen med skallen före som en hyfsad förklaring till att jag inte är riktigt välfuntad. Kanske morsan sa det till oss alla tre så vi skulle känna oss likvärdigt mer eller mindre tappade framför eller bakom vagnen.

Tycker ändå fontanellen känns skev.

Moder Porträtt och Fader Avtryckare.

Det här är mamma. Hon är runt 20 år på bilden och ligger i sängen och pluggar latin. Det är farsan som har tagit bilden. Han var ganska duktig på att fota på den tiden. Speciellt porträttbilder. Besatt av att ta bilder på min mor. Det finns en uppsjö med bilder från den här perioden på henne. När hon sitter på en stol. När hon äter. Sitter i bilen osv. Just den här bilden är nog min favorit. Jag känner igen hennes snälla och vackra ögon. Sen har ljuset fallit väldigt vackert på hennes skalp också. Jag har fått höra, att min farfar var vädigt duktig på att fotografera också. Han fotade farmor på samma vis. Det var han som lärde upp farsan. Farsan var tokkär i morsan när de träffades. Näst intill besatt. Han lät henne mer eller mindre aldrig vara ifred. Något hon emellan varven fann lite kvävande. ”Jag måste plugga!”, sa hon. ”Det gör inget jag följer med och läser en bok under tiden.” svarade han. När jag hälsade på morsan på sjukhuset i Skövde för två veckor sen berättade hon om en gång när hon och farsan var på väg hem till några bekanta på middag. Farsan hade fått syn på en skogsglänta med perfekt solljus. Han ville åter fota min mor. De kämpade sig genom buskar och snår. Bilderna sköts av. Sen klev de tillbaka samma omständiga väg. Morsan kämpades med högklackade, smått iriterad. Väl tillbaka i bilen hade hon stora revor i strumpbyxorna. Farsan fick sig en lektion om hållbarhet i strumpbyxor. Syrran har fotot hemma. Det är värt minst fyrtioåtta tjog strumpbyxor. Åtmindstonde nu. I efterhand…

Influensa.

Har multiinfluensa. Det är allt jag kan säga. Allt på den riktiga vårens första dag. Någonting irriterar kräkreflexen. Varje gång jag försöker hosta är jag på väg att spy. Lungorna värker och vill följa med ut. Allt värker. Ger mig fan på att det hade vart mindre smärtsamt att såga av benen än att låta dem värka vidare, men benen kan ju vara bra att ha, så vi skiter i det. Huvudvärk. Stön i rader. Näsan är täppt och rinner samtidigt. Snoret är solgult.
Precis som våren. Precis som vårens första dag.