…men hon/han glömde ju lappen…

Den här lappen låg kvarglömd på ett bord när jag satte mig ner för att ta en bärs. Jag kan ha varit den första som borde följa dessa råd. Åtmindstonde några av dem. Det är med andra ord inte jag som skrivit lappen, men det var å andra sidan ingen som trodde. Önskar hur som helst lycka till på färden till vederbörande som skrivit lappen.

Humör, eller inget alls.

Känner mig förbannad idag. På allt.
På glada mähän, nöjda svin, blåsten som aldrig ger sig, den ljugande regeringen, min ständigt kollapsade ekonomi, regnet, uteblivna val, efterblivna val, Runar, Jesus, leende hamburgarfrossande poliser, flytande skitkorvar, trötthet, glorövar, sjunkande skitkorvar, mina taskiga nerver, mina kommunalblå ögon, mitt kliande babianarsle, ensamheten, tvåsamheten, min glansiga panna, kväljningarna när man trycker i sig en torr gammal limpa på morgonen, tomheten den jäveln, haggors häxgarv som skär itu min silkestunna själ, svetten på kudden efter att ha drömt mardröm om att Maud Olofssons centerpattar har daskat mig i ansiktet, knullande grannar, tjackpundiga måsar, gnölande spårvagnar, smutstvätt, glada tillrop…

Kort och gott allt och inget alls. Det här måste få ett slut innan jag går ut och välter en kiosk.
Håll käften måsjävel!

Pistoleros / All this broken glass

Jag lirar i ett band. Eller sjunger i rättare sagt. Pistoleros heter vi. Olle spelar gitarr. Är en jävel på att berätta anekdoter, äger sju ibanezgitarrer och har fler effektpedaler än jag har kalingar. Putte spelar trummor, klär sig ganska färgglatt och kommer troligtvis aldrig flytta från Hisingen. Erik spelar bas, säger ”Jaha?” och ”Ojdå” ganska ofta och bär toppluva även sommartid. Tommy spelar också gitarr. Han är den nye i bandet. Som Ron Wood har varit i Rolling Stones sen 1975. Mig vet ni ju en del om redan, eftersom jag exploaterar mitt underbart lyckade liv här med frekventa mellanrum.
I övrigt sitter alla ned när vi spelar i replokalen. Förutom jag. Jag står på tår.

Lägger upp en låt här. All this broken glass heter den. Den handlar inte om glass, mer om att befinna sig i en rondell utan avtagsvägar.

Under bordet

Var på fest i lördags hos min gamle ”flytta grunkor kompis” Erik och hans kvinna Tess. Drack Rose med fruktsoda, kaffedrinkar och amarulla. Pratade politik och Janne Josefsson, spydde ut genom balkongen. Hade med andra ord väldigt trevligt. På det lite lagomartade sättet som vuxna människor kan ha. Var i säng halvsju på morgonen. Tackar dem ödmjukast så här i efterhand
För kanske fem år sen när jag gick på fester såg jag alltid till att somna under ett bord när festen var slut. Detta höll i sig under en ganska lång tid. Köksbord, vardagsrumbord. Det spelade ingen roll. Spelade lika liten roll om det fanns lediga sängplatser. Jag skulle sova under bordet oavsett. Har för mig att jag tyckte det var mysigt att vakna med lågt i tak. En vuxen man i barndomens koja. Eller bara en ren idioti som verkade helt vettig för stunden.

Numera somnar jag nästan alltid i min säng. Ensam. På ett loft där är det också lågt i tak.

Dåligt smuts

Han har väl flyttat in hos henne. Tagit den plats jag en gång hade. Grannarna hör väl inga gap och skrik längre. Ingen plötslig gråt i lägenheten som kändes som en kista i huset som borde vila under jord.. Ingen krossad porslin. Porslinet står helt och nydiskat uppe i skåpen. De har väl tvättat och tapetserat om väggarna för att driva ut demoner och vingslag av tidigare sorg. Den sorg som fanns där när vi flyttade in fram tills jag flyttade ut. Ingen stel tystnad vid matbordet längre som bryts av frågan ”kan du skicka saltet?”

Jag skulle aldrig vilja ha henne tillbaka, det var rätt att bryta upp. MEN jag gillar inte och bli bortglömd för fort. Efter två månader, efter att ha varit ihop i tre år.
Jag känner det aningen sårande när jag tänker på hur onödigt otrevlig hon var den enda gången vi sågs efter att det tog slut. Att hon slängde mina saker utan att säga något. Eller att hon har gått förbi mig på gatan och låtsats att hon inte sett mig…
Jag saknar inte henne, förutom när jag tänker på våra utlandsresor och våra knull.
De kommer väl åka till samma städer som vi gjorde. Budapest. Berlin. Warzawa…
Dom knullarnog… men långt ifrån så fulländat som vi gjorde.
Hur som helst hoppas jag den jäveln får henne att må bättre än vad hon gjorde med mig.
/ over and out.

Att vänta på bussen.

På väg hem från jobbet i fredags bytte jag buss på avenyn. Den korta stund jag stod där såg jag följande scener utspela sig:

En snubbe som cyklade i bussfältet. Han cyklade lugnt och långsamt. Bakom honom kom en buss som argt låg på tutan. Cyklisten gjorde ingen anmodan att visa stress eller flytta på sig. Bussen slickade cyklisten i arslet och tutade hela vägen ner för avenyn.

Jag såg en donna vackrare än vilken planet som helst i vårt jävla solsystem.

Sist såg jag en full man komma utskenande från en krog. Han kan ha vart det fullaste jag sett det här året. Först stapplade han fram till en postlåda. Han fick upp luckan, och ägnade sen minuter till att försöka urinera i brevinkastet. När han tillslut förstod att det inte gick nöjde han sig med att pissa i en papperskorg som stod bredvid. Efteråt slog han sig ner på en bänk, försökte otaliga gånger resa sig igen, misslyckades och deckade till slut på stället.

Fem minuter väntan… och mina ögonbollar höll på att ploppa ut ur skallen på mig. Sen kom bussen. Fem minuter till så hade väl hela huvet sprängts i bitar.

Längtan, den djäveln!

Min semester börjar om 12 dagar. Jag räknar ner tiden. Kan inte minnas att jag suktat efter en semester så någon gång tidigare. Ska jobba som ett svin fram till dess. Vidrigt långa pass. Jag längtar hela tiden till min balkong. Min brukare har slutat röka. Han använder nikotinplåster. Plåstren kan orsaka ökad salivproduktion. I och med att han redan har detta problem utan plåster rinner saliven dubbelfalt. Jag gör inget än att springa och torka. Min tillflyktsort när det hela blir för jävla mycket är balkongen eller dass. Bajsa eller röka.

Tycker mig längta väldigt mycket just nu. Till det ena och det andra. Kanske är det för att det är sommartider.
Här följer lite grunkor som ligger i längtans tecken för tillfället:

– Äta lunch på resturang, sen dricka kaffe och ta en bärs när sjömansbiffen har lagt sig. Utomhus. Sköja till det med fler bärs i sola.

– Åka och hälsa på min sköjarkamrat Esset i Malmö. Och sköja till det lite… Eller att han kommer hit och sköjar till det.

– Längtar efter att repa med bandet. Sen kanske sköja till det med en bärs efteråt.

– Längtar efter att träffa en donna som jag faller fura för. Åka utomlands tillsammans. Ligga med ormtungan mellan hennes ben… och såklart sköja till det mellan varven.

– Längtar efter att den här dagjäveln ska ta slut någon gång. När jag går hem ikväll har jag jobbat 12,5 timmar i sträck… tänker absolut inte sköja till det. Ikväll.

40 bast

Har fyllt fyrtio. I lördags. Därmed är all åldersångest borta. Är numera helt bekväm med att ha lämnat ”30-talet”. Hade fest. Enorma mängder smörgåstårta. Rejäla kvantiteter bärs och vin. Mina närmaste på besök. Presenter och paket. Bemärkelsedagssång. Tjofläsk och tjosan. De tappraste höll fanan högt till halvtio på morgonen. Eller högt…. Någon brakade in i bokhyllan. En annan kanade längs hela diskbänken och slutade på golvet. Själv hittade jag upp till loftet och deckade av. Se, det var ett riktigt kalas!
Har aldrig vaknat upp i en sån misär efter ett party nån gång. Välta flaskor och burkar överallt. Vinfläckar, intrampad mat och tårta i mattor och på golv.
Baksmällan var obeskrivlig dagen efter, och även dagen efter dagen efter, men det var en lyckad fest. Nu får det dröja tills man är femtio,eftersom livet i övrigt är en fest nästan hela tiden….