Johans yxa och glorias årskrönika.

Året håller på att ta slut. Årskrönikor rasar ut i etern. Såg precis på Aktuellts årskrönika. Antar att jag borde säga något smart här, men det hela känns som ett ganska sumpigt år.

Har ju aldrig varit förtjust i att summera år. Ska jag göra det ändå och på ett personligt plan kan jag ju säga att det inte har varit något vidare.
Två dagar in i året gick farsan bort efter lång tids hårt levende i Spanien. Syrrans födelsedag var kul bortsett från att jag knäckte två revben när jag dansade in i ett piano. Farsans minnesstund var fin och hålls i minnet. Jag var på en tolv timmar lång date med en trevlig donna som jag tyvärr inte föll för. Sommaren minns jag inte så mycket av. Var på en trevlig resa till Johnny i Malmö och senare till Böda. Var i Danmark med syrran. Repen med bandet har vart fina, men för få. Vi har fortfarande inte kommit på något bandnamn. Tacky day, kanske är ett bra bandnamn… En del luncher har hunnits med. Jag fick en ny blogg. Sett otroliga mängder serier och filmer. Har sköjat till det med Ed, Putte, Emma, Syrran, Johnny, Maja och Erik. En hel del öl och en del svettiga baksmällor.

Jag lämnar det här året oknullad och kanske lite fetare och tunnhårigare.

Tack till alla som läst här under året / Gott nytt år, you lövely bastardos!

Beskådan av ett karikatyrartat fylleslag.

Idag har det inte uträttats mycket. En promenad till pizzerian och en senare en promenad till mataffären.
Det är ju inte klokt vad slut man blir av att ha roulit.
Igår blev det panerad ost på Gyllene Prag med Putte.
Senare på kvällen gick vi på någon slags bluesfestival på Göta Hofs festvåning. Min polare Erik lirade ett gäng Lennontolkningar. Fantastiskt bra. Medelåldern på publiken var runt femtio till sextio år. Maken till sjöslag har jag nog nästan aldrig sett. Det var som en karikatyr på en dunderfylla. Enorm Ålandsbåtfärjafeeling.
En kvinna som hade klätt sig som en tjugoåring i en kortkort klänning dansade runt på dansgolvet och hånglade och kladdade på alla. Plötsligt gick hon i däck bakom ett bord. Efter en minut såg man först en hand greppa runt bordskivan. Sen dök den andra handen upp. Sen stack huvudet upp. I råslowmotion och med enorma ansträngningar lyckades hon pressa sig mot bordskivan så hon kom på benen igen. En annan man dansade med sin kvinna. Runt och runt medan kvinnan sov på hans bröst och rörde benen i sömnen. När de till slut satte sig deckade hon med huvudet på bordet. En annan jätteful snubbe rasade in i Putte bakifrån. Istället för att be om ursäkt sa han att det just inte var någon mening att be om ursäkt för det ändå skulle hända snart igen. En snubbe vinglade omkring med en tjugocentimeters stor rödvinsfläck mitt på magen.
Fylleskådespelet tog aldrig slut och klockan var kanske bara runt elva.
Efteråt blev det några bärs på Smaka. Allt under aningen mer städade former än i fredags.
Nu är det slut på sköjeri på ett tag.
Skall lägga mig och titta på dokumentären om Monica Zetterlund.

Oj oj oj oj oj oj oj!!!!!

Jag försvann visst härifrån. Skyller på all julmat. Var ute med Putte igår. Ett gammalt kärt återseende som slutade med fjorton timmars öldrickande. Lyckades även skära mig i fingret i ölkylen på Seven eleven.
Den här dagen har mest spenderats i horisontellt läge. Ibland med pannloben vilandes i porslinskålen.
skriver mer igår, eller va fan imörrn menar ja ju.

Frosserirapport.

Sitter vid köksbordet. Dricker kaffe, bryggt från kaffemaskinen jag fick i julklapp. Sitter även och förbereder mig för nästa matchock. Skall käka hemma hos syrran igen. Julmat igen.
Helt overkligt vad man äter på julen. Käkade kyckling hos morsan igår. Sen efterrätt och kaffe och punsch. Helt utslagen. Funderade nästan på att ta taxi hem efter maten trots att det bara är en promenad på drygt tio minuter hem. Var så mätt att jag knappt orkade stå på benen. Och ikväll är det dags igen.
Jag klagar inte på faktumet. Jag konstaterar bara att det är ett jävla mölande och frossande på jul. Man äter nästan ihjäl sig medan vissa ens inte har någon mat på bordet.
Förr när vi åkte hem till morsan över jul då hon bodde i Tibro var den enda sträckan jag trafikerade som en zombiefierad matmaskin: Hämta julmat i köket. Sätta sig och äta. Gå och lägga mig på sängen. Somna utslagen. Gå på toaletten. Gå till köket. Sätta sig och äta. Gå och lägga mig. Vakna av att någon ruskade om mig och sa: ”Det är dags att äta Johan.”
Detta pågick i tre dygn.
Ska kanske ta en promenad ner till stan nu. Kanske ta en bärs någonstans. Eftersom det sedan är risk att man inte kommer kunna röra sig på ett dygn.

Slut på frosserirapporten.

Julafton osv

Har precis kommit hem efter julfirande med morsan, Siss och Kirre och Sköjarkatterna. Fantastiskt trevlig afton får man säga. En av de trevligare julaftnar på länge. Då har ändå föregående julaftnar varit lyckade.
Nu är jag fet, glåmig i fejset, trött som en sovsäl, fluffig och salt och torr i käften efter all mat och dryckjom. Det är ju förvridet vad man äter och glufsar och svinar och grisar. Helt fantastiskt. Hade aldrig orkat stå upp nu, därför sitter jag ner.
Morsan fick Jonas Jonassons nya bok Analfabeten (som när jag var trött och såg den första gången trodde hette Anal-fabeten. Konstigt och intressant namn på en bok tänkte jag) med tillhörande rim:

20131225-020428.jpg

Sen fick jag ett paket av morsan. Det var Jonas Jonassons bok Analfabeten. Notera! Ej Anal-fabeten som jag gav bort. Fick även många andra fina saker. Vi håller på väldigt länge och grundligt, i långsamt gemak att dela ut julklappar. Det slits inte upp några paket här i grupp. Varje individ öppnar i mono. Sen är det nästa persons tur. Detta kan vi göra för att det saknas barn på våra julaftnar. Annars hade det nog sett annorlunda ut.
Syrran och Kirres två raggdollungar trillade och fumlade runt i alla julpapper som två tjackpundare med sitt livs bästa rus.

.En gång, när jag var kanske tio(?) år fick jag en Märklin tågbana. Har nog aldrig blivit så lycklig över en present som den gången. Kommer ihåg att jag vaknade klockan fem på morgonen på juldagen. Det var fortfarande mörkt ute och resten av familjen sov. Jag tände skrivbordslampan byggde ihop tågbanan med vördnad och bultande hjärta. Jag vet inte hur länge jag hade önskat mig den här tågbanan. Jag kopplade in transformatorn. Vred på transformatorns ratt och tåget med dess vagnar började tuffa över rälsen. Gav sig in i tunneln. Och ut ur tunneln. Varv efter varv. Jag vred på ratten ytterligare och loket pumpade på extra. Det var magiskt.
Vid klockan åtta, tre timmar senare öppnades dörren av en morgontrött farsa som tittade på sin son som troligen reste världen runt, varv efter varv.

Jag tycker om saker, det tänker jag inte förneka. Materiella ting. Jag tycker dock de ska fylla ett syfte. Jag är inte så mycket för att bara äga massa stuff. Hur som helst. Den där tågbanan satte en viss ribba. Det jag gillar med julklappar är att det finns ett givande och tagande och väldigt mycket omtanke bakom. Det är liksom lite fint att någon har gått runt och svettats och fått ångest bland alla idioter för min skull, och jag har gjort samma tillbaka.
Det jag försöker komma till är att jag nu har fått en julklapp som ligger och dallrar på tågbaneribban. Denna ofattbart fina tygpåse som dessutom finns i bara ett exemplar. Nämligen den här:

20131225-015803.jpg
Hej och hejdå Håkan. På en och samma gång
Fan va slut ja e nu, orkar ju ens inte korrekturläsa.
Hej och hejdå Johan och alla andra tveksamma tomtejivvlar!

God jul osv…

Dan före sköjardan.

Har vart ute och köpt julklappar som ett litet svin idag. Tycker att det finns en viss charm med att göra saker i sista stund. Det skapar någon slags nerv i tillvaron. Det hela skedde dock under ganska målmedvetna former. Jag hade funderat ut innan vad jag skulle ha och absolut inte ha. Sicksackade mellan blängande dårar som ett mycket snidat ”köpa-klapp-proffs”. Förutom att jag blev bajsnödig inne på Elgiganten. Det gick över efter en stund när jag hade gömt mig bland diskmaskinerna.
Sen blev det otippat några bärs med min gamle vän Erik. På köttbullekällarn. Syrran kom förbi också.
Och nu… Ja, jag sitter här vid köksbordet och dricker en folla. Kan tänka att det känns lite trist att vara ensam så här dagen innan julafton. Alltså att man inte är ihop med en donna. Man slår in paket. Pysslar och grejar. Kanske unnar varandra ett julknull (Tillsammans med varann alltså, annars blir det konstig julstämning). Dricker lite glögg. Kanske klämmer en Gammeldansk. Rimmar på paketen:
”Vad som finns i detta paket
vet du inte ett sket
om, din gamle get.”
Fast det är ju lyxproblem såklart. Det finns ju de som hatar jul. Eller inte kan fira jul med någon för att de har supit bort allt de hade.
Och apropå det, tog jag några bärs på Sejdeln igår efter min jobbhelg. Alkisarna har ju som sagt hittat dit efter att Galliano stängde ner. Och så här nära innan jul visar sig desperation, tomhet och sorg på annat vis. De lufsiga gubbarna blir mycket fullare än vanligt. Jag satt och lyssnade på deras samtal. Plötsligt hade någon gått över gräns och blev satt på dörren av sina bordskamrater. En av gubbsen hade tappat sina nycklar, vilket resulterade i att tio gubbar kröp runt på alla fyra på golvet som jyckar och letade just efter… ett par nycklar. Där någonstans kände jag att det fick räcka och bytte hak.
För egen del, att dricka öl efter att varit isolerad med sin brukare trettio timmar under en helg gör något med huvudet. Man blir lite dum i det. Mer än vanligt. Tre öl och man är helt tjosan i galoschen. Och social. Social något så urvridet förbannat. Och ingen vill gå ut och ta en öl för att de har sköjat bort sin lediga fredag eller lördag eller ska upp och jobba dagen efter. På något vis är det nästan tur att de inte har möjlighet eller nöje att träffa mig. För gudars! Jag pratar ner dem, och ner dem, och ner dem.
Ringde till morsan istället från krogen. Pratade ner henne oavbrutet i två timmar. Drog skämt och livsfilosofier. Hennes öra där mobilen vilat var rött och stekt. Hon hade bara vandrat från köket till sovrummet efter vi lade på somnat som en stock efteråt. Hon berättade det idag, när jag fick hejda mig igen för att inte prata ner henne på nytt…
Så kan det gå. Nu ska jag äta julklappar och sen slå in köttfärs i paketen. Nej, nu blev det ju fel. Tvärtom ska det ju vara fattar ni väl.
Sen måste jag andas ut, så jag inte pratar sönder hela julafton också. Ser framemot julfirandet något helt enormt i år.
Lägger nog upp en sköjig julbild här imorgon.

Jag sa ju God Jul Bajos!!!

Rickardo yo föckin kingos!

Anledningen till att jag inte gillar Rickard Sjöberg, har jag äntligen förstått, är att hans vita tänder är för vita.
Jag vet detta för att min brukare brukar titta på postkodsmiljonären när jag jobbar.
Om man ser de tävlandes tänder i rövstolen så är dom helt gula. När de riktar kameran mot Rickard är dem helt vita.
Lita aldrig på en man som har tänder som är lika vita som snö. Det vill säga om ingen har pissat i snön. Hö, hö, hö.
Tjofräs! I föckin löve yö Richardo, i wanna klimp yö in thö rimp!
Yeääääääääääääää, nu blev jag ju helt lurvig i mina vita tänder!
Dont yö äver trast mi, mångolidås!
Föck!
Hoe, hoe!
God Jul Richard!
Jag vill bara fira jul med dig och dina vita tänder!!!!
Jag älskar dig, men har lite svårt för dina tänder….

Tea Party’s nattliga intåg i Svedala.

Inatt drömde jag att amerikanska Tea Party hade gjort intåg i Sverige. Den politisk agenda såg något annorlunda ut i min dröm.
Två saker var tydligen väldigt viktiga. Att man klädde sig i väldigt färglada kläder, som dessutom skulle vara glittriga. Den viktigaste punkten var dock att man skulle vara glad och skratta hela tiden. Det spelade ingen roll hur ens situation såg ut eller vad för skit man kunde tänkas råka ut för. Om man bröt benet skulle man bara skratta. Om ens lägenhet blev sönderslagen skulle man ändock vara glad. Om man blev ofrivilligt påsatt i rumpen skulle man bara skratta och vara glad.
Om man inte var glad hela tiden skulle man bli straffad. Kanske att de klippte av lilltån på en eller att man fick sitta i en frysbox i tjugo minuter och skämmas. Kommer inte ihåg helt säkert. Det var ju en dröm.
Jag blev iallafall ihop med en Tea Partydonna. Det hela var ganska påfrestande. Hon skrattade hysteriskt hela tiden. Och visst, jag gillar ju också att skratta. Kanske inte helt hysteriskt och hela tiden. Hon tvingade på mig färgglada och glittersprakande kläder. Jag kände mig löjlig. Min uppsvällda mage glittrade. Hon påpekade oftare och oftare hur negativ jag var och att jag skulle straffas. Sen vaknade jag. Det var slut och det hela var en enorm lättnad.

Mc Donalds-mat.

Jobbar helg igen. Är naturligtvis helt slut.
Brukar köpa mat på Mc skitdonk när jag jobbar helg, eftersom det går snabbt och jag inte orkar laga någon mat när jag kommer hem så här sent. Även trots att man håller på att spy när man står i kön och lyssnar på alla fulla, översköjiga, blaja dårar som ska dämpa hungern i sina ekande magar. Tänk och jobba i den kassan på den tiden av dygnet. Vilken mental misshandel.
Största problemet efter att man ätit Mc Donaldsmat är att man blir pigg efter en stund. Lagom till att man ska söva. Det sprattlar liksom i benen. Misstänker att det är helt sjukt mycket socker i deras mat. Lika mycket som i en hel sockerkaka eller en sats med chokladbollar.

En icke så munter dikt.

Den här världen.
Den gör mig så trött,
och ledsen…

Jordbävningar, gruppvåldtäkter.
Snorungar
som kastar toalettbalar
på varandra på ICA.
En lögnaktig svinregering,
Vulkanutbrott, lurendrejare.
Misshandlade pensionärer, rånade efter att
öppnat dörren för att de trodde
att det var hemtjänsten som ringde på.
Blod i trappuppgången.
Incest, myteri och en granne
som runkar till sportnytt.

Svineri, idioti, lurendrejeri.
Och pengarna:
Stålet, degen, papperslapparna
som får världen att rulla runt
i sin egen skit
och falla rakt ner
i ett stort svart hål.
På en och samma gång…

Till sist jag.
Som sitter här
på världens mest multinationella
restuarantkedja.
Dålig smak…
äger jag.

Förbannad på allt,
all above.
Tänkande alla dessa tankar
kanske enbart för att
de dränkt
min hamburgare
i överdrivna mängder
med ketchup…