Andra långgatans dag.

Skall åka ner på Andra långgatans dag om en stund. Eller Dåliga gatans dag som jag kallar den. Det är alltså under förstått att det är gatans fel med alla dess krogar som gör att jag blir för sköjfrisk ibland. Själv ställer jag mig bredvid. Ty, jag har ingen del i detta!
Vädret är ju inte så förtjusande precis. Regnet hänger i luften.
Trängas bland en miljoner andra människor och få ont i öronen av bongotrummor och ambulerande diskotek. Sitta och dricka breezer på en trapp. Titta på stil och ingen stil alls. Äta langos med rävstickor på. Träffa alla mina flera hundra vänner som jag har plockat ner från mitt vänträd. Osv osv.

Har dessvärre inget nytt att berätta om cykeln som styr mitt liv. Den trasiga sadeln hänger i en systemkasse på styret och cykeln står under loftet och väntar på att bli cyklad upp för en backe och sen rakt ner i ättestupan.

När jag skrev förra inlägget skrattade jag så att jag tjöt (lite som Sture Dahlström berättade att han själv gjorde när han hade knåpat ihop vissa av sina tokerier). Skrattade tyvärr så mycket att efteråt när jag hade publicerat inlägget såg jag att grammatiken var alldeles uppåt väggarna.
Sådant händer ibland.

Jag har en tryckande huvudvärk ovanför vänstra ögat. Det känns lite som jag har sovit på en överhettad spisplatta.
Det är sånt man får räkna med ibland.

Cykelfyndet i containern.

20140529-235208.jpg
Den där cykeln jag hittade i containern igår kommer troligtvis bli bloggens följetång ett tag framöver. Det handlar nämligen om totalförnedring.
Redan nu har jag lyckats skrapa upp höger skinka och vänster kind. Näsan är sne och hodet sitter direkt på axlarna efter att de har operat bort nacken… Nej, nu sköjade jag lite grann.
Jag ska berätta precis hur det var.
När jag hittade cykeln fanns det ingen luft i däcken. Eftersom däcken såg praktiskt taget nya ut så kunde det gärna inte vara punka. Jag sökte på nätet efter den närmsta cykelpumpen (efter att ha ringt på hos min granne med hunden. Allt för att fråga om hon hade en cykelpump att låna ut. Känns på något vis som ett helt naturligt val från hennes sida att inte öppna när det står en sköjare på andra sidan dörren).
Nåväl, jag förnedrade mig ner till närmsta cykelpump. Det var en promenad på femton minuter. Femton minuter är ju ingenting tänker ni. Femton minuter är en jävla massa intygar jag när det inte är någon luft i däcken och det låter som man släpar på en ubåt i ett snöre mot asfalt. Det gnisslar och låter som ett kasst knull i en utsliten resårmadrass
När jag var framme så pumpade jag och sköjade. Såklart var det inte punka. Jag var glad, men såg mig själv i ett skyltfönster. En fyrtiotvå-åring som har fäst en skateboard bakom ryggsäcken som hellre cyklar än att åka bräda. Så såg jag ut.
Av en ren slump träfffade jag syrrans kille Kirre på torget. Jag bad honom cykla för att kolla om han såg ut som samma tok som mig på sadeln. Han provcyklade. Han såg ut som en skäggstubbig collegekille som växt ur luvtröja och ryggsäck och glömt brädan hemma.
”Häng med upp till oss så höjer vi styret”, sa han.
Jag kände mig tveksam. Jag ville dricka en öl. Titta på min fina container cykel, men jag följde med.
Allright, de hade polygrip.
Fyfan och föck vad vi kämpade. Det är ju en 70-talsbike. Självklart hade ram och styre kärvat ihop. Efter en halvtimme av försök att dra upp styret lyckades vi få upp det fem centimeter istället för tio, blåmärken på benen följde med på köpet och svetten rann i floder. Jag var nöjd. Igen. Händer väldigt sällan två gånger på en dag…
Jag satte mig på cykeln. Ännu mer nöjd. Styret var ju i perfekt höjd! Vi tittade på varandra som bara män kan göra när de verkligen har utfört något som är en speciell tidpunkt som kommer gå till historien. Och stanna där för alltid.
Med samma nöjda, triumferande känsla satte jag mig på sadeln. Av någon anledning började jag studsa som en tupp på sadeln Jag kände något obehagligt. Ju mer jag studsade på sadeln, ju mer sjönk den bak mot pakethållaren.
”Vad e det här för skit?” sa jag till Kirre.
Jag klev av cykeln. Smått förgrymmad. Nu stod jag och försökte bända tillbaka sadeln i våld till sitt ursprungsläge. Jag tycktes ha glömt bort att världen sitter ihop med bultar och muttrar. Som man faktiskt måste lossa på om man ska flytta något ur originalposition. När man har svettats floder tänker man uppenbarligen dåligt. Jag försökte bända tillbaka sadeln med ett tomatrött ansikte allt medan Kirre stod bredvid och tittade på mig med oförstånd.
”Ah, nu kommer den” sa jag högtidligt till Kirre med ett självnöjt léende på läpparna.
Ett pang och ett brak följde. Där stod jag med sadel i handen och en skenande cykel som for ner i parketten, och med en Kirre och ett följande bult och mutter-regn.
”Jag ber om ursäkt. Blev det några repor i parketten?”
Naturligtvis skedde allt bredvid det där pianot som jag har brutit två revben pånär syrran fyllde år förra året.
”Du och det där pianot har ingen tur” sa Kirre. ”Du ska få en påse till sadeln.”

Syrran satt och drack vin på balkongen. Jag gick ut och berättade för henne att jag just nu var lite ölsugen.
Vi gick ut och tog tre bärs. Jag, promenerandes med min cykel. Utan sadel. Efter avtalade öl skildes vi åt. De promenerade hem hand i hand. Jag promenerade med händerna på ett styre till min nya cykel. Med en sadel liggande i en systemkasse.
Jag stannade till på en pizzeria för att köpa hem lite mat och för att dricka en öl för att jag var så trött på att promenera runt med min fina obrukliga cykel. Med omsorg ställde jag cykeln så nära dörröppningen som möjligt (så den inte skulle bli snodd!!!). Jag gick ut på uteserveringen med en öl i handen och vaktade mitt kap med samma omsorg.
När jag satt där med ölen och pustade ut kom pizzabagaren ut och rökte. Han tittade på mig och log ironiskt. Sen sa han:
”Köpt ny cykel eller?”

20140529-235334.jpg

Wallenbergare, öl och containerfynd.

(skrivet kl.17.00)
Har käkat lunch på John Scott Pub på Avenyn idag. Wallenbergare med gräddsås och lingonsylt. Wallenbergaren kändes som hoppressat kött som var vattnigt. Lät väl gott?
Framför mig när jag skulle betala stod en kille och en tjej. Tjejen sa:
”Jag betalar för min mat.”
”Jaaa” underströk killen bestämt och fortsatte: ”Det här är ingen jävla date!”
Han skrattade högt och tittade på mig.
”Jag kanske bara hoppades på att du skulle bjuda mig.”
Killen skrattade triumferat igen och jag och min käft flikade in:
”Det gick ju sådär med den saken…”

Jag gick ut och drack min kaffe på uteserveringen. Höll på att frysa ihjäl i skuggan och blåsten som omväxling från min balkong där det inte går att sitta utan att brinna sönder.
Till sist innan jag lämnade syltan passade jag på att bajsa sönder handikapptoaletten. Jag är aldrig omöjlig…

Efteråt satte jag mig på en bänk i solen. Tittade på folk som gick förbi. Ensamma människor. Par. Par med barnvagnar. Jag blev sittande i en timme. Vet inte riktigt varför.

Nu sitter jag och dricker en bärs på en indisk sylta på Eklandagatan. Fyrtiofem spänn för en halv liters flasköl. Det är ju sånt bloggaren gillar. Har ju sagt att det inte finns några sunkställen i mitt område. Det gör det visst. Kanske jag har ljugit.
Det satte sig precis två alkisar närmast mitt bord. Den ena av dem är sjukt konstig. Han växlar mellan amerikanska, spanska och svenska när han pratar. Por favour sa han när han ville låna min tändare. Jag sa till honom att inte skoja och att han kunde prata svenska med mig. Då presenterade han sig som Anders. På svenska.
I övrigt verkar han sjukt otrevlig. Alldeles nyss skällde han ut sin polare och berättade att han hade dålig andedräkt. När hans kompis svarade att han borstade tänderna lika ofta som honom svarade han att han skulle ge fan i att ljuga och att han hatade lögnhalsar. Han fortsatte med att berätta för sin kompis att detta var den stora skillnaden mellan han och honom. Att han borstade tänderna, luktade gott och tvättade sina händer.
Och nu sitter han och pratar på spanska igen. Rätt ut i luften och rakt in i mitt högra öra. Vad fan var de tvungna att sätta sig just här för?
Nu när Herr Pour favour gick på dass började hans kompis prata med mig:
”Alltså, jag är så trött på den jäveln. Han bor hos mig just nu. Han var i Tyskland igår och köpte en back 7,2:or. När jag gick till jobbet klockan sex i morse hade han börjat dricka av backen. När jag kom hem från jobbet var backen slut och nu pratar han spanska med alla.”

Nåväl, skit samma. Jag ska ändå gå hem strax. Jag ska gå och rota i en container på min gård. Detta är mitt mål. 42-åringen utmärker sig på gården och skaffar nya grannvänner. Nej, men det låg faktiskt en fin cykel i containern när jag gick förbi innan. En sådan där med små hjul och hög ram. Tänker att det kunde vara bra för mig att börja cykla lite.

20140527-204741.jpg
(Just i detta känsliga skede kom naturligtvis min granne promenerande. Inte hon med hunden, utan hon som bodde i min lägenhet innnan och som nu bor på första våningen. Hej, hej, sa jag som det vore det mest normala att hälsa när man står i en container och pustar och stånkar och brötar. Hej, svarade hon aningen avmätt.)

Norsk timme, att rösta, mors dag, dressing i överdrift, falukörv och ett sorgligt skratt.

Tittade lite på TV vid lunchtid idag. På ettan var det ett norskt program från norska landsbygden om bland annat en kvinna som tillverkade smör. På tvåan var det ett norskt program om finska skogshuggare. Kvinnan var glad över sitt smör och skogshuggaren var glad över sina nerhuggna träd. Programmet före var också norskt. Den norska söndagstimmen.

Var och röstade. På Johannebergsskolan. De hade två vallokaler. En till vänster och en till höger. Jag gick in i den vänstra. Gick ut från den vänstra och in i den högra. Tydligen hade jag valt fel vallokal. Tydligen tillhör jag Eklanda församling och inte Johanneberg församling. Trodde jag bodde i Johanneberg. Det kanske jag gör samtidigt som jag bor i eller tillhör Eklanda.
Kanske jag borde äta jordnötter till frukost och slicka upp gamla matrester bakom spisen och bära hatt i garderoben.

Har även varit hos morsan. Det är ju mors dag idag. Köpt blomma och fikat med siss och Kirre. Det är en ofattbar ordning på hennes son som ni hör. Det har det alltid varit. Guldstjärnorna sprutar upp på himlen ideligen som konfetti.
För snart 42 år sen ploppade jag ut ur hennes kropp med sån fantastisk fart så jag studsade ut mot sänggavel. Den skeva champinjonliknande fontanellen har hängt med sen dess. Och det har bara varit roligt och helt problemfritt att ha mig som son. Hela tiden. Det är bara roligt.

Nu efter en hamburgare på Sjuans, som dressingen drällde av från, ner i skägg, på skjortan, på koftan, till och med ner på byxanklarna, så sitter jag på Tullen. Plötsligt så är det inte så gott med bärs längre. Det kom liksom av sig, trots att det bara är tredje bärsen. Kanske går hem och steker falukörv istället. Eller så blir det plötsligt gott med bärs igen och så steker jag falukörv imorn istället. Just nu känns iallafall falukörven väldigt lockande. Den är röd. Den är rund. Det är en slang på 800 gram…
Det sitter ett gäng bredvid. En snubbe i sällskapet skrattar åt allt som sägs HELA tiden. På ett väldigt framtvingat vis. Skrattet låter ihåligt, högt, gällt och aningen sorgligt. Tycker det verkar väldigt jobbigt att skratta så. HELA tiden.
Fast troligtvis ännu mer jobbigt att lyssna på som ni säkert fattar.

Nä hörni! En bärs till eller en röd och fin falukörv. Den ständiga frågan, för stunden.

Hos pizzerian.

Var och köpte en pizza nyss. Hungrig och trött. När pizzan äntligen var färdig och jag hade betalat sa pizza bagaren ”smaklig måltid” som man brukar göra. I mitt trötta och hungriga tillstånd svarade jag ”Tack detsamma”.
Bra där Johan. Såg hur pizzabagaren tittade lite konstigt på mig innan jag gick. Kände en smekning av rodnad lägga sig på kinderna.
Lät lite som jag tyckte att pizzabagaren och jag skulle ha en väldigt trevlig stund med pizzan. Eller kanske att jag svarade omåttligt uppkäftigt och drygt på hans trevlighet.
Ja, ja. Man får ju bjuda lite på sig själv ibland.

Annars har jag lite svårt för tillfället att skramla ihop tankar till inlägg varje dag från mitt lilla hode. Verkar som att bloggen har hamnat i ett varannan dag-skede. Det känns inte bra. Men, det går i vågor. Alltså när det finns något att säga och inte. Känns som det brukar vara så mellan varven.

Jävlar vad grannarna partajar här. Skrölar och vrölar.Själv tänker jag spendera resten av kvällen framför Tv:n.

Oljud och Snabba Cash.

Avjnuter en kaffe. Denna gång på balkongen…
I vänster riktning är det någon som klipper gräset. Till höger accelerar en lastbil på tomgång. En helikopter flaxar runt i skyn. Inne i lägenheten, ovanför mig renoverar de ett badrum. Med gigantiska borrar som hackar bort gammalt kakel.
Det enda som egentligen fattas för att fylla ut ljudbilden till max är ett gäng hundar som skäller, en vrölande alkis och en dagisklass på femtio ungar som skriker, gråter, tjoar och härjar.
Men som jag har sagt innan: Jag älskar världen! Dessutom blåser det i detta gassande sommarväder. Det tycker jag är sköj!

Har tittat klart på Snabba cash-triologin. Fantastiskt bra filmer. På något envetet vis så får man en väldig känsla för karaktärerna trots att de nästan uteslutande gör dåliga saker. Samtidigt är de högst mänskliga eftersom de visar väldigt mycket känslor och öppnar upp sitt inre. Varje gång någon av karaktärerna håller på att dö eller dör så tänker man: Nej, han får inte dö!
Såg de två första filmerna på ett bräde. Med alla intryck så var det så klart helt omöjligt att somna efteråt. När jag väl hade somnat vaknade jag ganska fort. Varje gång jag vaknade hade jag drömt att jag var gangster och att allt gick åt helvete. Jag sprang runt med pickadoller. Förlorade pengar jag hade roffat åt mig genom att skjuta ner någon annan. Satt i fängelse. Kom ut ur fängelse osv. Vaknade svettig som ett svin varje gång.
När jag sen satt på jobbet helt urlakad kunde jag nästan känna en sorg över att inte vara en gangster…
En personlig gangster-assistent.

Morgonstund har guld i räva.

Försökte ha en trevlig stund här i köket med en kaffe och en cigarett efter frukosten…

Men solen lös in som en ilsken fan så man blev bländad och alldeles svettig. Sen rev jag ner en ljusstake av bara farten med min fäktande armar. Krossat glas över halva golvet. Svordomar och haranger. Och så blev jag kabonk-skitnödig av kaffet och fick lubba ut på dass. Braaak! Herregud en atombomb. Tom toalettrulle. Halvsnubblande ut i köket igen med kalsongerna halvt uppdragna och hämta servetter. Tillbaka in på dass. Torka. Spola. Tvätta labbar. Sen tillbaka i köket igen. Pust och stånk. Helt slut.
Till sist avnjuta en kopp kaffe… som hade kallnat.

Over and out.

20140520-124123.jpg

Helgen vecka 20.

Tillbaka på jobbet efter en sköjig helg.
Igår var jag och Erik ute och promenerade med jycken Lucas. Vi tänkte att vi skulle gå till Botaniska trädgården, men där fick man inte ha med sig jyckar in. De är väl rädda att hundarna ska tugga i sig japanska rosenbuskar och indiska sköjarväxter. Barn och alkohol fick dock medtagas. Nödvändigtvis inte i kombination.
Vi gick till slottskogen istället och trängdes bland en miljard andra människor. Drack kaffe på Villa bel parc. Hittade ett trevligt bord i gräset. Snackade om gamla sköjartider medan Lucas åt pinnar och grävde hål i gräsmattan. Tror han tänkte gräva en underjordstunnel till Haparanda.

I lördags när jag och Maja satt och drack upp resten av vinet efter Göteborgsvarvet dök fyra skåningar i sextio års-åldern upp.
”Här sätter vi oss” sa dem.
”Jaha?” sa vi.
De hade grillgrunkor med sig och bredde ut allting precis framför oss där vi satt. De bjöd på nötter och korv. Och tillade:
”Så här gör vi skåningar!”
”Jaha?” sa vi igen.
De hade med sig engångsgrillar. De tog av grillgallret och hällde typ en halvliter tändvätska på varje grill så lågorna stod en halvmeter upp i luften och så att hela grillarna höll på att brinna upp. Så kan man ju också göra tänkte jag och Maja. Sen satte de igång och grilla hamburgare. Grillmastern gick upp och pissade i en buske. Sen tog han fram bröden ur påsen med sina snoppfingrar. Extra krydda tänkte vi.
När de sen satt och åt berättade de för oss hur gott allting var. De körde grillrunda nummer två och bjöd mig på en hamburgare som blev över.
Vi började prata om duvor med skåningarna av någon anledning. Jag berättade för sällskapet att duvor är monogamer livet igenom och att det sägs att de kan dö av hjärtesorg om den ena duvan dör.
Grillmastern tyckte duvor verkade dumma i huvet. Vilket han grundade på att de inte ville flytta på sig när man körde bil.
Sen satt han och skröt om att han kört över ett gäng duvor på en rastplats på autobahn. Hälften av dem hamnade under däcken. Hälften hade han sett flaxa omkring bakom bilen när han tittade i backspegeln.
Han satt och skrattade nöjt när han var klar med storyn. Jag kände att det hade varit på plats att köra över en skåning som verkade dum i huvet.
Stämningen blev påtagligt sämre när jag påpekade att den överlevande hälften av duvorna troligtvis hade dött av hjärtesorg senare.
Vi lämnade skåningarna där med sina grillar och gick mot krogen för några bärs. På 7- eleven försökte jag lura personalen att jag hade sprungit göteborgsvarvet och nu behövde ordentlig föda i form av körv. Det gick han såklart inte på, men jag bjöd honom iallafall på ett skrattanfall.
Kvällen avslutades på Street life. Såg en tjock gubbe i femtio års-åldern där inne med grått bratpasch och seglarkläder. Helt svinpackad. Han hade med sig två tjejer som var hälften så gamla som honom. Han smekte och klämde dem på rygg och skinkor allt medan de åmade sig mot honom. Det hela såg väldigt kladdigt och deppigt ut. Kunde såklart inte låta bli att tänka att han var deras hallick.
Ibland kan man nästan förvånas över att inte öronen har ruttnat bort och ögonloberna inte har vänt sig in och ut än, med tanke på hur mycket dumt man är tvungen att se och höra ibland…

Spring härifrån sa ja te daj!

Sitter på en bänk vid linnéplatsen och väntar Maja och toksvettas. Stan är upp och nervänd. Det är göteborgsvarvet. Själv är jag inåt utvänd. Jag är som en gammal gnällig och muttrig gubbe. Det är folk överallt. Herregud, hoppas jag blir på bättre humör det här århundradet. Jösses i sulan!

Efter några glas rosésköjeri och med alla svettiga joggers på behörigt avstånd blev humöret lite bättre.
Kan till och med gå med på att älska världen en liten stund. På mitt vis.
Nu fyra timmar senare är det slut på joggers. De sista har krälat sig i mål eller fått ambulansskjuts till närmsta sjukstuga…

Just därefter hände massa sköjeri. Imorgon ska jag berätta en lite mer utförlig krönika om denna dag.
Nu är jag hemma i min trygga borg iallafall om en lite förstoppad. Från en stad med små och stora hoden överallt.

Hejdå lilla bloggjävel!