Colabegär.

Jag har inte druckit Coca Cola sen i fredags. Suget är enormt just nu. Jag ser stora badkar fyllda med Cola passera min vy när jag sluter ögonen. Jag badar, sörplar och pruttar i de Coca Colafyllda badkaren.
Tänker att det här en mild version av att sluta röka. Jag försöker rikta tankarna åt annat håll…
På Tv4:as nyhetsmorgon till exempel. Tilde de Paula intervjuar vår statsminister. Hon verkar fortfarande gårdagens festklänning på sig. Känner en oerhörd lust att sätta på henne bakifrån. Klatsha till henne på skinkorna och rida ut henne långt bortom alla westernstäder rakt ut i öknen. Som en äkta cowboysare. The Marlboroman!
Reinfeldt skulle jag vilja ta kalsonggrepp på, ända tills de där hundögonen förvandlades till två ilskna springor. Ja vilken fest det vore!
Hur ser han ut när han är arg eller menar allvar? Troligtvis samma fromma uppsyn.

För varje klunk Cola, ska jag istället dricka två klunkar vatten. Ah, fyfan vad gott det skulle vara med med en Cola nu!

Ett jobb-besked.

Fick inte jobbet…de ringde och meddelade detta igår på sen eftermiddag. Den arbetslösa snubben plockade det med poängen att han kunde börja jobba redan på måndag. Känns ju lite trist, dessutom om det nu handlar om att jag har en månads uppsägningstid. Har inte alla jobb det?
Nåväl, det är väl inget att sitta och hänga pung över. Jag älskar ju världen.

Jag får väl fortsätta glädja mig över de små sakerna. Att jag har ett subtilare léende än Bert Carlsson. Att jag är född med två ben och har bägge kvar. Att jag är ledig över jul och att jag får julbonus… Dessutom kan jag ju fortsätta att ”söka” jobb och skicka in sköjar-aktivitetsrapporter till arbetsförmedlingen helt utan ansträngning. Det är ju tydligen på det sättet man har stor chans att få komma på intervju och nästan få ett jobb.

Det är bara att dra röven i gruset och gå vidare.

På sträckbänken.

Sitter och dricker en kaffe på Jungans. Skall jobba första helgen efter semestern. Ta mig till giljotin.
Provjobbade igår för personliga assistent-jobbet jag har sökt. Han verkar vara en skön snubbe. Tyckte det funkade perfekt och det kändes som vi klockade fint med varann. Dessutom verkar schemat perfekt. Knappt en kvarts resa till jobbet istället för en timme som jag har nu.
Allt gick fint som sagt, fram till den sista kvarten när vi skulle sätta oss och gå igenom uppsägningstid och lön. Jag hade hunnit bli lite trött och flummig då. Av dålig sömn och efter att anspänningarna hade släppt. Jag blev lite väl avslappnad, hemmastadd och lite väl mycket mig…om man säger så.
Gav ett tveksamt intryck när jag fick frågan om jag kunde ta några extra pass innan uppsägningstiden på mitt jobb hade tagit slut. Skötte lönefrågan okej, eftersom jag inte kunde göra en lönedump, tillbaka till en lön som jag hade år 2005. Det skulle inte kännas bra. Mer känslomässigt än ekonomiskt, vilket de förstod. Sen, för att samtalet bara rullade vidare började jag berätta om vår feta julbonus som delas ut på mitt jobb varje år. Nu menade jag såklart inte att de skulle ge mig julbonus osv. Man kan säga att jag borde lära mig att hålla käften ibland. Ta mig till ättestupan.

De skulle höra av sig igår eftermiddag eller absolut senast under dagen idag. Det stod mellan mig och en annan kille som sades vara trevlig. Som var arbetslös och som inte behövde löneförhandla och som kunde börja jobba på stört… Kanske han även höll sin käft stängd när det krävdes.

Nu är klockan halvtvå. Jag har börjat jobba. Fortfarande ingen som ringt. Känns lite som det är kört.
Ta mig härifrån, till ett land där alla bär fula hattar.

Censur.

Var helt enkelt tvungen att ta bort inlägget som skrevs i natt. Det var helt enkelt för magstarkt och dåraktigt. Till och med för mig. Tror det är andra gången i bloggens historia som jag tar bort ett inlägg. Censuren är ju inte precis överdrivet stor här.

Har varit ute och promenerat idag. Druckit kaffe hos morsan. Ätit kebabtallrik. Allt var precis lika spännande som det låter.
Nu kollar jag på en Muminfilm. Helt underbar animation. ”Kometen kommer” heter den och är 220 minuter lång.

Imorn ska jag provjobba på jobbet jag har sökt. Är lite nervös trots att det inte finns någon större anledning att vara det. Hoppas på sömn i natt.

Flygarns haga och en donna vid namn Jane.

skrivet igår

Sitter just nu och dricker en öl på ett helt vidrigt ställe. ”Var sitter han då?”, undrar ni säkert…inte.
Nåväl jag sitter på ett ställe som heter Charlies place. Förr hette det Flygarns Haga. När jag flyttade hit så drevs det av ett bastant par som var tyskar. Stället hade bås. Det var ett av de få ställen i slutet av 90-talet i Göteborg som både var fik, restaurang och som hade rättigheter. Stället var målat i grönt och vitt. Som om man befann sig i Bayern. Baguetterna var stora, frasiga. Goda och billiga.
De hade en jukebox längst inne i lokalen där jag sitter nu. Punkare och hårdrockare brukade samsas med att välja musiken. En låt kostade en femma vill jag minnas.
Jag brukade gå hit efter att jag varit på en vinylrunda i en stans alla skivbutiker. Satt och tittade igenom mina skivköp. Med en öl och en cigarett. Om det kändes bra köpte jag en bärs till…

Precis som jag gjort nu. Utan att det känn bra och utan skivor i påsen. Förutom påse över huvudtaget. Skulle vart bra att ha en. Och trä över hodet.
Stället är numera en sportbar. Och här mitt i alltihop sitter jag och dricker en bärs. Folk skriker och gapar, medan jag sitter här och plågar mig själv och är nostalgisk och anser att stället har förlorat sin själ.
Självklart har jag helt rätt.

När jag hade flyttat till Göteborg började jag på folkhögskola. Året var 1998. Jag var tjugosex år och hatade nästan allt och alla. Antar att jag inte mådde något vidare som människa. Det var det där hatet som eldade på mig och fick mig att skriva dikter. Ord skrivna av en väldigt arg och ung människa med fortfarande hyfsat tjockt hår.
Jag anmälde mig till filosofigruppen på folkhögskolan. En mix av filosofi, psykologi, religionslära och myspys. Den drevs av två lärare. Ett kvasipar som var gifta med varann.
Vi gick ofta på muséebesök och olika utställningar på stans museum och konstställen.
Efter att ha varit på konstmuseet på Götaplatsen sa jag till en tjej i gruppen som jag tyckte verkade vara den enda vettiga människan i gruppen:
”Är du inte jävligt trött på det här? Ska vi gå och ta en kaffe eller?”
Till min förvåning sa hon ja.
Hon hette Jane. Jane var späd och blyg och osäker och hade stora vackra ögon.
Vi gick till Flygarns Haga. Samma ställe som jag sitter på nu.
Jag bjöd henne under mummel och grymtanden. Hon ville inte ha kaffe. Hon ville ha rött vin. Maten ville hon inte ha heller. Jag beställde kaffe och en baguette.
Sen satt vi där. Tysta bägge två. Rökte, drack kaffe och vin.
Jag fortsatte mumla och grymta. Hon höll med ibland med en nick här och där. Det visade sig att vi bodde grannar med varandra dessutom.
En gång, något år efter att folkhögskolan var avslutad, när jag klev av bussen hemma såg jag henne stiga in i en bil med fyra andra riktigt stora och troligtvis icke bra snubbar.
Jag vinkade och ropade. Jane låtsades om som hon inte såg mig. De stora snubbarna såg arga ut när de glodde på mig. Det hela såg inget vidare ut…
Efter det såg jag henne aldrig mer.

Undrar vad Jane gör idag?

Mitt sparkonto.

Jag har 7,70kr på mitt konto. Det är mina livsbesparingar. En summa som har krävt en ofattbar tid att spara ihop. Med enorm viljestyrka och med hjälp av mitt ekonomiska sinne.
Nu har jag bestämt mig. När kontot nått tiokronorsgränsen ska jag spendera!
Då skall jag kanske köpa ett par strumpor. På extrapris. Eller kanske bara en strumpa. Man får ju tänka på inflationen också…
Imorn kommer lönen. Då ska jag gå och klippa mig. De putsar till ögonbryn, näshår och skägg för en tjuga extra.
Rumphåren får man ansa själv.

Kanske om mitt sparkonto redan hade stigit över tiokronorsgränsen hade jag passat på och och bara ansa en näsborre, ett ögonbryn och halva skägget.
Svårt att säga…

Har varit lite slött med inlägg här på bloggen på senare tid. Kan ha att göra med att jag egentligen inte har något att säga för stunden. Vilket förvisso borde vara ganska lätt att räkna ut när man läser detta inlägg som tyvärr är uppbyggt på fullständigt ljug.

Imorgon kommer iallafall ett novellartat inlägg om Jane och Flygarns Haga.

Fredagsöl

20140822-210212-75732145.jpg
ölpengar

Ska dricka några fredagsbärs med Emma om en stund. Har lite mynt med mig i fickan. Ibland måste man bjuda lite på sig själv också. Och inte sitta och grubbla över livets förtret. Man blir mindre tunnhårig då har jag hört. Och det kan ju vara bra i mitt fall. Dessutom är öl bra för håret. Magen blir platt. Detta har jag också hört. Det är därför jag passar på att dricka öl när tillfälle ges…

Fick besked om jobbet idag. Som jag var på intervju för. De vill träffa mig igen, prata lite mer. Sen ska jag provjobba. Gå bredvid som det heter på personligt assistent-språk. Hoppas verkligen.

Sicket mög att skriva inlägg på bussen. Det skakar så man blir ledsen.
Ikväll ska jag ta det lugnt med ölen. Som en vuxen medborgare ska jag sippa på sköjarmalten långsamt, nicka fint och konversera välartikulerat.

Det hela började som ett misstag…

”Det hela började som ett misstag.”
Detta är inledningen i Bukowskis bok ”Postverket”

Och det var faktiskt så…
Jag och en utav mina närmaste vänner var ute och drog en utav alla våra fikor i somras när det uppdagades…
Jag har ju som känt är deltidsjobb som personlig assistent sen nio år tillbaka, men har på senare tid lyckats med att både bli avpolitiserad från både arbetsförmedlingen och A-kassan efter regeringens nya idéer om att man måste skicka in rapporter på exakt de jobb man har sökt, om man har varit på intervju, om man har släppt sig i badkaret eller klippt sönder en slips på NK ( bara för att man har ett inbyggt slipsförakt). Aktivitetsrapport kallas det.
Min sommarsemester och ledighet på högtider är ofrivillig. Det är inte jag som har valt att vara ledig eller ha semester. Jag blir därför arbetslös ofrivilligt under dessa perioder. Därför stämplar jag när det händer.
Den här gången orkade jag iallafall inte med AF:s idiotier med rapporter och telefonsamtal och fan och hans moster. Jag gav alltså fan i det…och blev alltså avanmäld.

Min vän som söker jobb på sitt allra egna vis sa:
”Men du! Jag skickar helt efterblivna ansökningar, där det verkar som jag inte är klok, till massa jobb som jag ändå inte kan få.”
”Jaha?”, undrade jag.
”Ja, för gör Arbetsförmedlingen stickkontroller så är jag ju säkrad. Jag har ju sökt jobben.

Vad smart tänkte jag och kände mitt gamla hederliga samhällsparasiteri bubbla upp från hela svea rikes kloaker. Jag gick och påanmälde mig hos arbetsförmedlingen igen och ringde sen till min A-kassa. Den ofrivilliga (lidsamma och urbota tråkiga) sommarsemestern var nämligen i antågande. Fridens liljor, tänkte jag.

Jag letade upp lite jobb. Hittade en gammal jobbansökan som jag använt för tio år sen när jag sökte jobb som personlig assistent. Fräschade upp uppgifterna i den. Jag rös när jag läste den. Den var kass som en dyngsur strumpa som hade hål på stortån. Jag skickade in den till ett gäng annonserade personliga assistent-tjänster och smålog som en riktigt nöjd, förstaklassens pajsare.
Döm av min förvåning när det efter en knapp timme kom ett mailsvar där det stod att de hade läst min ansökan, tyckte det lät intressant och tackade för visat intresse. Rent oroande…
Morgonen efter när jag låg och drömde om Cleopatra som dansade ballongdansen för mig på mitt loft ringde telefonen:
”Ja, hej vi ringer för att du har skickat in en ansökan till oss…”
”Va för nåt? Vadå? Vad menar du?”
”Ja vi undrar om du vill komma på en intervju?”
”Vadå, intervju, Cleopatra är här ju!”
”Kan du komma på onsdag kl.16?
”Ja, absolut! Vad har jag sökt för jobb?”
Allright, samtalet fortskred ungefär på samma vis rakt igenom. Jag var ju yrvaken och kan inte beskyllas. Dessutom, lade jag till, hade jag sökt så fruktansvärt mycket jobb på sista tiden, så det var svåååårt att skilja på grejorna…

Nåväl, idag har jag varit på den där intervjun. Snubben som jag skulle jobba hos, om jag får jobbet, verkade vara en riktigt trevlig dude. Fick en bra känsla. Bra arbetstider, fler arbetstimmar och en kvarts resa till jobbet istället för en timme som jag har nu.
Får jag jobbet, så kommer jag tacka ja.
En timme innan jag gick på intervjun ringde telefonen igen. Det var ett annat assistentföretag. De frågade om jag ville komma på intervju på Måndag.
”Allright!”, sa jag.
Ett tredje företag har även ringt, men eftersom jag jobbade igår så kunde jag tyvärr inte svara när de ringde…

När jag hade varit på intervjun och slog på telefonen igen hade Arbetsförmedlingen ringt. Två gånger. En hetsig röst på telefonsvararen lät mig veta att jag hade sökt för få arbeten. Jag måste vara mer aktiv. Det framgick i min aktivitetsrapport. Hon tänkte nu anvisa mig några annonserade jobb som jag skulle söka. Mailet med dessa arbeten kom en liten stund senare. Hon lät mig även veta att hon kommer ringa i nästa vecka för att kolla hur det går för mig…
Sicka jävla loppor!!!
När hon ringer i nästa vecka kan jag skryta med att jag redan har varit på två intervjuer. I bästa fall kan jag till och med meddela henne att jag har fått ett nytt jobb och hälsa henne att sluta att störa när jag sitter och sköjar under parasollet!!!

”Det hela började som ett misstag.”
Jo, jag tackar. Framför allt tackar jag min kompis om jag nu skulle få jobbet. Som dessutom tror att han har hittat sitt nya kall, som jobbcoach (bra där!!!), efter att jag hade berättat denna fadäsartade, fast ändå ganska positiva story för honom.

Solen skiner alltid på sköjaren, ty han älskar världen!

Så var det då dags…

Två timmar kvar på semestern. Sen är den slut. Finito.
Ska kliva upp kl. 5.20 imorgon.
”Hast du angst?”
”Jaaa bitte!”

Det märkliga efter en månads semester är att den sista veckan är man totalt acklimatiserad med att äta frukost på sena förmiddagen. Lägga sig i soffan och läsa en bra bok. Sitta på balkongen och svära och dricka kaffe. Åtmindstonde jag, som borde få en utmärkelse i konsten att inte uträtta någonting och mellan varven till och med njuta av det.
Semestern börjar plötsligt få en annan mening när det bara är den där veckan kvar. Ju mer ångest man får över att man snart skall börja jobba igen desto mer viktig känns semestern. Som en utopisk livsstil.
”Så här skulle man ha det jämt…”
Det går helt enkelt inte att njuta utan att lida. Eller tvärtom. I detta läge är det ointressant om du går tillbaka till ett jobb som du trivs med eller ej.
Kanske graderna av ångest bara är olika stora eller små. Grundkänslan är densamma.

”Hast du angst?”
Jaaa, bitte grosse angst!