Lite drag i fläkten. Eller under fläkten. Eller inte…eller…eller fläkten?

IMG_0413.JPG

Har vågat mig till Tullen i mitt område igen efter sista ”diskreta” besöket. Håller lägre profil idag. Än så länge…

Har varit nere i Nordstan idag. På Clas Ohlsson. Handlade en värmefläkt. Blev trött på att frysa i mitt kök. Kan ju alltid ställa värmeljus framför fläkten så blir det dubbelt så varmt. Eller så kan jag bete mig som en normal människan och sätta på fläkten när det kallt i köket och sluta och jönsa mig. Eller inte…kanske jag kan ta med mig den upp på loftet och låta pungen fladdra i fläktdraget…eller så kan jag ta med den till badkaret om jag skulle tröttna helt. På allt.
I Nordstan frös jag inte. Jag svettades som en blöt nakenhund på rymmen. Fantastiskt hopplöst.

Var med i en dröm inatt. Det var ju min dröm!
Jag spelade i ett rockband och var runt 20 år. Det brann i min iver. Allt i drömmen var som när jag var runt tjugo. Livet, på liv och död och på riktigt.
Kan bli otroligt nostalgisk över den tiden ibland. Ibland och nu för tiden. Att se tillbaka. Tror många kan relatera, trots att få skulle välja att göra det…
-Det är väl jättebra nu?! Vad klagar du om?
Trots det dog inombords. Med tiden. Dog och är oåterkalleligt…en känsla som gick förlorad.

Hela känslan förstärktes så klart av att följa serien ”Viva Hate”. Om man nu kan relatera till serien, så har man levt. Åtminstone på det sättet. Jag kan relatera. För jag har levt på det sättet. Och det känns ju bra, såklart, samtidigt.
En reflektion, mitt i alltihop. Det brukar ju inte alltid gå hem. Men jag tycker det är viktigt att se tillbaka… Det både, som sagt, svider och värmer…enough!
I övrigt tycker jag Peter Birro är fantastisk på att gestalta de unga människorna. (Han gör samma fantastiska sak i ”Upp till kamp”). De, som jag på utkanten, i 20-årsåldern. Outsidern som inte ville leva som den gemena. Och jag, som kanske fortfarande inte lever som gemene Jönsson. Dock och tyvärr inte med samma ihärdiga tåga och glöd.
Det är tidens tempo…(och den är rå).
Ett resonemang på min blogg. Inte min starka sida.
Enough igen. Back to the same standard-bullshit…

Alltså, det här med värmefläkten. Kommer inte över att jag har köpt den. I sommar kommer jag vara glad då den funkar som kallfläkt.
Kanske ens uppgift är att använda den till att tina glass. Eller ha den under vintermössan och bränna upp hodet.
En ganska fin tanke hade varit att ställa den framför en faktumsäljare, uteliggare eller tiggare så här i vintertid. Om någon hade haft viljan att låna lite ström.
Tror jag är ganska fascinerad över att jag har köpt en värmefläkt.
Min familj hade en värmefläkt när jag var liten. Klädd i fuskmahogny. Den var helt tyst. Efter tjugo minuter så glödde hela innanmätet på fläkten. Som en ugn i en skräckfilm. Naturligtvis stod det med stora, tydliga bokstäver att den inte skulle övertäckas med en filt (skotsk-rutig).
Helt värt att testa. Det lös fint genom filten. Som en gammal lampa på en gammal 1800-tals bordell. Jag var dock inte tuff nog att ha kvar filten till det uppstod en korvbrasa.
Annat var det med den övertäckta hårfläkten och brödrosten.
För att inte tala om skogen jag lyckades bränna upp när jag gick i mellanstadiet. Okej, halva skogen brann upp. Det räckte vill jag lova. Där kunde man grilla korv. Glöden var fin.
För att inte tala om den skogen, så kan vi tala om en annan skog eller något annat…en annan dag….i ett annat klimat …på en annan planet…i ett annat universum…

Adjössos och goodbajos!

Bläng-ögda vakter och andra sköjare.

Så var julhelgen över. Haft så trevligt och sköj så jag har glömt att skriva här. Två, tre ögonblinkningar och helgen var över. Ofattbart hur fort tiden går. När jag var liten gick tiden långsamt när jag hade tråkigt. Nu går tiden fort, hela tiden, oavsett.

Snön är här. Äntligen. Det blir ljusare så. Kylan är här. Det blir kallare så. Nio minus i morse. Frost i skägget. Mustaschen tinade av min andning. Det droppade ner på cigaretten jag försökte röka.
Inne i lägenheten är det kallt som i ett kylskåp. Elementen står på fullt blås. Det verkar inte hjälpa.

Gick ut och skojade med min syster på annandagen. Som avslutning på natten gick vi till det ganska nyöppnade Trappan i Folkets hus på Järntorget. Det gamla stället Trappan låg upp för en trappa. Det nya Trappan ligger nedanför den trappa som man gick upp för, för att komma till gamla Trappan, jaaaa… Konstigt att kalla ett ställe för Trappan när man inte går upp för en trappa.
Nåväl. Det blev en kort visit. Syrran råkade spilla ut min öl. Detta uppmärksammades av en sur och blängande vakt och syrran åkte ut. Jag gick ut och rökte och fick inte komma in igen. Samma bläng-ögda vakt. Då hade jag plötsligt druckit för mycket, trots att jag inte hunnit ta en klunk av min utspillda öl. Med mitt lagom utspädda förakt mot vakter blev jag lite smått förgrymmad.
Efter en stund sa han att han inte hade lust att diskutera mer med mig. Han gick in och stängde dörren. Jag slet väl upp dörren igen…sa till honom att gå hem och läsa Äcklet av Sartre. För säkerhets skull informerade jag honom att Äcklet är en bok och Sartre en författare. Jag utgick nämligen från att vakten var tom i hodet. Det såg ut så när man tittade in i hans tomma, blängande ögon.

Hade Putte på besök i Lördags. Tog tag i en försenad julstädning. Dammade och putsade lägenheten som en tok. Dammsög varenda liten vrå.
Vi gick och käkade panerad ost. Blev helt över-ostiga. Det satt ett par bredvid vårt bord. Det dammade av tråkeri när man lyssnade på deras samtal.
Först berättade han för henne:
-Om jag är sjuk en halv dag, så har jag en ändå en karensdag.
Han fortsatte med att redogöra alla regler som gällde när han tog semester.
Jag gick ut och rökte. När jag kom tillbaka var han fortfarande igång.
-När jag går och handlar på Willys betalar jag med kontanter. Om jag inte har kontanter betalar jag med kort.
Hans hälft satt och glodde på sitt halvt uppdruckna vinglas.
Vi gick till Hops. Gamla Galliano. Drack bärs som hade svårt att tränga genom osttäcket.
Det stod en man och pissade på gatan nedanför vårat fönster. Efteråt ställde han sig och blängde på oss genom fönstret. Han såg arg ut och gjorde konstiga tecken innan han gick vidare.
Sen gick vi till Dansken. Fick i oss några bärs till. Blev kvar till stängningsdags.
Vid bordet bredvid satt en väldigt ung och entusiastisk grabb och pratade hål i huvet på sitt sällskap. Han pratade väldigt högt och energiskt. Så fort någon lämnade bordet naglade han sig fast i nästa offer. Han blev allt fullare och mer högljudd. När han skulle resa sig från bordet verkade han snubbla till. I nästa sekund låg han med armar och haka på vårt bord. Naturligtvis lyckades den lille jäveln slå ut min nyköpta öl. Och naturligtvis över mig. Byxor och jacka dyngblöta. Han bad om ursäkt ungefär trettiofem gånger. Jag bad honom bara att avlägsna sig. Kvickt. Efter en stund kom han tillbaka med fyrtio spänn. Jag frågade honom om det var ett bidrag till kemtvätten.

Burger king, taxi hem, sova.

Söndag morgon:
-Det här var ju inte så roligt, säger Putte.
-Nej, svarar jag. Det var roligare igår…

Sug sjärten av mig!

Tillåt mig…att avpolletera hela mänskligheten!
Bara en ödmjuk och spontan tanke mitt på den knakande nattkvisten.
Jag är så trött på idioterrrrrrr….
Om ni blir stressade av mitt prat ber jag om ursäkt…eller inte.
Kanske ni kan plocka fram era aktivitetsarmband och kolla om ni blev strassade?
Det kommer tuta och pipa till förbannelse!
Sug min tampong!
Amen!

Ischoklad och en juldikt.

Hamnade i en ischoklad-seans för en stund sen. Jävlar vad gott det är med ischoklad. Vad ont i magen jag fick nu.
Det är egentligen svårt att begripa vad magen får utstå för prövningar under en julhelg. För att pausa från julmaten så gick jag jag och köpte en lättsam middag igår, i form av pizza. Massa deg, och magen svällde upp ytterligare. Och ikväll blir det julmat igen.
Fick två polotröjor i julklapp. Ingen fördel att bära dem innan julmaten har bubblat bort, om några veckor. De satt perfekt. Som ett andra skinn över den spända magen. Skulle haft tights och cape också, sen hade jag kunnat ge mig ut i världen som en julfet stålman och räddat människor i nöd och katter i träd. Nej, istället sitter jag här och kvider som en bajsbomb efter ischoklad-seansen. Öööhhh…

Publicerar en juldikt. I senaste laget kanske. Frosseri, en av de sju dödssynderna:

Nu tändas åtta juleljus

Ta en kaka,
Nej ta två.
Ta en sill, ät en skinka
Nej, ta två!
Spy i mormors hatt
Klä in dig i en klapp
Ta en sup
Nej, ta två!
Ring upp till ditt ex
och gråt.
Snubbla på tomten
kläm åt hans snok
Valnöt, hasselnöt, ärkenöt
Ta en nöt
Nej, ta två!
Rulla en köttbulle
Ät potatis till Kalle Anka
Ta en prinskörv
Nej ta två!
Häng i granen
Älska din nästa
I tomteluva
Ta en gröt
Nej, ta två!
Mjuk kaka, torr kaka
Revbenspjäll
Kladdig haka.
Ta en Alladin
Nej, ta två!
Mera nubbe
Jädrans gubbe
Späckad gris
Fyllesvin!
Ta en
Nej, ta två!
Pung, pang, 25-öring
och
God Jul!

Vi ses, på andra sidan julbordet….

Tjo och tjim och klappar.

Gjorde ett väldigt första intryck på nya Tullen i Johanneberg. Gott intryck, eller inte.. Emma kom också förbi. Det blev plötsligt väldigt gott med öl och jag behöver ju inte så många öl när jag har jobbat helg för att bli bli helt tjoig i bollen. Vi sköjade på. Med varann och personalen och önskade musik. Blev kvar till stängningsdags och plötsligt var det bara vi kvar. Ofattbart att man aldrig lär sig. Lyckades även beställa varsin öl till när de stod och räknade kassan. Bara för säkerhets skull önskade vi ännu en låt till precis innan vi skulle gå. Sen tjoade och vinkade vi hejdå till personalen när vi gick, som om vi hade varit kompisar halva livet.
Nåväl, nu är det slut på krogbesök på ett tag. Detta kompenseras med sill och skinka och glögg och klappar och chansen att få umgås ordentligt med familjen. Har längtat till detta något oerhört.

Apropå klappar var jag ute och svettades runt i julkommersen och handlade alla klappar. I sällskap med Emma. Hysterin var förvånansvärt ohysterisk för att vara två dagar innan jul. Men svettades, det gjorde jag. Så fort jag kom in i en affär flödade det. I fejset och längs ryggraden.
-Bakfyllesvettas du Johan? undrade Emma.
-Jag svettas ut ångesten också, lät jag meddela.
Fick iallafall ihop högen med klappar på cirka fyra timmar. Duktigt jobbat tycker jag. Som tur var, eftersom jag är en sådan välplanerad dude, så hade jag skrivit upp allt innan. Annars hade det aldrig gått. Det fanns till och med plats för lite improvisation.
Fantastisk ju!

Återkommer imorgon med julhälsning!

Jobbhelg, ångest, bloggstrul, ingen ångest och en ny Ölstuga i johanneberg.

Nudlar… Vilken trist gegga. Det är iallafall den gegga jag tuggar i mig på jobbets sista timmar.

Tittade på Fyrans morgonprogram idag. På tv alltså. Agneta Sjödin sitter och intervjuar Amy Diamond om panikattacker och ångest. Perfekt samtalsämne på morgonen. Amy Diamond verkar rätt avslappnad, vuxen och samlad och gör ingen större pryl av det.
Agneta Sjödin undrar:
-Vad är ångest? Hur ter sig en panikattack för dig?
Efter en stund blir det reklam, men Agneta lovar:
-Efter reklamen är vi tillbaka. Då ska Amy få berätta mer om sin ångest och sina ångestattacker!
Det låter lite på Agnetas röst som om samtalsämnet handlar om luftiga glasstårtor och luftigare struvor. Ofattbart hur svåra, ångestartade livshändelser avhandlas på tv nu för tiden, på det mest lättsammaste sätt.

Det strular fortfarande med min blogg. Bara för mig, inte för någon annan som vill gå in på den. Det hela är mycket märkligt. Jag kommer inte in på den. Dator, ipad och telefon säger att servern ligger nere. Jag kommer in på hela övriga world wide web, men inte min blogg. Alla andra kommer alltså in på min blogg. Om jag stänger ner wifi så kan jag ha riktig tur att bloggen fungerar. Då får jag snabba mig och publicera mitt senaste inlägg.
Skulle det inte dyka upp något inlägg på flera dagar så vet ni nu varför. Jag har alltså inte tröttnat på att blogga om mitt fantastiska, ångestfria struv-liv. Om inget inlägg är publicerat inom en viss tidsram kan det även såklart ha att göra med att jag har spillt öl i datorn, tappat mobilen i toan och krossat det redan krossade glaset på iPaden helt och hållet. Eller så har jag träffat en snygg donna i i strudelhatt.
Ringde till 3. Pratade med en väldigt trevlig donna. 3-trevlig donna på 3. Låter som en omöjlig kombo. Hon gjorde allt för att hjälpa till.
”Nollställ alla nätverk” sa hon.
Eftersom hon var så trevlig gjorde jag som hon sa. Nollställer man, så funkar det att komma in på bloggen en gång (åter igen med en viss tur), sen är det samma sak igen.
Skit samma, jag får ringa igen. Frågade om hon hade något personligt nummer jag kunde ringa. Det hade hon inte. Det lät kanske nämligen som en helt annan affär. Jag bad henne även att prova att gå in på min blogg. Det gjorde hon. Det funkade utmärkt. Eftersom det funkade utmärkt sa jag till henne att läsa bloggen. ”Den är rolig och bra”, la jag till. Hon skrattade, halvt hysteriskt.
Vem fan är jag att avgöra det???

Tänkte testa nya Tullen i Johanneberg efter jobbet. Om jag orkar efter denna mongohelg. Testa innebär i så fall en eller två öl. Inte åtta öl och sitta och tjoa och bräka i baren. Tänkte göra ett gott första intryck eftersom jag anar att jag vill gå dit fler gånger. Dessutom ska jag handla julklappar på förmiddagen imorn. Kan knappt inte tänka mig något vidrigare än trängas runt i bakfylletillstånd med massa flåsande dårskallar. Snacka om panikattacker och tvättäkta ångest.

Får se om jag lyckas ladda upp det här inlägget. Om inte så märker ni ju ingen skillnad. Ni kommer bara i värsta fall tänka:
”Vad är det här för trams, har han inte skrivit något inlägg idag heller?”
”Jo det har han”. Låter han hälsa… Nåväl, nu provar vi.

Julklappar.

Ööh, vad trött jag är. Igen. Knegar helg. Brukar inte bli så mycket sagt här då.

Önskar mig en vit jul, men det är massa annan skit som faller från skyn. Önskar mig inte ett aktivitetsarmband som tydligen är årets julklapp. Verkar ju ganska hemskt att få sin sömn kontrollerad och bli kollad så fort du har suttit ner för länge. Vill man bli så kontrollerad? Verkar otroligt stressande och rentav jättedumt i huvet.
En sak är att de uppfinner all denna möjliga och omöjliga skit som ingen behöver. Värre är skocken med får som går på allt, sväljer med hull och hår och får, utan att ens verka ifrågasätta dumheten.
Annars kan man ju alltid köpa en ”korv och bröd-maskin”. Det finns. Trodde det var ett skämt först.
Två hål för korven och två hål för korvbröden. Funkar och ser ut som en brödrost. Sjukt bra om man typ lever på korv och bröd. Annars kan man ju alltid steka korven själv. Det går på några minuter. Man tar en stekpanna och sätter på spisen. Lägger lite fett i pannan (i stekpannan alltså). Sist lägger man i korven (i samma stekpanna). Efter att körvarna har rullat runt några minuter i stekpannan är de färdiga.
Kan bli lite lätt äcklad när jag tänker på all dum skit som tillverkas. Och som sagt ännu mer förbannad på att folk går och köper skiten.
Fast en maskin som gjorde om vatten till öl skulle jag verkligen vilja ha! Eller en grunka som tog ut mig på promenad i koppel.
I övrigt kanske det där paketet med tystnad, som farsan önskade sig en jul skulle vara på sin plats.

Klappar och lite pang och pung i granen

(Skivet igår, ons den 17:e, men worldpress låg nere. Känn ingen press in the wörld)
Blev så akut braknödig innan. Var tvungen att springa in på kära Köttbullekällarn och brumma loss. Var nämligen i närheten. Precis när jag hade låst dörren och satt mig till rätta på porslinsstolen för att bränna av raketen så ryckte det i dörrhandtaget. Helvete, så typiskt. Nu står det säkert en jättesnygg donna och väntar på att få komma in i detta stinkande paradis, tänkte jag. Jag kämpade på. Spolade och började om. Öööhh! Det ryckte i handtaget igen. Jag tvättade händerna noggrant och pustade ut.
Jag öppnade dörren. Jesus! Där stod en vresig typ. I ryggsäck, vindställ, cykelglasögon och hjälm.
”Varsågod, kliv in din djävel” tänkte jag.
Jag blev kvar på en bärs. Bara för att visa min goda vilja, för mig själv.

Har varit ute och handlat klappar (men ingen ville klappa mig på maggen). De först klapparna. Till brorsbarnen. Pannå och penslar till den äldsta och små detaljrika plasthästar till den minsta. Gillade själv och måla och teckna när jag gick i mellanstadiet. Den enda tavla jag har kvar från den tiden föreställer en elefant på stäppen. Stäppen ser man inte så mycket av, men elefanten är ganska lik en elefant. Var dock inte så mycket inne på hästar, men jag hade ju Big Jim-docka. Otrolig status i mellanstadiet.

Nu har jag lämnat över klapparna till broshan. Vi har suttit på John Scott och snackat en stund. Några timmar. Trevligaste gången på länge. Sist på en krog gick det ju inte så bra. Det kan ha varit jag. Det hela är oklart.
Klart är att jag har en pung. Bägge kulorna är kvar. Hänger i granen jag inte har. Äh, nu vet jag inte…

Nu sitter jag på Tullen och sköjar med mig själv.
Sköja inte me maj!

Det här inlägget var tänkt att bli längre och mer detaljerat, men nu har jag inte tid med er mer era jävlar!
Genouft!
Skickat från min iPad