På vårdcentralen.

Sitter på vårdcentralen Kungshöjd. Tänkte träffa en doktor som kan skriva ut sömntabletter. Det är sjuhundra barn här och och sjutusen människor. 20 nummer före mig innan jag får komma till receptionen. Har faktiskt aldrig sett så mycket människor här innan. Känns som jag kommer att bli sittande här i timmar.

Jag ska fråga doktorn om han har några riktigt starka piller. Några som man sover 18 timmar i sträck på, för jag har lite sömn och ta igen. Och just nu tycker jag det är trevligare att sova än att vara vaken för jag är lite trött på mig själv. ”Är det bra eller dåligt?” Det kan jag ju alltid fråga honom.
Tog en sömntablett inatt. Inte för att jag inte kunde somna, men för att slippa vakna en gång varannan timme. Har haft den sömntabletten liggande väldigt länge. Jag sov som en stock mellan klockan tre och nio, i exakt 6 timmar och sen pang, så var jag vaken. Trodde jag skulle känna mig lite groggy idag, men det gör jag alltså inte.

Efter att nu suttit och väntat en dryg timme för att komma fram till receptionen fick jag precis veta av kvinnan i receptionen att doktorerna inte får skriva ut recept på på beroendeframkallande medel. Det är alltså min egen vårdcentral som har skickat hit mig för att de inte hade några doktorer lediga och utan att veta om den här vårdcentrals policy. Under all kritik. Rent killing joke ju!
Dock, kunde jag, om jag ville betala för ett läkarbesök, sitta ner i minst en timme till. Komma in till en doktor som skrev ut ett recept på en väldigt svag tablett som var lite lugnande. Det kanske var recept på robuste? Är det bra eller dåligt?
Är en doktor som inte får skriva ut recept på sömntabletter verkligen en riktig doktor?

Sitter och tar en öl nu istället. På Rosenlundsgatan. På ett ganska flashigt ställe. Alla ser väldigt snygga och hippa ut här. Om jag lyssnar så pratar de om enormt tråkande saker. Nästan så att det blöder ur öronen på mig . Så att ballarna krymper och gömmer sig. Karriär, yta, pengar och status. Och en del annat som man skulle kunna betala för att slippa höra…

En film och söndagsskola

Såg en film igår. Här följer en komplett spoiler.
Filmen var tysk. Kan ha ha varit den mest deppiga och ångestfyllda och vidrigaste film jag sett på länge. Fick små impulser av att stänga av flera gånger.
”Stations of the cross” hette den och handlade om en 14-årig tjej som hette Maria och var en hårt troende katolik i en lika hårt troende katolsk familj. Allt handlade väldigt mycket om synden och förlåtelsen och om hur gud skulle straffa henne om hon valde fel väg.
Eftersom i stort sett allt var en synd så var det väldigt svårt att inte synda och inte tänka ”orena tankar”. Speciellt om man är 14 år och har väldigt många frågor om livet.
Hon mådde jättedåligt och hade konstant dåligt samvete. Över allt hon gjorde. Hennes mor manipulerade henne på de mest vidriga sätten och gav henne ännu sämre samvete hela tiden. Modern var den i filmen som fick en att stänga av hela tiden.
Till slut slutade hon att äta.
Hennes yngsta bror som var fyra år och som hon var väldigt förtjust led av någon sjukdom. Det framgick inte riktigt vad det var för sjukdom. Han kunde iallafall inte tala.
Maria fick en idé totalt inpräntad i sitt huvud. Genom att offra sig själv till Gud så skulle pojken bli frisk. En läkare uppmärksammade hennes allmäntillstånd och fick in henne på sjukhus. Hon vägrade ändå äta. Hon skulle offra sig själv för sin brors skull till varje pris. När prästen kom för att ge henne välsignelse kvävdes hon av oblaten och hjärtat stannade. I stunden när hon dog sa den fyråriga pojken sin första mening: Vad är det för fel på Maria?
I slutscenen hos begravningsbyrån var morsan fortfarande helt övertygad om att Maria hade gjort rätt sak som hade offrat sig till Gud. Gud hade tagit emot gåvan.
Inte så muntert precis. Den som skulle haft första biljett rakt ner i gravhålet i utan kista skulle varit modern.

Gick i söndagsskola fram till jag var minst åtta år. Förstår inte riktigt hur mina föräldrar tänkte, eftersom de själva inte var troende. Minns att jag ogillade varje stund. Värst var det när morsan gick därifrån och jag blev ensamlämnad med föreståndaren som dessutom hette Anna-Lisa. Hon var som satan själv. I en skotskrutig dress. Stora glasögon och en stor mun med gula tänder och ett överdrivet stort leende som måste varit en present från Satanas. Hon kom alltid springande mot mig när jag och morsan kom in i kyrkan. Hon skulle alltid krama mig. Jag gömde mig alltid bakom morsans rygg. När hon ändå fick tag i mig och kramade mig blev allt ett mörkt helvete och hon luktade tio liter parfym och tungt damm.
Jag fruktade och hatade henne. Hon pratade jämt om synd och syndernas förlåtelse. Hon målade upp gud som någon man absolut inte skulle vilja bli kompis med. Han var dömande och fördömande. Han delade ut straff hit och dit. För minsta lilla företeelse. Och skapade en enorm oro att hans straff snart skulle drabba mig. Han kunde slå till när som helst. Kärlek verkade inte sväva runt i Guds sfär. Han gick inte och se och det sades att han var överallt. Hela tiden.
Anna-Lisa var en utav hans vidriga lakejer som promenerade runt och missbrukade hans namn.

”Gud förlåter inte dina synder, för gud har aldrig dömt. Det är kyrkan som skuldbelagt folk i årtusenden. ”
Det låter som en bättre devis låter ateisten hälsa.

Någonstans mellan gnistregn och fosterställning.

Jag sitter på språkcaféet och dricker en kaffe. Solen gick i moln precis när jag satte mig och nu gick alla och jag hela uteserveringen för mig själv. Antar att man ser smått löjlig ut när man sitter som enda person på en uteservering. Speciellt om det är grått ute och man har en cigg i näven.
Fast jag tycker ju klungan med segwayåkare ser omåttligt töntiga ut när de kommer rullande ner för gatan, så det jämnar ut sig. Speciellt när ledaren för hela sällskapet vrålar: Och så håller vi ihop gruppen!
Där kom den hårda, kalla vinden. Och där kom regnet. En promenad. Gatorna känns utnötta.
Nu sitter jag på Dansken istället. Solen lyser genom regnet som faller där ute. Gnistregn

Skrev en dikt i helgen. Jag hittade för tillfället tillbaka till språket. Blev nöjd. Den handlade om kärlek såklart och är alldeles för privat för att hamna här på bloggen.
Dagboksanteckningarna fylls på dagligen. Svårast är nog att skriva här just nu. Kan egentligen säga att jag skriver två bloggar nu. En opublicerad och en publicerad. Eller en logg och en blogg.

Fick kramp i vänsterfoten tidigare idag. Brukar uppkomma om man har druckit för lite vatten. Jag började dricka massa vatten medan jag var tvungen att dansa runt i någon slags ofrivillig afrikansk regndans samtidigt som jag stampade foten hårt i golvet och skrek massa vackra könsord och svorddomar. Till slut släppte det. Bara krampen i huvudet är kvar…

Är sjukt sugen på att bli redlös, plakat, tokfull, smällfull, pangfull. Och ändå inte. Tror jag har varit ordentligt full en enda gång under hela april.
Somnade på soffan när jag kom hem.
Ångesten var enormt svårartad dagen efter. Som om jag hade hittat på något oförlåtlig dagen innan, vilket jag inte hade gjort.
Jag hade kunnat stå och stirrat ner i ett tomt corn flakes-paket i flera timmar. Gömt mig i städskåpet eller lagt mig i fosterställning under vardagsrumsbordet eller gjort en halspassande ögla av duschslangen.
Istället tog jag en lång promenad i snabbt tempo och tänkte ”Där är en vägg. Den springer jag in i allt vad jag orkar och stångar huvudet i.” Gjorde inte det heller. Fortsatte bara att promenera.

Bartendern här är en sköjig prick. När folk kommer fram till baren och säger att de ska ha en öl till svarar han: ”Jaså, ska du ha det? Det tycker jag var roligt!”
Ibland när han har varit ute med någon beställning i lokalen spring-hoppar han tillbaka till baren. Ibland står även och hoppar i baren.
Nu hoppar han igen!

IMG_0538.JPGTypisk svensk hos typisk dansk. Två öl. Nu går jag hem…

Katt och hund.

Jag har nu suttit på balkongen och tittar på en kille och en tjej i 20 minuter som är ute med sin katt i koppel. De satte sig på en större sten på gräsmattan. Katten lade sig genast till rätta på stenen i solen. Inte direkt överdrivet intresserad av vad den stora världen utanför dörren hade att erbjuda. De reste sig upp och gick till kopplet var spänt. Det vill säga två meter. För att få med katten. Katten gick trettio centimeter kanske och satte sig sen i gräset och luktade på vinden som for förbi. Nu gav de upp och gick in med katten i famnen.
När jag bodde i Växjö hade vi en granne som var ute med katten varje dag. Han promenerade alltid i väldigt lugnt tempo. Katten tassade alltid efter en meter bakom. Utan koppel. De promenerade runt så i kvarteret. Låg nog ganska mycket träning bakom.

Familjens egna katt var ute på egen hand på nattliga strövtåg. Den blev överkörd i korsningen utanför vårt hus.

Efter det skaffade min familj hund. Jag var arg för jag hade inte kommit över vår katt. Hunden var en släthårig foxterrier och hade helt sjuka jägarinstinkter. Hjärter hette hon för att hon hade en formation på ryggen som liknade ett hjärta. Den hoppade på alla fyra av glädje åt bra som dåliga människor.
Morsan försökte ta en promenad med hunden på stan någon gång. Det var inte det lättaste. Hunden studsade konstant på alla fyra åt allt och alla och ibland satte den sig i ren protest och vägrade gå. Utanför banken där en bekant till mina föräldrar jobbade satte den sig helt sonika och släppte en rykande bajshög rakt utanför entrédörren. Sen var det slut på promenaden.
Syrran försökte träna agility med hunden. En uppgift som visade sig vara helt omöjlig. Den stod som vanligt och hoppade på alla fyra. När det sen var dags för hinderbanan vägrade hon varenda hinder. Syrran i sina tonår gick alltid därifrån arg och generat högröd i ansiktet.
På kvällarna brukade hunden ligga i hallsoffan. Ibland när farsan skulle komma och gosa med hunden började den morra. Farsan brydde sig inte om det. Då högg den efter hans hand. Förmanande sa farsan till hunden ”Du biter inte mig!” Han började klappa igen. Snart hördes ett morrande igen följt av två käftar som slog ihop i luften efter att farsan precis hunnit dra undan sin hand.
Hunden hade även en egenhet att suga upp bajskorvar i munnen som den hittade i gräset från andra hundar. Sen sprang den runt med korven i käften hela promenaden och släppte den på hallmattan när den kom in och sprang sen och slickade matte eller husse i ansiktet.
En gång lyckades den även tugga sönder en femtiolapp i beståndsdelar. Min sista femtiolapp som jag fick sitta och tejpa ihop efteråt. Det tog en hel eftermiddag.
I övrigt var det en mycket trevlig hund.

Här är en annan kattstory

Och här är en kattlåt (med ett ganska omotiverat gitarrsolo i mitten).
Hellanbach – Everybody wants to be a cat

Att andas samma luft i samma takt.

Ikväll är det fyra veckor sedan Vildan plockade upp mig på den där krogen. Om en stund skulle hon stå vid mitt bord…
Redan efter att vi umgåtts i några timmar kände jag att jag tyckte om henne och hennes sällskap.
På morgonen när hon sov gick jag upp och städade badrummet, för jag skämdes över hur det såg ut.
Våra samtal flöt på i fin form. Först pratade hon och jag lyssnade. Sen pratade jag och hon lyssnade. Sen frågade jag något och hon svarade. Att andas samma luft i samma takt.
Promenerandes dagen efter vid näckrosdammen tänkte jag: Jag tycker om den här stunden och att ha henne här vid min sida. När vi hade kommit ner till Avenyn, jordens fulaste gata, hade hon kopplat ihop min arm med hennes och vi gick armkrok. Gatan såg genast bättre ut på det viset.

Jag saknar henne. Hennes bruna vackra ögon. Växlande mellan glödande intensitet och värme. Hennes djupt räfflade läppar och hennes leende. Hennes röst och hennes sätt att prata eller ropa mitt namn. Hennes rygg. Hennes sällskap. Hennes egna små sätt. Våra nattsuddande stunder.
Hon fick mig glad, lugn och harmonisk. Och hon berättade att jag hade samma inverkan på henne.
Mina händer känns tomma. Min kropp, ett eko.
Vill ha henne här och nu.

IMG_0521.JPGHittade det här taxikvittot i jackfickan idag. Väl hemma hos mig klev hon ut ur taxin och ställde sig och tittade på stjärnhimmeln. Jag klev ut ur taxin och tittade på henne…

Tomhet och punkkonserter.

Jag har suttit på ett torg och glott på människor. En mycket tröttsam uppgift. Alla dessa ansikten. Leende ansikten nersmetade i solsken.
Jag var inne på en Sibylla innan. ”Är du trött idag kompis?” frågade han i kassan. ”Bortom alla gränser” valde jag att svara. Ungefär ett lika konstigt svar som frågan i sig. Det är nämligen så. Jag sover men vaknar upp varannan timme. Svettig. Två sekunder senare har jag glömt bort drömmen jag nyss drömt. Klarvaken. Efter en stund somnar jag om igen.

Tog en promenad. Vinden var arg och slog mig i fejset. Jag var arg och kände för att slå tillbaka. Kände för att slå sönder något eller skrika rakt ut. Jag gick fort och jag började svettas. Nu fryser jag istället.

Jag har skrivit två inlägg här tidigare idag. Det första handlade om kärlek. Det andra om ilska, men jag raderade bägge två. Eller snarare så flyttade jag över dem till mina dagboksanteckningar. Kändes för ledsna och arga och privata.

Har sex dagar ledigt igen. I rad. Har tänkt att passa på att vårstäda. Skura badrum, damma, putsa fönster, dammsuga och skura golv. Tog all jävla disk idag…all denna tid som sköljs över mig.
30 punkkonserter i magen. Uppvriden som en klocka. Slängd som mellanmål till tigrar och hyenor. Tomhet, saknad, ensamhet. Tillbaka på ruta ett igen. Jag rear ut min själ. Allt ska bort.
Detta är ändock det bästa jag har att erbjuda i ord för tillfället. Åtminstone här på bloggen.

IMG_0514.JPGFör att göra det här redan intressanta inlägget ännu mer intressant lägger jag ut en bild på mitt nystädade kök.

En dag i genomskärning.

Förmiddag
Sitter på balkongen igen. Tryckt i mig ännu en frukost. Framför nyheter om dränkta flyktingar och kackerlackorna som blir allt vanligare i Sverige. Lät inte som en snygg inledning kanske, men om man öppnar ögonen så märker man ganska snart att världen inte är så, just snygg.

Det är redan snorhett på balkongen. Åtminstone om ni frågar mig. Fällt upp mitt parasoll. Det är trashigt och ser ganska ledset ut.
Har nu fått höra två gånger: ”Åh, vad mycket färg du har fått i ansiktet! Har du solat?”
Ja, jag satte på mig ett par speedos och satte en tyrolerhatt på huvudet. Med en flaska sprit lade jag mig på första bästa gräsplätt. Drack upp spriten och sjöng ryska nationalsången och däckade i solen. Sen vaknade jag på natten av en polisbatong som tryckte mig på axeln. Jag gick hem huttrande med huvudet dunkande som ett tjurhjärta. När jag dagen efter tittade mig i spegeln hade jag fått färg…
Nej, jag sitter alltså på min balkong och dricker kaffe i solen. Av detta får man tydligen färg. Det hela kan beskrivas som sjukt spännande. Over and out. Tycker mig ana en nyans av den där tomatsåsen som finns i makrillkonserver, i mitt ansikte alltså.

Funderar på att gå och käka lunch senare. En fiskjävel med såsjävel. Kanske. Kanske inte. På Dubliners på Järntorget. Kanske. Kanske inte.
Eftermiddag
Jag gjorde som jag tänkte. Gick ner och åt en lunch på Dubliners. Eftersom jag inte är en så hungrig människa, rent gastronomiskt, eller rent hungermässigt heller, för tillfället beställde jag en torsk. Tänkte att man tänker bättre med lite fisk i hodet än en köttbit. Tänker jag däremot mer än jag redan gör så får jag väl äta en halv gris så jag domnar bort en stund.
Så här ser en panerad torsk ut (Liknar Maud Olofsson i liggande ställning).

IMG_0506.JPG
Jag drack kaffe efter. Som brukligt är. Ringde till morsan för att säga hej. När hon förstod att jag satt på Järntorget var den första frågan hon ställde i exalterat tillstånd:
-Men sitter du och tittar på de japanska körsbärsträden? Jag såg dem i tidningen!
-Ne,j kära mor! Jag sitter inte och tittar på de japanska körsbärsträden HELA TIDEN, men jag ser dem om jag vrider huvudet åt vänster.
Blev irriterad och ville lägga på. Stackars morsan.

Kväll
Efter detta har jag träffat Emma. Först i Slottskogen. Sen på krog. Drack dubbelt så många öl som jag brukar för tillfället. Yada, yada, nag,nag, bla bla. Det var ju trevligt såklart.
Och här någonstans tröttnade jag. Det jag skriver här och nu känns lika intressant som att se en timmes lång youtubevideo när jag eller någon annan tvättar strumpor i tvättstället. Vilket jag aldrig gör. I en timme.
Fick plötsligt väldigt lite att säga. Lägger ner det här nu…
Och vem fan vill se en bild på en panerad torsk förresten? Vem är intresserad av sånt???

Skjut mig i foten/
Bis bald.

En riktig fylletratt.

Igår drack jag två bärs på Bishops arms på Avenyn efter jobbet.
Folk var väldigt fulla och räliga. Det satt ett gäng tuppar och hönor vid ett bord. För det var faktiskt vad de var. Rejält packade. Hönorna var finska. Tupparna var svenska. Tupparna pratade engelska med en sån svengelska så man blev generad. De stötte och flörtade hejvilt med hönorna på de mest banala sätt. Mina örontrumpeter höll på att fräta sönder och jag fick små impulser av att vilja skjuta mig i huvudet. Hönorna i sin tur fnissade och tramsade sig till den mildaste grad.

Men det var speciellt en ensam snubbe i baren som var det fullaste jag sett på länge. Efter att han precis fått påfyllt i glaset skulle han ta en promenad ut från stället. Tänkte han. Glaset tog han med sig. Sjögången var enorm. Både i sidled och fram och baklänges. Det är väldigt många trappor upp till markplan. Trappstegen är väldigt ljudliga och brakar när man går på dem. Att han hade vissa problem att ta sig upp är en underdrift. Det lät ungefär så här: dum…dum………d.d.d.d…dum…dum…dum…………..d.d.dum.
Vet inte hur länge han höll på innan han hade nått ytterdörren. Väntade mig en rullande kropp komma farande ner för trappan men det uteblev.
Jag gick ut och rökte. Där stod han. Glaset stod tomt på uteserveringen. Han försökte få tag i en taxi. En taxi stannade bredvid honom. När han skulle prata med taxi chauffören stack inte bara in huvudet genom vindrutan, utan hela överkroppen. Detta resulterade i att hela kroppstyngden hamnade i överkroppen och snart fladdrade ben och fötter fritt i luften. Han måste ju ha landat i knät på taxichaufförn. När han äntligen fick ordning på tyngdlagen och fick ut överkroppen ur bilen fick han bakåttyngd och steppade fyra steg bakåt. Märkligt nog lyckades han hålla sig på benen.
Han hade alltså fått reda på att han INTE fick åka med. Han ställde sig på gatan helt uppgivet med slokade axlar och sa med trumpen stämma, lite som en stor bäbis:
-Nähä! Så jag får inte åka med då? Hur ska jag då komma hem?
När taxin långsamt började rulla fick han plötslig energi igen. Han började dansa bredvid taxin och flaxade med armarna medan han utbrast
-Åååååk då!!! Åååååk då!!!

Herre jisus vilken stjärna. Vet inte hur det hela slutade. Jag smätte iväg fimpen och gick in igen.

Nej, öööh, pust och stånk, kände att det plötsligt behövdes lite upplyftande toner här under parasollet i form av lite ryskt vansinne:
Leningrad – Fish

En promenad och ett kärleksfullt samtal.

Tog en tokpromenad igår. Genom Johanneberg och Chalmers. Förbi Sahlgrenska. Ner till Linnéplatsen. Upp för Sofiagatan och sen hela Vegagatan ner till Andra lång. Målet var att köpa tobak. När jag kom fram var affären stängd.
Jag gick och satte mig på Holy Molys uteservering. Det var nån trubadur där inne som sjöng om Arkansas. Den unga tiggarkvinnan som brukar gå fram och tillbaka på Andra lång kom fram och frågade mig om pengar. Som vanligt hade jag inga på mig. Hon fick några cigaretter istället.
Plötsligt blev det kallt. Jag sänkte ölen och promenerade bort till Dansken. Halvfullt. Mörkt. Jag satte mig vid ett bord för två. Tittade ut på gatan och in i en lägenhet. De lagade mat därinne. En hon och en han.
Det brakade plötsligt in en familj på fem personer på Dansken. Det gick att se väldigt tydligt på deras ansiktsdrag att de var en familj. Dessutom hade alla fem glasögon och samma smått överviktiga kroppsform. En av kvinnorna gick runt barfota inne på krogen. Gick in på dass och gick ut på gatan och rökte barfota. Fräscht.
Drack en bärs till. Sen gick jag hem. Kom hem klockan tio och somnade på soffan.

Knegar idag. Känner mig slaktad. Utmattad. Är nog ingen bra personlig assistent för tillfället. Lättirriterad, disträ, förvirrad. Inte här.

Går förbi ett dagis på väg till jobbet. I förmiddags satt det två ungar i fem-års åldern i gräset och hade ett kärleksfullt samtal med varandra. Det lät så här:

-Jag älskar dig!
-Jag älskar dig!
-Ja, men då älskar jag dig mer!
-Ja, fast då älskar jag dig mest!

Barn verkar ha ett ganska okomplicerat förhållande till de där tre orden. Tyngden i orden har inte satt sig i deras små hjärnor ännu. Blir ändå fint på något vis.
Kan inte minnas att mina föräldrar har sagt det till mig en enda gång under hela min uppväxt. Kanske jag minns fel. Känns förvisso ganska typiskt för min föräldrargeneration.
Syrran och jag brukar bryta in med de orden då och då till varandra. När vi känner oss kärleksfulla, efter en sådär 10-12 öl.
-Brorsan!!! Jag älskar dig!
-Jaaa, jag älskar dig med siss!
Vi kanske vänder en trend som pågått i generation efter generation.

Balkong, en skådespelare och ett snack om min mage.

För att inleda ett inlägg på lite annorlunda vis så skriver jag:
Jag sitter på balkongen och dricker kaffe.
Det är vår på riktigt. Träden håller på att slå ut och gräset är grönare än…det vet i fan.
Våren brukade vara min absoluta favoritårstid. För några år sen. Kan kanske inte säga att den är det längre. På något vis blir kontrasterna mellan ensamhet och tvåsamhet kraftigare. I solskenet. Folk promenerar förbi. De är på väg någonstans. Två och två. Hållandes i hand.
”Att lägga sig på lur i en buske med en hagelbrakare och skjuta bort deras sammanflätade händer…” En kortnovell av Johan Ernerot.

Satt och tänkte att snart är det dags att fälla upp parasollet. Men vad ända in i mormors vedpanna är parasollet? Det finns ju inte där.
Jag böjde mig över räcket för att se om det låg nere på gatan. Nej… Kanske det är någon fasadklättrare, inriktad på vinröda parasoll som har knyckt det? Jag tänkte att jag får gå ner och leta runt huset. Behövde knappt leta alls. Där låg det. Intryckt mellan en bänk och husväggen. Det såg smått ledset ut. Smutsigt och en stor reva i tyget. Jag tog upp skiten och satte upp det på balkongräcket igen. Får väl åka och köpa ett nytt någon dag…

Han kände sig trist.
Han kände sig ful.
Han försökte vara rolig,
men det blev inte kul.

Såg en film igår. Med Adam Sandler. Den handlade om en familjefar som hade förlorat sin fru och tre döttrar i ett av planen den 11:e september. Han var såklart i otroligt taskigt skick.
Får revidera mina tankar om att Adam Sandler är en jöns. Alltså enbart Jöns. Har nu sett två filmer på raken med honom i huvudrollen där han spelar lite mer lågmält utan att jönsa och han visar sig vara en briljant skådis. Naturligtvis kommer jag inte ihåg vad någon av filmerna heter.
Det finns inte plats för sådan info i min minnesbank.

Slängde massa kläder för ett tag sen. Kläder som min mage hade växt ur. För numera tajta tröjor och byxor som inte längre gick att knäppa. Lite synd nu. Hittade dock en t-shirt som jag hade glömt bort att slänga och som brukade sluta på halva fettobuken (like ö sexbömb!). Nu sitter den perfekt.
Jag hade aldrig haft en fettobuk ända fram tills jag var 36 år. Magen var platt vad för sort skit jag än proppade i mig. Det var ju inga hysteriska tränings och fit-tider då som det är nu. Brukade se på mina vänners förfall angående växande buk medan min mage fortfarande var platt. ”Du kommer också få fet mage en dag” sa de avundsjukt till mig. Jag förklarade det hela med att jag hade hög ämnesomsättning och att jag inte var en fet människa som gick runt och var nöjd med tillvaron. Det lät bra tyckte jag.
Under den där våren sa det plötsligt bara smack. På kanske en eller två månader hade jag plötsligt jobbat upp en fettobuk. Det hela var väldigt nedslående. Kan dock inte minnas det som om jag någonsin har promenerat runt och varit en nöjd och präktig homosapies. Kanske det var ämnesomsättningen som plötsligt bara brakade i botten.
Sitter alltså på balkongen. Dricker en folköl och skriver om min mage…
Är jag på riktigt eller?

Vildan, yesterday at the cafe i saw a big sign. It said: semla 25 kr. Sitting outside, a man came out with a semla. It should have been you…