En bajslektion och en brakskit.

Jag har eftermiddagsbajsat. Gud vad skönt det var!
Om man känner sig trasslig i tarmarna eller kass i magen skall man titta på sitt bajs. Detta lärde jag mig en gång av en doktor i Fyrans morgonprogram.
-Titta på ditt bajs, sa han. Ser det bra ut i fasthet och form och färg så är allt bra.
Det hela lät lite som en grundlektion i färg & form. Väntade spänt på att han skulle djupdyka i bajsets struktur, men det uteblev.
Så nästa gång kära medborgare. Nästa gång ni känner er lite tjyvens i kappsäcken, titta på edert bajs.
Själv verkade jag må kanon. Åtminstone när jag tittade ner i porslinskålen.

Efter kneget igår stannade jag till vid Avenyn för att käka. Gick förbi en Sibylla helt utan någon kö. Gick till Burger King istället. Ringlande köer med människor med sjögång. Vände i dörren. Gick tillbaka till Sibyllan. En snubbe i kö bara. Bravo. Medan jag stod där och funderade över vad jag skulle ha dök det plötsligt upp ett helt gäng i gråa, spetsiga filthattar. En av dem trängde sig bara förbi mig samtidigt som han slött sa i mitt öra:
-Äh, du står ändå inte i kö va…
Det var alltså ingen fråga. Det var ett påstående.
Innan jag hade hunnit blinka hade hela filthatt-skocken bufflat sig förbi mig. Jävla typer. Jag stod kvar ett tag och blängde med öppen käft som det sönderarbetade fån jag var. Plötsligt, från ingenstans släppte en av filthattarna en ljudlig brakskit. Han flinade nöjt och skevt. Då vände jag på klacken och gick.
Asså, sicket fölk.
Jag gick över till kebabhouse mitt emot. Fick mig en kebabrulle. Satte mig ner. Tittade på filthattarna rakt över gatan. De var i full färd med att byta hattar med varann. Trots att alla bar likadana hattar.
Jag hann ta tre bett på min kebabrulle, sen fick jag springa till bussen.
Smaklig måltid…

Slutar om en stund. Kan tänkas att jag åker ner till andra lång och tager några bärs bara för att jag är värd det.
Och för all del, är det någon från datingsidan som nu läst detta inlägg. Skicka iväg ett mail, så kanske vi kan ses över en gammeldansk och prata om Rickard Sjöbergs vita tänder…

Kramp.

Jag har kramp i ringfingret. Det har jag aldrig haft förut. Jag gissar på vätskebrist och dricker därför en massa vatten.

Igår utspelade sig en av de mest lugna och tysta dagarna på jobbet som jag har upplevt på väldigt lång tid. Jag tänkte att om det alltid hade varit så hade jag kanske inte funderat på att säga upp mig.
Idag är det raka motsatsen på jobbet. Det är som att befinna sig i ett ljudligt avgrundshelvete sju våningar ner. Min brukare brötar och harklar konstant och hela tiden. Ingenting fungerar. Det är sjukt tungjobbat. Då brukar jag få kramp i huvudet och i själen. Och i hjärtat. Jag väntar på att det ska säga poff, och så börjar det rinna blod ut ur öronen på mig.

Andra ställen man få kramp i är vaden. Jag har vaknat av att jag får slå bort krampen med knytnäven. Tårna kan också gilla att få kramp ibland. Då får man ta en promenad till att krampen släpper.

Av äkta kärlek kan man få kramp i hjärtat. Kärlekskramp. Den är inte så vanligt förekommande. Är kärlekens kramp av olycklig art hjälper inga promenader. Eller något annat heller för den delen.

Kramp i förståndet kan man få av hur samhället ser ut med allt sitt hat och alla sina elakheter skapat av hatiska och elaka människor.

Mycket kramp blir det…
Nu hoppade krampen över i långfingret. 

Pannkakor och tomheten.

Har börjat steka pannkakor i tid och otid. Det kan vara min nya grej. Tog 43 år innan jag gjorde det på eget bevåg. Kanske låter efterblivet. Bukowski har ju sagt att han utförde oralsex första gången i 50-års åldern. Ur det perspektivet känns det rätt okej att jag steker pannkakor första gången i 40-års åldern. Allra första gången var alltså förra veckan. Har på något sätt klarat mig tidigare genom att andra har stekt pannkakor som jag sen ätit. Nu är det dåligt med andra människor i mitt hem eftersom det bara är jag som bor här.
Nästa gång någon har klivit in i mitt liv kan jag säga: ”Ska jag steka lite pannkakor åt dig?”

Den här kvällen har vigts åt att äta fyllda paprikor hos morsan. Efter en timme blev jag dålig i magen. Pang sa det så fick jag springa på toaletten. Andra gången kändes det som jag baddade röven med en brännmanet. Lika otrevligt som det låter.
Morsan blev lite ledsen och trodde det hade med hennes mat och matlagning att göra. Jag förklarade att hennes mat inte kunde vara dålig eftersom hon inte blev dålig. Troligtvis är det någon odefinierbar ingrediens jag inte tål. Kannibalsvål kanske.
Mycket snack om mat på den här bloggen för tillfället…

Skall jobba helg. En väldigt dålig idé eftersom jag mår väldigt dåligt över detta faktum. Har aldrig mått så dåligt över att gå till jobbet som jag gör nu. Det är väldigt nära till att jag säger upp mig.

En vän sa till mig igår att jag verkar lite håglös mellan varven. Detta är dessvärre sant. Just mellan varven. En viss tomhet som inte går att styra dyker upp ibland. I vissa stunder håller den mig i järngrepp, sen släpper den mig lika plötsligt. För att komma tillbaka igen.
Kan ha (eller snarare har) att göra med min livssituation som känns som en återvändsgränd eller en rondell, fast utan avfarter.
Och just den här helgen hade det passat bra med någon slags lyckad nedfrysning. För att sedan tinas upp någon gång på söndag eftermiddag.
Någon förändring måste till…

Nej, nu ska jag kolla på en film för att sedan gå och lägga mig.
Sug och svälj. Trevlig helg.

Lite seghet i kolan.

Öööh, sitter på köttbullekällarn och dricker en kaffe efter jobbet. Helt schlaktad sa ja te daj.
Jag tittar på par som går förbi och jag tittar på kvinnor som går förbi. Sen tänker jag att kvinnan i fråga som jag ser kanske kommer hem till en bättre eller sämre hälft eller ingen hälft alls. Bara en guldfisk i en för liten skål och kalops och potatismos framför Tvn. Hon kanske tallar loss lite på sig själv och tänker på en het man innan hon släcker sänglampan och hon somnar för drömma om en man med tre bröstvårtor och en pungkula.

Det sitter en ruffig kvinna här och dricker en bärs. Det ser väldigt gott ut, men idag blir det inget sånt sköjande. Den här sommaren har det skojats så man knappt vet ut eller in. Det dåliga vädret har inte varit något hinder.

Jag har kritstrecksrandiga maffia-kalsipper på mig. Det regnar och sen regnar det inte och sen regnar det igen. Igår åt jag biff med bambuskott och idag åt jag upp resten av biffen med bambuskotten. Magen svällde upp och blev stenhård. I övrigt är jag en rätt soft dude.
Det är ungefär så mycket jag har att säga för tillfället.
Skall försöka skriva här oftare snart. Skall bara råna en kiosk först eller bryta ett ben eller sova i en ormgrop först, så jag har något riktigt raffigt att berätta.

En pizzabagare och stadens ljuvliga dofter.

Sitter på ett cafe på Södra vägen och dricker kaffe och tittar på förbipasserande Metallica-fans.
Innan satt jag på en pizzeria och tittade på förbipasserande Metallica-fans. De är överallt. Tyckte även jag såg James Hetfield cykla förbi, men det kanske var hans bror.
Har för mig att jag såg Metallica 1988, men kan också minnas fel.

Pizzabagaren hördes genom pizzerians öppna fönster och ut på uteserveringen där jag satt. Svordomar och haranger flög runt som projektiler där inne och ekade ut på gatan. De verkade ha det svettigt och stressigt därinne.
”Välkommen till helvetet! Vill du beställa?” sa han när han svarade i telefonen. Mellan varven ropade han ut genom fönstret och frågade folk om maten smakade bra. Sicken lustigkurre

Lite bakis idag. Lite ensam. Lite ledsen. Existensen är mellan varven ett grönskans träd i Gobiöknen. Ständigt sökande efter vätska…
Dagar och nätter susar förbi. Spelar ingen roll om man har trist eller kul. Tiden går fort som själve fan. Det var den sommaren. Adjöss.

Nu stänger de fiket här. Dags att packa ihop sig och hoppa hem på ett ben.

Promenerade även upp på Avenyn för att ta en buss. Det luktade bajs på hela gatan. Och nu när jag kom hem för en stund sen satte jag mig på balkongen. En sur doft klättrade in i mina näsborrar. Luften utomhus luktar lite som en fuktig och möglig källare. Det kanske är värmen som för med sig en doft av förruttnelse.

Frukost på ett fik.

Jag gjorde alltså som jag sa. Jag gick ner och åt frukost på ett fik. Eva’s Paley på Avenyjävvolen.
Jag har inte kollat jobb riktigt än och enkelresan till Mongoliet kanske får vänta till ålderns höst. Det verkar ju dumt att få ett jobb och sen bara dra till Mongoliet?!
Tyvärr var frukosten en ganska tanig historia. Två skivor bröd och fyra skivor cheddarost, juice och kaffe. Inte en grönsak så långt ögat nådde. Känns osvenskt i denna hälsosamma tid att hoppa över grönsakerna, så jag får väl berömma dem i det avseendet.
Var egentligen ute efter en frukost med hela baletten som de dammiga fiken serverade på den gamla goda tiden. Gamla tanter i vita plastförkläden bakom disken…
De har förvisso frukostbuffé här på helger (med hela baletten). Fast det är ju rätt trökigt och gå ner och äta själv. Det är i såna lägen man vill vara ihop med en tjej. Så att man alldeles flingig och brödig och kokt ägg-burpig kan gå hem och talla på varandra efter frukosten. Efter-frukosten-talleriet.

Annars i rent tvärt om språk är det ju fantastiskt att INTE ha en kvinna vid sin sida. Man behöver INTE hålla på att planera massa saker som man sen måste utföra. Man behöver INTE sitta och prata massa goja med varann. Man behöver INTE kladda ner lakanen med massa knullfläckar.
Nej, på rent tvärt om språk kan jag med största nöje sitta under parasollet på balkongen och muttra vresigt. Jag kan välja film helt själv. Jag behöver inte diskutera massa nonsens. Jag kan runke ball till dödlig oändlighet och dödsångest. Jag kan knäcka en folköl eller gå ut på krogen när jag vill och komma hem när jag vill och ligga diagonalt på mitt loft under mina bägge täcken och snarka som en tung valross.
YES, HALLELUJA!!! Själv är bäste dräng!

Nu såg jag när jag var på dass att fölk sitter och slabbar med mackor med stekt ägg och bacon och äggröror och annat stuff. Varför blev inte jag informerad om detta sköjeri?
Jo, för att min gud i frigolit med stanniolhatt inte vill att jag ska få en tjocksmockad mage igen.
Thank you, tråkgudda!

Nu har klockan nästan blivit lunch. Funderar därmed på om det inte är lika bra att dra en lunch någonstans. En flottig lunch för att balansera den taniga frukosten.

Att äta lunch och att inte äta middag.

Känslan över att hata sitt jobb har aldrig varit mer överhängande än nu…
Är nu tillbaka efter att ha varit sjukskriven en dryg vecka. Spenderat en timme på jobbet och känner hur mitt tålamod redan börjar svaja. Det går inte…

Käkade lunch med morsan igår. Vi tog den nya sträckan med spårvagn längs kajen och bort till Järntorget. Vagnen var sönderknullad med fölk.
Jag ville vara snäll mot en tant som klev på. Ingen reste sig från sin plats så jag gick fram och knackade henne försiktigt på axeln för att erbjuda henne min plats.
-NEEEEEJ, DU RÖR INTE MIG DIN JÄVEL, vrålade hon.
Jag suckade lite lätt. Det är så här det går när man skall vara hygglig. Morsan satt på platsen närmast där tanten hade ställt sig. Morsan satt där småförskräckt och stel i ryggen. Jag tittade mig runt i vagnen och folk log välmenande mot mig som om de sa:
”Bra försök grabben…”

Vi käkade på Hops, gamla Galliano. Pannbiff med gräddsås kokt potatis och lingon och gurken. Hela baletten. Kan tydligen inte äta sån där mat längre. Gräddiga såser. Magen sväller upp som ett svinos. Sen blir allt ganska stånkigt.

Efteråt tog vi en promenad längs andra lång. Visade morsan var jag brukar hänga.
-Dit brukar jag gå. Hit brukar jag gå. Där ligger Tullen och Dansken och Streetlife…och där ligger en porrklubb. Dit brukar jag inte gå.
-Jaha, jaha, jaha, svarade morsan.
-Hallå…tjena…hejsan svejsan.
-Det var väldigt vad du känner folk på den här gatan, sa morsan.

Kvällsmiddagen var inte lika sköj… Hade en burk Findus köttfärssås. Väl när superdishen var serverad hällde jag permesan över för att sköja till det lite. Grön och möglig permesan som luktade som en gammal militärs strumpor efter att inte tagit av sig kängorna på två veckor. Sicket nedköp.
Leverpastejmackor är ju förvisso okej också…

Imorgon ska jag gå upp hyfsat tidigt. Gå ut och leta upp något fik och käka frukost. Kolla jobb och kanske boka en enkel resa till Mongoliet.

Ett sommarprat, en film, en deckare och en dejt.

Sitter på balkongen och försöker njuta av en kaffe, men något hindrar mig. Vinden är hård och arg. Parasollet som numera består av ett gammalt statoilparaply från 90-talet skyddar mig från solen dåligt.
Jag har en djävulshosta efter förkylningen. Känns som organen skall lossna varje gång den drar igång.

Lyssnade på reprisen av Reinfeldts sommarprat i morse. Jag har läst en artikel där någon undrar var Reinfeldt ville komma eller försökte säga med sitt sommarprat. Eller snarare prat. Nu när jag har lyssnat undrar jag faktiskt samma sak.
”Kvällens belöning efter att ha skrivit på min bok hela dagen: En chokladboll!” Vas??? Que???
Sen pratade han lite om FN och att städa hemma för då mår man bra och att fyrtio är det nya trettio och att äga ett par jeans och två kostymer när man är femtio år för då har man köpt färdigt sin garderob…och så ”Staten och kapitalet” på det i spellistan.
Nej, jag vet faktiskt inte.

Skrev ju för ett tag sen att jag skulle kolla på Cornelisfilmen. Och att jag har låtit bli för att slippa få lite av en husgud förstörd. Tanken på att någon annan ens skulle försöka sig på att spela Herr Cees känns som en ganska djärv chansning.
Filmen var mycket värre än jag trott. Bland de sämsta gestaltningar jag sett av någon. Hur kan man ens ta in någon skådespelare som ens inte klarar av att prata i närheten av hur Cornelis gjorde? Vad spelar de då för roll att de har hittat någon som är hyfsat lik rent utseendemässigt? Vi tar en norsk skådespelare som inte kan prata stockholmska. Men väldigt lik Cornelis, det är han ju faktiskt.
En helt annan dialekt. Ett helt annat sätt att prata. Katastrof. Skändning. Det var det som pajade filmen mest. Just Cornelis utpräglade, avslappnade släpiga sätt att prata på var en stor del av honom.
Ett hån mot oss som kan våran Cornelis.
I övrigt var filmen trist sensationssökande. Cornelis själv, framställd som en övervägande otrevlig pajas. En packad och alkoholiserad tablettmissbrukare som råkade plita ner fantastiska visor. Shure, allt det där fanns, men det blir väldigt platt när man kunde visat upp vilken dubbelbottnad typ han egentligen var känd för att vara.
Och sen en skånsktalande Anders Burman på detta. Hur tänkte de där?
Nej, Gör om. Gör rätt, eller ge fan i det över huvudtaget.

Vilket också leder in mig på följande…
Igår när jag kom hem efter att varit ute och tagit några bärs med syrran (och bland annat pratat om Cornelisfilmen) slängde jag på Tvn en stund innan jag gick och la mig (oh vad spännande Johan!).
Det visades någon deckare. En engelsk deckare. Men miljöerna såg inte engelska ut märkte jag snart. Efter en stund såg jag att den utspelade sig i Madrid. Alla pratade engelska. Alla hade spanska namn och kommissarien hette Javier. Och alla pratar engelska.
Detta kan nog vara något av det värsta jag vet när det gäller serier och film. All sorts trovärdighet försvinner ju när man bara struntar i originalspråk. De skall vara spanjorer. De är i Madrid. Men vänta. Något är fel. De talar utpräglad brittisk engelska.
Värst är nog alla sorts 2:a världskriget-filmer och serier som gjorts genom tiderna. Där fransmännen talar engelska. Ibland med fransk brytning. Hellö! Tyskar pratar engelska. Amerikanerna pratar engelska. Alla pratar engelska. Och så utspelar det sig till exempel på ett kocentrationsläger. I Polen.
Det är en dålig idé. Lägg ner hälsar Johan.
Eller avslutningsvis serien ”Ettor och nollor”. Med en Skarsgård som tuggar tuggummi hela tiden för att dölja faktumet att han inte klarar av att härma göteborgska. Kanske man skulle valt en skådis från Göteborg eftersom serien faktiskt utspelar sig i just Göteborg.
Då kanske inte kalkonfesten hade blivit exakt lika våldsam.

Öhhh nu orkar jag inte klaga mer… Blev alldeles klibbig och svettig.

Var för övrigt på date i Torsdags. Kvinnan i fråga var bakfull. Undertecknad var rosslig och halvväck efter förkylningen. Efter två öl hade jag kunnat somna under bordet på uteserveringen. Gnistorna tändes…inte.
Vi bestämde oss ändå för att gå vidare…till Golden Days. Ett ställe fyllt med turister nära brunnsparken. Tre tyskar satte sig bordet bredvid oss. Istället för att prata med varann satt de och blängde ut oss i en och en halvtimme.
Dejten kan beskrivas som ganska loj och ofokuserad. Efter fyra öl på Golden days tyckte Johan ändå att man kunde gå vidare och sköja till det. Bara för sköj skull, eftersom dejtkänslan var över. Det tyckte inte kvinnan i fråga att vi skulle.
Vi skildes åt vid brunnsparken.
Johan avslutade kvällen med att dricka folköl vid köksbordet och lyssna på ”No fun” med Sex pistols. På repeat. 12 gånger.