Ett flummigt hus.

(null)
I huset på bilden hade jag chans att hyra ett rum när jag var nyinflyttad i Göteborg. För 17 år sen. Huset ligger hundra meter från där jag bor nu.

Jag ringde på annonsen och fick komma och titta. So far, so good…
Rummet som hyrdes ut låg på övervåningen och strax bredvid låg badrummet. Perfekt tyckte jag.
Huset var flummigt inrett med heltäckningsmattor och hela hallen på övervåningen hade röda sammetstapeter och dunkel mysbelysning.
Jag var den första som tittade och skulle jag bara sköta korten rätt så skulle rummet var mitt.
Vi gick runt och tittade och jag skötte korten rätt. Blev mer och mer exalterad av vad jag såg. Donnan som visade mig runt verkade tycka jag var en hygglig kille ungefär fram till att jag skulle skriva ner mina uppgifter på ett papper. För då öppnade jag truten.
Jag ville uttrycka mig och visa hur schysst jag tyckte huset var.
Ärligt talat påminde det lite om en bordell, ett lusthus, ett brothel. Verkade inte hitta något av de där ovanstående orden för tillfället så jag klämde till slut till med något klatshigare:
-Fan vad flummigt hus (redan den meningen kunde hoppats över). Jag gillar det asså! Det påminner väldigt mycket om ett…om ett…äääh, ja om ett…HORHUS!!!

Hennes léende försvann på stört. Efter chocken lagt sig sa hon bara trött och aningen resignerat:
-Jaha jaaa…jag hör av mig.

Inte fan hörde hon av sig. Jävla dålig stil asså.
Det tyckte jag faktiskt på fullaste allvar i några dagar efter.
Herregud…

Bra och dåligt.

Glömde visst att skriva här. Igen.

Blev tok och blajfull i Söndags efter jobbhelgen. Tre bärs och tre gammeldansk sen sa det tjoff i skallen.
Igår tog jag 19-bussen till ändhållplatsen. Den stannade i Fredriksdal. Letade pizzeria som jag aldrig ätit på innan. Kan nu ha ätit en av mina äckligaste kebabpizzor hittills. Det var ju tråkigt. Drack bränt kaffe efter så allt var bara roulit!
Tog en lång promenad. Att tvaga bort bakfyllan. Hamnade i krokslätt och gick hela Mölndalsvägen fram till Korsvägen.

Tittar på en serie. Rectify. Sjukt bra serie om en snubbe som kommer ut efter nitton år i dödscell på grund av nya DNA-bevis.
Väldigt bra. Oerhört jämn, vilket också är bra. Den har ett väldigt lugn över sig och dialogerna spottas inte ut som kulregn som annars kan vara fallet. Bara ett avsnitt kvar. Sen får man vänta tills nästa år innan nästa säsong börjar. Det är dåligt. För då har man glömt vad som har hänt tidigare.
Det som är bra med att titta på serier är att man blir lugn och harmonisk av det. Jag blir det iallafall. Det som är dåligt med att titta på serier är att det ibland kan bli väldigt lite annat gjort.

Satan, vad kallt det var i morse när jag gick till bussen. Två jävla celsiusgrader. Fick ju nästan frostskador i öronsnibbarna.

Harkeldöden.

Turd.

Retard.

Skev galopphäst.

Sur mjölk och ett raseriutbrott bakom backkrönet.

Ungefär så här känner jag mig idag.
Jobbar helg. Öronen blöder av alla dessa ljud som pågår här inne. Dessa harklingar och orala bröt som går i timtals långa cykler hade passat utmärkt som soundtrack om man stod vid randen till ättestupan. Och tittar ner. Stunden innan man hoppar.

Jag är så trött så det är inga problem att klia loss skägget från hakan.
Ser de där ölen framför mig efter jag har klivit ut härifrån prick klockan 17.30 imorgon.

Nu ska jag diska och tvätta hodet i toaletten.

Sorry för detta retardinlägg. Man blir som man umgås.

Bis bald.

Ett skakande bildreportage om ett par kalsonger och ett utslag.

(null)De här kalsongerna…
…är köpta i Tibro på Family House. För 5 kronor.
De fulaste med dem är hur de är skurna.
De snyggaste med dem är att de bär namnet ”MEN’S UNDERWEAR” och att märket sitter upp och ner.
Kalsongerna ligger alltid längst in i kalsong och strumplådan och åker på när det är dags att boka en tvättid.
Jag har ett par som är gråa också.

(null)
Apropå utslaget som jag berättat om tidigare och som satt på vänster sida av näsan…
Detta jävla utslag som flyttar runt på min kropp. Som om min kropp vore ett världsatlas har nu, efter att suttit på magen flyttat tillbaka vid sidan av näsan. Bara en skillnad.
Nu sitter det istället på höger sida av näsan.
Visst jag älskar världen, men jag är INTE världen!
Snälla utslag. För bövlars helvete, sluta flytta runt som en finnig student. Jag är inget 2:a hands kontrakt hos Boplats Göteborg!

Omyndiga myndigheter.

Har ringt massa myndigheter idag. Det kan vem som helst bli matt av. Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och ett inkassoföretag.
Arbetsförmedlingen sa att jag fick prata med Försäkringskassan om jag ville ha reda på vad det handlade om. Försäkringskassan sa att jag fick prata med Arbetsförmedlingen.
Inkassoföretaget ringde jag för att jag glömt att betala en räkning. Har ingen lust att få nya skulder nu när jag är skuldfri. De sa att jag fick ringa till kronofogden. Kronofogden sa att jag fick prata med Inkasssoföretaget.
Så här håller det på. Myndigheter bollar en fram och tillbaka. Överräcker ansvaret till någon annan myndighet som bollar en tillbaka till den första myndigheten. I mitten står den lilla människan som försöker fixa situationen. Men den lilla människan krymper och krymper medan byråkratin växer och växer och ingen vill svara eller ta ansvar.

I övrigt har jag druckit kaffe till att jag blev yr och vimsig. Strötittat på en film medan jag satt i telefonkö om en sheriff som blev av med brickan för att han var en fyllebunt. Jag har ätit köttfärssås för tredje dagen i rad. Den där fantasticokänslan som uppdagades när jag lagade såsen har nu efter att ha ätit den fem gånger mattats av till en icke fantasticokänsla.

Blev sjukt sugen på en öl. Nu.

Icke ekonomiska finanser och John Holmes.

Har funderat till och från (mest från) vad jag ska skriva om här idag. Det har varit en ”degig i hodet-dag” idag. Hela dagen nästan. Det kan ju vem som helst bli lite nedslagen av.

Sitter på det nyöppnade Old Town i Johanneberg. Dricker INTE öl. De har inte fått några rättigheter ännu. Dricker en kaffe som kostade tio kronor. Därmed har jag nittio kronor kvar tills på Fredag. Jävligt ofantastiskt så att säga. Jag har dock köttfärssås i kylen och två sorters sylt. Rökverk har jag nog till onsdag. Kaffet hemma är slut. Jag har oboy men ingen mjölk. Kex men ingen ost. Chips men ingen dip. Ketchup men inget potatismos. Och så har jag körkort men ingen bil. Ska jag fortsätta?

När jag var liten visste alla vem John Holmes var. Det vet man kanske fortfarande. Han var porrskådis iallafall. Mannen med världens längsta snorre. Vi brukade tro att hans snopp var 49 centimeter. Det är ganska mycket.
”Fatta hans penis är 49 centimeter”, sa vi och mätte med händerna. ”Längre än min arm! Han måste svimma när allt blod rusar ner dit.”
När han sen dog trodde vi att han hade dött för att allt blod hade rusat från huvudet och ner i snoppen. I de 49 centimeter långa yxhandtaget.
Besvikelsen var stor när vi fick reda på att han hade dött av AIDS.
I verkligheten verkar meningarna gå isär hur lång hans ding dong var. Allt mellan 25 och 43 centimeter sägs det. Han hade försäkrat den för en miljon dollar.
Själv har jag försäkrat min vänstra bröstvårta för femtio öre. En tillköpt premie i hemförsäkringen för ett hyggligt pris.

Helfestligt.

Sitter på balkongen. Dricker uppvärmt, sönderbränt kaffe som är ljummet. Tycker jag är gött. Man måste ju bjuda lite på sig själv också.

Fikat med siss idag. Vi var på Köttbullekällarn. Det var väldigt mogen publik där. Skulle gissa på att mediantalet var 83. Klockan var halvtvå och det dracks vin och öl. Helfestligt.

Utanför systemet kom en riktig buse med sjögång gående. Ut med näven och ett bröl i form av ”Uuuhööööö!” Det är primitiva brölet som egentligen kan betyda lite vad som helst. Rakt in på bolaget gick han. Någon minut senare, rakt ut från bolaget gick han. Tomhänt.

Siss var på Dansken igår. Bartendern gjorde tricket med servetten som ni ser på bilden nedanför. Eftersom inte jag var där och syrran saknade mig ritade bartendern mig på servetten.
-Men varför har han mössa, undrade syrran.
-Din bror har alltid mössa, sa bartendern.
Jaha? sa syrran.
Nåväl, ibland har jag mössa rättar jag.
Vidare berättade bartendern något som han fann pinsamt.
-Alltid när din bror är här kallar mig för Anders. Jag heter ju inte Anders. Jag heter Thomas. I början sa han alltid Thomas, men helt plötsligt började han kalla mig Anders. Nu har han gjort det så länge så det har blivit en grej och jag vill inte säga till honom.
Jag medger att detta är ett väldigt skumt beteende från min sida och aningen pinsamt. Ber så hemskt mycket om ursäkt.
Vi kanske ses ikväll, Thomas!

Nu måste jag kamma mitt tjocka hår. Skall hem på middag hos Emma. Jag skall dricka öl till maten. Helfestligt tycker jag.

(null)Här är jag på servett, i mössa, på Dansken. Egentligen skall man ju aldrig avslöja ett trick, därför gör jag det. Man lägger en lime under servetten. När limen sätts i rullning ser det ut som servetten svävar ovanför bardisken. Första gången jag såg det kunde jag inte för mitt liv begripa vad som pågick. I detta fall är det jag som svävar ovanför bardisken. Det kan ju ha hänt innan. Alltså jag svävat ovanför en bardisk utan lime och servett.

Klagsession och den ständiga frågan (tycker jag lät som en lagom avvägd och luftig rubrik på detta inlägg).

Känner mig på saftigt klaghumör. Det känns bra.
Först har vi det här med vädret. För varmt. För kallt. Om vart annat. Hela tiden. Ta av sig tröjan. Sätta på sig tröjan. Att frysa och samtidigt svettas under armarna.

Åka buss och spårvagn. Folk är dårar. Hyfs och stil verkar tillhöra en stofils epok. Det lyssnas högt på mobiler. När man tittar ut över vagnen sitter 95% och glor ner på sina skärmar. Det hela ser väldigt dumt ut. Folk tränger sig på innan man hinner går av. Som margarininsmorda maskar letar de sig sen effektivt förbi gamlingar och halta som behöver sitta…sen upp med mobilen och glo rakt ner.
Brukar faktiskt nästan aldrig sitta och glo på min mobil (hurra för mig). Tycker det finns för mycket och se. Och orkar man inte se dumheterna inne på bussen eller vagnen kan man alltid titta ut genom fönstret och se ungefär samma dumheter utspela sig där ut i vida världen…

Hmm, vad finns det mer att klaga på…

Har någon slags alkoholfri seans på Tullen. Först kaffe och sen en cola. Man kan ju ha kul utan alkohol. Jo om man spelar minigolf eller kastar sig ut för en bergstopp i bara mässingen och utan skyddslinor.
”Jasså det är på det sättet”, säger en stammis när jag passerar med min cola.
”Ja, det är lika förvånande för mig också”, svarar jag.
Nu dricker jag en öl. Någon jävla måtta får det ju faktiskt vara.

Jaha, vad ska man äta idag? Och imorgon. Och dagen efter det. Alltid samma jävla fråga varje dag. Något enormt uttråkande. Handla mat. Äta maten framför TVn. Zappa sig bort från Atleterna eller något annat jävla idiotprogram.

Att spela i ett bra band och knulla mellan varven gör en till en bättre människa. Åtminstone mig. Jag gör inget av det för tillfället.
En gubbe i sydväst står och skriker i en korsning i nordöstra delen av stan. Solen är en varm, gul fotboll uppsparkad i skyn. Den syns sällan till. Molnen är oftast i vägen. Och hans som köpte sig en trimmad permobil syntes aldrig mera till.
Folk är bra på att skaffa sig makt, men inget vidare på att använda den rätt. Annars hade inte världen sett ut som den gör.

Oh, vad skönt det var att klaga idag! Men va fan ska jag äta?

Potatis, utslag och Arbetsförmedlingen.

Har precis dammsugit på jobbet som en ROT-RUTARE. Kokar även potatis. Det har nog aldrig hänt innan. På jobbet alltså. Överkokade dem. Naturligtvis.

I förra veckan hade jag ett utslag på kinden. Nära näsan. Lagom till att det försvann har ett nytt utslag blommat ut mitt på magen. Tänker att det är ett och samma utslag som flyttar runt på kroppen. Något slags kringflackande nomadutslag. Nästa vecka kanske det uppenbarar sig i ena armhålan.

Ska till arbetsförmedlingen imorgon. Har en grunka på g. Sist jag var där fick jag reda på att det inte heter platsförmedlare längre. Det heter arbetsförmedlare. Jaha?
Vanligast är att man går in på Arbetsförmedlingen med något av en tung suck hängande i lungorna som vill ut. Oftast när man går ut därifrån är sucken utpuffad. Man känner sig nerslagen. Ett gigantiskt huvudbry utspelar sig. Ofta brukar man skaka på sitt huvud för att förstå sig på dåraktigheterna som människan mitt emot en kastade ur sig.
Man blir inte klok på det.

En nattsanning, kanske…eller en av nattsanningarna, kanske.

Skrik mig mellan skinkorna!
Jag är skräckslagen. Ta mig härifrån.
Ät mig inifrån och ut. Just den biten har något redan tagit hand om!
Det är inte så roligt på min blogg längre. Det är för att jag mår som en gammal gubbe. Det är för att jag svikit mig själv.
Den här sommaren har varit slapp pung.
Jag har ändrat beteendet från att suupa var tredje dag till varannan dag. Jag är degig i huvet.
Den här bloggen som under åtta års tid varit min stolthet har förvandlats till ett skämt. Ät mitt ollon på en bricka. Ah,jag blev så lessen
-Skjut mig i huvet
-pang!
-Jasså, var det du din jävel som sköt mig i huvet. Det är fan inte okej…
Visste ni att efter det här livet så finns det ingenting. Det är ett hål. Och det är svart.
Jag brukade fråga min farsa hur han samvetslöst kunde somna fort. Han svarade så jag förstod:
-Jag sjunker ner i ett svart hål. Sen sover jag.

Snart. Inom sinom tid blir det ändring här på bloggen. Den kommer bli bra igen. Som den var. Bloggen min vän istället för fiende. Eller som tanten sa på finlandsfärjan i början av 90-talet när vi skulle göra en spelning i Helsingfors:
-Tjena hagga, hur är läget (sa en 22-årig Johan!)
-Häng dig du i din pittjävel!!!!

Och på den vägen är det….