Teknik som brakar ihop och annat snuskeri.

Tar en bärs på Sejdeln. De spelar ”Pescatori, vesuvio” på stereon. Fantastiskt klämmig låt asså. Yeaaa! Man blir ju alldeles till sig hela lilla hodet!

Men vilken fullkomlig dåre som var här inne och skrev sist. Det är den där fulle spökskrivaren som plöjde in här. Det är tydligen fortfarande ingen som har röjt identiteten på honom. Den där pajasen har ju hela fejset fullt med pajasnäsor.

Jobbat i datoraffären idag. Bytte nätaggregat i en gamingdator idag. Mycket sladdar att dra alltså. Rena kraftverket.
Har även den sista tiden jobbat på en bärbar dator som jag har tillförskansat mig. Spilld läsk i datorn, så tangentbordet var kasst. Och klibbigt. Beställt nytt tangentbord. Plockat ner datorn i beståndsdelar då den blev varm som en sängvärmare. Blåst rent och satt på ny kylpasta på processorn. I förrgår när jag startade upp den så lät fläkten helt normal och datorn blev inte varm. Sicken kung man är, tänkte jag. Jag satte igång ett program som övervakar temperaturen på processorn och lämnade sen datorn i köket en timme för att se om den mot alla odds skulle komma att bli het som en älskog. Det var den inte när jag kom tillbaka ut i köket igen. Den var död. Skärmen var svart och datorns hud, iskall som ett isblock. Och nu går fan inte skiten att starta ens. Den är helt avsomnad. Inte ett pysljud uppenbarar sig ens. Sicket jävla sköjeri. Sicken kung man är!

Och igår så började det spraka märkligt i högtalarna i min splitternya Tv. Det sprakade gradvis mer och mer ända tills ljudet dog bort helt. Vad är det för materiell undergång jag går emot?
Om man låter TVn vila en stund så funkar ljudet igen…när man sen sätter på TVn igen låter det som en knastrande brasa och sen är det färdigpratat.
Man ser på bilderna på nyheterna att allt är dåliga nyheter, men man hör inget. Och det tordes ju vara en lättnad egentligen
En vecka gammal Tv och sen brakar skräpet ihop. Vad är det för frigolitskit?
Bara att släpa ner helvetet till Elgiganten igen och lägga en kabel på skärmen och vänta på sin tur.
Som ni hör går det bra för mig nu i mitt högteknologiska paradis.
Det tryggaste är att läsa en bok. Eller knulla. Eller supa ner sig. Då kan ju inget gå fel. Eller det kanske det kan. Sista sidan i boken saknas eller när man väl får komma till på lofta så får man inte upp den trötta grunkan eller så rinner gubbsäden hjälplöst ut i kalsippen innan akten ens börjat. Eller så trillar paketet ihop. I tre delar.
Nej, lika bra att sitta stilla som en staty och vänta på att taket ska rasa in. Inte könstigt att man måste supa ner sig ibland.

Satt för övrigt alldeles still här om dagen och smygtittade (kändes så) genom bilder på hårddisken som satt i datorn som jag försökt greja.
Alltså vissa människor borde ju inte lämna in sina datorer. Alternativt flytta över sina bilder på ett minne så vi andra slipper minnas innan de lämnar in datorn. Inte för att vi sitter och kollar genom privata bilder men vi kan av händelse se. Då är det skönt INTE se foton på sex redlösa grabbar på ett hotellrum som är helt näck. På ett foto står dem runt en säng med apparaterna dinglande medan den sjätte duden ligger på mage och spretar med benen och försöker dra fram snabeln bakvägen mellan skinkorna. ”Va fan är detta?” vrålade jag ut i köket.
På nästa bild stod en kompis och försökte trycka fast en nalle björn mellan skinkorna på mannen som låg på sängen. De andra stod med ölflaskor helt näcka och tjoade som kamratgård ”tjohööö”.
Orkade inte se mer. Var rädd för mardrömmar. Fotomappen var döpt till ”Cool fest!” Yeäh right!
Klickade på en annan fotomapp. Kunde inte låta bli. Den hette ”Trevlig fest”. Blev på direkten misstänksam. Vilket jag hade fog för…
Där satt det tre nakna knallbollar på led i ett badkar och lekte tuff, tuff-tåg. En av männen var lok och i mitten satt en kvinna som var vagn ett. Vagn två var en man. De verkade faktiskt ha underböxor på sig.
Vagn två log mot kameran med ett fyllegrin och hade plockat fram sin lem ur kalsongen. Det var just i detta skedet fotot hade tagits. Man kunde se hur han var på väg att daska till kvinnan i ryggen med dongen. Jag hörde hur jag skrek till igen. Alltså vad fan är det här för snuskeri?
Kanske inte vidare konstigt att datorn bara dog några timmar senare. Kan datorer ta självmord eller skrämmas till döds?

Kan jag kanske ta en öl till?

Först var man sig själv!
Sen var man en älg.
Sen en flodhäst.
Och så en åsna med bortskjutet hode!
Tre hårstrån på pungen
och en riddarhjälm i undertröjan.
Ho ho älska världen som mig om du vågar,
jag har en gurkskrud i fontanellen och en katolsk munk som sover på min högra skinka.

Man skrek rakt ut i den vakuumfyllda korsningen:
Ge honom polisbatongen, så kan äta gröt genom mormors trut!
Nu äger jag ingen vänsterballe!
Sen, gött fölko: skrik mig i perrongen en tisdag förmiddag och sen
kan ni strunta i pärlsockret på kanylbullen!

Hoa!

Taxi, pajas och en körv!

”Jag är en pajas, men utan pajasnäsa!”, sa jag till taxichauffören.
”Ja, men precis! Du har ingen näsa och du är en pajas!”
”Ah men ibland…” sa jag till samma chaufför och fortsatte sen ”…är ju livet så tråkigt så man vill hänga sig i en grantopp!”
Ja, men gör inte det”, säger han. ”Det är ju helt meningslöst!”
Vad vet han om detta och MIN grantopp?
”Vaffö?” svarade jag i mitt fylle-knallo-packo-jobbahelhelg-sköjare-tillstånd. ”Mänskor är ju dumma i huvet!”
”Gå upp och ät din körv nu istället, du är inte än av dem dumma!”
”Okejos” sa jag. ”Jag äter upp hela körven. Nästan. Den sista lilla biten stoppar jag upp som en plugg i analen!”

Kanske känns det bättre så. Imorgon en eller en annan dag!
Trots allt och i mot-trots så………………………………..SÅ ÄLSKAR JAG VÄRLDEN!!!!!!!!!!!!!!!!!

Dagboksanteckningar skrivna av en pajas utan pajasnäsa.

Trodde det var ett dåligt skämt när klockan ringde i morse. Det var det inte. Det var verklighet av verkligt slag. Fötter på ett kallt golv och regn och mörker utanför fönstret. Och mer mörker och regn när man kom ut.

Det grejas på spåren mellan Gamlestan och Angered, så ersättningsbuss sattes in i morse. Detta försökte spårvagnschauffören meddela när vi var på väg till Gamlestan.
En fet rundgång gick loss i spårvagnens högtalarsystem. Uppblandad med en jättetrött suck från chauffören. Rundgången försvann, men den började genast tjuta loss så fort han försökte säga något. Det enda han fick fram till slut genom tjutet var en suck till och sedan ett tråkat och utdraget:
-Men det var väl själva fan…
Han gav upp och stängde av micken. Det lät lite som om det var jag som satt bakom mikrofönen.

Min brukare tittar på film samtidigt som han lyssnar på ljudbok. Den sista scouten vs Änglar och demoner. Sicken kombo. Föreslog att han kunde sätta på filmen Änglar och demoner . Änglar och demoner vs Änglar och demoner.

Tar nu en bärs på Publik. Jobbhelgen är över. Det är rätt tomt här. Januari månad sägs ju vara en tuff månad ekonomiskt. Själv har jag inga såna problem. Ekonomiska alltså. För tillfället rullar pengarna in medan jag sitter och pruttar och hickar. Men jag har haft fattiga dagar. Troligtvis fler fattiga än icke fattiga. Men just nu är det alltså inte så. Jag har nöjet att se andra skramla ihop till en öl. Mina fattiga dagar kommer säkert igen.

Det var alldeles lugnt och skönt här ända tills nu. Det satte sig precis två 21-åringar. De pratar väldigt högt och är väldigt 21. Eller 22 kanske. Det verkar vara väldigt jobbigt att vara 90-talist. De pratar väldigt mycket prestation på ett väldigt stressat sätt.
När dessa 21-åringar låg i barnvagnen eller kröp runt på alla fyra på 90-talet var jag och mina vänner i den åldern som de är nu. Vi spelade i rockband, söp och rökte och sket i det mesta. Vi gick på a-kassa och det fanns inga jobb att få, även om vi hade velat ha något. Om man lyssnade på mycket av den tidens musik så låg samma känsla av att det skets i vilket. Det hördes i texterna och syntes på MTv:s intervjuer. Självmord och överdoser. Och det var mer eller mindre kutym att vara helt drogpåverkad när man blev intervjuad i Headbangers ball eller 120 minutes.
Det fanns en känsla av att allt var kört, så det var bara att skita i vilket. Förutom musiken då, som man tog på blodet allvar.
Det sista vi gjorde i denna rökridå var att sitta och prata prestation.

Nej, fan jag står inte ut. Tror jag måste gå härifrån.

Snökaos och ny Tv.

Det var ju snökaos i Tisdags. Gick ut klockan sex på morgonen för att åka till jobbet. Alla bussar vid min hållplats var inställda. Det blev bara till att traska ner till korsvägen. Traska på gatan och i snödrivor på trottoaren.
Blev stående på korsvägen i två och en halvtimme. Inga spårvagnar och bussar någonstans. Bara en röst i högtalarna som sa att det var kraftiga störningar i kollektivtrafiken. Människor överallt som traskade runt överallt.
Två spårvagnar passerade på de två och en halvtimmarna. Helt enormt överfulla med folk. Ändock försökte fler pressa sig på. När de sen försökte stänga dörrarna följde snödrivor med in i vagnen så att inte dörrarna gick igen. Sicket spektakel. Och hela tiden den där rösten i högtalarna.
Tog en buss som dök upp och som gick till brunnsparken. Mest för att värma mig en liten stund och se om de passerade några spårvagnar i Brunnsparken. Det var lika dött där. Blev stående i en och en halvtimme till. Till slut kom en vagn.
Var på jobbet klockan elva…istället för klockan sju. Hade spenderat fem timmar ute i snökaoset när jag väl kom till jobbet.Förlorade dessutom halva dagens lön på detta lilla äventyr.
Några centimeter snö på spåren räcker för att hela den här stan ska kapitulera.

Har köpt en ny Tv. Har aldrig ägt en platt-Tv innan. Jag har kört den så kallade tjöcksmöckiga varianten i alla år, men nu är det alltså slut på det. Har heller aldrig köpt en splitter ny Tv. Jag har alltid övertagit andras kasserade Tv-apparater.
Från 28 till 40 jävla tum. Tv och filmfrossan är total. Kanske man inte kommer se till mig något mer. Gick förvisso ut dagen efter jag hade köpt min Tv. Långt från min Tv firade jag min nya Tv med fem öl.
Kanske skulle köpa till ett jättestort ljudsystem också. Sen kan jag spela upp ljudet av filmer för ALLA grannar i huset.

Jobbar helg igen. Rena mentala självmordet i ärlighetens namn.

Tvättråd och lite snick snack om bloggen (Eggande titel på rubrik, nu blev jag i extas!).

Ojdå, bröt mitt nyårslöfte att skriva här varje dag. Och nu har det gått tre dagar sen jag skrev här, sicken lufferstajl.

Tvättat idag. Spänningen var olidlig hela tiden.
Kommer den här tröjan bli ren? Kommer den här kalsongen bli torr?
Funderade på att svepa in mig i ett lakan och rulla ihop mig och hoppa in i tvättmaskinen för att känna hur det känns att vara tvätt.
Har snart även följt tvättrådet att inte tvätta mina svarta byxor på ett halvår. Sicket filth.
Det är rätt illa det där. Att jeansföretaget inte bemödar sig med att kosta på en riktig färgning av braxorna. Istället uppmanar de konsumenterna att gå runt som smutsbykar för att behålla färgen på byxorna. Sicket jävla sätt.

Satt och googlade hur man skulle tvätta böxorna på bästa sätt för att behålla färgningen.
Brothers hade ett tvättråd på sin hemsida som slog det mesta.
Man kunde bada i sina braxor. Alltså i badkaret. När man sen hade legat där tillräckligt länge för att fråga sig själv vad fan man pysslade med kunde man kliva upp. Den frågan borde ställas redan när man plumsar ner i karet.
När man klivit upp ska man helst, för bästa resultat ha på sig byxorna tills de har torkat.
Okaj, tror jag sätter mig lite i soffan.
”Oj då, vad blött det blev. Det här var ju strålande!”
”Men hoppsan hela parketten är ju blöt. Är jag lite dum i hela huvudet?” Kanske jag skulle stått på balkongen eller badrumsgolvet i två timmar och huttrat. Eller sköjas det bara aprillo mafioso med mig mitt i Januari?

Här är alltså summa-sumo-somalia-summario: Gå runt som en lortig staketräv med stinkande byxor eller plumsa ner i badkaret som en brinnande tok med brallorna på dig!

Undrar även över en annan sak: Hur tvättar man sina genitalier med braxorna på sig? Hmm, knäppa upp gylfen? Och är det i det läget man verkligen börjar ifrågasätta vad fan man håller på med?

Nej, nu kände jag att frågorna blev alldeles för många. Jag blev alldeles yr.

En helt annan sak. Min älskade syster tycker att jag ska plocka bort min adress till bloggen på dejtingsidorna som jag är med på. Alternativt inte skriva diverse urartade inlägg mellan varven (detta är dock inget alternativ, då bloggen skulle förlora sin sans och dans mellan vansinne och…mindre vansinne) Emma tycker samma sak. Troligtvis har de rätt bägge två. Personen som går in på min blogg från dejtingsidan tänker troligtvis:
”Oj, oj, oj, vilken pajaskomét. Han kommer ens inte kunna smeka mig på fittan utan att sköja till det.”
Själv tänkte jag när jag lade ut bloggadressen:
”Fan det är ju skitbra! De generar massa nya läsare på bloggen. Och om de gillar min blogg, då kommer de garanterat gilla mig.”
”Ja, kanske det.” svarade syrran. ”Men om vi säger att jag inte kände dig och med tanke på hur du skriver ibland så skulle jag aldrig ta chansen, hur rolig du än verkar, att träffa en sån dåre.”
Illa nog, så förstår jag precis vad hon menar.
Kanske jag plockar bort bloggen från dejtingsidorna och i efterhand visar upp dårskapen när vi lärt känna varann.
Eller inte… Jag vill ju egentligen träffa någon på riktigt och där ute i den riktiga världen. Och inte någon hubot på wörld wajd wäb.

Nej, fack this. Nu måste jag sortera strumpor!

Kombination

Tittar på Alpin kombination på jobbet. Det består av träckblöja, runkhopp och knullgaffel. Allt i en kombination som går utförs och nedförs. Fanstastiskt.
Fatta att det går i 150 kilometer på vissa sträckor. På ett par brädor fästa under fötterna. Det är ju helt pajas!
Svenskarna lyser med frånvaro. Nästa grupp svenskar verkar inte vara startklara förrän år 2019. Det råder brist på svenska utförsåkare får jag reda på.
Kanske ett yrke att satsa på vid 43 års ålder. Skall nog kliva upp på arbetsförmedlingen och fråga om man kan få en praktikant-tjänst som utförsåkare. Borde bli extra bra med tanke på min gedigna erfarenhet att inte ha stått på ett par slalomskidor. Någonsin.

Verkar rätt kasst att heta Svindal i efternamn. Lite som att aldrig kunna bli tagen på allvar.
Farsan hade en arbetskollega som hette Snygg i efternamn. Enligt farsans utsagor var han så bedrövligt ful så han bytte efternamn.
Själv heter jag Ernerot.
Något som klasskamrater tyckte var väldigt sköjigt att göra sig lustig över.
Roten fick jag heta under väldigt lång tid. Tyckte det lät rätt bra.
”Jag är roten till allt jävelskap brukade jag säga.”

Naaaj, men inte nu igen!

(null)”Har haft en trevlig kväll. Låser upp dörren och kommer in i hallen. Jag möts av hans maniska blick och hans vita, perfekta tandrad.”

Men snälla, obehagliga människa. Vad vill du i mitt brevinkast och för andra gången den här veckan med dina sköjarmiljoner?
Jag vill ha inte dem! Begrips?
Ska jag behöva avbeställa min post och slänga ett lasso runt dina tänder och skicka överkäken till en plats där det inte råder någon tyngdlag för att slippa detta skojeri?
Jag säger det igen och utan krusidull:
Herr Rickard, lämna mig ifred för bövlars!